Konservatismen är en mittenrörelse

Den lilla världens betydelse idag växer i samhällslivet, och med den intresset i samhällsdebatten för en modern konservatism. Samtidigt som ekonomiska prognoser visserligen hävdar att vi snart har 100-200 megastäder i världen med över fem miljoner invånare var, går en rad mikrotendenser åt motsatt håll. Storskalighet efterfrågas inte mer som ett egenvärde. Skuggsidor hos det globala upplevs av många. Människor vill bo i små orter, fast kombinerat med fri kontakt till omvärlden. En delad referensram är värdefull, ett gemensamt språk underlättar i både arbetet och kulturlivet. En mer balanserad, lokalorienterad, globalitet skymtar.

Kan då viljan att återknyta oss till den lilla världen leva bara på tillfälliga trender? Ungefär som de impulser att flytta ut i glesbygder och leva på grön kost och självproduktion som emellanåt ansätter vissa medelklassungdomar. Det kan i så fall gå som med Centerpartiets 1970-talsvurm för decentralisering. I brist på djupare överväganden rann den efter ett succéval ut i sanden.

Då och då, även nu i denna Newsmill-debatt, hörs kritik mot viljan att ingå i döda filosofers sällskap. Ofrånkomligen finns dock alltid mycket att lära av tidigare generationer, och lika mycket som människor är ofullkomliga kan vi inte räkna med att vi själva sitter inne med överlägsen kunskap om allting. Detta är förstås grundläggande konservativa insikter.

Vill man möta en profet för det lilla samhället som både är uppriktig, genomtänkt och (trots sin plats i tiden) märkligt relevant, är Wilhelm Röpke (1899-1966) en kandidat. Röpke som var nationalekonom och humanist verkade i Tyskland och Schweiz till sin död. Han tog i sin kamp mot "termitstaten" och superföretagen upp viktiga impulser från den konservative Edmund Burke (1729-1797), som framhållit den "lilla plutonen" inklusive familjen som uppfostrar och förbereder människorna för större värv. Men Röpke förnyade och anpassade sådana idéer i liberal anda efter 1900-talets krav. Hans nationalekonomiska skolning i österrikeskolans principer blev i en rad viktiga frågor hans måttstock. Även på efterkrigsvärldens sätt att ordna de internationella frågorna och beslutsfattandet framförde han kritik.

Förtänksamt säger Röpke i ett av sina främsta verk Civitas Humana: "...är jag inte säker på att jag inte snarare hör hemma i det konservativa än i det liberala lägret."

För Röpke hade just socialismen, som han själv som ung lockats av, med dess rötter i den franska revolutionens jakobinska idéer och sin dragning mot överdriven statlighet och kollektivism, lidit nederlag. Men också en liberal laissez-faire (låt gå-politik), som till överdrift betonar ekonomisk självreglering och förbiser krav på rättvisa ekonomiska spelregler, mötte hans förbittrade kritik. Han ansåg att laissez-fairetankens härjningar snarast kan ha främjat socialismen liksom hela den våg av antiindividualism och likriktning som svepte fram på 1900-talet både i Väst och i tredje världen.

Att välja konservatismen fick därmed drag av mittenposition. I Röpkes "tredje väg" ingick inte att kompromissa med socialismen. Han förebrådde de liberaler som inlät sig på sådant köpslående. Röpkes principfasthet visade sig bland annat då han tog strid för sin mittenlinje och avgick ur det liberala ekonomsällskap, Mont Pèlerin Society, som han själv varit med om att grunda.

I ett nötskal uttrycker Röpke sin tanke så: "Individuellt ansvar och oberoende i rätt slags jämvikt med gemenskapen, grannsämjan, och genuint civilt ansvarstagande - allt detta förutsätter att de samhällen där vi lever inte överskrider mänskliga dimensioner".

Om Röpke 1933 fått lämna Tyskland på grund av sin kritik av nazismen och dess statssocialistiska idéer, vann han efter 1945 inflytande på de nya personer och kretsar bl.a. kring Konrad Adenauer och Ludwig Erhard som förberedde det "tyska ekonomiska undret". Röpke fann det samtidigt än viktigare att de tyska kristdemokraterna utom sina ekonomiska reformer lyckades skapa sammanhållning i republikansk, rättstatlig och decentralistiskt-federal anda.

Något som ytterligare skiljer ut Röpke från liberalerna är hans syn på kulturfrågorna. Kultur förutsätter kult, och hierarki, dock inte främst en social sådan. Vägledd av klassiska gestalter som Aristoteles, Montesquieu och Goethe förde Röpke vidare en europeisk idélinje med rötter i klassisk måtta, kristendom och naturrätt. En linje där människan kommer till sin rätt och blir medskapande genom självkritik och självbegränsning i sin egen lokala miljö. De rigida idésystemen och övertron på styrd eller våldsam politisk förändring måste motsvarande avvisas.

Som kulturepoker som bäddat för våldsmässig expansionism och förstörelse såg Röpke den franska revolutionen och Napoleon-åren. Men också i Tyskland blev Bismarck-tiden med dess statsstödda jätteföretag grogrund för liknande storskalighet och arrogans. På flera sätt var det en sådan andas barn som ville skapa det Tredje riket och som angav tonen i det kommuniststyrda DDR. Ekonomins stora enheter skapar leda och främlingskap. Motvikter till sådana ideal såg Röpke i det starkt decentraliserade Schweiz, där han själv levde under huvuddelen av sitt liv. Mot länder med socialdemokrati såsom Sverige var han (1960) skeptisk.

Lika vital som för Burke var för Röpke kulturens och näringslivets samverkan. Företagschefer och politiska ledare måste äga människokunskap och humanistisk allmänbildning. Dessutom: "Om affärsvärlden mister sin kontakt med kulturen och de intellektuella misstroget håller sig på avstånd från de ekonomiska frågorna, blir de båda sfärerna ohjälpligt främlingar för varandra. Vi kan iaktta detta i Amerika där antiintellektualism präglar vida kretsar av affärsidkare och i en antikapitalism som präglar vida kretsar av intellektuella."

Wilhelm Röpke översattes till svenska, men hans inflytande tonade bort då efterkrigstidens ekonomiska decentralisering gav vika för nya statliga välfärdsprogram. Eftersom draget av förstoring bara har fortsatt borde Röpke tas fram på nytt. I Tyskland verkar hans efterföljare, som bl.a. betonar småföretagsamhetens kraft att ge trivsel åt många och stabilisera ekonomiska konjunkturförlopp. Röpke är inte bara en vital gestalt i sig. Hans idéer leder till helt andra tankemässiga nätverk och prioriteter än i dag.

När de styrande Moderaterna verkar sakna långsiktiga perspektiv skulle Röpke kunna ge dem uppslag. Hade Socialdemokraterna i Röpkes anda fört vidare arvet från 1930-talets sparbanks- och småhuspionjärer och valt bort de statliga jätteprogrammen kunde de ha styrt landet ännu.

Röpke kan ge oss tänkesätt som har folkets stöd och överlever nästa trendskifte.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34207

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

Permalänk | Anmäl #1 Erik P-A Ejdeholm, 2011-03-18, 10:03

"Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam."

#1 Erik P-A Ejdeholm. Skilj på det konservativa och det monolitiska.

I det ena fallet pågår ständiga förändringar och anpassningar och i det andra är förändringar bannlysta.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-03-18, 10:58

#2 Bo T,

OK, jag ska försöka skilja på detta ;) Jag erkänner att jag målade med ganska bred pensel. Du kanske ändå kan hålla med om att fundamentalism mer lutar åt det konservativa hållet än åt det liberala? Den har även mer gemensamt med konservatism än socialism då den är mer "patriarkal", t.ex. genom att vara hierarkisk istället för jämlik.

Permalänk | Anmäl #3 Erik P-A Ejdeholm, 2011-03-18, 12:27

Carl Johan Ljungberg, du måste skämta! Först skriver du "Samtidigt som ekonomiska prognoser visserligen hävdar att vi snart har 100-200 megastäder i världen med över fem miljoner invånare var." Senare "Människor vill bo i små orter, fast kombinerat med fri kontakt till omvärlden."

Du måste ha skrivit din doktorsavhandling på en liten högskola med oerhört låga krav. Det normala kraven som ställs på en avhandling är att den är fokuserad och inte motsäger sig själv.

På 1970-talet lämnade vita amerikaner städerna för förorten. I dag är det tvärtom. Att några fortfarande väljer att bo utanför staden är ingenting nytt. Denna artikel hade varit lika inaktuell oavsett när den hade skrivits det senaste 100 åren.

Dagens ungdomar vill inte bo i kitschiga ”McMansions”. Bil är inte viktigt. De föredrar att gå eller cykla till jobbet.

Storskalighet efterfrågas inte mer som ett egenvärde. Skuggsidor hos det globala upplevs av många. Människor vill bo i små orter, fast kombinerat med fri kontakt till omvärlden.

Hatet mot storstaden (marknadsplatsen) är en av hörnstenarna i kristendomen. Storstaden representerar den sekulära världen, den ondskefulla världen, för kristna. Detta är hur Carl Johan Ljungberg ser världen.

Vi som inte är kristna delar inte dessa åsikter. Vi ser storstaden som en marknadsplats, men inte som ond eller syndig. Och det är i storstaden man hittar alla immateriella värden. Konst, kultur, intellektualism frodas i storstaden.

Storstaden är världens räddning. Shanghai, Tokyo, Hongkong är lösningen på en hållbar framtid. Det är kompakta städer med korta körsträckor och utvecklad kollektivtrafik (Shanghai är inte där än). Storstaden är vår största miljövän.

Ps. Röpkes syn på kulturen och konsten är identisk med nazisternas syn på kulturen och konsten. http://www.holocaust-history.org/der-ewige-jude/stills.shtml

Permalänk | Anmäl #4 Peter H, 2011-03-18, 22:16

Det var en tänkvärd artikel. Namnet Röpke är nytt för mig.

Permalänk | Anmäl #5 Peter Ingestad, 2011-03-18, 22:20