”Hellre dö stående än leva krypande"

Den fjärde januari 2011 satte jag rubriken "Lösningen är att kompromisslöst försvara demokratiska värden" på en newsmillartikel. Kommentarerna, över 200, kom att avhandla religiösa och politiska inriktningar trots att jag menade att detta inte hade med saken att göra. Artikeln avslutades med:

Vägen från indoktrinering och hat är således inte kunskap om kommunism, fascism eller religiösa fundamentalistiska trosföreställningar utan kompromisslöst hävdande av mänskliga fri- och rättigheter. Med detta följer ständigt arbete för och utveckling av demokrati och humanismens grundvärden, utbildning i dialog och samverkan.

En dryg vecka efter denna artikel fick världen upp ögonen för att något omvälvande höll på att ske Tunisien. Folket samlades i allt större protestgrupper och krävde dikatorns avgång. Man ville ha en demokratisk ordning i landet. Protesterna som fällde presidenten fick namnet "Jasminrevolutionen" och karaktäriserades av ickevåldsmanifestationer. Det ledde till ett förhållandevis oblodigt maktövertagande. Det som kännetecknade protesterna var att man inte kompromissade. De korrupta och de som deltagit i förtrycket skulle alla bort.

Revolterna mot kleptokratistyren och diktaturdespoter i Afrika och mellanöstern påminner om Sovjetunionens och östblockets fall 1989. Liksom inför Östblockets överraskande upplösning har missnöjet och undertryckandet av människor i Nordafrika och Mellanöstern till slut fått ångvisslan att tjuta och revolutionståget att skena.
Libyen är sannolikt bara starten på inbördeskrig som kan rulla vidare till andra diktaturer. Presidenter som förlorat demokratiska val visar hur omoget demokratin är på denna kontinent. Laurent Gbagbo i Elfenbenskusten och Mugabe i Zimbabwe tvingar sig kvar vid makten och struntar i hur många människor som dör. Deras narcissistiska Egon är större.

Dikatorn gynnar ofta ett urval närstående och egna klaner som därmed försvarar "kejsaren" för att försvara sina förmåner. Dylika diktatorer och deras följare går inte att få bort annat än med tvång, massans hot och slutligen våld. Men dessa frihetstörstande massor är inte bara ett hot mot diktaturer utan ett dråpslag mot sharialagstiftningar, Al Quida och religiösa fundamentalister.

Flyktingvåg
Det finns ingen möjlighet till återvändo. Då människan smakat friheten finns bara två val, att ta sig an revolten eller fly.
Vi ser nu att flera av dessa länder riskerar inbördeskrig och despoterna riktar sina vapen mot civila. Samtidigt är risken för massflykt överhängande. Om stora delar av kontinentens länder samlar revolterande massor finns få andra ställen att fly till än norrut och då blir det Europa som riskerar att svämmas över av panikflyende människor. Så hur ska Europa och Sverige hantera en eventuell full utveckling av en eventuell flyktingtsunamin.

Det är här världsopinionen och internationella samfund med förankring i mänskliga rättigheter får stor betydelse.
Vi som växte upp med "Kalla kriget" och som på radio hörde hur sovjetisk krigsmakt med sina tanks krossade det revolterande ungerska folket 1956 känner starkt för de människor som nu går man ur huse för att riva förtrycket. Varje martyr i denna hjältekamp är ett medvetet val. Man är även beredd på oskyldiga offer. Det finns ingen återvändo.

FN resolutionen rättfärdigar angrepp på diktaturen
Omvärlden har denna gång valt att inte stå vid sidan om och titta på och man har valt att ta strid som i sig riskerar att oskyldiga dödas. De som inte vill delta i krig försöker fly. Men det har nu visat sig att Kadaffitrogna styrkor tvingar familjer att bilda mänskliga sköldar. Libyer som redan gynnas av Kadaffis styre utlovas ännu mer i belöning för att de går med i de styrkor som består av legosoldater i Kadaffis tjänst. Omvärlden oroar sig för att situationen ska bli låst. Läget för en desperat Kadaffi och hans närstående torde dock med det scenario som vi nu ser riskera att göra Kadaffis klan till våldsamma offer för en alltmer oförsonlig folklig rebellrörelse. Det är inte svårt att då gissa sig till motivet till att han klamrar sig fast med alla medel.

Kadaffis enda räddning är sannolikt en ny FN-resolution som ger NATO makt att gå in med marktrupp och medverka till att diktatorns familj får en chans att fly till något land som är villig att ta emot dem. Men på något sätt får jag en deja vue till Rumäniens dikator Ceauşescus fall och avrättning.

Återuppbyggnad
Liksom Kadaffi, av en oppositionell kallad "thug" (bandit), förorsakar dessa despoter svårt lidande för sitt eget folk, inte bara genom det urskillningslösa våldet utan också för att man lägger beslag på nationens alla intäkter och håller folket kvar på en medeltida nivå utan att tillgodose de mest elementära behoven. Behovet av samhällelig omvandling, både infrastruktur och utbildning, är oerhört.

Efter andra världskriget genomfördes en Marshallplan för att bygga upp Europa. De stora naturrikedomar och inte minst oljan som finns i flera av dessa länder i Afrika och Mellanöstern torde ge dem ekonomi att själva bygga sina länder bara de får ordning på demokratin. Och här står hoppet till att dessa länders folk nu har bestämt sig. "Vi ska leva stolta, fria och stående!"

Vi kompromissar inte om demokratin.

Börje Peratt (29 artiklar)

Anmäl