Nykonservatismen

Stig-Björn Ljunggren om Nykonservatismen

Ta till vara potentialen i den socialdemokratiska konservatismen

Publicerad: 2011-03-23 09:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Socialdemokrater har ivrigt försvarat det existerande samhället mot såväl nyliberala anstormningar som försök från vänstern att ständigt höja skatterna för att mata intressen i offentlig sektor. I grunden är socialdemokraterna socialkonservativa, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

173 millningar
10 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Stig-Björn Ljunggren är statsvetare och disputerade 1992 på en avhandling om Moderata samlingspartiets historia, Folkhemskapitalismen.

För de flesta är konservatism förknippat med högern. Det kan vara statskyrkliga konservativa som vill hålla fast vid gamla traditioner, även om de inte följer gängse uppfattningar om jämställdhet, eller hyllandet av kungahuset i en tid av medial förflackning.

Men ser vi till konservatismen som ideologiskt fenomen kan vi också upptäcka den även inom socialdemokratin.
Till att börja med är konservatism ytterst ett vaktslående av det framvuxna existerande samhället mot de krafter som med radikala förändringar och experiment riskerar att fördärva och ställa till med irreparabla skador.
Principen är enkel: Om det inte är nödvändigt med förändringar är det nödvändigt att inte förändra. En katedral tar 1000 år att bygga, men den brinner ner på en natt.

Socialdemokrater har ivrigt försvarat det existerande samhället mot såväl nyliberala anstormningar som försök från vänstern att ständigt höja skatterna för att mata intressen i offentlig sektor. En konservativ till höger hade i detta gjort likadant. Socialdemokraterna har dock under stora kvidanden tvingats av pragmatiska skäl att göra eftergifter framförallt åt det nyliberala hållet.

Finns det då en mer genomtänkt socialdemokratisk konservatism?

Den finns inte artikulerad. Men i grunden är socialdemokraterna socialkonservativa, fast utan tron på exempelvis egnahemmet eller familjen.

Om högerns konservativa kan sägas ha varit för "kollektiviteter" som är naturliga, har socialdemokratiskt konservativa villiga att utvidga detta även till skapade gemenskaper som uppkommer i exempelvis skolan eller kulturen.

Om man vill kan vi säga att de konservativa tankefigurer som tidigare ägdes av högern gradvis har anammats av socialdemokratin. Det bästa exemplet är kanske trots allt "folkhemmet", som ursprungligen kläcktes i högerkretsar, men som sedan blev juvelen i kronan på den socialdemokratiska berättelsen.

I grunden drömmer socialdemokraterna idag om ett stabilt samhälle, baserat på den välfärdsstat partiet byggt upp. Socialdemokrater ser stat och samhälle som en gemenskap, och säger att "samhället ska gripa in" när de egentligen menar stat eller kommun.

Därmed artikulerar de en konservativ dröm om att samhället ska vara som en organism där allt hänger ihop.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att socialdemokraterna i hög grad tagit över "myrstacksperspektivet" från den gamla ämbetsmannastaten och konservativa idévärlden.

Myrstacksperspektivet är det gängse när vi diskuterar politik. Vi ser samhället ur organisatörens perspektiv. Hur kan vi få människor att likt myrorna använda sin muskelkraft och förmåga på bästa sätt, för att vi alla ska få en bättre framtid tillsammans? Vilka bidrag , skattehöjningar, skattesänkningar, vilken vägskylt eller arbetsmarknadslagstiftning behövs för att världen ska bli bättre?

Politik handlar således om att få myrorna i myrstacken att kila omkring på det smartaste sättet. Politik blir att organisera bärandet av barr så produktivt, miljöneutralt och nationellt förkovrande som möjligt.

Ur myrstacksperspektivet handlar den politiska debatten om hur vi gemensamt gör det bästa möjliga av situationen. Att vi tillsammans attackerar de utmaningar vi står inför. Det politiska grälet handlar om myrarbetarna sliter mer av piskor eller morötter eller rent av förskott av det senare utvunnet genom ökad användning av det förra i syfte att öka den totala resursmängd som kan allokeras dit den bäst behövs.

För socialdemokratin har detta myrstacksperspektiv blivit dominerande. Frågeställningarna utgår inte från den enskilda människan och hennes omgivning, utan från samhällsperspektivet. Myrorna är viktiga i egenskap av tillhöriga myrstacken. Hur ska vi organisera skolväsendet för att få önskvärda resultat, så att småmyrorna blir duktiga medarbetare? Så de blir trygga samhällsmyror. Så att de är med och skapar framgång.
Skolan är till för samhället, inte för medborgarna!

Det är myrstackens perspektiv som gäller, inte den enskilda myran! Den ska konka puppor, försvara myrsamhället mot invasioner, fullgöra sina plikter på det att han också kommer att bli lycklig och känna sig behövd.

Lösningen på den individuella myrans problem härleds oftast till någon slags politisk arena. Det är genom politiska beslut som myrorna får det bättre. Det är på grund av politiska beslut som myrorna får det sämre. Det är politikerna som väljer bana till sina myror. Om någon myra tigger är det politikens fel, inte myran själv. Om någon myra lyckas väl är det allas förtjänst, inte myran själv.

Myrstacksperspektivet är också det gängse hos de andra partierna. Inte minst hos borgerligheten. Även om det individualistiska perspektivet smyger in där ibland, alltså uppfattningen att samhället är till för individen, inte tvärtom. Men i handling är det samhällsnyttan som står överst på dagordningen även där.

Alternativet är förstås att gå tillbaka till det synsätt som Karl Marx och andra burit fram, tanken att samhället snarare är en kamp mellan grupper och intressen, en konflikt om resursfördelningen, där olika aktörer har oförenliga strävanden. Att myrstacken är fel metafor, att samhället egentligen borde beskrivas som en köttgryta kring vilken det trängs olika intressenter.

Fast vi kan ju också konstatera att Marx ärvde åtskilligt av detta från en konservativ tänkare, Hegel. Så även ett uppror mot det konservativa myrstacksperspektivet har chans att hämta näring ur andra alternativa konservativa idéer.

Socialdemokrater är dock sällan av den reflekterande konservativa sorten, utan är mer, om uttrycket tillåts, lika den gamla dumhögerns allmänna gnäll om att allt blivit så eländigt. Att det var bättre förr. Att tiden är ur led. Att det är Palmes eller Reinfeldts fel. Att vi måste försöka vrida klockan tillbaka trots att det inte går.

Kanske hittar dumhöger och dumsossar näring ur samma ressentiment i samhället, alltså den restpost som per definition alltid blir kvar under dramatiska samhällsförändringar. Ur denna grumliga källa kan såväl den nostalgiske sossen hämta näring, liksom den demagogiske Sverigedemokraten. Men dagens moderater tycks inte vara lika ivriga att nuförtiden söka inspiration på historiens sophög.

Jag vill inte utesluta att det finns en potential i att försöka systematisera den socialdemokratiska konservatismen, att odla den mer medvetet. Som en av utgångspunkterna för en sådan närmare belysning skulle man kunna ta statsvetaren Rudolf Kjellén, vars bidrag till konservativt tänkande varit betydande och vars idéer om välfärdsstaten och folkhemmet kom att iscensättas politiskt av Per Albin Hansson och socialdemokraterna.

Utrymmet tillåter inte en utveckling av detta tankespår. Men det vore onekligen spännande om gamla tänkare inom de här aktualiserade områdena åter kunde plockas fram och göras flygfärdiga i vårt pointillistiska samhälle, där medierna dominerar det politiska samtalet och narcissismen äntligen segrat över kollektivismens offermoral.

Ett alternativ är också att odla den värdekonservatism som också finns inom "rörelsen". Den vinnlägger sig om att upprätthålla de frivilliga gemenskaperna, det finns i "folkrörelserna" som är socialdemokraters ord för "civila samhället". Det är studiecirklarna som i över ett århundrade lågmält bildat svenska folket, Folkets Hus med digitaliserade operautsändningar, det är den gamla bondetraditionen inkapslad i Första Majtågen, det är tusentals socialdemokratiska folkrörelsefuxar som kämpar på, i motvind, men som också skapar långsiktiga resultat. Utan löpsedlar eller andra moderniteter.

Kanske kan talet om "nya sociala rörelser" eller "sociala medier" giftas in i denna tradition, som ofta under radikal yta döljer djupa värdekonservativa uppfattningar?

Gunnar Sträng sade en gång till mig när vi på åttiotalet diskuterade behovet av att förnya offentlig sektor - och jag drev linjen att socialdemokratin inte borde tveka att testa fler lösningar, även av marknadskaraktär: Vi ska inte ta fler steg framåt än att det går att ta ett steg tillbaka.

Det var förstås tänkvärt. Men innebar ändå att det var tillåtet att förflytta sig i den politiska terrängen. Om än försiktigt.

Stig-Björn Ljunggren (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34350

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

Permalänk | Anmäl #1 Erik P-A Ejdeholm, 2011-03-23, 09:55

Problemet med dagens socialdemokrati är att man har fastnat i ett tankesätt som vill göra en uppsjö av saker till statens domän, detta samtidigt som vi har lager på lager av byråkrati i ett kluster av stat/kommun/landsting (för att kräva resurser, men skyffla ansvaret på någon annan). På detta sätt kan man komma med idén om att anställa genuspedagoger i kommunerna, att det är "regeringens uppgift" att skapa jobb (skiljt från rätt förutsättningar för jobb) eller som i Kalmar där man gått igång med en 3-årig utbildning av personal för att överbrygga kulturskillnader (vilket naturligtvis är ett grovt felslut och enbart alienerar invandrare).

Jag ifrågasätter inte att idén ofta kan vara god (förutom möjligen när det gäller alla de informatörer som är satta att ödelägga språket, men det är en annan diskussion), fast det bygger på ett teoretiserande tankesätt som enbart alstrar social ingenjörskonst av den typ som ödelägger mellanmänskligt ansvar. Detta samtidigt som man blundar för att antalet anställda i den sektor som finansierar hela kalaset inte har fler anställda idag än på 1950-talet. Det är orimligt och ohållbart, och det känns som att man vill hålla skenet uppe så länge 40-talisterna är i livet istället för att ta tag i de nödvändiga reformerna på t.ex arbetsmarknadslagstiftningen redan nu.

Min största rädsla är att det andra partiet med realistisk förmåga att förvalta Sverige, nämligen Moderaterna, inte kommer att vara tillräckligt tydliga i sitt inskärpande av vad som är välfärdsstatens uppgifter i förhållande till vad som är mellanmänskliga. Att man inte kommer att våga peta på anställningarna till alla dem som är anställda som pappersvändare - och därför kommer de nödvändiga besparingarna (vi i väst håller inte längre håller i de ekonomiska spakarna) att drabba t.ex produktionen av vård på lika fot som genuspedagogerna.

Moderaterna gjorde slag i saken och gjorde äntligen upp med en politik som stämplade arbetsföra människor som förtidspensionärer för att hålla statistiken uppe. Likaså lyckades de igen få upp den nödvändiga debatten om arbete för att finansiera välfärden på dagordningen. Vem är det nu som kommer med nästa steg? Jag tror inte på att SAP vågar röra vid frågan om statens och byråkratins storlek. Men tänk om jag har fel, fan tro't om det inte är en Hegelsk dialektik vi kan bevittna?

Permalänk | Anmäl #2 Jonatan Forsberg-Gillving, 2011-03-23, 10:48

"Konservativ" är ofta en politisk term, ett namn på en ideologi. Kyrka, familj, sexualmoral, äganderätt, checks and balances etcetera. Socialdemokrati är dess diamentrala motsats. På svenska skrivs engelskans "Conservative" ofta som "värdekonservativ". Men det är tveklöst just "värdekonservativ" som är ämnet här på newsmill.

Artikeln tycks använda ett annat ord, nämligen "konservativ" från det naturliga språket. Det vill säga att vara skeptisk till förändring. Och då är naturligtvis socialdemokratin konservativ eftersom vi just nu är på väg ur en socialdemokratisk hegemoni.
Illa av en statsvetare att inte tydligt skriva ut den distinktionen i början av artikeln. Tycker jag.

Permalänk | Anmäl #3 Martin A, 2011-03-23, 11:53

Ja, jag börjar också mer och mer förstå att socialdemokraterna är konservativa i grunden. Förändringsbenägenheten är tämligen låg. Men i globaliseringens tidevarv duger det inte att sitta still i båten.

Det kanske är dags att uppdatera dina idéer från åttiotalet om att förnya och förändra den offentliga sektorn och testa flera marknadslösningar men där Gunnar Sträng då varnade för det. Idag har vi flera såna i praktik men tyvärr rinner vinster ut till riskkapitalet, som borde få stanna och återinvesteras offentligt. Jag läste Kjell-Olof Feldts bidrag till Globaliseringsrådet nyss och som jag förstod det förordar Feldt förutom bl a slopad värnskatt och förändrad momsskatt också sänkningar av arbetsgivaravgifterna för att stimulera ekonomin och skapa nya jobb, en uppfattning som regeringen inte delar. Regeringen har hittills sänkt arb.giv.avg. med en (1) procent enligt rapporten.Samtidigt markerade Feldt att den offentliga sektorn inte kan minska mycket de närmaste tjugo åren på grund av den demografiska utmaningen. Alltså måste skattetrycket vara fortsatt högt, och nuvarande regeringen prioriterar f n offentligt sparande och amorteringar på statsskulden före investeringar i
t ex infrastrukturen som också kan skapa jobb. Feldt nämner också att regeringen i budgeten "gömt" nära 4 procent av BNP i en teknisk fotnot som inte närmare förklaras. Rapporten skrevs 2009 och Globaliseringsrådets samlade slutsatser förkastades i stora delar av Finansdepartementet. Den som lever får se hur det blir. Konservativa åt det ena eller andra hållet verkar det flöda över av.

Permalänk | Anmäl #4 Bror Viktor, 2011-03-23, 12:00

Det var en klok artikel. Jag tror att denna gräsrotskraft ytterst ligger bakom Juholts framgång. Under den historielösa Sahlinhögerns katastrofala tid vid makten tappade ju partiet alldeles fotfästet. Kanske kommer nu äntligen en vändning till det bättre, men jag tvivlar. Motkrafterna är förfärande starka, vilket partihögern själv sett till genom invandringspolitiken.

http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/02/om-de-okande-klyftorna-i-det-s...

Mer allmänt: förnyeriets långvariga termitangrepp kan ha gått för långt, och skadan blivit irreversibel.

Privatisering? Gärna, men omvänt måste de privata Monopolen KONKURRENSUTSÄTTAS från offentlig sektor (vilket Ohly med rätta framhållit). Men förklara en sån enkel sak för de förvuxna skolungdomarna i regeringen; och de fattar Null; ser ut som &co i ansiktet allihop.

Permalänk | Anmäl #5 Peter Ingestad, 2011-03-23, 12:10

Ja inte kan man kalla Schlingmann (bakom regeringen visserligen) Tobé (ordf. i soc.förs.utskottet) Kristersson, Bildt, Björklund, Hägglund m fl snygga direkt. Snarare motsatsen:)

F ö var du mycket lustig Peter I när du skrev att du var den enda i världen som förstod Roland P-M:s artikel om konservatismen, och att i princip är alla skribenter här dumskallar:)

Permalänk | Anmäl #6 Bror Viktor, 2011-03-23, 13:25

Inte minst SD är konservativa.

Permalänk | Anmäl #7 Marion, 2011-03-23, 20:09

#6. Det är min uppfattning. ;op

Permalänk | Anmäl #8 Peter Ingestad, 2011-03-23, 23:26

Stig-Björn!
Du skriver
"Socialdemokrater har ivrigt försvarat det existerande samhället mot såväl nyliberala anstormningar som försök från vänstern att ständigt höja skatterna för att mata intressen i offentlig sektor"

Försvarslinjen mot mot försöken från vänsterhåll att ständigt höja skatterna höll dock inte vilket kom att medföra att vi i Sverige hade världens högsta skatter när den socialdemokratiska regeringen avgick.
Och det är en viktig orsak till att jag antagligen kommer att rösta på Alliansen i valet 2014.
Om socialdemokraterna stått emot trycket från vänstern så att vi hade haft mer normalt skattetryck så är det inte omöjligt att jag röstat på (S).
Under Tage Erlanders tid så stod (S) emot trycket på alltför kraftiga skattehöjningar och under 50- och 60-talet så var det svenska skattetrycket på samma nivå som i jämförbara länder.
Men under Palmes tid sprack försvarsmuren och vi fick extremt kraftiga skattehöjningar på 70-talet

Permalänk | Anmäl #9 Lars Johansson, 2011-03-24, 10:27

Konservatismen på frammarsch