Välfärd och miljö två viktiga konservativa frågor

Om Söderbaum, en av svensk konservatisms mest kända ansikten, på fullt allvar menar att David Cameron är konservativ så återstår inte mycket hopp inför en sann renässans av konservatism i Sverige.
David Cameron har på senaste tiden bland annat gjort sig känd för uttalanden om hur det England behöver är mer "muscular liberalism", ett uttalande som borde krossa alla idéer om hans påstådda konservatism. Han har ofta förespråkat kvotering av etniska minoriteter och kvinnor. Hans respekt för subsidaritet eller tecken på en viss skepsis gentemot EU är obefintliga. Han omfammnar de revolutionsideal Burke tog så stark ställning emot. Den täcke av politisk korrekthet som ligger över den brittiska debatten har han aldrig påtalat. Han har inte minskat statens utgifter nämnvärt. Han vill få med Turkiet i EU.
Talande är att det enda förslag han lyckades få igenom i parlamentet innan han blev partiledare var en liberalisering av lagar kring droger. Inte ens Tradition och Fasons försynta kulturkonservatism borde mättas av hans idéer om de studerade dem lite närmre. Rekommenderar boken "The Cameron Delusion" av Peter Hitchens för de konservativa som tror att DC är något mer än en oppurtunistisk politiskt korrekt Tony Blair kopia med mindre förändringar på den politiska fasaden.

Denna artikel är reaktionärt nonsens utan någon som helst verklighetsförankring.

Men som vi har lärt oss på Newsmill de senaste dagarna så betyder konservatism precis allt du vill att det ska betyda. Vad druttarna här missat är om konservatism betyder allt så betyder det inget.

Jakob E son Söderbaum har rätt i en sak. Sverigedemokraterna har gjort åsikter som vi inte hurt sedan Hitlers dagar rumsrena igen.

Det är allt Roland Poirier Martinsson behöver för att deklarera seger för konservatismen. Spelet är över för oss andra. Det är dags för oss att gå hem medan de konservativa tar över ruljansen.

Sanningen är att konservatismen har förlorat varenda politiskt slag i mer än ett sekel. (Där har varit temporära bakslag på vägen, men liberalismen har vunnit till slut.) Så det enda sättet de konservativa kan vinna är genom att vända förluster till segrar.

Att se Jakob E son Söderbaum försöka göra miljön till en konservativ fråga är kanske det mest bisarra än så länge. Jakob E son Söderbaum klarade inte av att argumentera för miljön ens i en hel paragraf utan att sparka undan benen på sig själv. Det visade sig direkt att Jakob E son Söderbaum inte har någon som helst kunskap i ämnet. Enligt honom så är det den ondskefulla storstaden som är miljöboven. Det enda Jakob E son Söderbaum demonstrerar med det är att dagens högerreaktionärer har kopierat miljöpolitiken från 1970-talets vänsterreaktionärer.

Storstäderna är miljövänliga. Storstäderna är inte problemet, utan lösningen på miljöproblemet. Människor i storstäderna använder lokaltrafiken i högre utsträckning, har korta resesträckor, bor kompakt, osv.

Men så är konservatism en logisk kontradiktion. För att kunna kalla sig konservativ måste man kunna hålla två motstridiga åsikter samtidigt.

Oj oj så mycket floskler och önsketänkande. Men det är klart, inbillar man sig att vänstern vill driva ALLT i offentlig regi är det inte svårt att känna sig präktig. Vore det korrekt skulle jag också kalla mig konservativ.
Men det finns en mening i ordflödet som är intressant. JEsS menar att konservativa strävar efter "göra hela samhället mera framgångsrikt genom att stärka upp dess svagaste sidor".
Det är antingen medveten lögn eller nån sorts önsketänkande om vad konservativ politik leder till i slutänden.
Som vi alla kan se i alla länder som har konservativt styre så är politiken att stärka upp samhällets redan starka sidor. Därigenom hoppas man att de svagaste sidorna ska gynnas sekundärt och man hoppas att relativt välstånd inte har någon betydelse.
Dessa förhoppningar är tyvärr bara ideologiskt förankrade. De saknar empiriska belägg för och belastas av belägg emot och borde inte duga som underlag för verklig politik, ens för en konservativ.

Newsmill tar ju in vad skitsom helst. Enligt det här snömoset är ALLA partier konservativa. En sådan helt tom definition är bara löjlig och meningslös.

Forum för ickedebatt.

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

Någon gång måste även konservativa acceptera ett visst framåtskridande. Med tiden har även konservativa tvingats kapitulera och acceptera införandet av radikala idéer som kvinnlig rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Det är ju knappast Högerpartiet/Moderaternas förtjänst att vi har fem veckors semester eller allmän sjukförsäkring idag. Det är nog snarare pragmatism att Moderaterna idag låtsas vara för ett visst mått av välfärdspolitik. Svältgränsen enlig Reinfeldts mästerverk "Det sovande folket" från 1992, eller hur var det?
Välfärd och miljö är områden som de konservativa ivrigt har motarbetat i opposition men tvingat förhålla sig till när de nu hamnat i regeringsställning.

Vad gäller Bismarck så insåg han att de usla villkoren för arbetarna i Tyskland var ett hot mot stabiliteten i landet. Införandet av ett visst mått av välfärdspolitik var snarare en nödvändighet för att förhindra att socialisterna växte sig för starka, eller möjligen av rädslan att en revolution stog för dörren. Som en parallell har Saudiarabiens kung Abdullah nyligen lanserat ett välfärdsprogram med bl.a. satsningar på stöd till arbetslösa i Saudiarabien. Förmodligen beror detta mest på rädsla för att de senaste protestvågorna i arbavärden ska sprida sig till konservatismens högborg Saudiarabien.

Så här ser för övrigt en googlad lista över Moderaternas (el. Högerpartiet som de hette förr) ställningstaganden genom åren ut:

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid.
Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.
Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.
EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning

100 år av bakåtsträvande!

#7 M Svensson: Den där listan blir inte mer riktig ju fler gånger den postas. Det kan vara upplysande att läsa några fördjupande kommentarer till den: http://hagwall.wordpress.com/2010/09/12/hela-listan-med-kommentarer/

#8 Jens Y, din länk pekar bara på ett litet antal felaktigheter. Och han tycks vara helt likgiltig för stödet till nazistregimen i Sydafrika. Men högern världen över stödde den vita regeringen. Thatcher kallade ANC för e terroroganisation.

Att de svarta i Sydafrika inte svarade med samma brutalitet som de utsatts för demonstrerar att den rasism och bottenlösa hat som genomsyrar europeisk politik och samhällsdebatt är i stort unikt för Europa.

Peter H: Vilken självhatande smörja! Tycker att Jens Y svarade med en ganska bra lista. Läs gärna följande artikel om förtrycket mot vita i Sydafrika: http://traditionochfason.wordpress.com/2011/03/12/rasism-i-svensk-debatt... Människovärdet är något unikt för den västerländska etiken och humanismen. Hade det inte varit för den kristna etiken som genomsyrar vår kultur hade du antagligen givit blanka fan i något som "rasism".

Att Högerpartiet inte tog ställning för sanktioner mot Afrikas främsta antikommunistiska stat kan förstås på många sätt, vi har exempelvis aldrig haft sanktioner mot några kommunistländer och även sossarna på den tiden stödde diktaturen i Nordvietnam och andra mordiska kommunistregimer. (detta ska inte ses som något försvar för Apartheid) I övrigt en skam att mitt eget parti (KD) inte också tog ställning för Irakkriget.

Jag tror inte miljörörelsen har något att lära av konservatismen. Anledningen är att de som kallar sig konservativa i Sverige är nyliberaler som med lånta fjädrar nu uppträder som konservativa.
Jacob Söderbaum menar att det var konservatismen som var först med välfärdsfrågor och miljöfrågor. Burkes engagemang för gröna frågor hänger väl samman med hans egen bakgrund från den engelska lågadeln, gentry klassen.
Bismarck införde sjukpenning och det var han nog först med.
Någon demokrat var han dock inte även om han införde vissa rösträttsreformer till förbundsdagen.

Söderbaums välfärdspolitik synes mig fullständigt förenlig med nyliberalismen. Ett minimalt, grovmaskigt system av anglosaxisk modell.
Den svenska aristokratin och konservatismen är stendöd.
Inte ens Jesus kan väcka den till liv.

#10 Zeth Arkö Gogman, där fanns ingen rasism i antiken. Linné var den förste att systematisera rasism. Den amerikanska slavsödern, Nazityskland och Sydafrika under apartheid var kristna samhällen.

Jag känner inte till någon kristna etik som genomsyrar vår kultur. men jag vet att det självhat du nämnde är en av hörnstenarna i kristendomen.

Du misstar dig. Jag är inte kristen. Faktum är att jag definierar mig själv som antikristen. Till skillnad mot Jesus, så är min kärlek fulländad. Jag tror på universell barmhärtighet.

Den högerextremistiska sida du länkar till avslöjar sig med att ha en bild på Churchill.

Churchill var en rasist, antisemit och beundrade Hitler (för att inte nämna en politisk opportunist).

"I do not admit for instance, that a great wrong has been done to the Red Indians of America or the black people of Australia. I do not admit that a wrong has been done to these people by the fact that a stronger race, a higher-grade race, a more worldly wise race to put it that way, has come in and taken their place."

"I have always said that if Great Britain were defeated in war I hoped we should find a Hitler to lead us back to our rightful position among the nations. I am sorry, however, that he has not been mellowed by the great success that has attended him. The whole world would rejoice to see the Hitler of peace and tolerance, and nothing would adorn his name in world history so much as acts of magnanimity and of mercy and of pity to the forlorn and friendless, to the weak and poor. ... Let this great man search his own heart and conscience before he accuses anyone of being a warmonger. "

Är det tillräckligt konservativt att hävda att graderad rösträtt behövs om demokratin alls ska behållas när statsledningen inte längre kan undvika att hantera hållbar utveckling frågor om energiförsörjning och liknande?

Det måste ha varit enklare att vikta intressen mot varandra under en tid då alla röstberättigade med självklarhet företrädde sina egna intressen, innan allmän och i än högre utsträckning kvinnlig rösträtt införts, och de enda svårigheterna gällde att hantera försvar och andra gemensamma institutioner.

Numera företräder fortfarande alla egentligen bara sina egna intressen, men de som inte tillför resurser kommer undan med att benämna sina andelar av andras tillgångar som rättigheter. Även om man antar att det är möjligt att behålla garantier om mat och husrum åt alla under den omstrukturering av samhället som snart måste till, så kommer ändå majoriteten att sätta sig till motvärn eftersom de inte inser nödvändigheten i t. ex nedläggningen av en industri eller förvaltning.

Tyvärr måste nog krismedvetandet öka en hel del för att få gehör för sådant som ser ut att bli nödvändigt.

Men viktigare ändå är nog att dagens svenska samhällsmodell i vilken alla spänningar och motstående intressen placeras in i en stor uppochnedvänd tratt och hanteras inom ramen för lönebildning inte mer än indirekt är styrd av valda politiker. Den som velat få till samhällsförändring i Sverige under 1900-talet har haft lättare att få sin vilja igenom via fackombud än genom att gå via en politiker.

Jag vill alltid gärna räta ut frågetecken och reda ut missförstånd kring konservatismen, det är ju tyvärr så att kommentarerna här i viss mån speglar den bild jag har av hur allmänheten uppfattar konservatismen som jag fått genom mer eller mindre dagligt arbete för konservativt nätverkande och idébildning under 10 års tid. Det är verkligen en rejäl härva här just nu, men jag ska i alla fall göra vissa påpekanden så får vi se om de leder till ökad förståelse och insikt.

Till att börja med vill jag tydliggöra att jag i denna artikel varken gör anspråk på att ge en nyanserad bild, eller ens en sammanfattning, av konservatismen som idéströmning. En sådan sammanfattning av mig kan läsas på Konservatism.se (http://www.konservatism.se/konservatismen1.htm) och för en mer nyanserad bild hänvisar jag till alla ideologiska artiklar som skrivits på Tradition & Fason under fliken ”konservatism”. Tanken med mitt inlägg var att visa att vänstern idag mer eller mindre har monopol på två stora konservativa frågor, och att det finns en borgerlig (konservativ) politik för dessa som inte går ut på liberalt motstånd eller socialistiskt missbruk av dem. Som någon påpekat i kommentarsfältet är det helt riktigt att många partier som av tradition kallat sig konservativa under 1900-talet har drivit en liberal linje i dessa frågor. Varför det har blivit så förklarar jag i artikelns inledning, konservativa har kort och gott varit i minoritet i s.k. konservativa partier inte bara i Sverige. Dessutom, ska tilläggas, är det ytterst sällan som någon regeringspolitik är ensidigt ideologiinriktad vart man än vänder sig i den demokratiska världen.

Bara för att alla skribenter i denna debatt inte skriver exakt samma saker betyder inte det att konservatismen bara ”är vad var och en själv gör den till”. För mig, som relativt beläst konservativ, är det uppenbart att de flesta artiklar i denna debatt hänger samman i en enhetlig grundåskådning – med undantag för Johannes Forsbloms dundrande stolpskott, Jenny Sonessons tacklingar i det sunkiga omklädningsrummet snarare än ute på planen, och Jonatan Forsberg-Gillvings försök att byta lagtröja mitt under pågående match.

Så några specifika randanmärkningar…

Peter H:

>>>>> Storstäderna är miljövänliga. Storstäderna är inte problemet, utan lösningen på miljöproblemet. Människor i storstäderna använder lokaltrafiken i högre utsträckning, har korta resesträckor, bor kompakt, osv.

Detta är förstås helt fel i både analys och slutsatser. Att folk är mer bilberoende ute i glesbygden står inte i någon som helst proportion till storstäderna som miljöbovar. Storstäderna är definitivt ingen ”lösning på miljöproblemet”, och att försvåra för glesbygdsbor att använda bil (t.ex. genom hög bensinskatt) är inte heller det. Endast en blind kan tro sig se något annat.

>>>>> Jag känner inte till någon kristna etik som genomsyrar vår kultur.

Den kristna etiken är den måttstock du har om du är född och uppvuxen i västvärlden, vare sig du följer eller motsätter dig denna etik. Folk tänker helt enkelt inte som du i andra delar av världen där andra religioner har grundlagt etiken. Väl att märka tyder allt på att kristendomen är grundförutsättningen för ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet. För historielösa, ateistiska religionshatare – som ju inte är alldeles ovanligt idag – måste det dock vara omöjligt att kunna ta till sig att andra värdesystem än dem man själv har valt faktiskt präglar både ens sinne och alla ens tankemönster. Men sedan är det förstås två helt olika saker att vara präglad av kristna värderingar och att vara troende kristen.

Olof Lindberg:

>>>>> Oj oj så mycket floskler och önsketänkande. Men det är klart, inbillar man sig att vänstern vill driva ALLT i offentlig regi är det inte svårt att känna sig präktig.

Utrymmet tillåter knappast en alldeles rättvisande analys av alla vänsterns nyanser, i synnerhet som artikelns syfte inte är att diskutera vänsterns nyanser utan snarare på ett fokuserat sätt förklara en konservativ syn på någonting i förhållande till vänstern. Dessutom skulle endast väldigt lärda få ut någonting av en analys mellan huvudideologierna som ställer alla deras nyansskillnader mot varandra. Därmed medger jag användande av vissa förenklingar när det gäller att positionera den konservativa hållningen i förhållande till de idag desto mer kända ideologierna socialism och liberalism. Men det är skillnad på retoriska förenklingar som har ideologisk grund, och floskler som enbart bygger på fördomar – och jag anser mig med visst fog ansluta mig till de förra snarare än de senare i mina enklare ideologiska utredningar.

Det kan dessutom finnas stora skillnader på vad man menar med ”vänster”. Om man räknar anarkisterna till vänstern så vill definitivt inte alla på den kanten driva allting i offentlig regi, det är jag helt med på. Och även inom socialismen finns högersocialdemokrater som kan tänka sig en begränsad privat sektor vid sidan om den offentliga. Faktum är dock att den rena socialismens politiska drivkraft går i riktning mot växande statlig kontroll, och den rena liberalismens politiska drivkraft går i riktning mot växande frihet. Detta i kontrast till konservatismen, vars politiska drivkraft går i riktning mot växande personligt ansvar. Och detta är en av de poänger jag vill göra.

Erik P-A Eideholm:

Vad är anledningen till att du lägger in exakt samma inlägg i kommentarsfältet i varje artikel här i Newsmills konservatism-debatt? Du har fel i att religiös fundamentalism är konservativt; att den kinesiska diktaturen är konservativ; konservatismen är i grunden demokratisk (man vill undvika revolution och befrämja det personliga ansvaret); Reagan och Thatcher var konservativa snarare än liberaler, och konservatismens värnande om civilsamhället gör att den ligger långt ifrån fascism och nazism.

M Svensson:

>>>>> Införandet av ett visst mått av välfärdspolitik var snarare en nödvändighet för att förhindra att socialisterna växte sig för starka, eller möjligen av rädslan att en revolution stog för dörren.

Konservatismen vill undvika tendenser som leder till revolution, vilket är ett av många skäl till att man uppfunnit välfärdspolitiken och omfamnar demokrati som styrelseskick. Du har förstås också rätt i att konservatismen alltid velat förhindra att socialisterna växer sig alltför starka, om så blir fallet har ju samhällsutvecklingen inte alls följt den gyllene medelväg som konservatismen eftersträvar. Därför är konservatismen både proaktiv och reaktiv, medan den populära missuppfattningen är att konservatismen är ”emot utveckling” och ”bakåtsträvande”. Konservatismen förstår dock, till skillnad från både liberalismen och socialismen, att utveckling fordrar kontinuitet – annars är ju risken att man måste ”uppfinna hjulet på nytt”.

Johan E Karlsson:

>>>>> Anledningen är att de som kallar sig konservativa i Sverige är nyliberaler som med lånta fjädrar nu uppträder som konservativa.

Jag tycker genuint illa om nyliberalismen, och det var i mötet med nyliberalerna för tio år sedan som jag insåg att jag är konservativ och har helt andra intressen och måttstockar än de. Min erfarenhet under denna tid är också att jag delar denna uppfattning med de flesta som kallar sig konservativa. Man uppskattar inte gammalliberalismen heller, ska jag kanske tillägga.

#14 Jakob E son Söderbaum, du bevisar verkligen att du är konservativ. Du baserar dina åsikter på antaganden och övertygelser. Jag baserar mina på vetskap.

Den vetenskapsfientlige skulle säga att det är sunt förnuft att storstaden är miljöboven. Och det är sant att Tokyo förorenar mer än Eslöv. Men vi pratar per capita. (Los Angels, som snarare är en anhopning av småstäder, har inte de miljöfördelar som Tokyo har.)

Om du vill ersätta din tro med kunskap så kan du börja med boken Sustainable Everyday: Scenarios of Urban Life.

Att du inte ens kan dra likhetstecken mellan bensinavgaser och miljöförstöring visar att du inte är kapabel att dra ens den enklaste av slutsatser. Fast så är det ju också en förutsättning för att kunna kalla sig konservativ.

Du och jag är från västvärlden och vi tänker inte lika. Du demonstrerar själv skillnaden med ”ateistiska religionshatare.” Ni kristna ser gud som en förutsättning för etik och moral. Ondska är avsaknaden av gud.

Buddhismen tror inte att gud eller religion är nödvändig för etik eller moral. Men det är ett obegripligt koncept för er konservativa/kristna. Einstein kanske bättre än någon annan sammanfattade konservatismen: "Few people are capable of expressing with equanimity opinions which differ from the prejudices of their social environment. Most people are even incapable of forming such opinions."

Jag är för övrigt ingen ateistiska religionshatare. (De flesta religionshatarna är inte ateister och de flestaateister är inte religionshatare.) Ateism har ingen relevans på någonting. Att vara ateist är som att vara högerhänt, eller vänsterhänt. Det är de kristna och muslimska fundamentalisterna/extremisterna/fanatikerna som gör ateism till något. Det är också skälet till varför jag är antikristen (så väl som antiislam). Kristendomen är ingen vanlig religion. Det är en extrem och extremistisk religion. I 500 år försökte kristendomen förgöra den betydligt ädlare buddhismen. Buddhismen, till skillnad mot kristendomen, förespråkar universell barmhärtighet.

Peter H pratar smörja igen. Han kan ingenting, vet ingenting, men snackar desto mer. Ältar och ältar och ältar samma fördomar om och om igen.

Söderbaum har poänger. Hitlers DNSAP var utan tvivel extremkonservativt. Partiet var centristiskt i fördelningsfrågor, och i fråga om miljön var man i allra högsta grad föregångare.

Peter H som sagt. Ett uppenbart fall av monomani. Typ Henrik Unné. Sjukt.

Peter Ingestad:

Hitlers politik stammade i rakt nedstigande led från den franska revolutionens giljotiner. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som symbol för det man trodde på, var ju nazisternas egna konstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och använde massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt. Någonting mer okonservativt är svårt att föreställa sig.