Konservatismen är prövad och kastad på historiens sophög

Diskussionen kring konservatismen bygger på slutsatsen att modernismen har misslyckats. Men slutsatsen är fel; det moderna projektet pågår. Framsteg sker fortfarande, se bara på den demokratiseringsvåg med längtan efter delaktighet och medbestämmande som nu rullas upp inför våra ögon i arabvärlden. Den är inte möjlig utan det moderna projektet.

Konservatismen har oftast stått på andra sidan; bromsat, vridit tillbaka och motarbetat liberalismens framstegstanke. Vad världen behöver i dag är inte ett konservativt förhållningssätt utan mer framsteg. Konservatismen är en del av problemet och ingen del av lösningen.

Bakgrunden till det som de konservativa skribenterna vill kalla för en nykonservativ våg är betecknande för vår tid; ideologierna har återkommit. Skälet till det är flera; ett av de viktigaste är kommunismens fall åren omkring 1989. Sedan dess är kommunismens både falsifierad såväl som misskrediterad som politisk ideologi (vilket givetvis inte hindrar att den övervintrar hos en del grupper och individer och när rätta förhållanden föreligger riskerar att poppa upp igen).

Men kommunismen är inte den enda av ideologierna som har fallit. Om nu 1989 var annu mirabilis för demokratin blev de senaste årens finanskris annu horibilis för libertarianismen eller som det lite slarvigt brukar heta, nyliberalismen. Efter de seismiska ekonomiska rörelserna på världens finansmarknader med efterföljande skalv i världsekonomin finns det få eller inga som fortfarande förespråkar nyliberala lösningar på ekonomiska och politiska problem (även här finns dock givetvis ensamma röster som ropar i öknen men de är jämförelsevis med tidigare decennier få). Få eller inga förespråkar i dag mindre eller kraftigt reducerad stat som lösning på de problem som orsakade finanskrisen och framförallt inte för att lindra och hantera dess konsekvenser.

Nyliberalismen är i dag lika död som kommunismens som realistiskt politisk alternativ till dagens utmaningar.
Istället ser vi en trängsel i mitten. Pragmatismen är dagens ord - oavsett om det gäller Obama-administrationen eller de svenska nya moderaterna. Lyhördhet eller populism, beroende på var vi lägger värderingen, är ledorden och triangulering metoden. När de gamla moderaterna, som tidigare med sina krav på "kreativa" skattesänkningar fick goda socialliberaler att ligga sömnlösa på nätterna inte längre kan angripas från vänster, utan snarare höger, ja då har en väsentlig förskjutning på den traditionella vänster-högerskalan skett.

Alla omfamnar i dag den svenska välfärdsstaten om än från olika utgångspunkter och av olika skäl och givetvis, men det är endast nyanser, i olika grad. Fördelningen av resurserna, som tidigare alltid varit den skiljande frågan mellan vänster och höger, är i dag nästan helt överspelad i svensk politik och i andra jämförbara länder där trianguleringen tagit över det politiskas konst delvis av medvetet val eller som en följd av finanskrisen.

Vad kommer då istället? Jag tror att värderingarna blir viktigare. Om den horisontella axeln består av höger/vänsterskalan kan den andra axeln som skär den horisontella på mitten - den vertikala - sägas bestå av ytterligheterna modernitet och tradition. Den horisontella vänster/höger axeln har förlorat i betydelse medan den vertikala modernitet/tradition axeln vunnit i betydelse.

Exempelvis märks det i debatten om friheten. Tidigare kan debatten kring det politiska frihetsbegreppet sägas ha handlat om den enskilde individens förhållande till staten, givetvis uttryckt som en generalisering. I dag går skiljelinjen mellan individen och olika kollektiva gemenskaper. Tidigare "1984" i dag Ayan Hirsi Ali.
Och det här - i värderingarnas växande betydelse och ideologiernas återkomst - som vår kanske viktigaste kulturdebatt står; den mellan liberalism och konservatism.

Som lösningar på de utmaningar som vi står inför har konservatismen inget att komma med. Dess alternativ är en del av problemet och ingen del av lösningen. Jag är övertygad om att det är den liberala traditionen som är den kompass som vi ska använda för att orientera oss i samtiden.

För det första bygger den liberala traditionen på en tanke om möjligheten av framsteg. Dess människosyn mår vara delad; människor äger i själen både en möjlighet till ett kompakt mörker såväl som hoppet om ljus men det är i den upplysta handlingen som vi definierar oss själva. Den människosynen möjliggjore Förintelsen men den förklarar också historiska uppfinningar som demokrati, marknadsekonomi och välfärdsstat. Människan äger både en förmåga till djupaste ondska men också en möjlighet till godhet.

Framsteget möjliggörs av den kritiskt rationella hållningen eller som filosofen Karl Popper en gång träffande formulerade det; jag kan ha fel och du kan ha rätt, låt oss sätta oss ned och diskutera så vi kommer närmare sanningen. Det är tanken om den universella mänskligheten; en mänsklighet av jämlikar.

Genom stegvis social ingenjörskonst på vetenskaplig grund når vi framsteg. Bakslagen är en följd av fundamentalism, kollektivism och antirationalism; det som är motsatsen till den liberala traditionen.
Våra politiska värderingar bygger på moraliska värderingar på ett djupare plan. Men det är inte politikens uppgift att representera dessa djupare moraliska övertygelser eller värderingar; de privatamoraliska värderingarna hör hemma i Charloyta Levays radhuslängor.

Politikens uppgift är att skapa institutioner som kan hantera de ofrånkomliga konflikter som bland annat uppstår som en följd av när de djupare moraliska övertygelserna övergår till en fundamentalism, som vill avgöra inte endast hur jag själv ska inrätta mitt liv utan också hur andra ska leva sina liv. Politikens uppgift är att privatisera religionen och moralen inte att göra politik av den. Den enda acceptabla politiska moralen är att alla människor ska behandlas med samma hänsyn och respekt. Inte för att alla har lika rätt, en moralisk relativism, utan för att detta är rätt. Det är det liberala kravet på jämlikhet och det är ett omstörtande krav. Hos liberaler som Johan Rawls och Ronald Dworkin vi finner de tydligaste artikuleringarna av detta liberala jämlikhetskrav.

De konservativa som skriver på Newsmill hyllar gärna olika kollektiv istället för individen. Och visst, det är konservatismens essens. Men det placerar dem någonstans längst ner på den vertikala skalan bland framstegsfientliga miljöpartister, främlingsfientliga sverigedemokrater och reaktionära könsbiologister - utan, nota bene, jämförelser i övrigt!

Det finns avsevärda skillnader mellan alla dessa men också några gemensamma nämnare. De är vördnaden för traditionen och traditionen eller historien som kunskapskälla och orienteringspunkt för vad som anser vara rätt. Det är också vurmandet för de kollektiva gemenskaperna - som en kulturell gemenskap, eller könet som gemenskap eller familjen.

För en liberal är svaret individen. Och det är rättigheter som ska stärka och skydda individen. John Locke är portalfiguren när det gäller att formulera idéerna om mänskliga rättigheter och tolerans. Dessa rättigheter är förutsättningen för gemenskapen. Men individen som utgångspunkt är ett synsätt som ges i vetskapen om att individen alltid ingår i olika gemenskaper. Den liberale sociologen Ralf Dahrendorf fångade denna inställning med begreppet livschanser.

Politikens uppgift är att öppna upp livschanser för människor. Genom välfärdsstatens institutioner erbjuds utbildning, sociala försäkringar, sjukvård med mera - allt bidrar till att skapa förutsättningar för att enskilda människor ska kunna välja självständigt.

Men livschanser består av både valmöjligheter och av förankringar. Valmöjligheter möjliggör framsteget men förankringarna ger ofta innebörd och mening åt våra val. Konservativa gör förankringarna kvävande och valmöjligheterna begränsade; i synnerhet för kvinnor. Därom vittnar Elise Claeson med all tydlighet.
Vi väljer inte vilka olika gemenskaper vi föds in i, men det viktiga är att vi ska kunna välja om och när vi vill träda ut ur dem. Politiken måste därför möjliggöra sådana utträden - från könsrollers obekväma fyrkantighet till religiösa gruppers underordning av kvinnor. En sådan politik måste ha som mål att stödja individen - inte gruppen. Annars omöjliggörs utträdet för dem som önskar och behöver det mest.

Grupprättigheter, sambeskattning eller avskaffande av subventionerna till dagis är reformer som kraftigt skulle bidra till att ytterligare låsa in individer i olika kollektiv. Här ligger skillnaden mellan en konservativ, för att inte säga reaktionär, som Roland Poirier Martinsson och liberaler; den förre ser inte strukturerna medan de senare gör det. Och ser man inte de kollektiva strukturerna ser man inte heller hoten mot individen trygghet och frihet.
Johan Lundberg gör en intelligent och intressant analys, men som jag tror ändå är fullständigt fel, av det som i internationell litteratur brukar kallas för modernitetens avförtrollning. Hans slutsats av det tillstånd som avförtrollningen har försatt oss i är denna:

"Vår frihet har köpts till priset av en latent ångest över att det är vi själva som ytterst sett bär ansvar för den väg som våra liv tar, att det är vi själva som väljer hur vi ska ge mening åt våra liv." Orden är nästan identiska med Karl Poppers i hans "Det öppna samhället och dess fiender", och visst är det så. Men för liberalen är det själva poängen; denna insikt - om än ångestfull - är grunden för det egna ansvaret.

Trösten, och det är en lika viktig insikt, är att det är just självständiga människor som samarbetar bäst för att nå gemensamma lösningar på gemensamma problem, detta är den liberala jämlikhetens primat. Detta är ett problem som liberaler länge har uppmärksammat; hur samhällets institutioner bäst ska utformas för att främja socialt kapital, samarbete och konflikthantering. Exempelvis utforskade Tocqueville i sin bok om Amerika hur det civila samhället - den folkliga gemenskapen - kunde stödja det öppna samhällets institutioner.

Konservatismen tillför inget nytt. Som privatmoral är den inskränkt, som underliggande moral för vad staten bör göra är den en katastrof och som ideologisk kompass är den redan prövad och kastad på historiens sophög. Vi behöver inte mer konservatism utan mer öppenhet, fler framsteg och mera liberalism. Och gärna en socialliberalism.

Ulf Öfverberg (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34332

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Detta är inte första gången de konservativa har förklarat modernismen död. Fast jag är böjd att tro att 1930-talet är främmande för Claes G Ryn, Jakob E son Söderbaum, Roland Poirier Martinsson, m. fl.

Permalänk | Anmäl #1 Peter H, 2011-03-23, 21:48

Blah blah blah blah. Fullständigt abstrakt. Intetsägande. Moderniteten är definitivt värd att kritisera. Jag tänker framför allt på den sexuella urartningen. HIV - den liberAla sjukdomen. Och bÖgkulten!

http://skyddsrummet2.blogspot.com/2010/11/inte-bara-hiv.html

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2011-03-30, 15:23

Fantastiskt, först definierar han sig själv och liberalismen som individernas försvarare, sen varför socialliberaler som han tänker i kollektiv, precis deras allierade socialisterna.

Kul försök, men goddag yxskaft som resultat.

Permalänk | Anmäl #5 Johan Arve, 2011-05-20, 15:02

Det här blev lite virrigt.

Hur kan du komma på idén att likställa nyliberalism/libertarianism med konservatismen? Nyliberalismen omhuldas - enligt sägen - visserligen av Borg och antagligen även av Reinfeldt men detta säger inte nödvändigtvis att nyliberalismen definierar, eller är en del av, konservatismen. Konservatismen har under alla tider bekämpat alla former av liberalism och för den delen även socialism.

Även din definition av liberalismen (liberalismens människosyn må vara delad) är något som de flesta bildade människor inte kommer att känna igen. Liberalismen är sprungen ur humanismen och dess individualism och oskiljaktigt förbunden med humanismens etiska värderingar. (Men hur skall en liberal folkpartist kunna vara medveten om detta?)

Att göra dessutom liberalismen ansvarig för förintelsen är nästintill ett brott. Liberalismen är inte heller ansvarig för demokratins uppkomst utan detta var humanismen med sin fördjupning i antikens filosofi och den därur utvecklade individualismen (demokratin är som bekant en grekisk uppfinning från antiken). Men liberalismen var den drivande kraften i marknadsekonomins uppkomst. Det är dock synd att de flesta marknadsekonomer tycks ha glömt bort liberalismens humanistiska värdegrund - för då skulle en oetisk marknadsekonomi aldrig kunnat uppstå. Således ådagalägger dessa marknadsekonomer en historielöshet och stoltserar med sin egoism och ickebildning. Liberalismen är inte heller ansvarig för den socialistiska varianten av välfärdsstaten som vi känner till den idag - det är historieförfalskning om man bortser från socialliberalismen som egentligen är en mer liberal form av socialism men etiketterats falskligen som liberalism.

UÖ hur kan du som "liberal" ens komma på idén att utöva social ingenjörskonst??? Social ingenjörskonst grundar sig i monolitiska systems (nazismens, socialismens) förakt för människan/individen. Hon duger INTE som den hon är - hon behöver göras om för att passa maktens intentioner. Någon som säger sig vara liberal borde inte ens komma på idén att våldföra sig på människan/individen.

Och jag vill definitivt hävda motsatsen till att det inte är politikens uppgift att representera etiska (moralistiska ja) värderingar. Det är kring dessa värderingar vi behöver bygga våra samhällen - inte någon skruvad partipolitik. Kring mänskliga rättigheter, människors lika värde, demokrati och empati - gamla men grundläggande humanistiska värderingar. Detta är INTE privatmoraliska värderingar för radhuslängan utan detta är universella etiska värderingar som bl.a. FN's charta för de mänskliga rättigheterna bygger på.

Utan etisk kompass ingen human politik!!!

Dock håller jag med om att politiken skall tillhandahålla livschanser - men framför allt ge alla individer lika förutsättningar inför dessa livschanser.

Och så kommer den folkpartistiske liberalen igen och påstår att det är politiken som bör befria människan från könsrollernas fyrkantighet. Människan och hennes könsroller duger inte i det samhället UÖ vill skapa. En till som gått på den marxistfeministiska dialektiken och strukturalismen. Hur utbildar och bildar man människor egentligen i den svenska skolan???

Däremot håller jag med om de sista två stycken i din artikel. Men då är vi tillbaka till den frågeställning du ville avfärda i början på din artikel - nämligen frågan om relationerna mellan individen och staten.

Permalänk | Anmäl #6 Jörgen Trauner, 2011-05-21, 14:04