Melodifestivalen

Rolf Hillegren om Melodifestivalen

Relationsvåld - ett sorgligt kapitel för rättsväsendet

Publicerad: 2011-03-16 14:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

"När det gäller relationsvåld är de sociala problemen ofta så framträdande att det vore bra om det funnes någon annan instans än rättsväsendet som kunde gripa in. Tyvärr har jag inget bra förslag till lösning på problemet men tycker ändå att det förtjänar att uppmärksammas."

34 millningar
9 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet

I en artikel den 12 mars beskriver pseudonymen Pia Larsson ett fall där hennes man påstås vara oskyldigt dömd för misshandel av henne vid ett tillfälle då båda var berusade. Skälet till den felaktiga domen uppges vara att hon ljugit i domstolen. Det är alltid allvarligt om en oskyldig döms - i synnerhet om det sker till följd av någons lögner. Dessbättre tror jag inte att det är vanligt att den som är helt oskyldig döms. Möjligen finns en risk att den skyldige döms strängare än vad situationen motiverar om målsäganden lyckas ge en alltför målande bild av det som inträffat och det är illa nog. Pia Larssons artikel väcker främst frågan: hur bör anmälningar om relationsvåld behandlas? Det är uppenbart att dagens system inte är helt lyckat i fall där skadorna är begränsade.

Pia Larsson har förnekat att hon är missbrukare, men det fall hon beskriver har alla likheter med de vanligaste fallen av kvinnomisshandel. Dessa fall inträffar ofta i familjer som har en livsstil som avviker från majoritetens. Huvudingrediensen i denna livsstil är alkohol som ofta nyttjas alltför rikligt av båda parter. Alkoholbruket leder i sin tur ofta till förhöjda röstlägen och ett språkbruk med inslag av hot och anklagelser som ofta urartar i handgripligheter. Det vanligaste är att mannen står för det fysiska våldet, men det är heller inte ovanligt att det går till som i Pias fall där ömsesidiga knuffar, annat våld eller trakasserier förekommer som utlösande faktor. Vid alltför kraftiga fysiska eller verbala utbrott från mannens sida blir ofta polisen inkopplad genom att kvinnan eller någon granne hör av sig. Därmed är problemet löst för stunden. Många problem skulle även lösas för gott om kvinnan eller mannen hade förmåga och insikt att lämna relationen. Men så ser tyvärr inte verkligheten ut.

Alkoholrelaterad misshandel i hemmiljö är ett ständigt återkommande problem för rättsväsendet och skapar ofta en intressekonflikt mellan polis och åklagare å ena sidan och den misshandlade kvinnan å den andra. Kvinnan är i de flesta fall endast intresserad av att få lugnt för stunden och att få den akuta situationen ur världen. I de fall där mannen grips och anhålls, vill kvinnan ofta få hem honom så fort som möjligt sedan han nyktrat till då han ofta är snäll när han är nykter. Att han ska åtalas och dömas är sällan något som intresserar kvinnan i de fall hon vill fortsätta relationen och detta är ju lätt att förstå ur ett mänskligt perspektiv. Om kvinnan fullgör sin medborgerliga plikt och medverkar till att mannen fälls för sitt brott och kanske hamnar i fängelse är det knappast något som underlättar en fortsatt samlevnad.

Polis och åklagare är däremot skyldiga att arbeta vidare med anmälningar i fall där man bedömer att det går att styrka brott. I vissa fall är bevisningen så pass bra att man lyckas trots att den misshandlade kvinnan gör allt för att sabotera rättegången genom att återta tidigare förhörsuppgifter och ge nya fantasifulla förklaringar till skador som hon uppvisat vid läkarundersökning. I sådana fall är det inte ovanligt att kvinnan och mannen anlänt till rättegången i bästa sämja.

Ibland kan det vara så att kvinnan inledningsvis varit mycket intresserad av att mannen ska åtalas, men att hon ändrat sig i ett sent skede och återtagit sin ursprungliga berättelse. Bevisläget kan då ändras på sådant sätt att det inte går att åtala eller att mannen frikänns i händelse av åtal. Har han då suttit häktad i en månad kan han räkna med att inkassera ca 30000 kr av statliga medel för att ha varit oskyldigt frihetsberövad. En summa som kan komma väl till pass för mannens eller parets fortsatta alkoholkonsumtion med tillhörande risk för ytterligare ingripanden från samhällets sida.

Vid andra tillfällen kan det vara så att kvinnan i och för sig fullföljer en rättegång med resultat att mannen döms såväl till straff som till att betala kvinnan skadestånd. Eftersom de som döms sällan är stadda vid kassa blir det sedan skattebetalarna som via Brottsoffermyndigheten får stå för fiolerna. Därefter är det inte ovanligt att försoning sker mellan parterna. I sådana fall torde det inte vara alltför djärvt att tänka sig att mannen ges möjlighet att få del av skadeståndet, som sedan kan omsättas i alkohol.

Lyckligtvis är det så att de fysiska skadorna vid relationsvåld många gånger är förhållandevis måttliga. Ofta är de även ömsesidiga. Det är heller inte ovanligt att skadorna är så begränsade att det är svårt att skriftligt beskriva det våld som lett till deras uppkomst, vilket är nödvändigt vid väckande av åtal. Och i den mån gärningen låter sig beskrivas kan den många gånger te sig bagatellartad i förhållande till det obehag som kvinnan förklarat att hon upplevt. För några år sedan uppmärksammades detta problem från samhällets sida. Lösningen blev att man skapade ett brott som får betraktas som en juridisk kuriositet. Det är konstruerat på så sätt att den dag kvinnan äntligen bestämt sig för att anmäla sin man för brott som skett under en längre tid så ska man kunna lägga ihop misshandel, hot och sexualbrott till det gemensamma brottet Grov kvinnofridskränkning. Detta för att göra det möjligt för domstolen att utdöma ett längre straff än om varje gärning hade åtalats för sig. Minimistraffet är satt till fängelse sex månader. Lagen är tillkommen i en för kvinnokollektivet välmenande anda, men ur rättssäkerhetssynpunkt är den tveksam och jag misstänker att en utvärdering av lagen inte skulle falla väl ut. För en kvinna som råkat ut för många oförrätter är det svårt att pricka in alla vid rätt tidpunkt och dessutom kunna prestera någon form av bevisning och för mannen är det svårt att freda sig mot oprecisa anklagelser om brott som påstås ha skett åtskilliga månader tidigare.

Till alla som har lätt för att missförstå försök till nyansering av situationer där kvinnor kan figurera som offer vill jag framhålla att jag inte är ute efter förringa någon typ av brott eller att uttrycka sympati för någon typ av gärningsmän. Mitt syfte är endast att påpeka att rättsväsendet många gånger är ett trubbigt instrument för lösande av mellanmänskliga konflikter. När det gäller relationsvåld är de sociala problemen ofta så framträdande att det vore bra om det funnes någon annan instans än rättsväsendet som kunde gripa in. Tyvärr har jag inget bra förslag till lösning på problemet men tycker ändå att det förtjänar att uppmärksammas.

Rolf Hillegren (17 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34144

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det verkar va gott om kvinnofientliga Åklagare du har slagit sällskap med Augustsson,nedan från dagens nyheter24

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/541684-polisaklagaren-vagrar-fortfar...

samt Världen idag
http://www.varldenidag.se/nyhet/sverige/2011/03/14/Vi-maste-undersoka-sa...

Sverige verkar ha fått en rättsröta av riktigt bitska kvinnohatande åklagare som drivs av egna värderingar.
När sedan polismyndigheten gör allt för att behålla sina kvinnomisshandlande våldtäktsmän som raggar kunder i rättsväsendet till deras bordell & togapartyn då går det utför för landet!

Permalänk | Anmäl #1 katrin Boren, 2011-03-16, 15:25

"Mitt syfte är endast att påpeka att rättsväsendet många gånger är ett trubbigt instrument för lösande av mellanmänskliga konflikter."

I ett nötskal, Rolf Hillegren. Det är bra att någon uppmärksammar vårt samhälles svagheter.

Ett näraliggande exempel är folk som blir utbrända på sina arbetsplatser och som inte sjukvården kan bota eftersom de inte är sjuka. Det är omständigheterna som är sjuka.

Självklart går det att göra något åt dessa problem men det krävs resurser att förändra ett samhälle i grunden.

Det finns inga tecken på att regeringen är intresserade av att göra något åt problemen. Idag är den främsta målsättningen att Sverige ska importera så mycket arbetskraft som möjligt och regeringen är inte intresserade av svenska folkets välbefinnande så vi kan ju glömma att problemen kommer att lösas under den närmaste framtiden.

Vi kommer istället att få det allt sämre framöver med allt fler konflikter och ett skyddsnät med allt större maskor där människor ramlar igenom och slår sig allt hårdare men det är bara att vänta under en regim som planerar att härska genom splittring.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-03-16, 15:33

#1. Karin Boren.

På vilket sätt är Hillegrens artikel kvinnofientlig? Det vore väldigt bra om du skulle kunna utveckla detta. Du använder också så starka ord som "rättsröta av riktigt bitska kvinnohatande åklagare". Vad i artikeln motiverar en sådan beskrivning?

Permalänk | Anmäl #3 Anders Lindfors, 2011-03-16, 16:08

#1, #3. Ursäkta felläsningen av förnamnet, Katrin Boren skall det vara.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Lindfors, 2011-03-16, 16:10

Rolf Hillegren sätter fingret på en känslig punkt då det gäller kvinnors roll i brott i Sverige. I rättsskipningen betraktas inte kvinnan som jämlik med mannen. Om de båda begått brott kommer alltid kvinnan lindrigare undan. Annika Östberg kanske inte ens blivit åtalad om polismordet skett i Sverige.

Att 3000 män årligen anmäler att de utsatts för våld av sin kvinna talas det tyst om och mörkertalet är stort ! Sexköpslagen är en manshatarlag som alltid betraktar kvinnan som offer. Varför skall självständiga kvinnor som
har som affärside att locka män att betala hutlöst för sex betraktas som offer ?

Jag har just läst Therese Juels bok "Fällda för sexövergrepp". Den anknyter till förre JK Göran Lambertz rättssäkerhetsprojekt "Felaktigt dömda". Gemensamt är att man trott på offren som befunnit sig i ytterst komplicerade livssituationer trots att de ljugit och ändrat sig. Männen har varit rättslösa !

Man måste också ställa frågan om man helt skall bortse från kvinnors provokationer i relationsärenden. Ofta har båda parter gått till handgripligheter men eftersom mannen varit starkast har kvinnan blivit skadad.Rättsväsendet begår samma fel som poliser som kommer till ett krogbråk och betraktar den blodiga som offer och den andre som gärningsman !

Permalänk | Anmäl #5 Anders Bergstedt, 2011-03-16, 17:53

Så här skriver Pelle Billing i sin blog, den 14/3:

"Aftonbladet tycker att Sverige ska skämmas för att 181 kvinnor har mördats av sin man på drygt 11 år. ... Men varför så stort fokus just på mord i nära relationer, där offret är av kvinnligt kön? ... Samtidigt skulle vårt moderna samhälle inte fungera om inte 45 män satte livet till på sin arbetsplats - ca tre gånger så många som antalet kvinnor som mördas i hemmet."

Men vad är detta för en jämförelse?

Tycker Pelle Billing, m.fl, att så länge som det dör fler män i arbetet, spelar det ingen roll om kvinnor blir ihjälslagna?

Så här skriver "Tommy Jonsson" i ovan nämnda bloggs kommentarsfält:

"...under samma tid har ca 120 män dödats i en nära relation av en kvinna."

Undrar varifrån han kan ha hämtat dessa uppgifter?

Själv är jag övertygad om att de är tagna ur luften, men övertyga mig gärna med källhänvisning.

Permalänk | Anmäl #6 Ingrid Axelsson, 2011-03-16, 19:27

Jo lögner som svenska kvinnor hittar på kring relationsvåld och våkldtäkter är ett stort problem!

Permalänk | Anmäl #7 invandrarTjej, 2011-03-17, 12:29

Det är inte bara relationsvåld som är mera frekvent bland folk med sociala problem. Det gäller många andra typer av brott också.

Liksom vid andra brott kan det förekomma att folk ljuger om vem som har gjort vad. Det förekommer nämligen att folk ljuger ibland, både män och kvinnor, och både folk med sociala problem och folk utan sociala problem. Även barn ljuger ibland. Och liksom vid alla andra brott är det olämpligt att fälla om bevisningen är för svag.

Om detta som står ovan får man hoppas att Hillegren instämmer. Det säger inte direkt emot det som står i hans artikel.

Men i artikeln presenteras en berättelse om att relationsvåldet är ofta inte är så allvarligt, och att kvinnan vill oftast ha hem mannen när han har nyktrat till och blivit snäll, och problemet är att både förövare och offer ofta är alkoholister och anmäler brottet för att få mer pengar till sprit.

Varje enskild sak som står i artikeln kan har säkert sina motsvarigheter i verkligheten. Med problemet är att relationsvåldet framställs i generaliserande termer som antyder att det är en privatsak snarare än som en rättslig fråga. Det framstår sammantaget som att Hillegren tycker att våldsbrott inom familjer är ett större problem för åklagarna och/eller rättsväsendet än vad det är för brottsoffren!

De sociala problemen i samhället kan inte lösas via rättsväsendet. Men likväl måste våldsbrott och alla andra brott hanteras av rättsväsendet. Det är rättsväsendets uppgift. Det gäller även brott där förövare och offer tillhör samma familj. Relationsvåld är inte en privatsak.

Permalänk | Anmäl #8 lejonet helmer, 2011-03-17, 17:24

Svar till #8 Anita Hansbo: Ja, du har alldeles rätt. Jag har ingen invändning mot det du skriver i de två första styckena. Men det faktum att sociala problem förekommer även vid andra brott gör ju inte att man inte kan nämna det vid debatt om relationsvåld. Man får nöja sig med en debatt i taget.

Jag har inte påstått att relationsbrott inte är allvarliga. Det jag velat framhålla är att de fysiska skadorna dessbättre många gånger är måttliga. Jag har heller inte påstått att kvinnorna anmäler brottet för att få pengar till sprit. Jag har bara velat peka på en av de komplikationer som föreligger vid denna typ av brott därför att parterna ofta vill fortsätta samlevnaden. Vid debatt måste man tillåta sig en del exemplifieringar som riskerar att störa vissa personer om man vill tydliggöra ett problem. Trots det är det viktigt att läsarna inte är alltför benägna att spåra illvilja hos debattören. För den som skriver om våld mot kvinnor är den risken så stor att många avstår från att beröra ämnet. Sista stycket i min artikel är formulerat just på grund av den risken (se t ex #1).

I dagens samhälle har många en övertro på vad ”samhället” kan uträtta. Många hoppas att om man bara anmäler det man är missnöjd med (inte bara våld) så ska någon ställa allt till rätta. De flesta misshandlade kvinnor är bara intresserade av att aldrig mer bli slagna – inte att mannen ska dömas. ”Jag vill att han ska få vård och inte straff” är ett vanligt önskemål. Men tyvärr, det är inget som polis och åklagare kan stå till tjänst med. När anmälan väl är gjord är gången den att den anmälde ska åtalas och dömas om det går att styrka brott. Och här finns den intressekonflikt som jag nämner i min artikel. Om rättsväsendet ska kunna fylla sin uppgift måste den kvinna som anmält att hon blivit misshandlad hela vägen stå fast vid sin anmälan. Då kan mannen i många fall dömas. Men det löser trots allt inte det stora problem som relationsvåld utgör. Det är det jag velat peka på och jag har heller inte den uppfattningen att relationsvåld är en privatsak.

Slutligen Anita: Jag tycker inte att jag varit otydlig i min artikel. Men min förhoppning är att dessa rader gör min inställning än klarare och jag hoppas att du förstår att jag inte vill förringa det som är ett problem för många. Varför skulle jag vilja det?

Permalänk | Anmäl #9 Rolf Hillegren, 2011-03-18, 12:24