"Skolan måste ta sin krage och göra någonting"

De senaste veckorna har jag frossat i Klass 9 A. Andra säsongen i repris och dessutom hela den första säsongen av serien. Att se om den pågående säsongen krävde en del självdisciplin. Den första säsongen är jag däremot tacksam över att ha fått tillgång till. Dels för att parallelltittandet  ger insikter som jag inte skulle ha fått av att bara se säsong 2, men framför allt för att säsong 1 är riktigt bra. Jag imponerades av lyhördheten, undertexterna och av hur skickligt alla skildras i serien. Eleverna främst förstås, men också föräldrar, lärarna och de två rektorerna. Ja till och med staden Malmö som glimtar förbi i bilder som  fastnar på näthinnan. Mannen som långsamt åker ner för en folktom förortsgata på en permobil, en nyplöjd åker genom en bilruta och klass 9 A som avtecknar sig i silhuett mot vattnet. Det finns en stillsam ömhet, humor och intelligens i skildringen som för tankarna till Lars Molin.

Om man hade avhållit sig från att först utmåla klassen som en av de svagaste i landet och på slutet som en av de bästa i landet, då hade jag nog varit odelat positiv. Men där när klassen utnämns till ”bäst i Sverige” i matte, får förbluffande höga resultat i svenska och SO och när 8 MVG blir 80 på en termin där tappar serien både trovärdighet och slagkraft.

Jag vet inte mycket om det nationella provet i matte, men jag tror inte på att man lyfter en genomsnittsklass till bäst i Sverige på en termin, hur duktig mattelärare man än är. Det nationella provet i svenska vet jag betydligt mer om och det uppfattar jag som beklagligt godtyckligt. Provet baseras på ett texthäfte. Texterna får man läsa och diskutera i förväg. Man får till och med  använda ordböcker - det trots att texterna är enkla och språket lättbegripligt. Eftersom uppsatsrubrikerna alltid anknyter till texterna kan man också förbereda skrivuppgiften när man vet vilket årets tema är. Dessutom har läraren stor möjlighet att påverka. Genom att ge tolkningar, förklaringar, låta de bästa eleverna förse de svaga med svar, etc. Dessutom finns det en hel del tolkningsutrymme i rättningen och bedömningen både när det gäller läsförståelsen, uppsatsen och den muntliga delen.

I SO drar man stora växlar på en hemmasnickrad nutidsorientering som eleverna klarar bra efter att de drillats just i omvärldskunskap. Ett lyckat undervisningsgrepp - kanske. Ett underlag för att klassen är tredje bäst i landet - knappast. Att charmknutten Ala skulle förtjäna ett VG i idrott efter att han skolkat från nästan hela idrottsundervisningen på högstadiet är också minst sagt tveksamt.

Men den diskutabla framgångssagan till trots bjöd den första säsongen på en ökad förståelse för dagens tonåringar, skolledare och lärare. Det som har skadat oss lärare och därmed skolan är tolkningarna och efterdyningarna. Myten att man kan ta landets sämsta skola och förvandla den till en av den bästa om lärarna bara skärper sig och gör sitt jobb ordentligt tog fäste - i synnerhet hos skolpolitiker. Sedan dess har flera av Klass 9 A lärarna kunnat försörja sig som föreläsare. En hel del av budskapet handlar om hur bra de själva är och hur dåliga andra lärare är. Ett budskap de framför med stor kraft i den pågående säsongen och ett budskap som förstärker bilden av att skolans främsta problem är att lärarna inte gör sitt jobb.

Den slutsats man borde ha dragit av serien är istället att även lärare vill lyckas, att även lärare är karriärister och tävlingsmänniskor, och framför allt - att ingen borde tillåtas sätta betyg på sig själv. I samband med serien fanns det knappt någon diskussion om det här, men när man ser den i ljuset av alla larmrapporter om glädjebetyg och glädjerättning är det här den starkaste insikten träder fram.

Skolverket kallar de svenska betygen ett lotteri och talar om glädjerättning av nationella prov. Det är inget förvånande med det i en konkurrensutsatt skola, där skolans elevunderlag, rektorns rykte,  lärarens anställningstrygghet, popularitet och löneutveckling gagnas av så höga betyg och provresultat som möjligt. Är man en utpräglad tävlingsmänniska blir frestelsen att fuska större. Ställs man framför en TV-kamera växer den antagligen ännu flera snäpp. Något som blir väldigt tydligt i säsong två där både ”pedagogerna”, lagledaren, rektorn, den som ställer frågorna i programmet och nu även projektledaren och producenten lägger huvudfokus på att framställa sig själva och programmet i bästa möjliga dager.

Det kan inte vara kul för den som jobbat med säsong 1 att se på säsong 2. För det är kvalitetsskillnaden alldeles för stor. En stor del av svenska folket skulle säkert ha varit beredda att låta Nadja, Ala och de andra eleverna från första säsongen flytta in i sina gästrum. I den nuvarande säsongen får man ingen relation till eleverna. I säsong 1 fick man följa skolledarnas tankar, ångest och åtgärder - något som gav en djupare förståelse för en skolledares komplexa arbete och en hel del sympati och beundran för de två skolledarna. I säsong 2 får man höra ”pedagogerna” läxa upp och instruera rektorn - varpå hon antingen urskuldar sig, putsar upp självbilden eller lyder. Det säger något om henne, det säger något om ”pedagogerna” men några allmängiltiga sanningar finns där inte.

I säsong 1 visar man lärarnas framgångar, misslyckanden och grepp orecenserade och lämnar slutsatserna till eleverna och till tittarna. I den här säsongen kan journalisterna inte motstå lusten att trycka ner sina slutsatser och fördomar i halsen på tittarna. Med en märklig domedagsstämma upprepar man samma plattityder - i skarp kontrast till den charmige professorn Bert Stålhammars inlägg i säsong 1. Frågorna är ogenomtänkta, ibland rent enfaldiga och intervjuaren fiskar ständigt efter bekräftelse och beröm för ”pedagogerna” och projektet. Till det får man lägga ”pedagogernas” hårda och orättvisa angrepp på de lärare de ska coacha och skryt när det gäller de egna prestationerna. Adepten ”vet inte vad han gör” och ”pedagogen” ”har sjuor som kan mer än era nior”. (Där kan man ju förstås undra på vilket sätt det är Stavros Loucas förtjänst om det nu verkligen skulle vara sant? Vad sjuorna kan måste ju ligga på den överlämnande skolan). Gunilla Hammar Säfström kommer med nedgörande kritik mot en engelsklärares lektionsupplägg, men hennes beskrivning ger ingen ledtråd till att det skulle ha varit något fel på lektionen. Hammar Säfström skryter mer diskret än Loucas, men tittarna får ofta höra om vilka fantastiska framsteg hennes elever har gjort, ”vilken resa”.

Den här säsongen säger Loucas så här till eleverna: snälla ni måste fråga, fråga och fråga. Han berättar till och med en sedolärande historia om en klasskamrat som frågade och just därför nådde stjärnorna. I säsong 1 stirrar han ilsket på en elev som just ställt en fråga och fräser:  ”Det här borde du veta för länge, länge sedan”. En liten stund senare hörde man en flicka viska till en annan, ”men fråga, annars kommer du bara att sitta hemma och inte fatta någonting”. Det vågar flickan givetvis inte efter Loucas utbrott. Undertext så det bara skriker om det.

Minns någon att Gunilla Hammar Säfström klagade på lärarlaget i avsnitt fem? De gör inte som hon säger och arbetar inte ihop runt ett gemensamt mål. Man får förstå att kunde de andra bara skärpa sig och vara lika bra som Hammar Säfström skulle det inte finnas några problem. I avsnitt 8 av säsong 1 skällde hon på samma sätt på hela gänget expertlärare. Det var vid ett möte där skolledningen samlat ihop expertlärarna för att uttrycka sin oro över att expertlärarna inte längre trodde på projektet och hade tappat sina höga förväntningar på eleverna. Då förklarade Hammar Säfström att hon hade känt sig väldigt ensam och att det hade varit oerhört tufft. Till exempel hade hon mejlat alla och bett om information om eleverna men inte fått svar. ”Det är inte okej en sån sak. Man måste läsa sina mejl”. Allt var precis lika mycket de andras fel när Hammar Säfström var omgiven av ”pedagoger”. Och ”pedagogerna” var precis lika flata och ursäktande som det här stackars lärarlaget.

En annan avslöjande scen i säsong ett är när journalisten tar upp de sviktande förväntningarna hos lärarna. Då säger Hammar Säfström så här:  ”En sak är att man som lärare vill väldigt mycket och har både kapacitet och möjlighet att genomföra det, men det är ungefär som en tandläkare som har patienter som inte vill gapa. Då kommer du inte så långt med dina åtgärder. Viljan måste komma från eleverna.”

Stavros Loucas och Gunilla Hammar Säfström är två duktiga, engagerade lärare. Men de är också tävlingsmänniskor och ytterst måna om sina egna eftermälen och framgångar. När Loucas blir så irriterad på en fråga är det nog just för att det är TV och viktigt att klassen presterar bra för hans ryktes skull. När Hammar Säfström först skyller på sina kollegor och sedan på eleverna är det ett symptom på samma sak. Det här behovet av att framställa sig själv i bättre dagar och vid behov trampa ner någon annan för att räckas högre själv är förstås allmänmänskligt. Men det är också både osympatiskt och destruktivt. Ända sedan den förra säsongen har Stavros Loucas och Gunilla Hammar Säfström seglat fram på en våg av bekräftelse och beundran.

Lägger man det till en underliggande tävlingsinstinkt och en fullkomlig brist på kontroll skapar man en slags monster. Det är detta monster vi får se i säsong 2 av serien.  Ett monster som får ordentlig hjälp på traven av de lättviktiga programmakarna. Resultatet är ett ökat lärarförakt och en ökad tro på en quick fix på de problem den svenska skolan tampas med. Jag håller helt med Klass 9 A läraren Patrik om att SVT borde skämmas över vad de åstadkommit med säsong 2. Antingen bör man ge  skaparna av den första säsongen möjlighet att göra en säsong 3 med det uttalade målet att reparera en del av skadan, eller också måste programkonceptet begravas. Djupt.

”Skolan måste ta sin krage och göra någonting”, så sa Stavros Loucas i ett av de första avsnitten av den nya säsongen. Jag skulle vilja påstå att en hel del ”någonting” redan har gjorts. Vi har en ny skollag som är väldigt mycket skarpare än den förra, vi får en vassare skolinspektion, en kraftigt förändrad lärarutbildning och skärpta krav på lärarbehörighet och kompetens. Men programmet Klass 9 A lyfter framför allt ett problem vi inte har åtgärdat - bristen på systematisk och oberoende resultat- och kvalitetskontroll. I de flesta länder kontrollerar man skolans slutresultat i en studentexamen.

Prov som rättas  centralt och ger underlag för jämförelser både från årgång till årgång, landsdel till landsdel och skola till skola. Det är ironiskt att just Sverige som har en ovanligt konkurrensutsatt skola inte ens har den kontrollstationen. Vill vi få ordning på den svenska skolan räcker det inte med vassare skolinspektioner. Då måste vi ha en systematisk, oberoende kontroll både av kunskapsresultat, elevdemokrati, trygghet och trivsel. Centralrättade prov i åk 6 och 9, nationella skolutvärderingar och en modern studentexamen, det är mitt recept. För vad tjänar det till om ”skolan tar sin krage och gör någonting” om vi inte tar reda på om det vi gör är bra eller dåligt?

Helena von Schantz (36 artiklar)
http://helenavonschantz.blogspot.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34414

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag hävdar att så länge rektorer inte följer upp lärares viktigaste uppdrag så är differentierade löner och pedagogiskt ledarskap bara slag i luften och det mesta andra skolreformer haltar också fram.

Nu kompletterar du detta på ett viktigt sätt med att en målstyrd skola, bara måste ha extern examination. Uppföljning av skolan och elevresultat måste göras, inte ofta kanske, inte 100% heltäckande kanske, men det måste göras. Utan detta är vi chanslösa när det gäller att förbättra svensk skola.

Permalänk | Anmäl #1 Jan Lenander, 2011-03-25, 12:55

PS. Den bedrövliga säsong 2 av 9A har i alla fall lett fram till att argumenten kring uppföljningen av skolan har förtydligats. Må det räcka som ett första steg åt rätt håll.

Permalänk | Anmäl #2 Jan Lenander, 2011-03-25, 12:57

Jan, jag har fått intrycket att det här med behovet av systematisk och extern uppföljning i skolan är en insikt som sprider sig. I somras hade vi en stor utvärdering av grundskolan och de senaste decenniernas skolreformer där man tvingades konstatera att man inte har underlag för några egentliga slutsatser. Vi har Kjell-Olof Feldt som konstaterar att skolbeslut har baserats på tyckande - inte vetande. Nu måste vi alla hjälpas åt att rulla på den här snöbollen så den växer.

I det känns det väldigt bra att ha dig på samma barrikad, Jan. :)

Permalänk | Anmäl #3 Helena von Schantz, 2011-03-25, 13:12

Det är med intresse som jag läser dina artiklar i skolfrågan. Jag håller verkligen med dig när du skriver: "Men programmet Klass 9 A lyfter framför allt ett problem vi inte har åtgärdat - bristen på systematisk och oberoende resultat- och kvalitetskontroll". Det du pekar på är det största problemet framför allt från grundskola till högstadium. Hur kan man veta någonting om man inte objektivt gör en mätning. Ord är bara ord och verklighet är verklighet. Det är först när man gör utvärdering av empiriska data, som man kan få grepp om verkligheten.

Permalänk | Anmäl #4 Björn Boström, 2011-03-25, 19:12

Björn, det finns inget område där jag är gladare över medhåll än när det gäller det här. Tack! :) Vi tjafsar och argumenterar om skolan på område efter område. Som bäst rasar en strid om orsakerna till bristande likvärdighet och friskolornas roll. Istället borde vi helt enkelt ta reda på hur det förhåller sig.

Permalänk | Anmäl #5 Helena von Schantz, 2011-03-25, 19:31

Du träffar svensk skolas problem på pricken i 6:e stycket! Det är klart att NPM och konkurrensutsättning svarar för moraset- Om ngn säger att konkurrens höjer kvaliteten på en verksamhet får han en smäll!! Det leder till istället till tysta arbetsplatser, lönekonkurrens mellan arbetskamrater, privilegium för rektors gullgrisar, arbetsrättsligt förfall där alla vill springa fortare för en chans på högre lön, osv..

Din andra analys om superpedagogerna där du säger att de också vill framhäva sig är ju också sann, de verkar vara den typen som alltid har svar på tal. Visserligen finurligt för stunden, men knappst med en tids reflektion. Då deras kvicka svar på tal brukar falla platt på marken, då de sällan är lösning på ett problen utan förtäckt egen-PR!!

Permalänk | Anmäl #6 LR Radicals, 2011-03-25, 20:18

Tack LR Radicals. :) Skolkonkurrensen, vår fientliga huvudman och de individuella lönerna kommer med en redig prislapp. Du tar upp en rad utgiftsposter de flesta lärare känner igen.

Med risk för att åka på en smäll vill jag ändå hävda att konkurrens kan få goda effekter. Men då måste man konkurrera om rätt saker. I dag konkurrerar vi om elever och våra medel är marknadsföring, resor, datorer, servicemindade lärare, trevliga lokaler, luftiga scheman ochhöga betyg. Det vi borde konkurrera om är måluppfyllelse. Men det kan vi inte göra för vi har ingen systematisk kontroll av måluppfyllelsen.

Permalänk | Anmäl #7 Helena von Schantz, 2011-03-26, 08:04

Nationella prov? Hmmm Det nationella provet i biologi innehöll fyra allvarliga fel. En fråga gick inte att besvara, då den var felställd. En annan - där hade man missförstått det mest centrala i celldelningen. Jag har förgäves försökt få Skolverket, och Skolinspektionen att underkänna provet - men de vägrar 1. svara och efter att JO kopplats in 2. erkänna att misstag begåtts.

Arma elever!

Målbeskrivningarna i matte för åk 3 är också felfomulerade., Där kan man inte skilja siffror från tal. Samma sak - man har inte gjort något fel.

Man utsätter alltså elever för problem som inte kan lösas. Det är inkompetens bland våra adminstratörer. Bevare oss för sådana "centralrättade prov"!

Permalänk | Anmäl #9 Matz Öfvedsson, 2011-03-28, 16:56

Matz, det där låter inget vidare. Som jag berättar i artikeln är jag allt annat än nöjd med de svenska. Men att det finns dåliga nationella prov är ingen orsak att inte ha centralrättade sådana. Då är det bara att se till att det som är dåligt blir bra först. I engelska och moderna språk tycker jag de nationella proven är riktigt bra.

Permalänk | Anmäl #10 Helena von Schantz, 2011-03-28, 21:01

Hej Helena och övriga!
Det mesta är väl redan sagt om serien. Men det tycks som att det råder en enighet om att en summativ obereonde resultatuppföljning av alla Sveriges grundskolor är ett önskemål eller var det i kombination av någon egenvärdering av skolor. Det sistnämnda har de senaste decennierna framhållits som ett instrument för organisationer att utvecklas.

Jag skulle vilja säga som Jan-Olof Åberg skrev 1997 i sin sociologiska avhandling om utvärderingar. Det handlar om tre problem som ska lösas: 1) Kunskapsproblemet. Hur skall oberoende utvärderare få kunskap om respektive skola, dess elevers kunskaper etc.? 2) Bedömningsproblemet. Hur skall den insamlade kunskapen bedömas? (exempelvis ska den bedömas mot intressenter, mot teorier, mot kulturella värden, mot mål etc.) Om den bedöms mot mål måste man avgöra när målet är uppfyllt. Jämför t.ex. PISA-mätningarnas 7-gradiga skala.
3) Funktionsproblemet. Hur skall utvärderingen användas? För att den enskilda skolan skall förbättras skall givetvis den kunna använda den men är det möjligt att samma utvärdering också kan användas för t.ex. enskilda elevers utveckling eller för hela Sveriges skolsystems utveckling?

Är det någon som har en lösning på dessa tre problem så tycker jag att utvärderingar kan vara bra. I annat fall skall man nog vara lite försiktigt med att styras av externa utvärderingar.

Permalänk | Anmäl #11 Pär Engström, 2011-03-29, 16:30

Hej återigen!
Centralrättade prov, professionella anspråk och mediabilderna av svenska lärare. Har jag tolkat problembilden rätt?

Jag vill börja med det mittersta. Här har t.ex. Metta Fjelkner jämfört lärarna med läkarna vad gäller ATP-tjänst, legitimation etc. Även Jan Björklund har gjort en sådan jämförelse. Men jag tror att lärararna behöver gå en annan väg än läkarna. Läkarna har t.ex. medicin som sin vetenskapliga utgångspunkt. Men vad är lärarnas vetenskapliga utgångspunkt?

Tanken är att utbilldingsvetenskap ska vara det. Men vi får väl se vad som händer om 10-15 år. Lärarutbildningen har varit en del av universitets- och högskoleutbildningarna sedan 1970-talet. Sedan 1970-talet har kritken mot lärarutbildningarna varit massiv.

Under 1970-talet var av även socialhögskolan mycket ifrågasatt, Men socionomerna har ändå lyckats enas kring socialt arbete som sin vetenskapliga yrkesidentifikation och har även lyckats med en auktorisation.

Mediabilden av socionomernas arbete kanske inte är helt lika krisartad som den om skolan. Och framför allt, socialministern skriver inte debattinlägg etc om hur socionomer ska samtala med sina klienter etc. Ändå lyckas den politiska nivån ha en viss styrning av socialtjänsten.

Mediabilden av Sveriges läkarkår, hur är den? Jag kommer ihåg "Husläkaren" som en fantastisk serie som gjorde mig glad. När får vi en sådan TV-serie om läraren?

Permalänk | Anmäl #12 Pär Engström, 2011-03-29, 17:39