Var kritisk till det som förmedlas om krigen i arabvärlden

Paris utgör nav i det världspolitiska maktspelets hjul. Stora och viktiga beslut tas ofta innanför de grandiosa palatsens väggar. Många organisationer som på ett eller annat sätt verkar för demokrati och mänskliga rättigheter har även de valt Paris som bas för konferens och samtal. Det är härifrån jag arbetar med att förmedla information till svensk press.

En fråga som ivrigt diskuteras är vad som kommer att ske efter att den nu rådande turbulensen i arabvärlden lagt sig. Internationella Federationen för mänskliga rättigheter, i Frankrike kallad FIDH, sammankallade under fredagen sina ledare från Libyen, Yemen, Egypten, Tunisien och Marocko till möte och samtal på den utländska pressklubben i Paris. Det finns en stor rädsla för att även Yemen inom kort kommer att bli ett nytt Libyen. Upproren sprider sig snabbt och stora förluster, inte bara i människoliv och materiell förstörelse, utan även ekonomiskt i form av uteblivna intäkter från den nu blockerade turismen tär hårt i länder där fattigdom och arbetslöshet redan är mycket stora problem.

Delegater vädjar till internationell hjälp och tackar det franska folket och dess ledare Sarkozy för de insatser som hittills åstadkommits. Målet är att kunna bilda civilstater med demokratiskt hållna val där respekt för mänskliga rättigheter, olika kulturer och religion efterlevs. Är tanken om en demokratisk värld en större drivkraft än själva genomförandet, ser makthavare sig själv i andra, ser vi andra oss själva i dem? En slags grundtanke för humanism. I Libyen, till exempel, finns många olika stamfolk som blir beskyllda för att vara kommunister och på så sätt anses vara omöjliga att föra diskussioner med. Är det någon som egentligen försöker, är det någon som förstår hur dessa folkslag tänker. Viljan från högre ort är inte stor, fördomarna är däremot större.

Det som ofta låter fint i de proklamationer som delas ut inom tunga humanitära organisationer står medlemmarna tyvärr inte alltid upp för. Plötsligt kan det blixtra till, fördomar och rasism gentemot oliktänkande kommer som kaskader, ord som mördare, kriminella, idioter, sinnessjuka och tyranner är livligt förekommande. Samtalsnivån är inte förd i en civiliserad, kultiverad eller människovänlig anda. Tanken om broderskap flyger snabbt ut genom de öppna napoleonska terassdörrarna. Både män och kvinnor har den råa ton som de anklagar sina fiender att föra.

Det är inte första gången jag upplever detta. Under min tid i ett annat nav, Bryssel, var det ofta jag såg dessa tendenser - många saker som i teorin låter fantastiskt men som i praktiken inte efterlevs. Människors lika värde har olika värde då de snyggt kostym - och dräktklädda företrädarna för folket intar mötesrum och förhandlingslokaler. Då faller teorierna, respektlösheten frodas och en verbal pajkastning är i full gång.

En mycket komplex situation råder och är än mer svår att förstå ju mer vi försöker tränga oss in i den. Den äkta solidariteten finner vi sällan i de fina salongerna, den hittar vi bland människor som kämpar med vardagens problem, bland alla de som drar de tyngsta lassen för att marknadsanpassade krafter eller fascistiska regimer ska kunna fortsätta sina herrevälden, hos de som ofta i media blir beskrivna som okunniga och ociviliserade människor medan det i verkligheten kanske är precis tvärtom.