Ensamkommande flyktingbarn

Ulrika Ekebro om Ensamkommande flyktingbarn

Hur säkerställer staten ett bra mottagande av ensamkommande barn?

Publicerad: 2011-03-18 13:03, Uppdaterad: 2012-05-01 11:05

Sveriges kommuner har i stor utsträckning lämnats att uppfinna hjulet själva när det gäller hur mottagande av ensamkommande barn ska organiseras. Vilka konsekvenser har det fått för de barn och ungdomar som placeras i kommunerna? Och vilket strategiskt stöd ska ges till de kommuner som mot sin vilja kommer att bli ålagda att ta emot ensamkommande asylsökande barn? Detta är viktiga frågor ur ett barnperspektiv.

11 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Ulrika Ekebro är socionom och arbetar bl a med utbildning och utvärdering inom socialtjänstområdet.

Regeringen har tillsatt en utredning med uppdrag att föreslå utökade möjligheter att anvisa asylsökande barn och ungdomar även till kommuner som inte frivilligt har slutit överenskommelse att ta emot ensamkommande barn. I utredningsdirektivet nämns utgångspunkten att systemet ska ta hänsyn till barnets bästa, men barnperspektivet håller inte ända fram eftersom kvalitetsaspekten av mottagandet inte berörs. Det, liksom förhållningssättet hittills, kan ge intrycket av att hur de ensamkommande barnen tas omhand i kommunerna är av mindre betydelse. Inte minst när det gäller motvilliga kommuner borde det vara viktigt att tydliggöra hur vägledningen till kommunerna ska utformas och hur kvaliteten ska säkerställas. I Björn Erikssons rapport "Hem ljuva hem" från 2010 lyfts som en framgångsfaktor att inkludera kvalitetsfrågor i diskussionen om avtal, men den tråden följs inte upp i nya direktivet.

Antalet ensamkommande barn i Sverige har ökat från drygt 300 till 2393 barn de senaste sex åren, vilket har lett till platsbrist i de kommuner som har avtal om mottagande. För barnen och ungdomarna innebär detta att de får stanna under alltför lång tid i tillfälliga transitboenden. Ur ett barnperspektiv är det givetvis viktigt att antalet platser för mer permanent boende i kommunerna utökas, men det är också viktigt hur boende och övrigt mottagande utformas. Det är långt mer än mat och husrum som efterfrågas och eftersom merparten av ungdomarna får uppehållstillstånd handlar det om långsiktiga insatser. Den anvisade vistelsekommunen ansvarar inte bara för att ordna ett lämpligt boende utan också för att barnet får en god man, skolundervisning och det individuella stöd som kan behövas utifrån det helhetsperspektiv som föreskrivs i socialtjänstlagen.

Förväntningarna på kommunerna att ta emot ensamkommande barn har ökat i takt med efterfrågan, men strategiskt stöd till kommunerna har inte tillhandahållits i motsvarande grad. När det gäller hur mottagandet ska organiseras har varje kommun snarare lämnats att uppfinna hjulet själva. Det ligger nära till hands att tro att Migrationsverket, som ansvarar för att teckna överenskommelser med kommunerna, också skulle ställa krav eller ge en viss ledning gällande mottagandets utformning men så har inte varit fallet. Migrationsverkets primära uppgift är att säkerställa att det finns boendeplatser som motsvarar behovet för de barn som kommer till Sverige. Migrationsverket lämnar sedan ersättning motsvarande det platsantal kommunen avtalat, utan uppföljning av tillvägagångssätt eller kvalitet. I praktiken förefaller det som att ansvaret har åvilat kommunerna själva att skaffa sig en bild av vad de har gett sig in på och agera därefter. Utifrån detta infinner sig frågan om alla kommuner har haft en heltäckande bild av uppdraget, målgruppen och deras behov innan mottagandet påbörjats? Har kommunerna getts tillräckliga förutsättningar att göra ett bra jobb?

Kommunerna kan själva välja mellan att organisera mottagandet helt i egen regi eller att köpa platser via privata verksamheter. Lagstiftningen medför inte tillståndsplikt för kommuner som startar boendeverksamhet, till skillnad från privata boenden som behöver Socialstyrelsens tillstånd. Det innebär att kontrollen av kommunala boenden inledningsvis är mindre, eftersom de kommunala socialnämnderna förutsätts ha den kunskap som krävs gällande vård av barn och unga. Det ska dock inte tas för självklart att alla landets kommuner har kompetens gällande just gruppen ensamkommande asylsökande barn och ungdomar. Förmodligen finns risken att såväl underskatta komplexiteten som att överdrivet problematisera de ensamkommandes livssituation.

Socialstyrelsen har en normgivande och kunskapsförmedlande roll samt är nationell tillsynsmyndighet för socialtjänsten. Just inom området ensamkommande barn har Socialstyrelsen hittills inte varit så framträdande. De föreskrifter och allmänna råd som gäller för hem för vård eller boende är generella och inte anpassade för att ge närmare ledning gällande målgruppen ensamkommande barn och deras specifika behov. Socialstyrelsen arbetar för närvarande med en vägledning som förväntas bli klar under hösten 2011, vilket är positivt. Den enda bristen är att Socialstyrelsen inte har fått detta uppdrag långt tidigare. Välkommen är också den portal som Sveriges kommuner och landsting i dagarna har upprättat med bl a checklistor och goda exempel från kommuner som har erfarenhet av mottagande.

Gällande uppföljning utövar Socialstyrelsen visserligen löpande tillsyn över såväl kommunala som privata boenden och det sker med större frekvens än tidigare, men det finns ingen samlad nationell bild över boenden för ensamkommande barn och hur de är organiserade, t ex gällande utformning, gruppstorlek, åldersblandning, personaltäthet eller arbetsformer. Med tanke på den statliga finansieringen är det förvånansvärt att ingen av de statliga myndigheterna har fått ansvar att ta fram uppgifter som närmare kan beskriva hur kommunerna använder pengarna.

Vilka konsekvenser har detta fått för de barn och ungdomar som har placerats? Det vore oerhört intressant att få en samlad bild av hur och på vilka kunskapsgrunder olika kommuner har löst omhändertagandet av de ensamkommande barnen, utifrån helhetssyn och ur ett barnperspektiv. Det finns anledning att tro att det kan se väldigt olika ut och det är svårt att bortse från tanken att barn kan ha varit föremål för en del trial-and-error ute i landet. Många kommuner har med all sannolikhet haft de bästa ambitioner, möjligen ibland kombinerat med t ex vissa arbetsmarknadspolitiska intressen, men har det i alla lägen varit tillräckligt?

Vid årsskiftet kom en nygammal aktör in på arenan. Länsstyrelserna som tidigare var tillsynsmyndighet för socialtjänsten har från 2011-01-01 getts i uppdrag att under Migrationsverkets ledning verka för att kommunerna ska skapa fler platser för ensamkommande barn. Förhoppningsvis kommer länsstyrelserna att använda de resurser de har tilldelats för detta uppdrag på ett klokt och konstruktivt sätt för att ge de frivilligt tillkommande kommunerna stöd, tydlighet och förutsättningar att på bästa möjliga sätt organisera sitt mottagande av de ensamkommande barnen och ungdomarna. Det bästa vore förstås om länsstyrelsernas insatser kunde leda till att tvångsåtgärder inte blir nödvändiga, men det är kanske optimistiskt att tro. Kvarstår gör då frågan vilket strategiskt stöd och vilken ledning som ska ges till de kommuner som eventuellt mot sin vilja kommer att bli ålagda att ta emot ensamkommande barn och ungdomar. Det kan få central betydelse för de barn och unga som anvisas till dessa kommuner och hur de kommer att bli mottagna. Även det borde vara en aspekt för regeringens utredning att fokusera på.

Ulrika Ekebro (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34209

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En mer relevant frågeställning vore hur vi säkerställer att dessa kriminella yngre männen inte kan komma in i landet. Hur skyddar vi våra gränser mot människosmugglare. Hur naiva får vi vara. Historien kommer att visa hur vi i vår enfald blivit totalt lurade av kriminella kretsar. Åk ut i Europa, inga "ensamkommande" barn existerar. Vad beror det på att alla vill komma till just Sverige? På resan till Sverige passerar man 10-15 länder men väljer att komma till det land som ligger allra längst bort. En sak är säker, vi som nation försnillar bort vårt surt förvärvade välstånd.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Erlandsson, 2011-03-18, 14:32

Det kommer knappt några ensmakommande flyktingbarn alls. Det är en myt. Dom flesta som kallas så är i själva verket män i 20-25 års åldern, och ytterst sällan flyktingar.

Permalänk | Anmäl #2 Leif D, 2011-03-18, 14:57

Det är ganska tydligt att det behövs MER pengar och MER kompetent personal. Det behövs anställas betydligt fler personer, som lärare, personliga mentorer, psykologer och migrationsjurister som slåss för deras och deras familjers rätt till att få stanna. Det är mycket traumatiska upplevelser och det gör att det är EXTRA svårt att komma in i en nytt samhälle, och det behövs extra mycket resurser för att mildra dessa BARNS TRAUMAN (inga vuxna som rasist SD säger). Alla barn har rätt till att få den bästa starten här i deras nya hemland. DET är VÅR skyldighet att ge dem detta. Sverige är ett av världens rikaste land, men har ändå inte råd att ge våra nya medborgare en likvärdig behandling som alla andra. Det är SKANDAL!

Permalänk | Anmäl #3 Ali K, 2011-03-18, 15:22

Eftersom jag bor i Malmö kan jag bara sucka över Migrationsverket. Hit till Malmö anländer fler ensamkommande flyktingbarn än till någon annan svensk kommun, omkring tio om dagen. Det har varit i princip hopplöst för Malmö att få andra kommuner att ställa upp och dela bördan. De andra kommunerna vägrar helt enkelt. Och eftersom det inte går att få andra kommuner att ställa upp, så har Migrationsverket nu bestämt att de ensamkommande flyktingbarnen ska få sin sak prövad i den kommun de anländer till. Och eftersom ungefär 70% av den ensamkommande flyktingbarnen ges uppehållstillstånd, så betyder det att ungefär sju flyktingbarn om dagen ska ges uppehållstillstånd i Malmö - det blir blir över 2500 flyktingbarn om året. Det handlar alltså om helt nyanlända flyktingar som helt saknar språkkunskaper eller anknytning till Sverige. Om vi antar att de 2500 flyktingbarn som ges uppehållstillstånd i Malmö varje år dessutom i genomsnitt kan hämta hit tre anhöriga som får komma hit genom familjeanknytning, så kommer Malmö att få ett årligt tillskott av tio tusen nytillkomna flyktingar varje år.
-
Under tiden pekar resten av Sverige finger åt Malmö. Malmö är otryggt. Malmö är kriminellt. Malmö är fattigt. Malmö har en större andel fattiga barn än någon annan kommun i Sverige, och Malmö har de sämsta skolresultaten. Få på er, Malmö, hur kan ni missköta er och misslyckas så? Vad är det för fel på er? Varför kan ni inte vara som andra svenska städer?
-
Det är inte bara Sverige som hånar och klandrar Malmö. Simon Wiesentahls centrum ryter åt Malmö och varnar judar från hela världen för att resa hit. Det är väl kanske inte så konstigt att det inte går att ingripa mot antisemitiska hatbrott i Malmö, med tanke på att Sverige har en lagstiftning som gör det mycket svårt att ingripa förebyggande mot hatbrott över huvud taget. I dokumentärfilmen "Sämre än djur" fick man följa två svenska ungdomar med rötter i hederskulturer, som hotades av sina släktingar på grund av sin sexuella läggning. Ungdomarna erbjöds skyddat boende av samhället, men samhället ingrep inte på något sätt mot de hotfulla släktingar som uttalade dödshoten. Varför ska vi då vänta oss att Malmö ska kunna ingripa mot de personer som uttalar dödshot mot judar i Malmö, så länge de som hotar inte sätter dödshoten i verket?
-
Nej, Migrationsverket och staten har verkligen hittat en strålande lösning på problemet med de många ensamkommande flyktingbarnen. Skicka dem till Malmö allesammans, och gör sedan Malmö till Sveriges spottkopp, som alla andra svenskar kan hjälpas åt att hata i grupp. Visst är det skönt att ha en gemensam fiende som alla kan spotta på, samtidigt som alla svenska icke-malmöiter kan känna sig väldigt godhjärtade för att man tar emot så många ensamkommande flyktingbarn!

Permalänk | Anmäl #7 Ann sidbrant, 2011-03-18, 20:29

Ålderstesta de som anländer så kommer problemet att lösa sig självt.
En kompis jobbar på ett boende för ensamkommande och han säger att kanske en av ca 20st är strax under 18 och de andra är 20-35.

Sen Norge började med åldersbestämning av dessa barn har det ju kommit fram en och en annan obekväm sanning för svenska vänstern. Tänk, folk kan ljuga för att få garanterad försörjning....

Permalänk | Anmäl #8 Fredric Nomael, 2011-03-19, 01:37

Jag håller med om att det vore bra om det togs ett samlat grepp för att kvalitetssäkra verksamheten över landet. Eftersom läget med de ensamkommande egentligen inte är jämförbar med några svenska förhållanden så borde man även fundera på att lösgöra boenden för ensamkommande från HVB-normen och skapa en ny boendeform.

Jag har i två artiklar på Newsmill förra året förklarat varför medicinska ålderstester borde vara prioritet ett ur barnperspektivet, och även hur det skulle lösa problemet med långa transittider. Min förhoppning är att den insikten kan spridas runt bland socionomer och politiker, hjälp gärna till!

Utöver ovanstående anser jag att fullständig och lättillgänglig statistik från Migrationsverket angående anknytningsärenden vore av vikt för att en gång för alla få tydliga svar i "ankarbarnsdiskussionen", samt att en långsiktig rikstäckande uppföljning över hur det går för ensamkommande ungdomar angående utbildning och arbetssituation bör göras.

Permalänk | Anmäl #9 Jonas M. Andersson, 2011-03-19, 10:22

Enkelt, genom att släppa in några sk. barn.

Permalänk | Anmäl #10 Tom Box, 2011-03-19, 15:57

Fel, i förra inlägget. Enkelt, genom att inte släppa in några sk. barn.

Permalänk | Anmäl #11 Tom Box, 2011-03-19, 15:58

Det är bedrövligt att läsa att för många kommentarer präglas av främlingsfientlighet.
För många har glömt att Sverige var stort utvandringsland på 1800- talet. Faktum 1.5 miljoner svenska som sökte en bättre liv i USA, och ni snacka om tiotal barn.
De svenska invandare i USA var ej asylsökande, de var fattig och sökte också till ett bättre liv. Svenska borde lära sig lite till från egen historia, utifrån att partyskungen är också ej svensk!
Vem är svensk? För några tusen år sedan var bara is i Sverige, så att det finns ingen en ända människor som har sina rötter i den här land s k Sverige. Budskapet är att lägga ned med svenskhet, det är barnsligt och mindre smart argument.

Permalänk | Anmäl #12 Gianluca, 2011-04-07, 17:37

Det är väl självklart att vi skall använda alla tillgängliga medel för att bestämma åldern på de som söker sig till Sverige. Det är inte rasism det handlar om att de som kommer hit skall få det mottagande som de behöver. Katastrofen här är att detta inte görs redan idag!?! Fattar ingen att vi genom detta förfarande spelar smygrasisterna i SD rätt i händerna?

Permalänk | Anmäl #13 Peter Edling, 2012-04-28, 21:23

Kan bara säga suck!! När ska Sverige börja tillämpa åldersbenämning.. Alla dessa Somaliska, Afghanska unga män etc.. som kommer till Sverige och kallar sig för barn.. Det är en stor SKAM att det finns svenska myndigheter som går på bluffen.. Var finns alla ensamkommande flickebarn under 18 år?? De hör man aldrig talas om! Hur länge ska politikerna blunda?? Var finns journalister som tar upp kostnaderna för vansinnet???

Permalänk | Anmäl #15 marinarosa, 2012-05-01, 22:08