Insatsen i Libyen dramatisk förändring av internationell politik

När regeringen kritiseras av alla utom sverigedemokraterna för att ha dröjt med att skicka JAS-plan till kriget i Libyen samtidigt som vänsterfilosofen Michael Walzer, författare till standardverket Just and Unjust War, förklarar interventionen vara oberättigad, finns det anledning att tänka efter. Det handlar inte bara om Libyen utan också om krigen i framtiden.

En uppfattning om vilka normer som bör styra internationell politik är att våld ska få användas bara i självförsvar, individuellt eller kollektivt. Eljest ska krig mellan stater vara otillåtet. Denna idé om internationell fred och säkerhet bottnat i vad som har kallats ”politisk realism”. Militär säkerhetspolitik är ofrånkomlig i en värld av suveräna stater, men faran för freden reduceras om krigföring anses oacceptabel för andra syften, till exempel ideella eller ideologiska.

Denna norm är grunden för FN-stadgan. Mot den står idén om militär intervention till stöd för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kan inte stå som åskådare när en humanitär katastrof utvecklas eller en folkresning krossas, enligt denna idé. Krig är inte barra en fråga om politisk realism utan också om humanitär och demokratisk idealism.

Särskilt tre händelser har lett till att denna målkonflikt diskuterats.

Först folkmordet i Rwanda 1994. 800.000 människor mördades utan att någon ingrep. I stället reducerades FN:s fredsstyrka i landet till 260 man. Aldrig mer, tänkte många.

Sedan Kosovo 1998–1999. FN:s generalsekreterare rapporterade om en humanitär katastrof. När den serbiska regeringen vägrade godta en internationell fredsstyrka, inledde NATO, med samtliga EU-länders, även Sveriges, stöd, en bombkampanj. Uppfattningen att mänskliga rättigheter kunde vara viktigare än nationell suveränitet, en åsikt som delades av generalsekreteraren, förkastades emellertid av många FN-medlemmar.

Slutligen invasionen av Irak 2003. Syftet med invasionen var, enligt amerikanska uttalanden, inte bara att undanröja ett påstått hot från irakiska massförstörelsevapen – i sig en dramatisk utvidgning av självförsvarsprincipen – utan också att störta den irakiska regimen. Att Saddam Hussein stod i spetsen för en förtryckarregim var inte kontroversiellt, men däremot om detta var ett legitimt skäl för angrepp. Detta försök att ersätta diktatur med demokrati, ett uttryck för idealism i stället för realism, kritiserades på bred front.

Problemet med Rwanda var att ingen ingrep, problemet med Kosovo att demokratierna ingrep trots motstånd från andra, problemet med Irak dessutom att syftet uttryckligen var regimförändring. Det fanns behov av reflexion. Så småningom antogs principen Responsibility to protect (RtoP eller R2P) vid ett världstoppmöte 2005 och bekräftades av FN:s säkerhetsråd 2006. R2P är en avsiktsförklaring med brett internationellt stöd. Interventionen i Libyen är en första storskalig tillämpning.

R2P gäller folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, men inte förtryck, förföljelse eller berövande av mänskliga rättigheter i mindre akuta former. Militärt våld får användas som sista utväg: om ingenting annat hjälper är det, om jag fattat rätt, det internationella samfundets skyldighet att ingripa militärt för att hejda massvåld (mass atrocities), men bara efter beslut av FN:s säkerhetsråd.

Libyen är en konkretisering av R2P. Man får först påminna sig att säkerhetsrådets resolution om denna sak antogs med bara tio röster, en mer än minimikravet. Kina, Ryssland, Indien, Brasilien och Tyskland, fem av FN;s viktigaste medlemmar, avstod från att stödja resolutionen. Detta begränsar Libyen-aktionens betydelse som prejudikat, men den är likväl ett första försök att tillämpa R2P i praktiken.

I nyckelmeningen bemyndigar resolutionen om Libyen villiga stater att vidta ”alla nödvändiga åtgärder ... för att skydda civila och av civila befolkade områden som är under hot om militärt angrepp”, varvid dock ”en utländsk ockupationsstyrka av vilket som helst slag är utesluten på vilken som helst del av Libyens territorium”. Detta är en både bred och smal auktorisation. Å ena sidan begränsas syftet till att skydda civila under angreppshot. Å andra sidan får man i detta syfte göra ”allt” som bedöms nödvändigt, med undantag endast av ”ockupation”.

Är detta att staka ut en för framtiden rimlig kompromiss mellan ”realism” och ”idealism”? Svårt att säga, eftersom resolutionen kan tolkas på olika sätt.

Med en snäv tolkning fäster man avgörande vikt vid begränsningen till skydd av civila under hot om militärt angrepp. Det är inte fråga om att trygga skydda civila från mindre akuta hot, inte om att säkra mänskliga rättigheter i bredare mening och ännu mindre om att ersätta diktatur med demokrati; om demokrati finns inte en stavelse i FN-resolutionen. Med denna tolkning bekräftas att militära medel endast ska få tillgripas för att hindra en omedelbart förestående humanitär katastrof.

Med en annan tolkning öppnar emellertid Libyen-prejudikatet även för regimförändring, fastän detta inte sägs ut. Med denna tolkning medger R2P militär intervention i ett inbördeskrig eller en revolution i form av flyg- och flottunderstöd åt den ena sidan i dess kamp mot den andra. Det är så de intervenerande styrkorna har agerat i praktiken.

Med fog kan man hävda att civilbefolkningen inte kan skyddas i en krigsliknande situation utan att man blandar sig i striderna och alltså att effekterna av en humanitär intervention inte kan undgå att bli politiska. Men i så fall innebär R2P en mycket radikalare förändring av den internationella politiken än i varje fall jag tidigare har förstått.

Walzers kritik av interventionen i Libyen är att ingen egentlig massaker hotar samt att tyranner kan störtas och demokrati upprättas endast av den lokala befolkningen, ”och i detta fall kunde tyvärr lokalbefolkningen inte göra detta” (www.tnr.com).

För min del gläder jag mig åt att Khadaffis styrkor har hejdats, men jag undrar om inte den innebörd R2P visat sig ha gör att denna väsentliga modifikation av principen om våld endast i självförsvar behöver tänkas igenom en gång till. I alla händelser hoppas jag att FN ska hyckla mindre om regimförändring nästa gång, och nästnästa, och jag hoppas att i framtiden få veta mera om de politiska krafter på vilkas sida JAS-planen ska kämpa.

Kjell Goldmann (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34500

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja. Goldmann har rätt.
Västvärldens testosteronstinna mäktiga män har upphävt principen om våld enbart som självförsvar. Det är riktigt riktigt illa.
Vår nya princip att delta i inbördeskrig kommer dessutom att göra politiskt hyckleri så tydligt att det blir outhärdligt.
Vem tror tex att vi sätter in JAS mot Israel nästa gång dom anfaller Gasa?

Permalänk | Anmäl #1 Olof Lindberg, 2011-03-29, 06:36

#1 Olof Lindberg. Menar du att stå och titta på med armarna i kors när en massaker utförs är "riktigt riktigt bra"? Har inte den som har makt alltid ett ansvar?

Nej, den stora frågan är om "revolutionen" i arabvärlden leder till att arabvärlden bryter samman och demokrati uppstår eller om storarabiska drömmar gör att antisemitismen och utplåningskriget mot Israel tar ny fart.

Inte lätt att veta just nu. Det vi vet med säkerhet är att arabvärlden närmar sig en demografisk katastrof med stormsteg vilket vi måste förhålla oss till.

Ska vi försöka rädda dem med stor risk att dras ner själva eller ska vi distansera oss och beskåda undergången med armarna i kors?

Det är den riktigt riktiga frågan.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-03-29, 07:46

Skönt att mitt i all krigshysterin få läsa Kjell Goldmanns analys av förändringar vad gäller FN:s tolkningar av "rätten" att ingripa i nationers inre konflikter. Nya tolkningar och en farlig väg att gå.
Flyganfallen och bombningarna mot Libyen understöder de beväpnade rebellernas framryckning mot Tripoli. Tungt väpnat stöd för den ena sidan i ett inbördeskrig. Och svenska stridsflygplan skall nu sändas in för att även de hjälpa till att slå ut ”fienden”. ”Skydda civila” – ett vidrigt hyckleri och en propaganda som vida överträffar Goebbels i sin skamlöshet. Och i dessa lögner och i detta hyckleri ställer svenska media och svenska journalister upp. Påstår utan att tveka att rebellerna från Cyrenaika kämpar för demokrati i Libyen. Som om våra media – som ju borde informera oss om den verkliga orsaken till inbördeskriget – vill pröva hur mycket de kan förvilla oss. Hur okunniga tror de att vi är? Rebellerna kämpar för makten över oljefälten. USA går in i detta för att ha en militär närvaro i Nordafrika. Deras imperium befäster ett nytt område som av olika anledningar blivit viktigt för dem. - Med FN:s hjälp. När berättar Dagens Nyheter, Aftonbladet och SVT detta??
- Ger här en länk till Alexandre Antonovs artikel i RT, Russia to-day ”Why Libyan uprising is not ´people toppling dictator.” http://rt.com/news/libya-gadda...
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #3 Ulla Johansson, 2011-03-29, 09:08

Återigen tolkas Nordafrika i spelteoretiska termer, som ett spel mellan USA, EU, Iran.... var finns de som ibland kallas "folket"?

För bara några veckor sen var Libyen ett uppenbart spontant och fredligt uppror drivet av demografi, arbetslöshet oh inte minst längtan efter ett värdigt liv. Demonstrationer som möttes av ett exempellöst (flyg!) våld från regimen. Demonstranter som tvingades beväpna sig, eftersom de annars hade dödats, de hade ju redan passerat gränsen genom att utmana regimen. Människor som slåss för det de tror på, i många fall demokrati, i alla fall för att bli av med Gadaffi. Som alldeles säkert inte funderade på USA, EU, oljeinkomster eller Iran när de började sin kamp.

Det finns fler perspektiv. men detta är också giltigt. Och det är därför jag anser att det FN/NATO nu gör är rätt och riktigt. Inte minst att de stoppade Gadaffi innan Benghazi.

Vi vet inte om det skulle blivit en massaker i Benghazi. Det visste vi inte innan händelserna i Ruanda eller Srebrenica heller. Men man måste faktiskt agera utifrån de information man har. Att agera innebär alltid att ta ställning, att påverka det som händer. Detsamma gäller också att vara passiv. Trots de uppenbara problemen anser jag att exemplet Benghazi är ett bättre facit än Ruanda. Eller Srebrenica.

Och om det nu är rätt och riktigt, skall naturligtvis Sverige medverka på det sätt som är lämpligt och efterfrågas. Även om det innebär våld. Med detta sagt så är det ju ingen lösning, och ett framtida fungerande Libyen behöver oändligt mycket mer stöd än riktade missiler mot stridsvagnar.

Men tyvärr behövs de.

Permalänk | Anmäl #4 Magnus Pym, 2011-03-29, 11:00

#4 Magnus Pym, vi vet alla att EU, och framför all Carl Bildt, bär skulden för folkmorden i Srebrenica. Carl Bildt bär ansvaret för två folkmord. Om du verkligen menade vad du skrev så skulle du kräva att de skyldiga för Ruanda eller Srebrenica ställs till svars.

Permalänk | Anmäl #6 Peter H, 2011-03-29, 17:28