Fixeringen vid politiska etiketter leder till fördumning och uppblåsthet

Att det stundtals går att tränga igenom med ett konservativt budskap vittnar snarare om att socialdemokratins länge institutionaliserade åsiktshegemoni nu är på god väg att släppa. Politiska trender är och har alltid varit resultatet av realpolitiska maktförskjutningar. Konservatismen dominerade så länge jordägarna dominerade samhället, liberalerna under den oreglerade industrialiseringseran och socialismen efter demokratigenombrottet så länge arbetarklassen utgjorde samhällets numerärt största samhällsklass. Idag dominerar medelklassen. Helt följdenligt dominerar den politiska 'ism' som bäst tillvaratar medelklassens intressen: socialliberalismen.

Som bekant har socialdemokrater och konservativa alltid varit som hund och katt. Båda läger har också under sina respektive maktepoker hindrat varandra från att komma till tals. Är strävan en liten stat vill du inte höra någon som strävar efter motsatsen - eller tvärtom. Socialliberaler befinner sig i en mellanposition och därmed i ett annat läge. Är du mer eller mindre tvingad att vara åsiktsrelativist är det problematiskt att kategoriskt fördöma andra uppfattningar. Bättre då att tillåta några tjommar från höger och några tjommar från vänster. Vips, så framstår du som precis så balanserad som du själv anser att du är.

I mötet med konservativa tuggar alltså inte socialliberaler lika mycket fradga som socialister men konservativa tillåts ändå inte tala annat än lite på nåder. Så kommer det att förbli så länge medelklassen fortsätter att dominera, det vill säga inom överskådlig framtid.

Inget åsiktsetablissemang representerar mer än en liten del av folkopinionen

I alla tider har det för stunden sittande politikeretablissemanget representerat vare sig mer eller mindre än samhällets för stunden politiskt viktigaste samhällssegment. Statsmakten har använt sin betydande anslags- och utnämningsmakt för att placera personer med 'rätt uppfattning' inom såväl den politiska sfären, akademiska sfären, kultursfären som mediasfären. Politrukernas eller 'karriärideologernas' uttryckliga eller underförstådda uppgift har varit att välja och vraka mellan politiska uppfattningar för att på så vis mata samhällets medborgare med perspektiv som passar makthavarna. Politiska etiketter har applicerats för att skönmåla och ännu mer för att demonisera. Precis som avsett har sådant väckt starka känslor, inte minst antagonism. Det har resulterat i ökad uppslutning bakom såväl den statsbärande ideologin som de 'kloka' kommunikatörerna.

När karriärideologer - och sådana finns i stort antal i alla politiska läger - ständigt manar oss att dra på stridsuniformen är det lätt att glömma att såväl konservatismen, socialismen, liberalismen som socialliberalismen är teoretiskt konstruerade tankemodeller. Liksom flertalet andra tankemodeller är budskapen så simplifierade att förklaringsvärdet är högst begränsat när modellerna möter verkligheten.

När det väl kommer till kritan är det troligen ett försvinnande litet antal av oss som förblir trogna vare sig konservatismen, socialismen, liberalismen eller socialliberalismen. Genom politisk marknadsföring som vädjar till våra egenintressen kan vi övertygas om att vi sympatiserar mer med det ena än med det andra och att våra meningsmotståndare är mer eller mindre 'illvilliga. Inte desto mindre tenderar vi lite till mans att trycka på bromsen när en ideologi - vilken som helst - börjar ledas in absurdum. Frågan är om inte flertalet av oss antingen bör beskrivas som blandprodukter av alla ideologier eller helt enkelt som icke-ideologiska.

Att nämnda fyra ideologier visat sig varaktiga beror på att samtliga innehåller korn av sanningar som appellerar till de egna stödtrupperna. Det beror också på att dessa sanningar inte är helt främmande för någon. Konservativa har rätt i att hemmet fungerar som ett centralt andningshål för många (i denna artikelserie lyfter Claes G Ryn förtjänstfullt fram också en annan konservativ poäng, att det många gånger är svårt att överblicka bieffekterna av drastisk politik). Socialister har rätt i att människor som föds i fattigdom och med missbrukande föräldrar inte har tillnärmelsevis samma livschanser som mer lyckligt lottade. Liberaler har rätt i att ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för välstånd och välfärd. Socialliberaler har rätt i att praktisk politik nödvändiggör gränsdragningar mellan både det ena och det andra. Samtliga ideologier karaktäriseras också av brister, om inte redan i teorin så i praktiken. Det långtgående konservativa samhället är både statiskt och konformistiskt. Samma sak gäller det långtgående socialistiska samhället. Det långtgående liberala samhället leder till 'rövarkapitalism'. Det långtgående socialliberala samhället leder till såväl offermentalitet som tjänstemannavälde (inte minst för att motivera respektive administrera en utbyggd stat som transfererar välfärdspengar inte bara till samhällets verkligt behövande utan också till stora delar av medelklassen).

Eftersom ingen ideologi erbjuder mer än selektiva nedslag i sanningen - trots att många karriärideologer försöker hävda annorlunda - bör samtliga tas med en stor nypa salt.

Nästa gång en karriärideolog tar sats och påbörjar sitt typiskt högtravande, moraliserande och överteoretiska bubbel, vad sägs då om att be honom eller henne att först släppa ut lite luft?

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34300

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det var en mycket läsvärd och klarsynt artikel av Mark Brolin som ger tydliga perspektiv på svensk och utländsk politik.

"Statsmakten har använt sin betydande anslags- och utnämningsmakt för att placera personer med 'rätt uppfattning' inom såväl den politiska sfären, akademiska sfären, kultursfären som mediasfären. Politrukernas eller 'karriärideologernas' uttryckliga eller underförstådda uppgift har varit att välja och vraka mellan politiska uppfattningar för att på så vis mata samhällets medborgare med perspektiv som passar makthavarna."

Kan verkligen känna igen denna ständiga kraft och manipulation där "karriärsideologer" (politiker, journalister, tjänstemän, etc) propagerar för olika värderingar i media där de väljer och vinklar nyheter och information för att påverka samhällets medborgare i enlighet med maktens önskemål så att de rätta åsikterna och värderingarna får stor spridning.

Mark Brolin är mycket läsvärd och ser fram att få läsa fler artiklar av honom.

Permalänk | Anmäl #1 Johnny Andersson, 2011-04-03, 10:02