Hur krigar min politiker?

Detta är bl.a. ett svar på Per-Gunnar Larssons artikel och för övrigt min första artikel på Newsmill.

En spännande debatt om Försvarsmaktens roll och uppgifter har spirat upp i samband med möjligheten till ett svenskt deltagande i den aktuella FN-stödda interventionen i Libyen. Det är en fråga att rollen hos Försvarsmakten inte är helt tydlig, men att utifrån uppfattningen att om Försvarsmakten inte ingriper på något sätt i Libyen helt utesluta andra uppgifter som Försvarmakten kan tänkas kunna ha, som Per-Gunnar gör i sin artikel, är enbart att framhäva sin egen åsikt om vilken Försvarsmaktens roll är eller hur Försvarsmakten bör styras.

Kritiken som Per-Gunnar för fram är alltså mot Försvarsmaktens förmodade maktlöshet i en uppgift som har setts som ett av Försvarsmaktens mål; fredsbevarande insatser. Som jag ser det bör en försvarsmakt kunna tillämpa mycket olika tillvägagångssätt för att kunna uppfylla sina mål. Den bör helst inte vara främmande att tillgripa även andra metoder än vad som traditionellt har setts som de enda möjliga för en försvarsmakt att använda. Nu syftar jag på metoder som inte nödvändigtvis innefattar vapen. Det skulle vara möjligt att t.ex. hjälparbete i form av humanitära insatser i vissa situationer kan leda till ett stabilitetsmål mycket effektivare än vapeninsatser. Beroende på hur stor ram en försvarsmakt har att agera inom skulle aktioner kunna koordineras med diplomatiska insatser och olika typer av informationskrigföring som andra alternativ. Endast fantasin sätter gränserna.

Konceptiellt kan detta vara svårt att greppa eftersom försvarsmakter ses som en gruppering som håller på med i princip enbart väpnade insatser. Det brukar alltid finnas något inslag av beväpning och försvarsmakters kultur och traditioner är självklart starkt kopplade till just väpnad konflikt. Förmodligen har som en följd av denna traditionella indelning t.ex. andra aktörer tagit hand om humanitära insatser. En försvarsmakt som agerar utan vapen skulle möjligtvis också vara förvirrande för folk i omgivningen där aktionen fortgår. Association till en väpnad grupp kan väcka andra typer av aggressioner än vad en organisation enbart inriktad på humanitära insatser gör. Dock är detta mer en teknisk fråga och går förhoppningsvis att lösa lätt när en viss erfarenhet har nåtts.

Att en militär aktion måste innefatta vapen är en stor missuppfattning, och i många fall ett strategiskt misstag. Att inse detta är en slags mognadsprocess lik den som vissa kampsportsutövare går igenom, från det att de är mycket intresserade av att kunna utföra spektakulära sparkar och slag till det att de inser att den förväntade totala skadan i en konflikt sjunker om andra medel används - ex. samtal, fintar, undvikande. Den stora skillnaden är dock att en vanlig kampsportsutövare sällan (förhoppningsvis) tar initiativet till situationen där han behöver använda sina färdigheter. Fredsbevarande insatser har mer karaktär av initiativtagande än av att aktörerna är tvingade in i aktionen.

Ett traditionellt synsätt bidrar till en likriktning inom en försvarsmakt eftersom investeringar och beslut görs för att lösa uppgifter som kräver vapen. Att inte använda dessa vapen på ett gagnbart sätt när tillfälle ges är ostrategiskt. Oavsett vilka medel Försvarsmakten sitter på för tillfället beror möjligheter till insatser självklart också på situationen i Libyen och vad det är som förväntas uppnås. Nu litar jag på att våra beslutsfattare sitter på bättre information än jag när det gäller en möjlig insats i Libyen, och att de kan ta svåra beslut utan att påverkas av en den generella mobbens åsikter, oavsett vilka skäl det kan finnas att vara populistisk. Att då inte avstå från populistiska svängningar trots bättre vetande är att svika sin roll och alla svenska medborgare, även den mobb som man försöker blidka. Ett av de första offren i krig brukar ju sägas vara sanningen, eller rättare sagt den oförvanskade informationen. Alla kan ha en åsikt om hur situationen i Libyen bör lösas men avgörande beslut bör tas av beslutsfattare som har ett kvalificerat informationsunderlag och som kan koordinera besluten med aktuella mål och styrningsprocesser av landet i övrigt. Vad som saknas är en transparens i det diplomatiska lagret, kanske inte ögonblicklig transparens utan information bör kunna loggas och göras tillgänglig allteftersom den inte längre ses kunna skada själva aktionen, för att informera allmänheten om processerna bakom besluten, under aktionens gång samt resultaten av aktionen. Ett exempel som jag tycker vi borde arbeta oss ifrån är hur James Cameron motiverade en insats i en tv-sändning med klara retoriska floskler om laglighet och annat; inte för att det han sade var dåligt, men för att det bör kompletteras med mycket annat. Annars är det bara odemokratiskt och otransparent. Information bör göras tillgänglig, kanske inte ögonblickligen, men så att det någon gång går att betrakta resultaten av vad de demokratiskt valda folkrepresentanterna sysslar med i det diplomatiska rummet och i övriga områden som har betydelse för krigsinsatser. Detta är viktigt, dels för att kunna utvärdera aktioner i efterhand (vilket jag skulle gissa att det blundas ganska friskt för när det gäller politiska agendan), men också för att det skall bli en demokratisk styrning av också dessa områden. Om en insats i Libyen skulle det i efterhand t.ex. kunna redovisas att målen förutom att skydda civila på marken dessutom var träning av militär personal, uppvisning av prestanda på hårdvara samt en del diplomatiska skäl. Till detta bör det finnas motiveringar och kringinformation. Jag tror att en svensk allmänhet är mogen att demokratiskt kunna besluta hur vi vill att våra folkvalda skall ägna sig åt dessa frågor. Detta skulle kunna fungera som ett demokratiskt typexempel för även andra länder att beskåda (om det visar sig fungera vill säga).

Utan den efterfrågade transparensen hos de inblandade parterna kommer det vara svårt att i efterhand få reda på vad som nu sker i Libyen; några av historiens mest blodtörstiga krigsmakter har slagit en ring kring ett militärt underlägset Libyen som dessutom är i inbördeskrig. Det är ungefär lika svårt att känna empati för någon av de inblandade parterna. Till och med rebellerna verkar faktiskt ha kopplingar till den extremt enkelspåriga rörelsen Al-Qaida så som den excentriske Khaddaffi har hävdat under lång tid. En flygförbudzon ser ut att vara mindre och mindre effektiv för att undvika civila dödsoffer och de styrkor som är på plats för att upprätthålla flygförbudszonen har börjat att röra sig ut i ett alliansmässigt gränsområde där de attackerar även andra Khadaffi-mål. Eftersom Khadaffisidan från början var den starkare av de två parterna i inbördeskriget vet jag inte hur framförsynt detta är eftersom två mer jämbördiga parter antagligen skulle kunna fortsätta konflikten under längre tid. Dessutom är det naturligt att en presssad (försvars)makt tar till mer uppfinningsrika medel som innefattar civila när den står inför total överlägsenhet på andra områden.

Vad jag vill veta efter ett eventuellt beslut om ett deltagande i FN-operationen är detaljer så som att en allians med rebellerna/Khadaffi gjordes av nödvändighet i stället för propaganda om varför jag borde tycka om rebellerna/Khadaffi, vilka extra skäl som beaktades vid beslutet som t.ex. värdet i träning av militär personal samt uppvisning av militär hårdvara och vad den totala planerade kostnaden samt förlusten i människoliv var, samt senare också en uppskattning av hur stora förlusterna blev i verkligheten. Inte för att beskylla någon för ett dåligt beslut utan för att kunna ta ställning till om jag vill rösta på ett parti som tycker att 10 dödade per 1 miljard kronors värde i personalträning samt vapenpromotion är okej eller 100 dödade, för att inte tala om utvärderingen av det faktiska målet att rädda människoliv; blev målet uppfyllt om det totala antalet döda för alla inblandade parter överstiger det förväntade antal döda som annars skulle ha dött? Krig är så gott som alltid en garanterad förlust i början innan de förmodade men långt ifrån garanterade effekter av det man vill uppnå börjar visa sig. Nu är diplomatin kring deltagandet i den aktuella FN-insatsen en svart låda som man bara kan gissa sig till innehållet i. Men eftersom så stora ansträngningar görs för att hålla denna låda just stängd samt att alla beslut som som poppar upp från den målas upp i retorisk prakt så är det förmodligen en naturlig reaktion att bli misstänksam mot den visade bristen på förtroende. Själv hoppas jag på en diplomatisk lösning; skulle inte rebellsidan och Khadaffisidan mötas på ett AU-möte i dagarna? Hur gick det där? Så länge är det bara att hålla tummarna, behålla lugnet och försöka hålla rovdjuren borta.

Johan Alexander Källberg Zvrskovec (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34485

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Gissningsvis är syftet med operationen att Frankrike ska få en egen oljekoloni.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-03-30, 13:28

Jag är glad att så många kände sig glada inför diplomati!

Permalänk | Anmäl #2 Johan Alexander Källberg Zvrskovec, 2011-04-26, 14:51