Konservatismen ser djupare än liberalismen

Tänk, 13:e artikeln under rubriken "konservatism" handlade om konservatism! Kors i taket! Och på svenska dessutom!

"Det konsensus inom vilket Sveriges intellektuella och politiska eliter rör sig domineras nästan helt av socialism och låghaltig liberalism."
-Kan det sägas tydligare än så? Även om "intellektuell elit" är en chimär i det här sammanhanget. Tack för en välskriven artikel som för en gångs skulle vet vad den talar om.

Se på f-n , en artikel om konservatism som faktiskt handlar om konservatism. Dock, precis som författaren skriver, så är konservatismen starkt marginaliserad i svensk politik.

De tramsiga påhoppen om att den svenska eliten saknar bildning, tar jag inte så hårt på :-) Trots allt var den senaste konservativa presidenten George Bush och den nuvarande konservativa frontfiguren Sarah Palin. Mycket kan man säga om dessa två, men inte att de är bildade.

Det här var riktigt bra.

Ryn är förstås försiktig och undviker konservatismens verkliga problem.den auktoritära kontinentala traditionen, som intresserar mig personligen.

#2 Jacob Jonsson har förresten alldeles missat artikelns poäng. Bush och Palin är inte konservativa överhuvudtaget, utan traditionalistiskt orienterade liberaler.

Högt bildade statsmän var det. Den mest beläste någonsin är sannolikt Josef Stalin. Även Hitler var synnerligen allkunnig och Lenin var en framstående tänkare.

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

I dagens samhälle glider de politiska partierna närmare varandra och bildar någon forma av ideologisk blandning i mitten.
Frågan är om dagens samhälle väljer parti efter ideologi eller om vi bara går på sakfrågor nu för tiden.

Ett så enstämmigt instämmande som i denna kommentarsspalt känns illavarslande och ger rysningar.

Efter hundra års kamp lyckades arbetarrörelsen avskaffa det patriarkala inslaget i det industriella samhället. Nu i den postindustriella epoken sticker den på nytt upp sitt tryne och försöker bli salongsfähig. Det börjar snart bli dags att damma av Marx och Engels med bemanningsföretagens tillhandahållande av billig, lågavlönad och foglig arbetskraft. Ungas villkor på arbetsmarknaden har blivit otillständiga. Överklassen vältrar sig i skattebetalade förmåner som betalas av dem som redan inget har.

Den sofistikerade debatten förs över huvudena på dem som bär upp samhället med sina insatser. Den har legitimitet att tala om landets framtid som har fötterna på marken och inte huvudet i molnen.

De svenska värdena stannar inte vid frihet och jämlikhet, de inkluderar också broderskap - ofta formulerat som solidaritet. Det är nog inget för Djursholmsvillorna.

Se min artikel om arvet efter Palme:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/03/palme-politiskt-arv-och-framtid

Mycket välkommen artikel. Den intelekuella nivån bör verkligen höjas i den svenska debatten!

Vilken avhyvling av den svenska socioliberala konsensusdebatten!

Får man skriva hur mycket gallimatias som helst bara för man har titeln: ” professor i Politics vid The Catholic University of America i Washington D.C”?

Jag undrar vad den här debatten kommer ifrån? Nykonservatism? Konservatismen är död och begraven i Sverige. De allra flesta är mycket glada för det. Det är inte ens någon som byter blommor på graven.

Jag upplever att den debatten är konstruerad. Det finns egentligen ingen nykonservativ debatt. Den är beställd. Av vem vet jag inte.

I de här senaste inläggen om nykonservatism försöker skribenterna lägga in alla möjliga och omöjliga ämnen i konservatismen. Vissa försöker sig på att bända in jämställdhet under konservatism.

Hallå!

Och ännu enfaldigare, nu sist var det någon som påstod att miljötänk och hållbar utveckling kunde gå in under det konservativa paraplyet. Jag det får väl vara någon måtta på villfarelserna.

Konservatismen har ända sedan Burkes tid motsatt sig de flesta sociala rörelser. Och tittar man på konservatismen av idag så är det den som ständigt motarbetar t ex den globala uppvärmningen.

Nu försöker alltså professorn distansera sig från en av de mer extrema formerna av konservatism, nämligen neokonservatism. Han verkar tro att det med en titel går att göra om konservatism till liberalism.

Han kallar det för liberalism med hårda nypor. Oavsett hur mörkblå man är, och oavsett hur många skohorn man har förstår jag inte hur man kan kalla de neokonservativa för liberaler. Jag anser att detta är historieförvanskning på gränsen till lögn.

De neokonservativa införde det som har kallats ”utökade förhörsmetoder”. Det som i vanligt tal brukar beskrivas som tortyr. De neokonservativa brukar rätt träffsäkert kallas för mjuk fascism där man har skalat bort de mest iögonfallande.

Neokonservatism är den direkta motsatsen till liberalism. Liberalism är individens frihet - yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, handel, samarbete, mänskliga rättigheter och ekonomisk frihet osv.

Neokonservatism är elitism, tvångsmedel, ett förkastande av individuella rättigheter, förkastande av sociala rörelser såsom kvinno- och miljörörelser. Men neokonservatism är också nationalistisk plikt och att den enskilde medborgaren ska underställa sig staten.

Neokonservatism är en rad skriftställare, en politisk-filosofisk elit som vet vad som är bäst för den enskilda människan. Faktum är att neokonservatismen har bra mycket närmare till Mussolini än till Mill och Locke.

Neokonservatism är motsatsen till liberalism.

Att professorn försöker distansera sig till dessa är inte speciellt förvånande, för det är få människor som verkligen sympatiserar med dessa mörka krafter.

Nej, nedärvd tritanopi, dvs att man inte kan urskilja nyansen blå, utan förväxlar den med andra färger. Jag tror just detta är något som professorn och de andra påstått nykonservativa bör kolla upp.

För det är trots allt så, att just färgblindhet är något som oftare drabbar män än kvinnor, åtta gånger vanligare, närmare bestämt.

Peter Hållander: Tack! Hoppas att detta får professorns hejaklack att bli mer eftertänksamma.

Alla som inte har läst Klas Sandberg på ”Vindskupan” utmärkta dokumentation av de neokonservativa tycker jag bör ta sig igenom dessa viktiga 80 sidor.

Den börjar så här. Spara ned PDF:en och sprid den på skolor och lärosäten för vi har med en farlig rörelse att göra:

http://sandberg.be/vindskupan/sidebar/neokonservatismen.pdf

”INGEN MÄRKTE ATT de tagit kontrollen över USA:s utrikespolitik vid årsskiftet 2001. Tyst och omärkligt gled de in på några på de beslutsfattande posterna i kölvattnet på George Bush maktövertagande.

Utåt är USA:s neokonservativa en skara oförvitliga skriftställare och politiska tjänste¬män. De är välutbildade, flera av dem har doktorerat, och kan visa upp meritförteckningar med rader av uppdrag i stat, näringsliv och forskning.

I intervjuerna framträder verserade, medelålders amerikanska akademiker med prydliga hem och familjer av den typ som svenska akademiker så gärna träffar och trivs med under konferenser. Inga rosslande monster där inte.

Sympatiska, bildade människor som tillbringar sina dagar med att utarbeta rekom¬mendationer för vilken politik USA bör bedriva. Till dess man upptäcker att de rekom¬mendationerna titt som tätt går ut på att Amerika skall rycka åt sig världsherraväldet och redskap som anfallskrig, kapprustning och tortyr är helt i normala.”

De sunda tankar som Ryn står för kallas i USA för paleokonservatism (paleo-tidig). Tänk Alex Jones, Ron Paul, Jesse Ventura med flera. Urkonservativ kan man också säga. De vill främst minska den federala marken, inte hålla på med manipulativa militära äventyr i främmande länder och minska invandringen. De nykonservativa finns inom försvaret, bankerna, storföretagen med mera. De ska frälsa världen med demokrati och företräder samtidigt ett egenintresse, vilket kan vara inom något så märkligt som en viss gas i atmosfären.

De som mest liknar de paleokonservativa i Sverige är Sverigedemokraterna. Moderaterna är nykonservativa och vill överlåta makt till EU, operera militärt i främmande länder, företräder storföretagens intressen med mera. Det är som Ryn tydligt skriver i en underrubrik ingen skillnad mellan nykonservativa och liberaler. Därför dansar partierna i Alliansen bra tillsammans. Skillnaderna inom Sjuklövern är också små. Nu ska de alla banka på Kadaffi. Till och med generalerna i Pentagon är skeptiska.

Om Ryn med sitt amerikanska perspektiv kunde skriva en filosofisk artikel och jämföra Sverigedemokraterna med Moderaterna och andra partier med rallarsvingar och beröm så skulle det vara roligt att läsa.

Claes G Ryn har uppenbarligen begränsade kunskaper i Europas historia. Claes G Ryn tycks blanda ihop Europa med Kina, ett land med lång historia, kontinuitet och lite förändring (bortsett från de sista 50 åren).

Demokrati är kanske en klyscha. Men demokratin är så långt det enda fungerande vapnet mot pöbelvälden, som vi såg i Nazityskland och Mussolini Italien. Claes G Ryn, vill du vara vänlig och informera oss om du har ett bättre alternativ? Låt oss få ta del av något av det djup du pratar om. Eller var det bara ett tomt snack?

Bra att äntligen någon skiljer mellan "nykonservatismen" och riktig konservatism vilket inte har mycket gemensamt förutom att nykonservatism försöker dra nytta av namnet och använda viss retorik från konservatism.

Huvudet i spiken angående de individer som ska tillvara ta våra och nationens intressen i mitt tycke så är de partierna som står ideologiskt närmast varan är moderaterna och socialdemokraterna, får se om det blir någon ändring men betvivlar det.

Undrar ibland om stora delar av Sverige drabbats av identitets kris de verkar knyta sig till närmast flummiga ideologier som internationalism, marknadsliberalism, globalism och så vidare utan en tanke på vem de är eller var de egentligen vill gå.

Även om ”nykonservativ” och ”neokonservativ” skulle kunna betyda samma sak så gör det inte det. Neokonservatism är en rörelse med radikala rötter som förblivit troget detta arv om än med en liten annan image och borde inte kallas någonting med konservatism. Nykonservatismen är en term som betecknar den konservativa renässansen i 50-talets USA med Russell Kirk som största namn och nu också tydligen den senaste konservativa vågen i Sverige. Russell Kirk tog avstånd från neokonservatismen innan han dog.
Som namnet antyder ser sig de paleokonservativa som konservativa i gammal klassisk mening. Huruvida de är det är en annan femma. Claes Ryn har i en del uppräkningar sorterats som paleokonservativ men det har blivit allt mer tydligt att han skiljer sig från de paleokonservtiva, han har också själv uttryckligen tagit av stånd från paleokonservatismen. Se http://traditionochfason.wordpress.com/2009/10/05/gastkronika-claes-g-ryn/ Han bröt för ett par år sedan med Paul Gottfried som myntade begreppet när denne lämnade The Academy of Philosophy and Letters som Ryn stiftat. Ryn tar avstånd från den biologistiska grundsyn, och kanske vetenskapspositiviska grundsyn, som finns bland flera av de paleokonservativa och hävdar istället att samhället är resultatet av det andligt-kulturella. Ryn tar i den länkande artikeln också avstånd från den alltför ”grovkorniga nationalism” han finner bland de paleokonservativa. Istället är Ryn snarare vad amerikanarna betecknar som ”traditional(ist) conservative” eller på svenska helt enkelt konservativ. (Till denna grupp hör också Kirk vilken ibland postumt räknats till de paleokonservativa).
Det finns flera skäl varför jämförelsen mellan paleokonservatismen och Sverigedemokraterna inte är lyckad. De egentliga överensstämmelserna rör främst synen på invandring och ”isolationismen”. Båda har ett ganska besvärligt förhållande till konservatismen och sverigedemokraterna skulle kanske bäst kunna betecknas som ”sökande nationalister” medan de paleokonservtiva framstår som mer reflekterade. På exempelvis det socialpolitiska området är skillnaden enorm, de paleokonservativa är oerhört kritiska till offentliga välfärdsåtaganden.
Se även vad jag skrivit här om Ryn http://traditionochfason.wordpress.com/2009/08/09/om-claes-ryn-och-varde...

Jag tycker det är intressant att diskutera konservatismens bundenhet till historiska förhållanden. Det verkar vara det enda sättet att skilja ut liberaler från konservatismen. Konservatismen är nationell, en liberal kan aldrig vara nationell.
En konservativ politik i Japan kan inte ha samma program som en konservativ i låt oss säga Frankrike även om det finns visa grunddrag tex statskramande, paternalism och auktoritetstro.

Konservativa i USA är tex starkt moralkonservativa och mot aborter och gay-rättigheter. I Sverige skulle det inte vara en framkomlig väg eftersom historiens utveckling har gjort Sverige till ett individualistiskt land med liberala värderingar. Konservativa i Sverige måste ta hänsyn till detta.

Riktigt urkonservativa är förmodligen både moralkonservativa och kulturkonservativa. Jag tror att välfärdspolitiken i Sverige under efterkrigstiden och den sexuella revolutionen på 60-70-talet har gjort att marknaden för urkonservativa är mycket svag. Eftersom urkonservativa avskyr välfärdsstaten söker dom sig tillbaka till 20-30-talet.

Men folkhemsnostalgi kanske kan bli konservativ mark sedan programmet anpassats till historiska förhållanden.

"..en liberal kan aldrig vara nationell."
Varför inte det? Varför kan du inte vilja organisera ditt samhälle liberalt men ändå inse nationalstatens överlägsenhet?

Liberalismen är såvitt jag vet den första lära som talar om universella demokratiska rättigheter som inte utgår från folket eller nationalstaten.
Man kan jämföra John Locke med Jean Jacques Rousseau.
Rousseau's antiintellektualism, hans betoning på känsla och vilja och civilisationskritik leder fram till nationalismen. Lockes utpräglade empirism, hans tro på civilisationen och förnuftet leder fram till liberalismen.
I de amerikanska och franska revolutionerna kan man säga att folksuveräniteten och de universella rättigheterna förenas.
Där någonstans kanske man kan hitta nationella liberaler men sedan revolutionen är avklarad skall den spridas.

Vem är det som beställer alla dessa konservativa debattinlägg här? Det är uppenbart att de är beställda för någon egentlig bred ny konservatism finns inte i Sverige. Och det är vi mycket glada för.

Och vad menar denna sammansvärjning med ”nykonservatism”? Menar man den gren av konservatism som växte fram på 50-talet som visar sympati för religionen, sympati för det historiskt nedärvda och misstro mot rationalistiska abstraktioner?

Eller menar man helt enkel neokonservatism där prefixet ”neo” betyder just ny.

En ytterligare alternativ förklaring är den ny bruna intoleranta konservatism som har växt fram kring i och med Sverigedemokraterna. Visst kan man höra en sammanblandning i retorik mellan vanliga konservativa och dessa ”nya” konservativa. En sådan sammanblandad diskurs är den om mångkulturalism. Där både de nya bruna intoleranta konservativa och ”nykonservativa” delvis använder samma retorik.

Men visst är det lite skrämmande, på samma sätt som den amerikanska neokonservativa kamarillan obemärkt tog sig in på de beslutande positionerna i det amerikanska samhället kanske även denna nya sammansvärjning också har en sådan agenda.

Vi vet ju hur det gick med när den neokonservativa kamarillan fick makten i USA. Demokratier började med tortyr. Bush delade in världen i ”vi och dom”. En hetsjakt på muslimer som nu pågått i 11 år som saknar motstycke i historien.

Jag tycker att vi ska vara observanta mot den här gruppen av skriftställare som kallar sig ”nykonservativa”. Jag tror att de är farligare än vad första intrycket visar.

Jag vill uppmana Newsmill att vara öppen, tolerant, pluralistisk och samtidigt också höja ett varnande finger att dessa ”nykonservativa” som kan ha samma agenda som den amerikanska neokonservatismen och på samma sätt smyga in sig på beslutande institutioner i samhället.

Tack för en ytterst välförfattad artikel! Tyvärr är nästan alltid den anti-utopism som definierade exempelvis Popper och Hayek (i ett arv bl.a från Burke) idag bortblåsta hos de som kallar sig liberaler. Man vill så gärna använda sig av en förenklad Ockhams rakkniv på mellanmänskliga strukturer, och det är ödeläggande för den öppna liberala demokrati vi känner.

Vi får hoppas att en ny generation tar starkt avstånd från 40-talisternas iver och skapar förutsättningar för att igen bygga verkliga framsteg, eller i alla fall lyckas med att hålla ihop det öppna samhället. Fler och fler röster verkar peka i den riktningen, men det kan bara vara jag som ser vad jag önskar att se: http://www.jonatanforsberg.net/2010/08/livet-pa-samhallets-botten.html

Ett litet tillägg. I artikeln
http://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism_and_paleoconservatism står att läsa:
Note, however, that not everyone associated with American conservatism can be easily sorted into neo or paleo categories. Prominent examples are Claes Ryn, John Lukacs and George Carey, who are strongly critical of neoconservatism but do not share the paleocon fondness for sociobiology, positivist social science or populism.

Vilken otroligt pompös smörja...

"Det är väl strängt taget bara personer med exceptionellt stor historisk kunskap, förfinad moralisk, intellektuell och estetisk sensibilitet och bred livserfarenhet som kan uttala sig med någon auktoritet om de stora livsfrågorna."

Har hört nyktrare analyser av ungar från högstadiet.

#19 Peter Hållander: tack för dina knivskarpa och läsvärda inlägg!
Själva artikeln är lika underhållande som intressant, ur ett klasshistoriskt perspektiv, det ger ett flertal exempel på de priviligerades argument för att konservera och befästa ojämlikhetens mekanismer.

" Anledningen till att de konservativa fäster ett sådant avseende vid historien är att den är vår enda källa till kunskap om vilka vi egentligen är och vad vi är förmögna till - av ont såväl som gott."

på det svarar jag med ett citat :

"History isn't what happened, but the stories of what happened and the lessons these stories include. The very selection of which histories to teach in a society shapes our view of how what is came to be and, in turn, what we understand as possible. This choice of which history to teach can never be "neutral" or "objective." Those who choose, either following a set agenda or guided by hidden prejudices, serve their interests. Their interests could be to continue this world as it now stands or to make a new world. "
History is a weapon

De upplysta mästarna är de främsta och intelligentaste människorna som vandrat på vår jord. De har uppnått det högsta fenomenet som kan hända en människa, den ovillkorliga kärleken eller Agape (kärleken till livet och alla dess kreationer).

Den ovillkorliga kärleken är starkast och omfattar allt och alla, till skillnad från den erotiska kärleken som är exklusiv och kortvarig, den familjära kärleken är mindre intensiv men ej exklusiv till enbart en partner, utan omfattar föräldrar, syskon, vänner, sällskapsdjur).

Den ovillkorliga kärleken är det enda fenomen som levererar den totala lyckan för evigt, de upplysta mästarna är vandrande kärleksvulkaner där kärleken flödar innifrån och ut till allt och alla, kärleken är den högsta intelligensen, den högsta lyckan och den högsta moralen och den högsta handlingen. Kärleken är lösningen på alla problem. Kärleken är det högsta, det främsta, det bästa som kan hända en människa.

Tyvärr är det enorm skillnad på att läsa och skriva om kärlek och att vara kärlek.