
Publicerad: 2011-03-23 07:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Svenskarna är beredda på att gripa till vapen för att skydda civilbefolkningen i Libyen. Innan Riksdagen fattar ett sådant beslut behöver vi tänka igenom förutsättningarna och konsekvenserna. Svenska soldater och sjömän ska inte riskera att sätta livet till, utan att vi har tänkt igenom problemet och bestämt oss för att fullfölja en intervention i ett inbördeskrig, skriver Johan Wiktorin, officer och ledamot i Krigsvetenskapsakademin.
Johan Wiktorin är officer och ledamot i Krigsvetenskapsakademin. Han är redaktör för Försvar och Säkerhet.
Med överraskande snabbhet har nästan alla partier kommit fram till att Sverige bör delta militärt avseende Libyen. De kan luta sig på ett hyggligt stöd. Enligt Demoskop häromdagen ville 65 % av befolkningen det också. Svenskar i allmänhet är redo att gripa till vapen för att skydda en befolkning från dödliga övergrepp av brutal regim. Alla länder är inte lika övertygade om detta. Inte för att de gillar Khaddafi, utan för att de anser att verktyget är fel och innebär för stora risker.
Tyskland är ett sådant land. Finland verkar också landa i den slutsatsen. Utrikesminister Stubb avfärdade tydligt finskt deltagande i flygförbudszonen. Vad kan det vara som gör att dessa länder, ganska nära och lika oss, landar i dessa slutsatser?
Enligt Clausewitz är det att bestämma vilken typ av konflikt man är på väg in i - det första en statsman och en befälhavare måste göra. Jag hävdar att vi är på väg in i ett krig. Det är en koalition av stater som med dödligt våld slår ut en annans stats förmåga att försvara sig. Våldet utövas på ett systematiskt sätt. Det får sociala följder och det råder en onormalt hög dödlighetstakt. Alla faktorer uppfyllda för att detta enligt internationella definitioner ska kallas krig. CNN:s tavla lyser Libya War. Amnesty skriver att stater är i väpnad konflikt med Libyen. Att det finns ett FN-mandat för "alla nödvändiga medel" är utmärkt, men inte relevant för den frågan.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det är viktigt att gå igenom det här steget. Dels skulle det innebära juridiska konsekvenser om vi deltar i ett krig. Dels måste vi ställa oss frågan om det tjänar våra intressen att delta i ett krig. Även om vi svarar ja på den frågan eller definierar om fenomenet till en "väpnad insats", så finns det fortfarande flera frågor kvar.
Vilket är målet för de militära handlingarna? Resolutionen 1973 är egentligen tydlig på den punkten. Det är att skydda civilbefolkningen. De militärt ansvariga har i olika uttalanden också gjort tydligt att de har det synsättet. Problemet är att aktörer på den politiska nivån talar om en regimförändring. Det innebär att det finns en risk för att uppdraget för oss efter hand kan bli annorlunda. Även om Libyen skulle må bättre utan Khaddafi, så var det inte det som FN uppdrog i resolutionen. Den oklara bilden av vem som kommer efter ökar osäkerheten i en regimförändring. Att ersätta Khaddafi med den nyligen avhoppade inrikesministern Younis är i mina ögon som att byta ut Hitler mot Himmler. I öster lurar också radikala grupperingar för att kunna ta över makten.
Och vem uppdrog FN detta till? Inledningen genomfördes multilateralt och högst improviserat av ett antal stater som pekade på ett stöd från Arabförbundet. Detta stöd är svagt, fladdrigt och problematiskt. Det är hittills bara Qatar som deltar med fyra stridsflygplan. Egypten är inte med. Flera av medlemmarna håller själva på att slå ned revolter. Nu pågår en pjäs inför öppen ridå, där Frankrike, Italien och Turkiet från olika håll försöker att villkora en ledning av NATO. Norge har tillfälligt stoppat sitt deltagande till dess kommandokedjan blir utredd. I värsta fall får vi se en kommitté leda kriget och NATO de militära operationerna, för att alla ska bli nöjda.
Alldeles oavsett vad insatsen definieras som måste hoten från Khaddafi hanteras. Rent militärt har inte Libyen mycket just nu att sätta emot längs kusten med undantag för bärbara luftvärnsrobotar. Detta tillstånd är dock beroende av ett robust amerikanskt bidrag. Utan detta kommer en flygförbudszon att vittra sönder över tid, eftersom övriga länder inte har resurser och ekonomi att upprätthålla en sådan över en längre tid.
Men Khaddafi har också sagt att kriget kommer att komma till Europa. Vi måste därför vara beredda på terrorattacker. Dels mot oss själva, men framförallt mot andra EU-stater. Då träder nämligen EU:s solidaritetsklasul i verket. Då har vi en skyldighet att ställa upp med hjälp och det kan bli mycket utdraget beroende på hur läget i Libyen utvecklar sig. Krig och konflikt är en viljeakt och inte en materielsport.
Den sista större frågan är slutläget. Det är med resolutionen och aktörerna väldigt svårt att se ett realistiskt slutläge som uppnås med bara luftoperationer. Resolutionen öppnar för marktrupper, men inte utländsk ockupationstrupp. När både USA och Storbritannien har avfärdat deltagande med marktrupper ökar kraven på övriga. Vi måste med politisk vilja kunna backa upp egna soldaters strider på marken för att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig, om det skulle komma dit.
Om vi tittar utanför själva konflikten ligger frågor som vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Det finns en risk att vi uppfattas som fripassagerare om vi inte tar en del av ansvaret, även sådant som är jobbigt. Vi är beroende av omvärldens stöd på ett helt annat sätt än vad vi var tidigare för vår säkerhet. Med en real nedrustning av vårt eget försvar minskar handlingsfriheten att agera självständigt.
Många viktiga frågor som i dagsläget har få nöjaktiga svar. Vi kan komma till slutsatsen att det enda rätta är att gå in i konflikten, och då ska vi göra det med det bästa vi har. Så länge vi vet varför vi gör det och är beredda att hålla ut. Det är ett stort ansvar som riksdagsledamot att stödja ett svenskt militärt deltagande i Libyen och gripa in i ett inbördeskrig med svenska förband. Även om syftet att skydda befolkningen är rättfärdigt, så finns det få saker som är värre att dö för - än oklara mål och en halvhjärtad vilja.
Khadaffi uppges ha gripits eller dödats. Hur påverkar det utvecklingen i landet?

Avrättningen av Kadaffi ett brott mot FN-mandatet

Vi måste sluta gotta oss i Khadaffis förnedring

Nu behöver libysk polis och militär återta våldsmonopolet

I brott mot FN-mandatet har Sverige hjälpt till att döda en utländsk statschef

Libyens nya ledning inte bättre än Khaddafi

Låt libyerna själva döma Khadaffi

Libyen får inte bli ett nytt Irak

Krigsivrarna bryr sig inte om Libyens svarta offer

Flera brott mot FN-stadgan i Libyen


Västerlandet rekoloniserar Afrika genom Libyeninsatsen

Nato har hjälpt al Qaida att stärka sin ställning i Libyen

Är svenska medier medlemmar i Nato?

Olja är västs främsta intresse i Libyen

Kritiken mot Nato i Libyen syftar till att svartmåla USA

Sverige ska även fortsättningsvis ge militär hjälp

Massivt ickevåld hade sannolikt också fällt Khaddafi

Elitförband på marken banade väg för regimskiftet

Libyen visar att bomber kan gynna demokrati

Libyen är inget argument för att flygbombningar räcker

Khaddafis fall viktig signal till världens diktatorer

Tack vare Nato kan den libyska demokratin ta fart

Informationssamhället störtar diktatorer

Rebellernas massakrer visar att Sverige bör lämna Libyen

Brott mot FN-stadgan gör att Libyenkriget inte är legitimt

Varför är Sverige fortfarande kvar i Libyen?

Fel av Sverige att förlänga militär insats i Libyen

Senfärdighet och detaljstyrning skadar insatsen i Libyen

Kolonialismen är tillbaka i form av FN och Nato

En historisk milstolpe för Gripen

Därför stödjer MP en förlängning av Libyeninsatsen

Med Juholt vann demokratin över militären

Interventionen i Libyen är inte "humanitär"

Juholt bär ansvaret för S haveri i Libyenfrågan

Därför säger vi nej till en förlängning av Libyeninsatsen

Att få bort Gadaffi kommer att bli kostsamt

De arabiska revolutionerna kan kullkasta världsekonomin

Internationell oenighet riskerar att dela Libyen

Libyen-resolutionen visar hur västmakterna missbrukar FN

Statsvetare: Dödläge i Libyen!

2000-talet kan bli demokratins sekel

Interventionen i Libyen kan bli ett tragiskt misslyckande

Juholts säkerhetspolitik skapar osäkerhet

Mycket talar för att Sverige behöver bidra med markstyrkor

"Ropet från fjärran": Pirathövdingens liv och leverne

Varför vill Bildt inte skydda kvinnorna i Libyen?


Föreställningar om maskulinitet bakom svenska JAS-insatsen i Libyen

Insatsen i Libyen är oklar, troligen otillräcklig och egentligen onödig

Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt

Insatsen i Libyen dramatisk förändring av internationell politik

Moderatpolitiker: Carl Bildt företräder inte längre moderat utrikespolitik

Var kritisk till det som förmedlas om krigen i arabvärlden


Syrien kan bli nästa Libyen - om vi inte reagerar nu

”Hellre dö stående än leva krypande"

Bevare oss för en doktrinär vänster

Tidigare sjöofficer: Varför har Sverige stridskrafter?


Dyrköpt läxa från Irak kan hjälpa Libyen


Sverige bör ge snabbt besked om att man vill delta

Det räcker inte med flygförbud om Libyen ska bli fritt

Ung vänster: Insatsen i Libyen handlar inte om olja


Sverige ska inte delta i ogenomtänkta bombningar mot Libyen


Skillnad på bombliberalernas och vårt ställningstagande mot Gaddafi


Klichébildens envisa fortplantning


Statsministern måste återta kontrollen över svensk utrikespolitik

JAS hade varit på plats på måndag om den politiska viljan funnits

Flygförbudszon i Libyen är en stor och dyr operation

Vänster och höger byter plats inför Libyen

När USA kan agera håller Europa i pekpinnen

Underkänner Bildt och Reinfeldt EU som militär aktör?

Upprätta en flygförbudszon över Libyen

Libyen: Sverige fortsätter på det slutande planet

Officer: Det finns ingen militär lösning i Libyen

Riktade attacker mot Gadaffi kan slå tillbaka mot USA

Om Nato mördar barn i Libyen bör Sverige tacka för sig

S sviker Libyens folk med skamligt svaga argument

Libyen ger USA:s republikaner byxångest
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Bra skrivet! Det är alltid lätt att starta ett krig, men det kan vara mycket svårt att avsluta det. Alla som nu gapar på militära insatser i Libyen måste också tänka på konsekvenserna. Både för Sverige och svensk militär, men också för civilbefolkningen - det finns något som heter "collateral damages" och betyder helt enkelt att civila stryker med.
Drömmen om det korta, snabba och lätta kriget verkar vara en illusion som måste upprepas gång efter annan, man lär sig aldrig. När första världskriget startade trodde man det skulle bli en snabb affär som var över på några veckor.
Så frågar jag mig: Varför har inte FN och opinionen krävt att man ska reagera militärt mot tex regimen i Khartoum som i södra Sudan bedriver folkmord? Eller folkmordet i Kongo?
Och OM -det är oljan man vill säkra i Libyen så borde man gå ut och säga det rent ut. Det är inget "fult" i det skälet - vi är så beroende av olja att hela vårt samhälle skulle braka ihop utan den. Få som säger: "De är bara ute efter oljan", inser vilka konsekvenser det skulle få för normala samhällsfunktioner om vi inte får olja längre.
För övrigt tror jag situationen skulle varit annorlunda om McCain vunnit amerikanska presidentvalet. Det finns inga som är så försiktiga när det gäller att gå i krig som gamla soldater. De vet vad det handlar om till skillnad från världsfrånvända politiker.
De politiker och mediafolk och debattörer som nu ropar på militär intervention tänker själva inte ta ett vapen i hand och offra sitt liv. Sveriges försvar ska användas i Sverige, att försvara vårt land. Bättre hade varit om rebellerna i Libyen lagt ner sina protester och så kunde omvärlden fryst ut Khaddaffi och med diplomati försökt få ändring till stånd. Varför nu? Man har ju umgåtts med honom och stöttat honom i många år, hur vänskapligt som helst. Jag undrar om det finns någon som drar i trådarna till det som händer nu (därmed inte sagt att inte många protestanter har ett ärligt uppsåt), kan det vara muslimska brödraskapet?
För övrigt - Lester Pearson som en gång föreslog Hammarskjöld att FN skulle kunna förorda militära aktioner, menade från början (om jag fattat saken rätt) att FN skulle ha en egen militär styrka, inte att militären skulle plockas ihop från olika länder. Faktiskt tror jag att mycket skulle bli bättre om FN hade egen militär, anställda av FN och under ledning av FN-officerare.
I bakgrunden till FN-resolutionen och som stöd för denna finns de rapporter som anger ett horribelt övervåld från Khadaffi gentemot det egna folket. I inledningen till revolten figurerade historier om busslaster och flyglaster av legosoldater från Afrika som skulle känna mindre skruper för att mörda libyer. En mångfald andra rapporter finns. Det är ändå ett kvalitetstecken då den civiliserade världen inte önskar åse detta utan känner att den vill göra något åt saken. Självklart spelar maktpolitiska och energipolitiska överväganden roll vid val av handlingsalternativ och som pådrivare. Naturligtvis är det också detta som motiverar att det är möjligt att stödja frigörelsen i just Libyen och inte exempelvis i Somalia. Khadaffis missbruk av det egna folket är inte någon mediahype utan har ett förskräckande underlag i verkligheten, vilket också de journalister som arbetat i Libyen och som råkat illa ut kunnat bekräfta. Den militära insatsen lider förstås av samma sjuka som alla militära insatser - boten kan bli värre än soten. Det ankommer på oss i de länder vars regeringar blandat sig i händelserna att ha en demokratisk kontroll över vad som sker och får ske. Diskussioner som denna är ett sätt att göra just detta och se till att opinionen står pall för mediatrycket och att trycket på regeringarna att hålla sig noga till FN-mandatet är starkt.
Alternativet att som åskådare åse slakten utan att försöka påverka den är inte försvarbart.
Våra europeiska folk välkomnar befrielsen för bröderna och systrarna på andra sidan medelhavet.
Jag måste bara få klistra in ett citat från Johan Hakelius kolumn i Aftonbladet idag. Den är klok, anser jag.
Visst ville Arabförbundet ha en flygförbudszon, men inget våld.
Och nu har Sverige en moralisk plikt att skicka stridsplan?
Egypten och Saudiarabien borde ha huvudansvaret för att upprätthålla flygförbudet. Det rör deras grannskap och de tog initiativ till förbudet. De har stridsplan. Ändå tilldelas bara väst – löst kallat ”världen” – ett moraliskt ansvar.
Och därefter skulden.
Det är som om västledare och arabledare delar samma outtalade och hopplösa tanke: araber kan inte ta ansvar för något av betydelse. Det ankommer bara på västvärlden att skydda Libyens folk.
Att västvärlden inte har den makten vill ingen låtsas om. Stridsflyg hindrar inte Gaddafi från att slakta de libyer han kommer åt. Allierade attacker ger civila offer. Det finns inget stöd för att gå in med marktrupp. Alliansens enda hopp är att de libyska rebellerna störtar Gaddafi och att rebellerna visar sig vara mindre blodtörstiga än diktatorn.
Håll tummarna. Går det åt pipan kommer samtliga inblandade att skylla på västvärlden: Ett väst som inte ingriper är cyniska rasister. Ett väst som ingriper är rasistiska kortågsfarare.
Vi kan önska att det vore annorlunda, men arabvärldens problem kan inte lösas utan att arabvärlden tar ansvar. Resultatet blir bara ännu ett argument för västhatande islamister. I det läget är det rimliga att låta de närmast inblandade lösa sina egna problem.
Det kan inte vara en moralisk plikt att göra något som är omöjligt.
Markligt att FN, NATO och ovriga inte ar beredda att ga in i Sudan for att stoppa slakten av kristna svarta. De ar heller inte beredda att stoppa slakten i Congo. Just nu spelar de Muslimska Brodraskapet rakt i handerna. MB som har ett mycket stort inflytande i FN (och i Sverige) och som under flera ars tid har planlagt de haer revolutionerna. Jag gissar att de nu kommer att ligga lagt ett par ar for att sen starta "revolutioner" i Europeiska stader och fororter.
#2 Anders Petter Brynge
"Våra europeiska folk välkomnar befrielsen för bröderna och systrarna på andra sidan medelhavet."
Javisst, men inte väpnad kamp för befrielse.
Rebellerna är antagligen ingen homogen grupp. Många på båda sidor är tyvärr som ofta i krig bara galna spänningssökare eller bara galna helt enkelt. Såsom Kadaffi.
Vad hade hänt om rebellerna aldrig tagit till vapen utan snabbt lagt sig under Kadaffis hot och vapenmakt?
Skulle ändå FN,EU,USA m.fl stödja rebellerna med vapenangrepp mot Kadaffi anser du?
Finns det fler diktaturer än Libyen man bör angripa i så fall?
Clausewitz levde för 200 år sedan. Sluta att namedroppa honom då krig, taktik och förutsättningar har ändrats flera gånger om sedan dess.
Tack alla för era kommentarer. En svår fråga tycker jag.
@Mikael Visst har krigets karaktär förändrats, men Clausewitz skrev om krigets tidlösa natur och vad det innebär för de som ska leda det. Han fångade detta på ett sätt som ingen annan gjort. Oavsett till vilket prominent lärosäte du går - i öst eller väst - så studeras Clausewitz ingående. Så också på vår Försvarshögskola.
Nu är det väl så att det är till mycket ett anglo/franskt äventyr i gammal kolonialanda. Frankrike börjar med att deklarera rebellerna som Libyens legitima företrädare och ska utväxla ambassadörer. Italien gillar inte alls det här då de är de som har de största investeringarna i Libyens olja, Libyens oljetillgångar är inte oväsentliga, de ser med oro på att bli sidsteppade när rebellerna ska gynna sina anglo/franska ”välgörare”.
Tyskland, Polen m.fl. som inte har några oljeintressen att försvara tycker inte det här med oljekrig är så bra. Verför vi ska lägga oss i detta begriper inte jag. Bombervänstern tvekar inte att skicka in svenska offentliganställda för att riskera livet, om de hade åkt själv och anslutit sig hade det varit något annat men länstolskrigarna brukar inte göra det.
1956 hade åtminstone Eisenhower att säga till på skarpen när de anglo/franska kolonialromantikerna var och härjade med Suezkanalen. Mähäet och vindflöjeln Obama verkar mest komma i släptåg.
Man kommer även att tänka på när Tyskland med Österrike i släptåg ensidig erkände Kroatien och Slovenien och spräckte EU-enigheten och underblåste det Jugoslaviska sönderfallet. Detta för att stärka sina egen intressen österut. Varje gång det gäller upphör EU att egentligen existera och Europa är sina gamla stormakter
Det har tydligen alltid varit så att det funnits svenska tongivande debattörer på dagspressens ledarsidor ända sedan början på förra seklet sett det som sin och Sveriges plikt att döda och bomba. Wolodarski på DN är en av dom. Han måste få "ta ansvar" genom att vara med att driva iväg svenska piloter till Libyen, få dom att släppa sina bomber och slita ett antal libyska kroppar i bitar. Att lättvindigt bomba är ju en sedvänja som utvecklats sedan 1991 och ivrigt påhurrats av Wolodarski, Bildt och andra krigsglada. Förutom det antal döda människor som finns på notan från amerikanarnas initiativ i Irak, Afghanistan och Pakistan så tror jag varken Bildt eller Wolodarski ska vara så säkra på att en sån här vana är helt ofarlig. Kanoner går att vända och det finns ingen naturlag som säger att mynningarna ska vara riktade mot fattiga arabländer i framtiden och det är inte heller givet att det är NATO-generaler som trycker på avtryckarknappen, lika lite säkert som att det är Bildts och Wolodarskis värderingar som styr de politiska församlingar som kommer att fatta beslut om vart bomberna ska falla och slita människor i stycken i framtiden. FN-idén om att krig så långt det någonsin går ska försöka att undvikas tycks helt ha gått förlorad och att vara bombliberal tycks i det närmaste vara en plikt i dagens Sverige. Wolodarski hånar alla de som inte vill ta denna form av "ansvar", utan "åker snålskjuts på amerikansk säkerhetspolitik".