Om författaren
Professor emeritus i pedagogik vid Stockholms universitet och erfaren lärarutbildare
Styrsystem
Styrsystemet i Sverige är mål- och resultatstyrning. Läroplanerna utgår inte från units som ska ”täckas av”, utan från kunskapsmål, som är uttryckta i övergripande termer. Om det t.ex. står att ”eleverna skall förstå grundläggande principer i evolution”, så är det up till den enskilda skolan att skapa en kurs som leder till målet och de finns inga föreskrifter om vilka växter eller djur som skall studeras för finna konkretionen i evolutionsteori. Det är upp till den enskilda skolan att skapa kurser som leder till de övergripande kunskapsmålen.
Läraryrket som en profession
Detta styrsystem inbegriper en syn på läraryrket som en akademisk profession. En sådan innebär att utövaren har en vetenskapligt grundad utbildning, har en hög grad av autonomi i planering och i utförande av arbetet, ingår i kollegiala samarbeten, deltar i konferenser och läser internationella tidskrifter för att följa med i utvecklingen, tar ett personligt ansvar för sina beslut och kontinuerligt fortbildar sig. Arkitekter, läkare, ingenjörer, jurister etc. är exempel på akademisk professioner. Nu måste vi ställa frågorna: Fyller svenska lärare kraven för att vara akademiska professionsutövare? Vilka förutsättningar och möjligheter finns det att professionalisera lärarkåren ytterligare för att kunna använda styrsystemet på bästa sätt?
Om lärarutbildning
I alla länder med öppen debatt spelar oppositionen på att skolan försvagas och vårt land kommer att mista sin konkurrenskraft och våra barn kommer att bli funktionella analfabeter. Sverige är förstås inget undantag. Den valigaste ryggmärgsreflexen hos dem som anser att skolan pajat ur är att skylla på lärarutbildningen, trots att mer än nittio procent av lärarna är utbildade i en reformcykler före den aktuella lärarutbildningen och standardreaktionen är att vilja reformera lärarutbildningen. Nu är det så i Sverige att bulken i lärarutbildningen är ämnesutbildning vid universitetens ämnesinstitutioner och cirka tre terminer är pedagogiska ämnen inklusive ämnesdidaktik, och också historiska, filosofiska, sociologiska inslag för at förstå skolans bakgrund samt utvecklingspsykologiska och kognitionspsykologiska aspekter av lärande och inslag om funktionsstörningar m.m.
Om dessa kurser skulle utökas i tid så skulle det ändå aldrig bli möjligt att förbereda alla lärare för allt som kan hända i ett klassrum och det vore helt oprofessionellt att rikta lärarutbildningen mot ett slags handlingsrecept för alla tänkbara situationer. Det handlar om att tillägna sig ett pedagogiskt tänkande som skall stödja den personliga utvecklingen i lärarkarriären.
Fortbildning och coaching
Som nämnt är det inslag i professionsutövande att kontinuerligt fortbilda sig. Fortbildning bör stimuleras och det kan göras genom lönedifferentierade karriärvägar. Först bör inrättas magisterprogram vid universiteten där lärare kan läsa kurser till magisternivå i ämnesfördjupning och ämnesdidaktik kopplade till kursplanerna och också skriva en magisteruppsats grundad i praktiknära forskning. De som gör detta skall belönas i individuell lönesättning. Dessutom bör det inrättas ett licentiatprogram där lärare fördjupar sig i allmän pedagogik, ämnesdidaktik och ämnesfördjupning och där uppsatsarbetet grundas i praktiknära forskning i samverkan med universitet. Detta är en längre utbildning och bör erbjudas på deltid med full lön. De som genomgått den skall kunna anställas som lektorer med uppgifter att fortbilda och coacha kollegor, delta i lokala utvecklingsprojekt och delta i forsknings- och utvecklingsprojekt och knutna till samverkande universitet. En del av tjänsten bör förläggas till högskola/universitet.
Uppföljning och bedömning
Det talas mycket om betyg men mindre om bedömning och uppföljning för diagnostiska syften, d.v.s. att studera den mottagna läroplanen, hur elever tänker, uppfattar och förstår de fenomen som det undervisas om. En del av lokal skolutveckling är att ägna kraft åt diagnoser som grund dels för att vidareutveckla de lokala kurserna, dels för att vägleda och stödja de enskilda eleverna i deras studiegång. Det råder i skolpolitiken en förväxling mellan uppföljning för diagnos och uppföljning för betygsättning och tonvikten läggs på det senare, vilket milt sagt är en obalans.
Goda förebilder
Det finns kommuner i Sverige i vilka skolan haft bottennapp men som senare lyft sig håret och blivit framgångsrika. Recepten har i alla fallen varit att avskaffa ”nå´´nannanismen” d.v.s att allt som är fel är nå´n annans fel och allt som skall göras skall göras av nå´n annan. Andra inslag har varit att göra utvecklingsplaner som bygger på bred medverkan mellan kommun, skolledningar, lärare, föräldrar och elever i initiativ, beredning och förankring så att alla inblandade drar åt samma håll i arbetet enligt ömsesidig förankring före beslut. Det är alltid bra för skolor och kommuner att studera sådana goda exempel och se hur de kan inspirera på hemmaplan.
Slutsatser
Vi vill alla att den svenska skolan skall bli bättre. Enligt vårt styrsystem är vägen framåt en fråga om professionalism i skolan och om lokal skolutveckling (som är en del av professionalismen). Statens roll skall vara att:
(i) Stimulera lokal skolutveckling via samverkan mellan universitet och skolor i utvecklingsarbeten och i praktiknära forskning.
(ii) Stimulera fortbildning till magister- och licentiatnivå och inrättande av karriärtjänster med lönedifferentiering.
Vinsterna av detta är förutom dynamiken i enskilda skolor också ett sätt att öka attraktiviteten i att utbilda sig till lärare så att det bli ett eftertraktat yrke med möjligheter till karriär och personlig löneutveckling. Om det genomfördes skulle säkert de elever som gått ut N-programmet med goda betyg konkurrera om platser i lärarutbildning, vilket idag är ett sistahandsval. Glöm inte att det ofta åberpade finska skolundret inte beror på skillnader mellan Sverige och Finland i lärarutbildning eller styrning, utan i att läraryrket är mycket eftersökt och attraktivt.
Detta är mitt recept för en framgångsrik svensk skola. Fundera på detta bäste Björklund.
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34150
Jag har några andra förslag.
* Läraren har i dag inga som helst maktmedel om det krisar. Ge läraren makt att ta itu med elever som uppträder oacceptabelt.
* Gör ett allmänt förbud mot mobiltelefoner under skoltid.
* Se till att barnen får god och vällagad mat. Det går inte att koncentrera sig om man är hungrig. De som kan undviker i dag skolmaten. Skall privata aktörer laga maten så se till att de får betalt efter hur mycket barnen äter, inte efter hur många portioner som beställts.
* Ta bort alla kringaktiviteter från lärarna så dom kan koncentrera sig på undervisningen. Anställ kuratorer om nödvändigt.
* Det är läraren som är den vuxne och den som har kunskaper. Sluta tramsa om demokrati och att "din åsikt är lika god som min".
* Det är inte läranas kunskaper som brister när skolan nu havererar. Att säga så är bara ett sätt att lägga skulden på lärarna. Skulden ligger hos de som utformar alla pedagogiska hugskott och dagsländor som de stackars lärarna måste förhålla sig till.
* Minimera lärarnas administration och återinför förtroendet att de kan arbeta där det är lämpligast.
* Stoppa alla meningslösa konferenser lärarna i dag terroriseras av.
Se till att pojkar får en skola och undervisning värd namnet och som passar deras läggning.
Permalänk | Anmäl
Jr, 2011-03-16, 18:12
"Om dessa kurser skulle utökas i tid så skulle det ändå aldrig bli möjligt att förbereda alla lärare för allt som kan hända i ett klassrum och det vore helt oprofessionellt att rikta lärarutbildningen mot ett slags handlingsrecept för alla tänkbara situationer. Det handlar om att tillägna sig ett pedagogiskt tänkande som skall stödja den personliga utvecklingen i lärarkarriären"
Det är precis den här åsikten som har gjort att hela lärarutbildningen har spårat ur. Tyvärr har flumpedagogerna under någon form av pseudovetenskaplig hatt lyckats ta över.
De blivande lärarna behöver metodik vilket man knappt längre får i lärarutbildningen.
Det är väldigt tydligt i klass 9a att lärarna inte har fått det och att när de coachas med metodiska ideer så utveclkas de enormt som lärare.
Jämför med tandläkareutbildningen:
Det går inte att lära sig att borra och laga i alla typer av hål och tänder så därför lär vi istället ut att tillägna sig ett metatandtekniskttänkande som skall stödja den personliga utvecklingen i tandläkarkarriären.
Att lära sig borra får de göra själva
Undra vem som vill anlita en tandläkare med den utbildningen?
Men, vi skickar våra ungdommar gladeligen till lärare som har blivit utbildade på det sättet.
Vad det innebär belyser klass 9a ganska bra.
Permalänk | Anmäl
Claes Svensson, 2011-03-16, 18:39
En kommentar skriven av min kollega Kari Poutiainen:
Kalle och Kenji
Låt oss i detalj jämföra hur det omgivande samhället reagerar när det går dåligt i skolan för svenske Kalle respektive japanske Kenji.
Det är obehagligt när det går dåligt. Det gäller för såväl skolelever som för yrkesverksamma vuxna. En naturlig reaktion är att fly undan situationer som kan orsaka obehag. Följaktligen är det naturligt för både Kalle och Kenji att försöka fly från sina svårigheter. Flykten från skolan kan ske på olika sätt. Det mest drastiska är att helt enkelt försvinna, dvs. att skolka. Ett annat sätt är att, som ett trängt djur, gå till ”motangrepp”, dvs. att försöka sabotera verksamheten genom störande beteende. Ett tredje är att vara fysiskt närvarande, men andligen frånvarande, alltså att ägna sin tid åt att passivt dagdrömma om allt roligt som den kommersiella ungdomskulturen utanför skolans väggar har att erbjuda.
Önskan att fly fältet är gemensam för Kalle och Kenji. Skillnaden är samhällets reaktion på denna önskan. Det svenska samhället förser Kalle med en mängd ursäkter att inte ta itu med svårigheterna. En ursäkt kan vara att Kalle skulle vara obegåvad. Resonemanget går ungefär så här.
”Skolan är för abstrakt för Kalle. Han utsätts för ständiga överkrav. Men det är inte Kalles fel att han från födseln fått fel genetiskt program för att kunna klara kraven, så därför bör en enklare utbildning ordnas för honom, till exempel någon form av praktisk lärlingsutbildning.”
Den här ursäkten är vanlig i lärarkretsar och bland skolpolitiker på högerkanten.
En annan vanlig ursäkt är att stackars Kalle visserligen inte är obegåvad, men att han är ”skoltrött”.
”Kalle orkar inte längre hålla på att lära sig abstrakta saker som inte har anknytning till hans vardag. Därför bör skolarbetet konkretiseras så att det utgår från elevernas verklighet.”
Denna ursäkt är vanlig bland föräldrar, skolbyråkrater och politiker på vänsterkanten.
En tredje ursäkt är att läraren är dålig. ”Gubben (eller kärringen) förmår inte entusiasmera Kalle och väcka lärandets lust i honom. Detta anses ofta bero på att läraren saknar social kompetens och inte kan ta sina elever på rätt sätt. Läraren är helt enkelt en alltför akademisk och tråkig människa. ”
Denna ursäkt är vanlig bland elever som inte trivs i skolan och bland journalister och skolpolitiker med egna tråkiga minnen från sin skoltid.
Det omgivande samhället visar alltså stor förståelse för Kalles beslut att fly skolundervisningen. Politiker och skolbyråkrater (och i många fall även föräldrar) talar om för Kalle att felet inte är hans, utan att det är lärarna och skolan som har misslyckats. I en utvecklingsplan för skolan skrev den dåvarande regeringen i Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning — kvalitet och likvärdighet Skr. 1996/97:112 följande.
”Eleverna tycks mer angelägna än tidigare att framhålla att skolan måste vara utmanande, meningsfull, icke förutsägbar och spännande. Dagens barn och ungdomar är mindre benägna att offra det närvarande för det kommande. Skolan och de vuxna har idag inte heller den auktoritet som kan förmå elever att lyda sådant som de inte finner någon mening eller glädje i.”
Svenska elever förväntas alltså inte göra något ”som de inte finner någon mening eller glädje i”. Med andra ord kan Kalle, med gott samvete och istället för att råplugga i sitt anletes svett, ägna sig åt sådant han finner ”mening eller glädje i”, såsom att lyssna på popmusik, läsa serietidningar, se på spännande hollywoodfilmer, spela dataspel, ringa timslånga telefonsamtal till sina kompisar, klottra på sta’n, dricka öl osv. På utbildningsdepartementet förstår man honom.
Japanske Kenji har en betydligt kärvare tillvaro. Visserligen finns samma lockande kommersiella ungdomskultur även i Japan. Kenji kan dock inte ägna sig åt denna med lika gott samvete som Kalle. Det japanska samhället förser nämligen inte Kenji med några ursäkter. I Japan finns ingen som tror att Kenji verkligen är så obegåvad att han inte kan klara skolan. I Japan finns ingen som accepterar skoltrötthet som ett legitimt skäl att avstå från skolarbetet och i Japan finns ingen som skyller på läraren. I Japan visas ingen förståelse för Kenjis vilja att fly skolundervisningen. Istället får han det brutala beskedet att han är lat och arbetsskygg. Han får veta att med hårt arbete skulle han kunna vända sin situation. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Om han föredrar att roa sig tillsammans med sina kompisar istället för att arbeta hårt får han helt enkelt skylla sig själv. Misslyckandet som följer är hans eget och inte skolans eller lärarnas.
Det japanska samhället tvingar alltså Kenji att ta ansvar för sina studier på ett helt annat sätt än det svenska ”tvingar” Kalle att ta ansvar för sina. Hos oss är talet om att Kalle måste ta sitt ansvar mest en läpparnas bekännelse. I Japan är motsvarande krav blodigt allvar. I och med att Kenji tar sina studier på allvar blir det också ordning och reda i klassrummet. Elever som tar sina studier på allvar tolererar inte sabotage från störande kamrater. Ordning och reda blir alltså en angelägenhet för hela klassen. och inte bara för läraren, som det ofta är hos oss. Undervisningen blir därmed betydligt effektivare.
Sammanfattningsvis kan sägas att de viktigaste orsakerna till att skolorna i Japan och Östasien över huvud taget når så mycket bättre resultat i tex. matematik än i väst är
• Huvudansvaret i Asien läggs på eleven och dennes föräldrar, medan det hos oss läggs på skolan och lärarna.
• I Asien kräver föräldrar och samhälle av eleven att denne ska lyckas, medan kravlöshet nära nog blivit normen hos oss.
• I Asien hävdar man att det är träget arbete som ger resultat, medan man hos oss tror att det är generna som bestämmer.
• Skolframgång värderas högt i Asien, medan den hos oss anses ha ett mer tveksamt värde.
Tyvärr är det få svenska politiker, och kanske ännu färre skolbyråkrater, som verkligen förstår var skon klämmer. Ansvaret för lärandet har flyttats till lärarna. Nästan allt som inte fungerar i skolan skylls på lärarna. Såväl elever, föräldrar som politiker gör så, liksom även journalister och till och med många pedagoger.
Permalänk | Anmäl
Arne Söderqvist, 2011-03-16, 21:49
Jag läser artikel och kommentarer med stort intresse, tack!
Men jag har en fråga som bränner, Göran Linde skriver:
"Styrsystemet i Sverige är mål- och resultatstyrning. Läroplanerna utgår inte från units som ska ”täckas av”, utan från kunskapsmål, som är uttryckta i övergripande termer. Om det t.ex. står att ”eleverna skall förstå grundläggande principer i evolution”, så är det up till den enskilda skolan att skapa en kurs som leder till målet och de finns inga föreskrifter om vilka växter eller djur som skall studeras för finna konkretionen i evolutionsteori."
Varför har vi det så?
Vad är det för fel på "units som ska täckas av" ? Åtminstone i de mer oföränderliga grundämnena...språk, matematik, historia, filosofi?
Permalänk | Anmäl
Gunnel Gomér, 2011-03-16, 22:08
Dessa kunskapsmål är det flummigaste elände som någonsin införts. Minns min gymnasietid med fasa då en hel del lärare bara gick efter vad som stod på proven. En del andra sket fullkomligt i en och en del brydde sig faktiskt om ens person. Dessa kunskapsmål är en del av det tradiga socialistarvet som med nyliberalismen kokades ner till det humbug det är idag. PÅ ytan "socialt" men på marken "individuellt". Den som bryter mest mot normerna och gaddar ihop sig med andra vinner. Vi som inte hänger med hänvisas till OBS klass eller utanförskap.
Välkommen till den nya skolan. Där din popularitet bestäms av vilka kläder du har och lärarna ser dig som ett objekt...
Grattis Sverige..vi har med råge infört Lilla Amerika i skolan...
Permalänk | Anmäl
Adam Åström, 2011-03-17, 15:30
Bästa Göran, jag är doktorand i pedagogik och skriver om det "finska undret" i min kommande avhandling ”Finland-Sverige 1-0? Är finländska skolledare mer effektiva än svenska skolledare?”
Jag vill tillägga att de kulturella skillnaderna mellan Finland och Sverige i synen på bildning och utbildning är milsvida, betydligt större än det geografiska avståndet mellan länderna.
I Finland Bolognaanpassades lärarutbildningen redan 1979. I den svensktalande delen tas dryga 30 % av de sökande studenterna in och i den finska delen tas endast dryga 10 % av de sökande in… Ej heller så har Finland utsatts för de pedagogiska experiment som vi i Sverige utsatt skolorna för. Finland betalar mindre per elev än vad vi i Sverige gör. Rektorerna väljs ofta i samråd med lärarna. I Finland råder inte skolplikt men däremot läroplikt. Går Du som elev in i skolan så är Du skyldig att lära Dig. Men Du väljer själv (i princip) att gå i skolan. En del elever läser i hemmaskolor och då tenteras dessa elever av närliggande skolas personal.
Den historiska påverkansfaktorn på synen på bildning skiljer sig stort mellan våra länder. Mer om detta kommer i min avhandling…
Bara så att vi talar uppriktigt om det Du kallar ”finskt under” och som jag kallar efterkrigstidens överlevnadsstrategi.
Vänligen,
Carina Schedvin
Doktorand vid Åbo Akademi i Finland
Permalänk | Anmäl
Carina Schedvin, 2011-03-18, 16:10
Hej Carina. Spaennande aemne foer din avhandling. Ett slags benchmarking, Om du har nagot ganska faerdigt manus foer det historiska kapitlet eller nagra intressanta resultat sa aer jag nyfiklen. Hoer gaerna av dig tiull goran_linde@hotmail.com.
Claes Svensson. Naturligtvis kan inte laerarutbildningen ge recept foer allt som kan haenda i ett klassrum. Det vore ett oerhoert sloeseri med tid att foersoeka. Laerarutbildningen ger aemneskunskaper, aemnesdidaktiskt (metodiskt) kunnande, handledd praktik och samhaelleliga och psykologiska aspekter pa pedagogik. Sedan aer det som i alla andra professioner sa att erfarenhet och reflektion byggs upp under yrkesutoevningen och att utoevarna fortbildar sig kontinuerligt. Det gaeller tandlaekare, arkitketer, jurister etc. lika vael som laerare. En kommentar gjorde en analogi med tandlaekarutbildning och tyckte inte att man skall laera sig borra naer utbildningen aer klar. Hur konstiga kan falska analogier bli? I alla professioner sa aer ju bulken i yrkeskunskapen det som hoer till grundutbildningen och under karriaeren vidareutvecklas man i yrket och baest sa om man har tillgang till kollegiala konsulktationer. Claes anvaender ordet "flum", vilket vael naermast betyder att skribenten inte foermar precisera sin kritik. Vilka aer de pseudovetenskapliga teorier som framfoers i laerarutbildning? Vore intressant med nagot slags belaegg.
En kommentar fragar "Vad aer det foer fel pa units som ska taeckas av"? Jag har sett manga detaljstyrda skolsystem i de laender daer jag arbetat (bl.a. Tanzania, Moçambique, Sri Lanka och Namibia och jag har sett mal-och resultatstyrning i Europeiska laender. Det rader inte precis nagon tvekan om vilket som aer mest framgangsrikt och som mest ger skolorna frihet och moejlighet att foerbaettras genom lokal skolutveckling. Det ofta aberopade finska undret aer ett exemple pa ett malstyrt system daer laerarna aktivt utvecklar kurser och undervisning som leder till malen.
Permalänk | Anmäl
Göran Linde, 2011-03-19, 13:05
7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag har några andra förslag.
* Läraren har i dag inga som helst maktmedel om det krisar. Ge läraren makt att ta itu med elever som uppträder oacceptabelt.
* Gör ett allmänt förbud mot mobiltelefoner under skoltid.
* Se till att barnen får god och vällagad mat. Det går inte att koncentrera sig om man är hungrig. De som kan undviker i dag skolmaten. Skall privata aktörer laga maten så se till att de får betalt efter hur mycket barnen äter, inte efter hur många portioner som beställts.
* Ta bort alla kringaktiviteter från lärarna så dom kan koncentrera sig på undervisningen. Anställ kuratorer om nödvändigt.
* Det är läraren som är den vuxne och den som har kunskaper. Sluta tramsa om demokrati och att "din åsikt är lika god som min".
* Det är inte läranas kunskaper som brister när skolan nu havererar. Att säga så är bara ett sätt att lägga skulden på lärarna. Skulden ligger hos de som utformar alla pedagogiska hugskott och dagsländor som de stackars lärarna måste förhålla sig till.
* Minimera lärarnas administration och återinför förtroendet att de kan arbeta där det är lämpligast.
* Stoppa alla meningslösa konferenser lärarna i dag terroriseras av.
Se till att pojkar får en skola och undervisning värd namnet och som passar deras läggning.
"Om dessa kurser skulle utökas i tid så skulle det ändå aldrig bli möjligt att förbereda alla lärare för allt som kan hända i ett klassrum och det vore helt oprofessionellt att rikta lärarutbildningen mot ett slags handlingsrecept för alla tänkbara situationer. Det handlar om att tillägna sig ett pedagogiskt tänkande som skall stödja den personliga utvecklingen i lärarkarriären"
Det är precis den här åsikten som har gjort att hela lärarutbildningen har spårat ur. Tyvärr har flumpedagogerna under någon form av pseudovetenskaplig hatt lyckats ta över.
De blivande lärarna behöver metodik vilket man knappt längre får i lärarutbildningen.
Det är väldigt tydligt i klass 9a att lärarna inte har fått det och att när de coachas med metodiska ideer så utveclkas de enormt som lärare.
Jämför med tandläkareutbildningen:
Det går inte att lära sig att borra och laga i alla typer av hål och tänder så därför lär vi istället ut att tillägna sig ett metatandtekniskttänkande som skall stödja den personliga utvecklingen i tandläkarkarriären.
Att lära sig borra får de göra själva
Undra vem som vill anlita en tandläkare med den utbildningen?
Men, vi skickar våra ungdommar gladeligen till lärare som har blivit utbildade på det sättet.
Vad det innebär belyser klass 9a ganska bra.
En kommentar skriven av min kollega Kari Poutiainen:
Kalle och Kenji
Låt oss i detalj jämföra hur det omgivande samhället reagerar när det går dåligt i skolan för svenske Kalle respektive japanske Kenji.
Det är obehagligt när det går dåligt. Det gäller för såväl skolelever som för yrkesverksamma vuxna. En naturlig reaktion är att fly undan situationer som kan orsaka obehag. Följaktligen är det naturligt för både Kalle och Kenji att försöka fly från sina svårigheter. Flykten från skolan kan ske på olika sätt. Det mest drastiska är att helt enkelt försvinna, dvs. att skolka. Ett annat sätt är att, som ett trängt djur, gå till ”motangrepp”, dvs. att försöka sabotera verksamheten genom störande beteende. Ett tredje är att vara fysiskt närvarande, men andligen frånvarande, alltså att ägna sin tid åt att passivt dagdrömma om allt roligt som den kommersiella ungdomskulturen utanför skolans väggar har att erbjuda.
Önskan att fly fältet är gemensam för Kalle och Kenji. Skillnaden är samhällets reaktion på denna önskan. Det svenska samhället förser Kalle med en mängd ursäkter att inte ta itu med svårigheterna. En ursäkt kan vara att Kalle skulle vara obegåvad. Resonemanget går ungefär så här.
”Skolan är för abstrakt för Kalle. Han utsätts för ständiga överkrav. Men det är inte Kalles fel att han från födseln fått fel genetiskt program för att kunna klara kraven, så därför bör en enklare utbildning ordnas för honom, till exempel någon form av praktisk lärlingsutbildning.”
Den här ursäkten är vanlig i lärarkretsar och bland skolpolitiker på högerkanten.
En annan vanlig ursäkt är att stackars Kalle visserligen inte är obegåvad, men att han är ”skoltrött”.
”Kalle orkar inte längre hålla på att lära sig abstrakta saker som inte har anknytning till hans vardag. Därför bör skolarbetet konkretiseras så att det utgår från elevernas verklighet.”
Denna ursäkt är vanlig bland föräldrar, skolbyråkrater och politiker på vänsterkanten.
En tredje ursäkt är att läraren är dålig. ”Gubben (eller kärringen) förmår inte entusiasmera Kalle och väcka lärandets lust i honom. Detta anses ofta bero på att läraren saknar social kompetens och inte kan ta sina elever på rätt sätt. Läraren är helt enkelt en alltför akademisk och tråkig människa. ”
Denna ursäkt är vanlig bland elever som inte trivs i skolan och bland journalister och skolpolitiker med egna tråkiga minnen från sin skoltid.
Det omgivande samhället visar alltså stor förståelse för Kalles beslut att fly skolundervisningen. Politiker och skolbyråkrater (och i många fall även föräldrar) talar om för Kalle att felet inte är hans, utan att det är lärarna och skolan som har misslyckats. I en utvecklingsplan för skolan skrev den dåvarande regeringen i Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning — kvalitet och likvärdighet Skr. 1996/97:112 följande.
”Eleverna tycks mer angelägna än tidigare att framhålla att skolan måste vara utmanande, meningsfull, icke förutsägbar och spännande. Dagens barn och ungdomar är mindre benägna att offra det närvarande för det kommande. Skolan och de vuxna har idag inte heller den auktoritet som kan förmå elever att lyda sådant som de inte finner någon mening eller glädje i.”
Svenska elever förväntas alltså inte göra något ”som de inte finner någon mening eller glädje i”. Med andra ord kan Kalle, med gott samvete och istället för att råplugga i sitt anletes svett, ägna sig åt sådant han finner ”mening eller glädje i”, såsom att lyssna på popmusik, läsa serietidningar, se på spännande hollywoodfilmer, spela dataspel, ringa timslånga telefonsamtal till sina kompisar, klottra på sta’n, dricka öl osv. På utbildningsdepartementet förstår man honom.
Japanske Kenji har en betydligt kärvare tillvaro. Visserligen finns samma lockande kommersiella ungdomskultur även i Japan. Kenji kan dock inte ägna sig åt denna med lika gott samvete som Kalle. Det japanska samhället förser nämligen inte Kenji med några ursäkter. I Japan finns ingen som tror att Kenji verkligen är så obegåvad att han inte kan klara skolan. I Japan finns ingen som accepterar skoltrötthet som ett legitimt skäl att avstå från skolarbetet och i Japan finns ingen som skyller på läraren. I Japan visas ingen förståelse för Kenjis vilja att fly skolundervisningen. Istället får han det brutala beskedet att han är lat och arbetsskygg. Han får veta att med hårt arbete skulle han kunna vända sin situation. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Om han föredrar att roa sig tillsammans med sina kompisar istället för att arbeta hårt får han helt enkelt skylla sig själv. Misslyckandet som följer är hans eget och inte skolans eller lärarnas.
Det japanska samhället tvingar alltså Kenji att ta ansvar för sina studier på ett helt annat sätt än det svenska ”tvingar” Kalle att ta ansvar för sina. Hos oss är talet om att Kalle måste ta sitt ansvar mest en läpparnas bekännelse. I Japan är motsvarande krav blodigt allvar. I och med att Kenji tar sina studier på allvar blir det också ordning och reda i klassrummet. Elever som tar sina studier på allvar tolererar inte sabotage från störande kamrater. Ordning och reda blir alltså en angelägenhet för hela klassen. och inte bara för läraren, som det ofta är hos oss. Undervisningen blir därmed betydligt effektivare.
Sammanfattningsvis kan sägas att de viktigaste orsakerna till att skolorna i Japan och Östasien över huvud taget når så mycket bättre resultat i tex. matematik än i väst är
• Huvudansvaret i Asien läggs på eleven och dennes föräldrar, medan det hos oss läggs på skolan och lärarna.
• I Asien kräver föräldrar och samhälle av eleven att denne ska lyckas, medan kravlöshet nära nog blivit normen hos oss.
• I Asien hävdar man att det är träget arbete som ger resultat, medan man hos oss tror att det är generna som bestämmer.
• Skolframgång värderas högt i Asien, medan den hos oss anses ha ett mer tveksamt värde.
Tyvärr är det få svenska politiker, och kanske ännu färre skolbyråkrater, som verkligen förstår var skon klämmer. Ansvaret för lärandet har flyttats till lärarna. Nästan allt som inte fungerar i skolan skylls på lärarna. Såväl elever, föräldrar som politiker gör så, liksom även journalister och till och med många pedagoger.
Jag läser artikel och kommentarer med stort intresse, tack!
Men jag har en fråga som bränner, Göran Linde skriver:
"Styrsystemet i Sverige är mål- och resultatstyrning. Läroplanerna utgår inte från units som ska ”täckas av”, utan från kunskapsmål, som är uttryckta i övergripande termer. Om det t.ex. står att ”eleverna skall förstå grundläggande principer i evolution”, så är det up till den enskilda skolan att skapa en kurs som leder till målet och de finns inga föreskrifter om vilka växter eller djur som skall studeras för finna konkretionen i evolutionsteori."
Varför har vi det så?
Vad är det för fel på "units som ska täckas av" ? Åtminstone i de mer oföränderliga grundämnena...språk, matematik, historia, filosofi?
Dessa kunskapsmål är det flummigaste elände som någonsin införts. Minns min gymnasietid med fasa då en hel del lärare bara gick efter vad som stod på proven. En del andra sket fullkomligt i en och en del brydde sig faktiskt om ens person. Dessa kunskapsmål är en del av det tradiga socialistarvet som med nyliberalismen kokades ner till det humbug det är idag. PÅ ytan "socialt" men på marken "individuellt". Den som bryter mest mot normerna och gaddar ihop sig med andra vinner. Vi som inte hänger med hänvisas till OBS klass eller utanförskap.
Välkommen till den nya skolan. Där din popularitet bestäms av vilka kläder du har och lärarna ser dig som ett objekt...
Grattis Sverige..vi har med råge infört Lilla Amerika i skolan...
Bästa Göran, jag är doktorand i pedagogik och skriver om det "finska undret" i min kommande avhandling ”Finland-Sverige 1-0? Är finländska skolledare mer effektiva än svenska skolledare?”
Jag vill tillägga att de kulturella skillnaderna mellan Finland och Sverige i synen på bildning och utbildning är milsvida, betydligt större än det geografiska avståndet mellan länderna.
I Finland Bolognaanpassades lärarutbildningen redan 1979. I den svensktalande delen tas dryga 30 % av de sökande studenterna in och i den finska delen tas endast dryga 10 % av de sökande in… Ej heller så har Finland utsatts för de pedagogiska experiment som vi i Sverige utsatt skolorna för. Finland betalar mindre per elev än vad vi i Sverige gör. Rektorerna väljs ofta i samråd med lärarna. I Finland råder inte skolplikt men däremot läroplikt. Går Du som elev in i skolan så är Du skyldig att lära Dig. Men Du väljer själv (i princip) att gå i skolan. En del elever läser i hemmaskolor och då tenteras dessa elever av närliggande skolas personal.
Den historiska påverkansfaktorn på synen på bildning skiljer sig stort mellan våra länder. Mer om detta kommer i min avhandling…
Bara så att vi talar uppriktigt om det Du kallar ”finskt under” och som jag kallar efterkrigstidens överlevnadsstrategi.
Vänligen,
Carina Schedvin
Doktorand vid Åbo Akademi i Finland
Hej Carina. Spaennande aemne foer din avhandling. Ett slags benchmarking, Om du har nagot ganska faerdigt manus foer det historiska kapitlet eller nagra intressanta resultat sa aer jag nyfiklen. Hoer gaerna av dig tiull goran_linde@hotmail.com.
Claes Svensson. Naturligtvis kan inte laerarutbildningen ge recept foer allt som kan haenda i ett klassrum. Det vore ett oerhoert sloeseri med tid att foersoeka. Laerarutbildningen ger aemneskunskaper, aemnesdidaktiskt (metodiskt) kunnande, handledd praktik och samhaelleliga och psykologiska aspekter pa pedagogik. Sedan aer det som i alla andra professioner sa att erfarenhet och reflektion byggs upp under yrkesutoevningen och att utoevarna fortbildar sig kontinuerligt. Det gaeller tandlaekare, arkitketer, jurister etc. lika vael som laerare. En kommentar gjorde en analogi med tandlaekarutbildning och tyckte inte att man skall laera sig borra naer utbildningen aer klar. Hur konstiga kan falska analogier bli? I alla professioner sa aer ju bulken i yrkeskunskapen det som hoer till grundutbildningen och under karriaeren vidareutvecklas man i yrket och baest sa om man har tillgang till kollegiala konsulktationer. Claes anvaender ordet "flum", vilket vael naermast betyder att skribenten inte foermar precisera sin kritik. Vilka aer de pseudovetenskapliga teorier som framfoers i laerarutbildning? Vore intressant med nagot slags belaegg.
En kommentar fragar "Vad aer det foer fel pa units som ska taeckas av"? Jag har sett manga detaljstyrda skolsystem i de laender daer jag arbetat (bl.a. Tanzania, Moçambique, Sri Lanka och Namibia och jag har sett mal-och resultatstyrning i Europeiska laender. Det rader inte precis nagon tvekan om vilket som aer mest framgangsrikt och som mest ger skolorna frihet och moejlighet att foerbaettras genom lokal skolutveckling. Det ofta aberopade finska undret aer ett exemple pa ett malstyrt system daer laerarna aktivt utvecklar kurser och undervisning som leder till malen.