Den nya borgerligheten: ingenting för skönandar

För drygt halvannat år sedan publicerade jag en artikel på Newsmill med liknande rubrik. Jag hävdade då att det borgerliga alternativet till decennier av antíestetisk budskapskonst uppvisade en rejektionistiskt hållning  till det estetiska som liknade den man fann hos den radikala vänstern. Både vänsterns och borgerlighetens antiestetik bottnade i, för det första, oviljan att erkänna det individuella i konstupplevelsen och, för det andra, oförståelsen för estetikens autonomi gentemot ämne, budskap, ideologi, religion etc.

Sedan dess har alltmer nykonservatismen framträtt som det borgerliga alternativets huvudlinje med en uttalat traditionalistisk, förvånande antiindividualistisk och antimodenistisk tendens, alltifrån en välskriven, och i huvudsak  träffande, samtidskritik av Johan Lundberg på Newsmill, till, hos ett par mer prosaiskt lagda skribenter, att ranka rena trivia som bärare av samtidskulturella symboler –  i något fall  farligt balanserande på gränsen till pekoral. Därmed är det kanske dags att damma av och omformulera min saligen insomnade artikel, om inte annat  som motvikt till  all denna nykonservativa förträfflighet.  Nytt och gammalt stoff uppträder omvartannat i artikeln. Låt mig dock bara säga att jag instämmer i många delar av det nykonservativa sakpolitiska budskapet  - har f ö gjort det sedan tre decennier   – men jag känner mig, som redan framgått,  inte riktigt hemma i sällskapet.

Vad estetiken beträffar har jag till att börja med aldrig funnit någon motsättning mellan tradition och modernism, särskilt inte som båda riktningarna i mycket bygger på klassicistiska eller antika ideal ( t ex Pound, Eliot, Stravinskij). Vad  Lundberg  menar och säger är att ”modernismen” i dess ekonomiska och samhälleliga modell och praxis  ryckt bort samhörigheten med det förgångna och dess fantasi- sago- och skönhetsvärld. Här är det bara att instämma, men min poäng är att den estetiska modernismen  - från Cézanne och Stravinskij till Pollock och Berio – lyckas återupprätta denna skönhetsvärld och ge den en alldeles egen fräschör. T.S. Eliot observerar ödsligheten och själlösheten i Det Öde Landet och gör en estetiskt njutbar  - och  i all sin svårbegriplighet  underhållande  - GREJ av detta, lika suveränt som Shakespeare gör en tragedi med sju, åtta människors död i Hamlet till en källa till ogrumlad estetisk eufori hos åskådaren. Mer om detta längre fram.  Det avgörande problemet med den samhälleliga  -  till skillnad från den estetiska eller konstnärliga  - ”modernismen” är att den i sitt skönhets- och bildningsförakt eroderat  grunden för människors förmåga  att uppleva konsten överhuvudtaget, antingen det rör sig om klassicism, romantik eller modernism.

Jag hyser en möjligen nostalgisk och illusorisk uppfattning om femtiotalets kulturella scen, såsom inte bara ett tidsfenomen, utan en organiskt framvuxen produkt av  -  och av allt att döma en slutpunkt i  -  sekler av västerländskt kulturmedvetande: ”Bilden av Faust i studerkammaren hör till de synintryck som alltid etsat sig in på mänsklighetens näthinna. Då den suddas ut, har något väsentligt i västerländskt kulturliv gått förlorat”, skrev Holger Frykenstedt 1968 i studien ”Goethes Faust”. Man frågar sig i efterhand om inte Frykenstedt kände på sig att han befann sig i en tid som just skulle leda till utsuddandet av Faustbilden i det västerländska kulturmedvetandet. I så fall är han inte ensam. I en essä om Thomas Manns ”Bergtagen” från år 2000 konstaterar Yale-professorn Harold Bloom (vars syn på estetik präglar mycket av detta mitt inlägg) att Manns underbara roman kärleksfullt uppenbarar en nu försvunnen verklighet, Goethes och Freuds kultur  -  ett monument över en förlorad humanism. Och att den ironi som Mann så suveränt behärskar är praktiskt taget obegriplig för dagens studenter.

Bloom anser att ”Bergtagen”, liksom läsning av Thomas Mann överhuvudtaget, kräver avsevärd bildning och reflektion. Det måste i så fall vara om man jämför med den bildningspolitiska måttstock som gäller för dagen. Jag läste boken i början på 1970-talet med samma förtjusning som Bloom upplevde, och min bildning är inte högre eller djupare än den gängse hos de som hade turen att inte födas för sent. Nu är det ju så att den högkultur ”Bergtagen” (liksom ”Doktor Faustus” och ”Lotte i Weimar”) manifesterar gick förlorad någon tid efter första världskriget – boken skrevs 1924 – med nazifieringen som den avgörande katastrofen för det kulturellt ledande Tyskland, parallellt med Sovjetkommunismens partipopulism. Humanismens död  - eller det som Johan Lundberg benämner ”modernism” – inleddes med en nihilistiskt präglad värdekris av historiska dimensioner med djupare rötter än universitetsreformerna och det värdeeroderande kulturföraktet i dagens västerländska samhällen. Här är jag i stort  inne på Lundbergs linje. Men ändå har något avgörande skett i synen på den västerländska bildningen under senaste tre, fyra decennierna och som är annorlunda än denna värdenihilism.

Jag tror att vår tids antiestetiska hållning ytterst bottnar i en ovilja att betrakta individen som alla värdens måttstock. Denna antiindividualism har i de västerländska välfärdssamhällenas och amerikanska akademier främst tagit sig former av ideologisering såsom egalitarism, feminism, multikulturalism  även av estetiska kulturyttringar såsom framförallt skönlitteratur. Vänsterns uppfattning att konsten skall provocera genom att i kollektivistisk anda proklamera ett politiskt budskap eller genom bisarra och uppseendeväckande aktioner är inte bara antiestetisk – den är dessutom ineffektiv. Om konsten verkar samhällsförändrande är det i kraften av den höga estetikens inneboende ironi, inte såsom bärare av ett budskap.

Problemet är emellertid  - och nu kommer jag till  det egentliga ämnet för den här artikeln –  att dagens konservativa opinionsbildare  själva är fångar i ett antiestetiskt och antiindividualistiskt kulturklimat och med en bitvis  lika stark tendens till ideologisering av det kulturella som vänstern uppvisade  -  med den skillnaden att den nya konservatismen ser sin ideologi som det naturliga tillståndet och inte som en ideologi överhuvudtaget. Det kan röra sig om försök att återuppliva religionens betydelse i kultursfären  -  katolicismen tycks vara en given referensram hos ett par ledande borgerliga debattörer  -  men än mer ger man en stående ovation till det borgerliga familjeidealet som alltings måttstock. Följaktligen vill inte heller den nya konservatismen utgöra  något egentligt alternativ  till vänsterns antiestetik och antiindividualism.  Individen reduceras antingen till kategorin ”verklighetens folk” (Göran Hägglund) eller till solsideklassen (nykonservatismen) i båda fallen underordnad familjen, privata sammanslutningar, idéella föreningar etc, allt enligt uppfattningen att individen kan definieras utifrån gängse mediaklichéer och är till för ett socialt sammanhang, men inte för sig själv. Kulturpolitik som baseras på denna reduktionism får mycket riktigt en utlitaritisk eller människoförbättrande och därmed en i grunden antiestetisk prägel. Konstens uppgift blir att skapa bättre familjemedlemmar, analogt med vänsterns uppfattning att den skall skapa bättre samhällsvarelser.

Emellertid:

”All bad poetry is sincere” (Oscar Wilde)

eller med mina ord:

”kom inte med era välmenande budskap antingen det är politik, moral, familjelycka eller religion!”

För att åter tala med Harold Bloom:  du blir inte en ”bättre” eller mer moralisk människa av att läsa Dante, Shakespeare, Goethe eller Beckett eller av att lyssna på en Mozartopera. Leo Tolstoj, insåg detta och varnade  t  o m för den ogudaktiga gestaltningen av en närmast naturgiven ondska i ”Kung Lear”. Och glöm inte det mozartska avgrundsskrattet hos Hesse eller Thomas Mann. Den stora konsten är då den är som bäst amoralisk i förhållande till samhällets förhärskande normer, intill eller över gränsen till det demoniska. I kravet på anpassning till borgerlighetens normer och konventioner är den nya konservatismen  främmande för just den faustiska  huvudådran i den stora  konsten som Frykenstedt nämnde i citatet ovan: i den borgerliga idyllen – en statisk entitet – finns inte utrymme för den faustiska livsuppfattning som är sökande, dialektisk, överskridande normer, sedvänjor och konventioner. Tänk er Goethes häxsabbat eller för den delen ”Valfrändskaper” i det pimpinetta radhusområdet!

I nietzscheanska termer: borgerligheten skyr det dionysiskt vilda, samtidigt som den reducerar den apolloniska klarheten och måttfullheten  till huvudsakligen en fråga om ordning och disciplin.

Oscar Wilde igen:

”In art everything matters except the subject”

Strävan att befria sig från ”the tyranny of the subjekt” (H.D.F. Kitto) går som en röd tråd genom estetikens historia, från Aiskylos till Pound, från grottmålningar till abstrakt expressionism.  I denna ”befrielsekamp” tar modernismen ett radikalt steg framåt, med början hos Cézanne och symbolismen och kanske just med Jackson Pollock som slutpunkt  -  eller återvändsgränd. Därmed befrias våra sinnen från perspektivets och i förlängningen alla konventioners tyranni. Konsten befriar sig från sitt ämne eller motiv genom att göra en estetisk ”grej” av stoffet för att  återvända till detta i form av ironisk feedback! I denna process befrias även åskådaren, lyssnaren eller läsaren från invant perspektiv och därmed från inlärda konventioner. I DEN  meningen blir vi faktiskt, om inte ”bättre”, så i alla fall mer autentiska människor genom den estetiska upplevelsen.

Vad har detta med den nya konservatismen att göra? Jo, denna bygger ju som jag redan sagt på att människan INTE skall befria sig från rådande konventioner utan tvärtom skall anpassa sig till dessa. I denna konventionalism ligger nykonservatismens grundläggande antiestetik. Läs ett par av artiklarna på Newsmill om livet på ”Solsidan” så förstår ni vad jag menar. Den borgerliga idyllvärlden är en falsk, icke-autentisk verklighet, från vilken den stora litteraturen river slöjorna, återigen inte i form av dokumentation eller budskap, utan just såsom ironisk  ”feedback” i kraft av sin estetik. Hedda Gabler skulle till det yttre passa väl in i Saltsjöbadsvillan  -  i en del avsnitt av den parodiskt roliga ”Solsidan” tycker jag mig faktiskt redan skymta  henne där  -  men det är nog önsketänkande. I sin ”autentiska esteticism” är Hedda själva antitesen till all borgerlig präktighet. ”Gör det vackert!”, säger hon till Lövborg då hon räcker honom sin fars pistol.  ”Heddas största skräck, vid sidan av offentlig skandal, är att hon skall tråkas ihjäl, men hon är själv så sublimt pervers att hon aldrig skulle kunna tråka ut någon annan”, skriver Harold Bloom om denna ibsenska trollkvinna, vars ena sida är det konventionellt borgerliga och den andra sidan det vilda, ohämmade och självdestruktiva.

Så roliga  är nog inte fruarna i ”Solsidan”.

Bo Lundberg (6 artiklar)
http://bolundberg.wordpress.com/

Anmäl