Vad blir nästa steg i Libyen?

Förhoppningar om att luftkampanjen snabbt skulle tvinga Gadaffi bort från makten upplevs som alltmer otrolig. Även tanken att en neutralisering av Libyens flygvapen skulle ge rebellrörelsen tillräcklig med vind i seglen för att trycka tillbaka de Gadaffitrogna styrkorna har kommit på skam. Istället tycks Gadaffis styrkor dra åt snaran kring flera central städer för rebellerna. Målet att skydda civila har heller inte uppnåtts utan i Misrata och Zintan skjuter stridsvagnar, artilleri och prickskyttar fortfarande urskiljningslöst mot civila områden.

Ett par kommentatorers varnande finger från insatsens inledningsskede tycks alltmer träffsäkra: att påverka situationen på marken och förhindra krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enbart genom en insats från luften är mycket svårt. Insatsen framstår därmed i allt större utsträckning som tandlös i ambitionen att tvinga Gadaffi till att ändra sitt beteende och följa säkerhetsrådets krav . Om ett dödläge eller maktbalans uppstått, eller om Gadaffi fortfarande har övertaget - vad blir nästa steg och hur länge kan omvärldens uppfattning om insatsens som trovärdig och rättfärdig behållas?

Har vi bedömt upproret i Libyen rätt?

Först och främst måste dock bandet spolas tillbaka lite i analysen av det Libyska upproret. En utgångspunkt har varit att upproret är samma typ av ungdomliga och demokratiska revolt mot diktaturer som vi såg i Tunisien och Egypten. I nuläget tycks emellertid Gadaffi ha ett mer betydande stöd, eller åtminstone grepp, i de västra delarna av landet än analytiker påstått. Rebellrörelsens övergångsregering, Transitional National Council, består dessutom till stor del av äldre män som tills nyligen tillhört eller varit associerade med Gadaffis regim. Den obehagliga frågan uppstår då om det snarare är ett maktpolitiskt inbördeskrig i Libyen än ett folkligt, demokratiskt uppror? I vilken utsträckning gör den internationella koalitionen i så fall rätt i att stödja den ena parten? Svaren på dessa frågor bör inverka på valet av nästa steg i insatsen.

Vad blir nästa steg?

Strategi är planering i flera steg och har man satt ner ena foten gäller det att veta var man tänker sätta ner den andra. För att militär våldsutövning ska kunna tvinga politiska aktörer till förändrat beteende krävs dock att hotet eller trycket bedöms som så kraftfullt och trovärdigt att det inte finns någon nytta till motstånd. Frågan är då om luftinsatsen nu eller i andra former kan skapa detta tryck? Att förlita sig till en bristfälligt organiserad, tränad och utrustad rebellarmé framstår just nu inte som ett möjligt alternativ för att tvinga bort Gadaffi. Istället måste den internationella koalitionen hitta andra medel att ändra maktbalansen i Libyen.

Här är problemet att FN-resolutionens mandat skapar begränsat handlingsutrymme. Det finns möjligheter för den pågående flyginsatsen att tänja på FN-mandatet för att eskalera konflikten och trycket mot Gadaffi genom att i ökad utsträckning anfalla militära och politiska stödstrukturer, kommunikationssystem, och underhållsförband. En annan mer vidlyftig tänjning är att beskriva Gadaffis ledarskap som är det största hotet mot civila i Libyen och att försöka legitimera anfall mot Gadaffi själv och hans regim. De etiska frågetecknen är uppenbara och utmaningen blir att bibehålla uppfattningen om insatsen som legitim i Arabförbundets och världsopinionens ögon.

En invasion på marken?

För var dag som går ökar risken att Gadaffi stärks i tron att han klamra sig kvar vid makten i åtminstone delar av landet. Trycket mot Gadaffi sjunker därmed. Om inte luftinsatsen får snabb effekt är det därför svårt att se vad som skulle kunna skapa ett trovärdigt hot mot Gadaffi utom en intervention på marken. Då krävs emellertid en ny resolution i FN:s säkerhetsråd och en ny förankringsprocess i arabvärlden. Ett annat alternativ är att acceptera dödläget och verka för det som ingen tycks vilja - en splittring av landet. Risken är då att en fredsfrämjande insats i både luften och på marken behövs på obestämd tid - med de massiva politiska och ekonomiska kostnaderna som ingen heller vill ha.

Insatsens trovärdighet och rättfärdighet

Internationella interventioners rättfärdighet bedöms inte bara efter om de har FN-mandat eller inte, eller om intentionerna tycks rättfärdiga, de bedöms också efter hur de genomförs och vilken framgång de har. Få hyllar idag de goda intentionerna i de misslyckade fredsinsatserna i Somalia mellan 1992 och 1995. För att insatsen ska kunna bibehålla det breda inledande internationella stödet och uppfattningen om rättfärdighet så krävs inte bara att de metoder som används anses rättfärdiga och att insatser når framgång. Det kräver också att det internationella samfundet tar ansvar för landets återuppbyggnad och politiska framtid.

Insatserna är dessutom höga. Ett misslyckande riskerar att kasta principen om ansvar att skydda till historiens soptipp som ännu ett västerländskt redskap för att främja sina nationella intressen. I vilket fall som helst är det vi nu bevittnar bara början på en lång och smärtsam resa till fred och stabilitet i Libyen.

Robert Egnell (1 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/25/vad-blir-n-sta-steg-i-libyen [...] Blogg:Iniskogen » Blog Archive » Luftslott och, 2011-03-30, 21:05

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34415

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nästa steg blir att skydda civila från korsfararna.Dvs Turkiet tar sitt historiska ansvar för det libyska folket.

Anledningen till att sarkozy hade bråttom att skicka bombplanen var att Turkiet höll på att lösa konflikten genom diplomati..

Permalänk | Anmäl #1 TmT, 2011-03-25, 20:05

Efter att ha läst den här artikeln och din artikel från DN-debatt kan jag inte komma ifrån känslan som jag såg när jag arbetade som operationsanalytiker vid försvarsstaben, man glömmer väldigt lätt bort människorna, de är endast pjäser.

Trots mängder av konspirationsteorier om olja, USA:s inflytande mm, var det sannolikt en panikinsats från övriga världens sida som föranledde insatserna i Libyen.

Den dag du blir torr bakom öronen kommer du att inse skillnaden mellan teoretiska diskussioner om optimal strategi visavi det verkliga livets taktiska djävlighet.

Permalänk | Anmäl #2 Anders Lindfors, 2011-03-25, 20:32

Menar du samma panikinsats som när militärregimen i Burma med våld slog ner buddhistmunkarnas fredliga demonstrationer?

Kanske du har rätt. Då pågick kriget för fullt i Irak. I dag är det ingen som minns kriget i Irak. Det är historia. Det tillhör det förgångna, som Hiroshima och 9/11.

Permalänk | Anmäl #3 Peter H, 2011-03-25, 20:58

#3. Det stämmer att USA har en koppling till Libyen, Hiroshima och 9/11, USA är ett stort land, på gott och ont.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Lindfors, 2011-03-25, 21:11

Vill bara tacka för att någon i krigshysterins sverige fortfarande försöker resonera logiskt. Oavsett vart den logiken för honom. Tack.

Permalänk | Anmäl #5 Martin A, 2011-03-26, 00:01

"Den obehagliga frågan uppstår då om det snarare är ett maktpolitiskt inbördeskrig i Libyen än ett folkligt uppror." Tack för att en logiskt tänkande analytiker haft modet att här ställa den frågan.
- Mitt i all den mediedrivna svenska krigsyran. Där inte en enda journalist ser det uppenbara. I Libyen utspelas ett inbördeskrig mellan olika maktgrupper. INTE en frihetskamp för demokrati.
Jag ger här länken till Alexandre Antonovs artikel i RT Russia today. En analys som borde läsas av alla krigsentusiaster. hemmahörande hos både vänster och höger.
http://rt.com/news/libya-gaddafi-opposition-war/
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #7 Ulla Johansson, 2011-03-26, 09:08

Tack för den artikeln Ulla. Mycket intressant.

Permalänk | Anmäl #9 Martin A, 2011-03-26, 12:41

Jag tackar också Robert Egnell

för TÄNKANDE i en tid då krigspropaganda härjar. Jag har citerat och länkat till dig i den svårt polariserade och högljudda diskussionen på SVT Debatt.

Gemensamt för de flesta av oss är brist på kunskap om Libyens inre liv och den oerhört snabba krigiska utvecklingen. Som vanligt uppstod nästan omedelbart "With us or against us"-retoriken. Dom som inte tar ställning för bombningarna är diktatorns medlöpare, föraktliga mördare av civilbefolkningen, motståndare till demokrati och frihet.

???

Jag tillhör den demokratiska vänstern samt fredsrörelsen och blev inledningsvis mycket förvirrad, t ex av Andreas Malms & Göran Greiders stöd för bombningarna. Vad var det jag inte förstod? De kanske har rätt? Ghadaffi är ju en rejäl tyrann!

Nu, bara en vecka senare, finns en del information som pekar på att rebellerna kanske inte är de demokrati & frihetskämpar de sägs vara. Att det handlar om ett inbördeskrig, eventuellt med målet att dela Libyen i två stater, med ett tidigare för oss dolt stöd från "väst". Att föra den nationaliserade oljan ut på den globala, privata marknaden.

Jag vet ännu inte, men tillåter mig att spekulera...och fortsätter att läsa kunniga analytiker.

Tack!

Permalänk | Anmäl #10 Gunnel Gomér, 2011-03-26, 21:59

Robert Egnell
Jag förstår inte vad du tycker.
Du önsketänker dessutom. Ingen tänkande människa kunde inbilla sig att upproret i Libyen var en parallell till Egypten. Vi såg med egna ögon att i Libyen var det ett väpnat inbördeskrig, inte obeväpnade demonstrationer.
Vi såg också att i Libyen övergav inte polis och militär regimen utom i områden som före nuvarande statsbildning legat under andra klaners makt. Det behövs ingen militärstrategisk utbildning för att förstå att utgången i Libyen med största sannolikhet bara är en delning av landet. Det behövs heller ingen professur i historia för att förutspå att marktrupper och ockupation av Nato är nödvändig för att inte utbrytarområdet ska återerövras eller utsättas för väpnad hämnd.
Vad fan håller ni på med på militärhögskolan när våra politiker dras med i känslostormen som om dom vore medlemmar i nån huliganfirma på väg till slagsmål? Varför berättar ni inte för dom hur det kommer att sluta?

Permalänk | Anmäl #12 Olof Lindberg, 2011-03-27, 07:57

Syrien väntas nu upphäva sitt undantagstillstånd efter 48 år. Hur många tror att detta skulle ha skett i det fall man låtit Gadaffi inta Benghazi och göra processen kort med "kackerlackorna"?

Permalänk | Anmäl #13 Anders Lindfors, 2011-03-27, 14:30

#13 Anders Lindfors, vi kunde ha åstadkommit samma resultat genom att släppa en atombomb över Saudiarabien, Iran eller vilket land du föredrar. Ditt resonemang är att ändamålet helgar allt. Det betyder att du rättfärdigar galningar och massmördare som Hitler och Bush.

Men det missar själva frågeställningen.

Permalänk | Anmäl #14 Peter H, 2011-03-27, 20:44

#14. "Det betyder att du rättfärdigar galningar och massmördare som Hitler och Bush".

Om du kan dra den slutsatsen från det jag skrivit i #13 förstår jag varför du skriver under pseudonym. Du ger dig själv friheten att föra fram precis vad som helst utan att våga stå för det. Bekvämt? Javisst. Respektingivande? Knäppelunda.

Permalänk | Anmäl #15 Anders Lindfors, 2011-03-27, 21:12