Längtan efter att bara få vara

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

Faktiskt en vettig fundering. Jag har läst och skrivit kommentarer på dessa sidor om konservatismen men inte kommit mycket närmare i förståelse av vad konservatism eller neokonservatism innebär. Min magkänsla sa mig först att Moderater var konservativa men insikten drabbar mig att vi kanske är många som stelnat i vårt tänkande, vårt norm- och värderingssystem och inte gärna vill ta till oss något nytt för det strider mot vår inre kompass - vi är helt enkelt konservativa oavsett om vi ser oss som höger, vänster eller mittemellan som Stig-Björn Ljunggren just nu propagerar för. Men varför alla ska samlas i mittfåran förstår jag heller inte. Varför konsensus ska vara så eftersträvansvärt alla gånger. Då ser vi ju inte skiljelinjerna mellan partiernas politik.

Hursomhelst är det spännande att nu få se hur de konservativa socialdemokraterna med sina partipiskor nu står inför, som jag hoppas, en ny idédebatt, nya medlemmar som får stångas med varandra om vilka idéer som ska vara tonledande framöver. Idéer kan lånas från andra, det har ju moderaterna gjort, och göras till en framgångsrik egen politik. Nya tankar kan tänkas och stötas och blötas. Den främsta tankesmedjan för tillfället är helt klart inte Timbro utan Arbetarrörelsens tankesmedja där många nygamla idéer tas fram för en framkomlig väg. Att bara vara är nog så skönt men lite tråkigt i längden. Nej, uppåt, framåt och inte tillbaka får det bli. Det händer saker i Sosseledningen i alla fall, partikongress på gång - må de konservativa bäva.