Skamligt att Kulturhuset kallar Fritzls våldtäkter för kärlek

Vilken idiot som gjorde det!!! Å det e knappast kärlek!!!!

Om Monica Dahlström-Lannes beskrivning och uppgifter stämmer är jag med henne till 100%. Så här beskrivs föreställningen på kulturhustes hemsida:

"Conte d'Amour – every story is a love story
En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor – den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj.

Institutet gästar Stockholm för första gången. Tillsammans med finska gruppen Nya Rampen och regissör Markus Öhrn har de skapat en föreställning – som synliggör något obehagligt välbekant i den romantiska kärlekens ideologi."

Bra av dig Monica Dahlström-Lannes att larma om detta! Det finns ingenting, jag upprepar ingenting romantiskt i detta.

Förmodligen är det kulturmänniskor som kommit på att man kan tjäna en hacka på detta.

Kan inte annat än hålla med, detta låter helt horribelt.
Man kan ju undra vad för några perversiteter som döljer sig hos ledningen i Kulturhuset i Sthlm. Finns det statliga anslag till detta?

Kulturhuset är högkvarteret för en radikal elit som hatar allt vackert och traditionellt och bl.a. höll lektioner i sadism under Stockholm pride, är det konstigt att de då ser Joseph Fritzls våldtäkter som en "love story"?

En kriminalpolis som dömer efter förutfattade meningar. Ytterligare ett frågetecken till Assanges fall tycker jag. Kanske andra poliser är lika oprofessionella?
Kanske är det en bra idé att se den där föreställningen om man har ambitioner är publicera en åsikt?
Kanske är det en bra idé att fundera på om problematisering av ett sjukt beteende som handlar om sex och kontrollbehov verkligen är detsamma som att bagatellisera det.
Det förvånar inte att poliser har svårt att hitta hållbara bevis mot gärningsmän om deras eget känsloliv står i vägen för tanken.
Hoppas hon är ett undantag.

Olof, ett av de vidrigaste uppdagade incestmålen någonsin och detta beskrivs av Kulturhuset som "Conte d'Amour – every story is a love story". Ibland måste man våga kalla spaden en spade och reagera på hur Kulturhuset beskriver pjäsen. I det fall pjäsen har ett helt annat innehåll, varför Kulturhusets presentation och inramning?

Sensationsjournalistisk är välbekant men nu har det blivit sensationsteater också som ska snaska i och förvrida ett så grymt brott som herr Frittzl utsatte sin dotter och sedan även de barnen som han gjort henne gravid med.

Hur skulle det vara om de gör en pjäs om hur en kraftigt störd person, narcissist (NPD) och sadist, kan göra en sån sak och komma undan med det. Frun o barna tittar åt annat håll när han försvinner i källaren etc… Han måste haft mycket proviant med sig, barnkläder t ex.

Vad det är för starka mekanismer av förnekelse som finns i vårt samhälle - så starka o sjuka att man till och med ska göra en "love story" utifrån detta. Trenden att normalisera det sjuka är varken sund eller acceptabelt.

Att försöka förstå varför en människa gör något så sjukt är inte att normalisera det. Tvärtom.
Förövare i mindre skala, tex vanliga svenska män som slår sina fruar, hävdar också att dom älskar. Det har tom hänt att män som dödat fruar och barn sagt att kärleken drev dom. Kärlek kan vara extremt destruktiv.

# 8 Nej Olof, kärleken är inte destruktiv – kärlek vill väl. Det du beskriver är narcissism i olika destruktiv grad och manipulation. Jag ska skriva en artikel om det här till Newsmill för att folk behöver upplysas om detta i Sverige. Att säga att "kärlek kan vara destruktiv" är ett uttryck helt i klass med "Arbeit macht frei"…

Här finns bra info om narcissism t ex http://www.narcissism.se/ inkl de diagnostiska kriterierna på narcissistisk personlighetsstörning enligt amerikanska DSM-IV.

Har Monica Dahlström-Lannes sett pjäsen eller uttalar hon sig bara ur tomma intet? Eller räcker det med att läsa programbladet för att kunna kritisera en pjäs numera?

Kan bara hålla med Det är en fruktansväd kränkning för dottern och barnen som tvingades leva instängda i en källare i mer än 20 år om man kallar detta tyranneri och dessa övergrepp för kärlek.Det var inget annat än bestialiska övergrepp från en livsfarlig psykopatisk våldtäcktsman.Han lämnade dem i källaren och åkte på semesterHade han inte kommit tillbaka hade de kanske dött Att kalla det kärlek är ett nytt respektlöst övergrepp på dem som utsattes.
Bra att du säger ifrån Monica Dalström.Hoppas dottern slipper höra detta övergrepp.

#10 Gunilla Madegård, tack för det och det är jag som skrev boken om HQ-synen, den holistiska helhetssynen samman med min dåvarande make. Men tyvärr var det inte så många som förstod detta då och inte heller var man intresserad av de stora globala klimatförändringarna, och de stora farorna om vi fortsatte på samma spår…

Jag ska skriva på den artikeln om den nya tiden, har mkt material, som till en bok men skriver på två andra, nya manus nu.

Jag bara undrar vem det är som har förutfattade meningar. Förmodligen de som tycks försvara pedofili uti fingerspetsarna.
Det är i alla fall inte Monica Dahlström-Lannes.
Kulturhuset har med sin rubrik om att Fritzls förfärliga brott mot sin dotter och sina "incestbarn" lyckats kränka inte bara dem utan även alla som varit utsatta för incest med allt vad det innebär för trauman i livet.. Att kalla det här för en kärlekssaga är att försöka romantisera någonting som enbart väcker äckel och avsky för mig.
Jag hoppas Newwsmill tar in det här inlägget och nej- vi är inte släkt, Monica och jag- fast ibland önskar jag att vi hade varit det- för Monica ä'r en modig kvinna som inte blundar för sanningen trots alla påhopp.

Jag tycker också att titeln på utställningen är suspekt. Att Fritzl själv sagt att han älskade sin dotter ändrar naturligtvis inte min uppfattning.
Men är det verkligen någon mening att diskutera en utställning om man inte sett den ännu?

Det är nåt som skaver med den här debatten.
Ingen försvarar Fritzl. Inte jag heller naturligtvis. Men många nöjer sig med att demonisera istället för att försöka förstå.
Det tycker jag är ett fegt och alltför bekvämt sätt att slippa tänka på vad i galningen Fritzl som finns i var och en av oss.
Nu är ju sexuella övergrepp nästan omöjligt att diskutera eftersom det är så ofattbart skrämmande för många. Vi kan dra paralleller till folkmord istället. Något som vi i mänskligheten är lite mer bekväma med.
Fritzls parallell där är nog Pol Pot. Han var skyldig till nära 2 miljoner döda kambodjaner, dubbelt så många som hans före detta gynnare Henry Kissinger lyckades ha ihjäl med terrorbombningar.
Kissinger hyllas trots sina gärningar. Han anses driven av rationella skäl. Pol Pot däremot ser vi som en galning men själv trodde han att han skulle rädda Kambodja med ett jättelikt ekonomiskt experiment. Alla skulle bli självförsörjande bönder. Han sa att han älskade sitt land.
Om vi inte förstår vad som driver "galningarna" så ser vi inte att samma drifter finns i varierande skala hos oss alla.
Försöker vi förstå dom så kommer vi att se lärorika mönster.
Fritz / vanliga hustrumisshandlare och hedersfixerade fäder.
Pol Pot / neoliberala marknadsförespråkare och maoister.
Talibaner / svenska män med bristande självtillit.
Jag tror att Fritz i sin sjuka fantasi inbillade sig att han älskade den dotter han förgrep sig på. Den symbios som uppstår mellan offer och fängslad förövare spädde antagligen på hans inbillning. Han blev avslöjad när han lät henne söka läkarvård!
Det här är otroligt intressant och lärorikt bara man inte blockerar sitt medvetande med att bortförklara det med vansinne och ondska.
Vansinne och ondska är inte ett definierbart tillstånd, det är en ökad grad av de egenskaper vi alla har inom oss.
Demonisering är ett vanligt sätt att försöka förneka det.

Ja, ja.
Det ska inte stå fängslad förövare. Men det förstod ni nog ändå:-)

Som vanligt dömmer man Monica för att hon reagerar och drar själv slutsatser i att ngn förnuftig människa reagerar på felaktiga ordvalet.
Men det behövs bara gå till en själv( om man inte är av samma kaliber själv som Fritzl, att inse det fruktansvärda i att ha en rubrik på föreställningen som denna har.
Vart ligger felet i att tycka om det?
Skärp er människor och tänk lite längre än irritationen över att ngn verkligen bryr sig. Om det var ni eller era barn som råkat ut för förövare som Fritzl skulle ni angripa Monica då för att hon reagerar och dra paraleller med Assange och andra?
Tänk att så många alltid blir hotade om man tar barns parti när de blir utsatta för övergrepp och börjar kasta skit mot männiksor i vårt samhälle som har civilkurage och värst av allt är kvinnor som vågar yttra sig i fråga.
Fy för detta synsättet och smutskastandet mot bra engegerade, förnuftiga, kloka medmänniksor som vågar stå upp för de svaga i samhället.

Att lägga fokus i att förstå har vi gjort länge i vårt samhälle och därmed glömmer man offren. När ska människor bli vuxna och ta ansvar över sina egna liv och förstå att man är vuxen?
När vi lägger fokus på att förstå förövarna så tar vi ansvaret ifrån dem helt och hållet. Visst kan vi försöka förstå, men det har gått förlångt i att alltid se förövarna först och sedan offren.Börja hos offren först för detta har vårt samhälle hållit på med allt förlänge nu.
Var sak har sin tid, men det måste börja från rätt håll.

Pia
Om man ska fokusera på offret eller förövaren beror väl på vad man vill uppnå?
Upprättelse eller färre brott?

Visst är det en titel och beskrivning av en pjäs som är svår att ta till sig. Hur Fritzls handlingar ska kunna överföras till kärlekens område känns bisarrt. Han är en alltigenom sjuk person och brottsling och det hela känns bara provocerande.

Men det finns å andra sidan mycket kärlek som kan diskuteras hur den ter sig från den ena och den andra sidan.

Barmhärtighetsmord, en handling av kärlek?

Kärleken till ett fotbollslag, och de handlingar som den anses ge rätt till.

Kärleken till en gud, och hatet mot de som inte älskar guden ifråga.

Även om Olof Lindberg får många påhopp, så tycker jag att han har en poäng, att man kan se kärleken från två håll. Där mottagaren av kärleken ibland inte ens existerar fysiskt (fotbollslag/gud) och där konsekvenserna av den kärleken kan bli märkliga. Och att dödande absolut kan vara en del av en kärleksförklaring.

"Conte d'Amour – every story is a love story
En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor – den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj".
(Se Kulturhuset)

Det är den programförklaringen som jag förstår att Monica Dahlstöm-Lannes anser vara skamlig. Att göra kopplingar till kärlek och för den delen att det skulle varit en sk källar-FAMILJ är bortom allt förnuft och sans. Det säger mer om Kulturhuset och inblandade ansvariga än vad man i stilenlig självupptagenhet anser att pjäsen ska uttrycka.
Fler galenpannor har vi sett från dessa sk kulturarbetare. Ett exempel är den helt oförstående kvinnan som spelade självmordsbenägen och psykotisk. Detta betalas med skattepengar.

Det är tyvärr också så att vi ger dessa sk kulturmänniskor just det de vill ha - dvs uppmärksamhet, då en del av oss helt rättmättigt kritiserar saken. Tyvärr tilltalar det sannolikt deras ego än mer och förmodligen kommer det komma långa haranger av just det konstnärliga eller ska man istället säga - självupptagna och oreflekterade i att marknadsföra detta.

Bra att en person Lannes som förmodligen mött en och annan dysfunktionell familj under åren som kriminalinspektör tar i och helt rätt kallar det vid sina rätta ord - uppseeendeväckande och skamligt.
Heder åt Lannes!

Jimmy#27
Märkligt så mycket du kan få ut av en programförklaring. Mig säger den bara att kulturhuset tänker spela en pjäs om ett uppmärksammat brott. Inte vilket budskap dom kommer att förmedla, inte vilken syn dom har på förövaren. Jag har ju inte sett pjäsen.
Dig säger den allt du behöver veta om kulturmänniskors drivkrafter och psykologi.
Grattis. Du är antingen ovanligt skicklig på psykologisk analys, närmast synsk, eller så har du fått utlopp för dina fördomar igen.

Mayo#26
Tack för support. Påhopp är bara uppfriskande i en debatt men det är skönt att inte vara helt ensam att vilja problematisera en så helig företeelse som kärleken.
Kulturhuset skriver:
en föreställning – som synliggör något obehagligt välbekant i den romantiska kärlekens ideologi.
Det tycker jag låter mycket intressant. Jag gissar att det kan vara ägande och kontroll dom siktar in sig på. De avigsidor av kärleken som ständigt skapar förtryck och våld i dysfunktionella relationer.
Fritzl tog kontrollbehovet till oanad extremism och att spegla sitt eget rädsla att bli övergiven i en sådan överdrift kan skrämma vem som helst. Speciellt om man anser att monogami och trohet är viktigare än frihet och förtroende. Det tycker uppenbarligen han också.

Olof Lindberg #28
Men snälla rara Olof! Läs förklaringen igen och hjälper inte det så läs den igen och igen...

Frågan vad man vill uppnå. Den som utsätts och är offer ska tas omhand först. Vårt samhälle har alltid sett till förövarna först och offren får lida än fler gånger i behandlingen de får av att de glöms bort..

Monica,
Har du läst på Institutets hemsida om produktionen Conte D'Amour?

Då hade du lagt märke till att det är inte är Kulturhuset i Stockholms egna ord som beskriver denna pjäs om bland annat Fritzl och källaren.

Här är en länk till Institutes hemsida:
http://www.institutet.eu/index.php?option=com_content&view=category&layo...

Här är en recension skriven av Malin Krumeijer som såg pjäsen i Malmö.
http://www.aftonbladet.se/kultur/teater/article7994637.ab

Sonja Mäkelä för tidningen Ny Tid, har sett pjäsen i Helsingfors och skriver bland annat följande:
Conte D’Amour är en sjuk berättelse; en sjukberättelse. Om den romantiska kärlekens och kärnfamiljens överideologi, om makt och förtryck, om fångenskap och offer och alternativa verkligheter. Och ja, om Josef Fritzl alltså, mannen som i över två decennier levde ett dubbelliv med en familj under och en annan ovanför markytan.

Det måste sägas: det är modigt att ta sig an ett så extremt, vedervärdigt tema. Och viktigt, för det är ju trots allt det konsten finns till för: att hjälpa oss att förstå det obegripliga i människan och världen, att ge oss utrymme och möjlighet att behandla det vi inte har ord för. Skådespelarna Jakob Öhrman, Rasmus Slätis, Elmer Bäck, Anders Carlsson och regissören Markus Öhrn ger inga svar, men det centrala är att våga fråga. Vad är ondska? Våga säga: titta på det här, vad ser du? Ich bin ein Opfer! Ja, vi ser – och är medskyldiga.

http://www.nytid.fi/2010/11/grotesk-karlekssaga-staller-akuta-fragor/

Så många åsikter om en pjäs ingen har sett, jag tycker det är helt ok med denna typ av teater, är lite trött på musikaler

Jodå, Ann-Marie Maukonen visst skriver Kulturhuset i Stockholm om pjäsen i dessa ordalag. Det är bara att kolla in deras hemsida, så ser du detta svart på vitt:

"Conte d`Amour - every story is a love story
En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor - den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj."

"...Josef Fritzl och hans källarfamilj..."?

Låter ju nästan lite gulligt, för den som inte läst om detta fall, vill säga!!!

Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att "vissa" människor väljer att negligera det fruktansvärda brott han gjorde, genom att locka åskådare under dessa falska premisser.

Att ha en sån mening med som i reklambladet här och ha ordet kärlekssaga med i sammanhanget är kränkande och skamligt!
Jag hoppas dom tar åt sig av kritiken dom får.
Bra av dig MDL att påpeka detta,så all heder för det!

Go Monika! Du har helt rätt! Groteska handlingar av en sjuk människa normaliseras i kulturhusets presentation till något: tja lite udda...

Jag tycker not att svenska feminister känns ungefär lika sympatiska som Josef Fritzl..

och de är också ute på samma hala is - skaffa sig makt över andra människor, genom svek och lögner !

Sen att feminismen drabbar mycket fler än Fritzl dessutom!

Jag betvivlar starkt att någon av oss är kapabel att sätta en etikett på det Fritzl tyckte att han hade och ännu mindre vad hans dotter ansåg att det var. Så vi kan lika gärna kalla det extrem kärlekssaga som nåt annat.

#38. Kort kommentar. Vi måste låta orden behålla sin innebörd och valör. Det finns säkert någon teatergrupp som vill chockera genom att sätta upp en pjäs om Adolf Hitlers extrema kärleksförklaring till det judiska folket. Men till vilken nytta? Inom forskningen så har man etiska råd, inom kulturen är det censur om att man inte tillåts föra fram precis vad som helst. Kulturens etiska råd utgörs de facto av fora som just detta varför reaktioner är så viktiga.

Oh, vad mycket rundsnack! Ingenting är vackert och kärleksfullt när det gäller incest och pedofeli!!! Inte ur offrets synvinkel! Det är något som kan slås fast som fakta.
Flera i kommentarerna söker efter de goda aspekterna. Det finns inga!!! Inte så länge det finns ett hjälplöst offer, och det är barnet.
Incest- och pedofeliförövare drivs av en tvångsmässighet som inte är kontrollerbar och som inte inrymmer någon form alls av empati och ömsesidighet och riktas mot ett fullständigt hjälplöst och vanmäktigt ”objekt”. Barnets vanmäktiga utsatthet är en viktig faktor för förövarens tillfredsställelse.
Samhället känner en sådan kollektiv skam över det här att merparten är beredd att förneka dess existens, inte minst inom rättsväsendet. Man blir handlingsförlamad och skjuter det åt sidan, och när man väl ska ta tag i det så söker man alla andra förklaringar utom den verkliga.
Utifrån den erfarenhet jag har kan ALDRIG incest användas som vapen för ett annat ändamål, t ex vårdnad. Den som har erfarenhet, den andra föräldern exempelvis, lider alla helvetets kval för sitt barn, och har samhället emot sig. De vuxnas rätt prioriteras högre än barnets. Barnen är rättslösa.
En förälder som förnekar sin gärning och går ut hårt mot sitt barn och dess berättelse är en brottsling bara genom det. Barnet vet att föräldern ljuger, men barnet har inget värde i förälderns ögon, och inte heller för det rättsvårdande samhället.

#40. Frågeställningen huruvida falska incestanklagelser förekommer i vårdnadstvister eller ej är en helt annan diskussion och bör föras i en separat diskussion.

Det här är faktiskt enda gången jag kan påminna mig att jag hållit med denna skrivbent. Fast man måste ju vara medveten om att kulturhusets rubrik är nog satt för att väcka uppmärksamhet och få folk att höja på ögonbrynen. Det bästa hade nog varit at thelt ignorera vansinnet

#39: Det är något som vi aldrig kommer att lyckas med. Om vi har lärt oss något är det att ord råkar ut för betydelseglidningar, oavsett om vi vill eller inte. Men det var inte därför jag tycker att det inte är särskilt förargande att kalla det kärlekssaga. Etiska råd har knappast mandat att bestämma vad kärlek och saga egentligen betyder för alla och envar. De kan möjligen påpeka att folk kommer att reagera negativt på en viss beskrivning. Att försöka undertrycka idéer och strömningar är ingen betjänt av oavsett om ett antal människor blir förbannade. Jag ser ingen skillnad på försöket att undertrycka det här som när israeliska ambassadörer blir förbannad på israel-kritisk konst.

När bestämdes det att kärlek är ett ord exklusivt ämnat att använda om goda företeelser? Kulturhistorien är fylld av sjuka kärlekshistorier med de mest fasansfulla resultat.

Att påstå att ordet kärlek inte kan användas om destruktiva och, för oss förnuftiga, onda handlingar är väl ändå att kräva att världen ska iklädas rosa ludd.

Om det inte var så att jag tycker att termen är rakt igenom löjlig skulle jag säga att artikelförfattaren är extremt PK. Fast å andra sidan är det ganska roligt att få använda det begreppet eftersom det är ett begrepp värdekonservativa, som artikelförfattaren, ofta använder om socialister, socialdemokrater och liberaler.

"Skamligt att Kulturhuset kallar Fritzls våldtäkter för kärlek"
Jag håller helt med dig i denna fråga, det är SJUKT och makabert att kalla incest och andra vidrigheter för "kärlek" jag vill hellre kalla det ondska/kontroll och psykisk sjukdom.

#45 Katrin, jo det är vi nog många som vill.

Å andra sidan är det en och annan religiös som vill kalla kärlek mellan homosexuella för en cancersvulst på samhällskroppen. Så vad som är kärlek och vad som är sjukt verkar inte vara helt självklart. Ska det avgöras genom majoritetsbeslut, eller...?

En del ansåg det ganska sjukt att låtsas ha en psykos och vilja hoppa från en bro, för att lura in sig på tvångsvård. Andra såg det som konst. Liksom att skära av sig örat och skicka till den man älskar.

Min slutsats; avståndet mellan det sjuka, kärleken och konsten kan vara ganska litet.

Jag håller absolut om med att konsten måste ha mod att ta sig så stort utrymme som den någonsin behöver för sitt uttryck. Jag tyckte det förespeglade hoppet från bron osv var en oerhört viktig handling. Förmodligen också örat, fast av en liten annan kaliber.
Men jag tycker att det finns gradskillnader om inte annat. Här handlar det om att inte försköna något som är så hemskt. Här försöker verkligen inte konsten att visa tillvarons sprickor utan snarare att försköna dem med något förljuget och fördärvligt. Konsten lever väl ändå inte i något slags eget isolat utan är en företeelse i världen och måste se sina konsekvenser. Uppräkningarna ovan om konstens utövningar riktar sig mot etablissemangets förljugenhet och brister. Den här utövningen kan rikta sig mot de små och svaga. Det var väl ändå inte meningen, kan även jag begripa, men något blev väldigt fel! TA och rätta till det! Värre kan det väl inte vara! Föreställningen kanske är jättefin, det vet jag inte. Men någon form av ansvar måste även en konstnär ta när det drabbar de svagaste.

Won't somebody please think of the children?!

Problem uppstår om man tittar på i vilka sammanhang Monica Dahlström-Lannes figurerat. Då blir man bestört och tvekar att falla in i kören. Sök på Goggel och se.

Ja,ja, ja "Google" heter det!!!

jag tror att det är en missuppfatting.
det handlar inte om att fritzl skulle varit en normal älskande fader. fritzl är ett extremt exempel på att den romantiska kärleken, dragen till sin spets, inte är så romantiskt. det handlar heller inte om att flickan skulle ha upplevt historien som en kärlekssaga, utan att fritzl's kärlek till sin dotter fick honom att aldrig vilja skiljas från henne och aldrig vilja dela henne med någon annan. på bekostnad av flickans liv och rättigheter.
sjukligt? jovisst. Men samtidigt bara den absoluta extremen av ett vanligt problem.
det handlar heller inte om 'kärleken" som sådan, inte om täta relationer och vacker intimitet, glädje och lust. utan om de ägandeideal som är starkt kopplade till "kärleken" som idé. detta är viktigt att särskilja.
den mer vardagliga varianten på samma tema är inomäktenskapliga våldtäkter som pågår. i "kärlekens" namn. och ännu mer vanligt: den svartsjuka knytnäven som slår. i "kärlekens" namn.
det finns en tanke om ägande av sin partners kropp (och själ) som onekligen är kopplade till idealen om romantisk kärlek.
det är om detta som conte d'amour handlar. ett viktigt ämne att ta upp för alla de som, i äktenskapets namn, parrelationens namn (då också kärlekens namn), faller offer för svartsjukt ägande i form av våld.
alltså inte en hyllning av fritzlfallet som en ledstjärna, som något att sträva efter.
utan en kritik av ägandeideal inom romantisk kärlek som kan ta sig extrema uttryck.
för mig är pjäsen tvärtom en viktig röst för de som fallit offer för den mörka sidan av den romantiska kärlekens ägandeideal.

Till Gunilla Madegård: ta vänligen dina privata diskussioner via email. Det är otroligt hänsynslöst att kapa diskussioner med ovidkommande textmassor. Upprepade gånger dessutom.

Och till Olof Lindberg har jag bara en sak att säga: Jag önskar att du får all "kärlek" i världen.

Som f.d. källarflicka själv kan jag inte annat än välkomna att ämnet diskuteras. Min förövare arbetade som barnläkare på Stockholms stads barnavårdsnämnd och jag blev - som barn - hans patient. Han har i en tidningsintervju sagt att - som han ser det - var vi två unga människor som råkade förälska oss på hans arbetsplats! Tystnaden kring dessa brott gör att de kan fortsätta pågå och dessutom repriseras. Jag menar att uppmärksamhet kring detta behövs: samtal, diskussioner och debatter! Man kan inte sticka huvudet i sanden och låtsas att det som hänt inte hänt. Det får inte vara så att debatten också tabuiseras. Offren har redan så mycket skam att bära, man ska inte dessutom behöva se debatten tystas. Jag högaktar Monica Dahlström-Lannes men det innebär inte att jag delar hennes åsikter i allt. Jag har skildrat brottet jag utsattes för och dess följder i Trasdocka (Ordfront 2006) där jag också diskuterar "århundradets kärleksroman" Lolita. Jag har skrivit om Fritzl och Tito Beltran på min blogg www.tjejaheddin.blogspot.com. Givetvis har jag deltagit i den statliga utredningen om Vanvård i den sociala barnavården.

Eftersom många som kommenterat artikeln inte verkar ha sett föreställningen vill jag tipsa om en text där författaren skriver en uförlig och fördjupande analys om Conte D'Amour, http://kulturkritik.se/?p=130

Dialoger och debatter är viktiga! Det är inte föreställningen som sådan jag reagerat mot. Det är marknadsföringen av föreställningen.

Fritzls fruktansvärda brott kan inte kallas KÄRLEKSSAGOR. De handlar om allt annat än kärlek.