I radhusområdena härskar skötsamhet, flit och familjesammanhållning

Vad författarinnan inte nämnde är hur totalt politiskt inkorrekta dessa radhusområden är:

Uteslutande heterosexuella (kombinationerna pappa-pappa-barn alt mamma-mamma-barn bor inte där och pridefestivaler talar ingen om)
Etniskt homogena (i den mån det inte bara bor etniska svenskar där, så är familjebildning med eller grannar från Norden/Europa. Befolkningsgrupper från mellanöstern (läs:muslimer) eller afrika saknas helt i kvarteren och umgänget och är inte heller några man bildar familj med.
Traditionella könsroller (pappa gör manssaker, mamma ( om hon ej är hemma med barnen) gör kvinnosaker, alla är han eller hon, finns inga hen, ej heller genusneutrala leksaker

För mångfalds/genus/queer maffian representerar dessa områden allt de föraktar och kan väl bara för dem betraktas som en komplett mardröm. Det verkar som åratal av indoktrinering och propaganda i svenska skolor inte alls satt några spår på denna generation.

Tror att de politiska konsekvenserna av detta kan vara intressantare att studera än val av maträtter och klädsmak.

"... - skötsamhet, flit och familjesammanhållning."

Sunda och bra saker som större delen av Makt- och Mediaeliten motarbetar och menar att man inte ska hålla på med. Det gär glädjande att folk i radhusområdena skiter i den politiskt korrekte elitens trams och floskler och lever vanliga, sunda och naturliga liv.

... och det är de, de politikst inkorrekta, som betalar för alla andras bidragsbehov....

Man behöver inte vistas särskilt länge i ett genomsnittligt svenskt radhusområde för att märka att till vardags är det helt andra värden än individualism som räknas - skötsamhet, flit och familjesammanhållning, skriver författarinnan. Hade hon stannat lite längre till så hade hon också kanske upptäckt de negativa sidorna av den hårda sociala kontroll som kännetecknar dessa områden. Utstötning av de som inte lever upp till den sociala normen. Så har dessa områden varit åtminstone sen 1950-talet precis likadana, ingen förändring. På 80-talet gick det mycket populära tv-serier i både TV4 och SVT om problemen att leva i sådana områden. Men författarinnan är som en förstagångsturist. Gud så gulligt, så fint, något alldeles nytt, en konservativ revolution i det tysta, och hon måste ge det ett helt nytt namn; Nykonservatism.

Det finns ingen "nykonservatism". Förr kallades det "villa, volvo och vovve". Växte själv upp i sådant område. Var inget konservativt med det (om man nu inte ser sossar som konservativa). Inget nytt under solen. Förutom kanske kläd- och bakmodet då.

Konservatismen på frammarsch

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).

Skötsamhet, flit och familjesammanhållning är uttryck för en individualistisk ideologi, inte för en solidarisk livshållning och en empatisk människosyn. Inneslutandet i den egna gemenskapen innebär uteslutning av andra som inte "är sådana som vi". I kommentarerna ovan kallas dessa generaliserande för bidragstagare, på femtiotalet i USA sa man "negrer".

Man behöver inte vistas speciellt länge i ett svenskt radhusområde för att känna den stank av renrasig instängdhet som bara kombinationen av ignorans, fördomar, självförhärligande och grill-os kan ge. Ingen får vara annorlunda, ingen får tänka annorlunda.
Konservatism eller stagnation, kalla det vad du vill, men speciellt hälsosamt verkar det inte. Tråkigt att så många vill somna in, men det är ju självvalt...

#3
Jag är säkert vad du skulle kalla politiskt korrekt, jag tycker att sexuell läggning är vars och ens ensak, jag tycker att inflytande från andra kulturer är positivt, jag har själv arbetat utomlands, jag tycker att vi ska tänka efter innan vi exploaterar sönder miljön.
Jag betalar ungefär 700 000 i skatt varje år, dessa skatter går bland annat till att försörja förtidspensionerade rättshaverister, arbetsskygg motorburen ungdom och pensionärer födda på 40-talet som haft gräddfil i hela sitt liv och inte alls "byggt upp Sverige".
De svenskaste av alla svenskar alltså.
Enda sättet att balansera dessa vita, blonda, utsugare är att låta invandrarna, bögarna och de intellektuella jobba skiten ur sig.

Och med förtidspensionerade rättshaverister menar jag förstås Sverigedemokrater. :)

Jag rekommenderar artikelförfattaren att se filmen "Family Life" av
Ken Loach från 1971. Den visar en helt annan sida av denna skönmålning.

...och där tappade Tomas K all den lilla trovärdighet som fanns...
Han glömde t o m de allra största bidragsgruppen...

Missförstå mig rätt, jag har inget emot radhusområden. Jag har själv bott i radhus, (fick min bil vandaliserad, min fru blev spottad på i tvättstugan (hon bryter litegrann), och vår katt blev skjuten med luftgevär). Jag tycker det är jättebra att dessa "normala människor" bor i så stängda områden som möjligt, så kan vi andra få vara ifred. Helst skulle man bygga fler låsta områden, gated communities" som i USA.

Lite mysläsning från det konservativa radhuslivet "overthere".

http://www.foxnews.com/story/0,2933,433461,00.html

http://bayridgejournal.blogspot.com/2011/01/body-dump-at-gilgo-beach.html

#12
Ja, förlåt jag glömde ta med barnen. De kostar ju massor av pengar.
Det är lätt att komma med personangrepp när argumenten tryter jag vet.

När man läser artikeln bör man också komma ihåg att Charlotte Levay inte främst är "forskare" eller "skribent", hon är konservativ katolik och extrem abortmotståndare. Så om ni vill bo i Charlottes radhusområde så blir det inga preventivmedel heller.

Trendnissefilosofen Levay hyllar dygdetik. Frågan är då om det gäller den katolska kristna från medeltiden eller den grekiska - alltså tro, hopp och kärlek eller rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet. Kan hon upplysa?

Om man är strikt så är det den grekiska som gäller och helst bör man bo i en tunna och leva som en hund. Dålig andedräkt, svettlukt och cynismer är också bra.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dygd

http://sv.wikipedia.org/wiki/Diogenes

Om man är måttfull och vis men inte så rättrådig och tapper och bor i ett radhus kan man stava sitt namn med grekiska bokstäver på brevlådan och ha husnumret på väggen med grekiska siffror. Eller varför inte sätta både grekiska bokstäver och siffror på nummerplåtarna på bilen och skita i att betala biltullen till stan om man bor i stockholmsområdet.

En länk till.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Antisthenes

Individens rätt måste alltid gå före kollektivets. Dett gäller även "familjen"!

#15 Tomas, uppenbart att du och din fru inte riktigt trivdes i ert radhus och tråkigt att ni inte socialt lyckades passa in. Jag själv uppskattar trygga och välskötta bostadsområden med trevliga grannar.
Det står ju dig naturligtvis fritt att flytta till mera 'spännande' kvarter och förstår jag Maud Olofsson rätt så kommer dessa snart att få skattelättnader så då blir det ju en slant extra kvar för dig i plånboken (kanske som ett plåster på såren?)

"Politik handlar inte bara om kronor och ören, inte bara om offentliga reformer och effektiv förvaltning. Politik är tillämpad etik - att gemensamt bygga och bevara ett samhälle som ger förutsättningar för var och en att försöka förverkliga ett verkligt meningsfullt liv tillsammans med andra. Och tro det eller ej, men detta är faktiskt en genuint konservativ samhällsvision."

vilka är de enda som kan bringa ordning i kaos ? Wåra mer eller mindre folkkära PyramidMaktHavare och deras medlöpare - eller Wi av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna ?

Spretigt och paradoxalt.
Förlåt mig men vad om inte Individualism är det du beskriver i Artikeln?
Det handlar ju bara om att visa upp, göra och vara på ett sätt som visar att man har framgång. Familjesammanhållning blir bara ett verktyg att visa att man är framgångsrik.
Oavsett trend så går det ut på att visa upp sig.
Såna här radhusstekare skaffar sig intressen/hobbies, inte för att dom är genuint intresserade av något, utan för att kunna visa upp och berätta för andra att dom gör något som är exklusivt trendigt och framgångsmässigt gångbart just vid rätt tillfälle. Det finns inget genuint i något av det du beskriver. Det är återigen en trend, ett annat sätt att tävla om vem som är mest framgångsrik.

Angående artikeln. Lycka till, var och en blir salig på sin fason men de flesta är nog tacksamma att slippa kvävas i en bigott tillvaro.

Tomas Karlssons #8 kan man undra över? Halare ål får man väl leta efter. Det är synd om människorna men mycket synd om Tomas Karlsson som synes vara en bitter bortskämd fördomsfull navelskådare av det större formatet.

De radhusområden jag har bott i, några stycken, var mycket roligare än det Levay beskriver. Massor av skilsmässor, en del spritproblem, människor av alla kulörer. En frånskild granne hade nytt damsällskap nästan varje helg. Väldigt lite KD-röstare och frikyrkliga. Vad har radhus med konservatism att göra?

Stackars konservativa, ni famlar verkligen efter halmstrån. Snart påstår ni väl att unga människor egentligen älskar tradjazz och ylleunderkläder.

I motvind och nedgång, som konservativa har haft i sådär hundra år i Sverige, kan man välja att antingen rannsaka sig och fundera på vad man gör fel. Eller så kan man skrika ännu högre att allt går vår väg och hoppas att opinionen följer Så har sossarna gjort ett tag, och så tycks de konservativa också göra nu. Det är mest lite rörande.

Bra om folk trivs där de bor.

Själv bor jag helst utan grannar.

Låter lite klyschigt. Vad säger att livet i radhusområdena är så mycket mer harmoniskt än i andra områden? Vem vet vad som försiggår bakom de fördragna gardinerna?

Schablomässig kontrast: det sunda arbetsamma folket i småhus utanför tätorterna kontra det depraverade och förslappade folket i städerna. Som taget ur en pilsnerfilm från 30-talet.

# 26 Jörgen, det är väl bara för dig att studera brottsstatistik, skolbetyg och till vilka postnr social bidrag/sjukkassa går, etc så vet du vilka områden som är harmoniska eller inte.

Johan: folk som går på socialbidrag eller sjukpenning har inte råd med radhus. Inte så märkligt att de inte bor i radhusområden. Och radhusområdenas ungdomar åker till tätorten/innerstan när de ska leva rövare.

Och inget får mig att tro att barn- och hustrumisshandel, incest, missbruk och annat elände är mindre förekommande i radhusområden. Däremot döljs det lättare.

#28. Inkomst/förmögenhet och intelligens hör ihop, generellt ju högre IQ desto mera pengar. Finnes också en koppling mellan kriminalitet och IQ, ju högre IQ desto mindre brott och vice versa. Det är helt enkelt skillnad på folk och folk. Och jag trivs bäst där folk har gott om pengar och begår lite/inga brott, de ställena heter inte Rinkeby, inte Rosengård. Var trivs du att bo?

#29: var jag trivs har inte ett dyft med saken att göra. Och jag tror inte att man måste välja mellan radhusområde och Rinkeby.

Frånsett det undrar jag vilken statistik du bygger på när du säger att invånare i radhusområden är intelligentare än invånarna i Rinkeby? Har det gjorts undersökningar?

Om det finns undersökningar som visar att hög intelligens och hög inkomst hänger ihop med låg förekomst av misshandel och sexuella övergrepp i hemmet, samt låg förekomst av drogmissbruk så är jag intresserad. En länk, kanske?

"Politik är tillämpad etik - att gemensamt bygga och bevara ett samhälle som ger förutsättningar för var och en att försöka förverkliga ett verkligt meningsfullt liv tillsammans med andra. Och tro det eller ej, men detta är faktiskt en genuint konservativ samhällsvision" skriver Charlotta Levay. Varför en så allmänt hållen vision skulle vara genuint konservativ kan jag ej förstå, det kan lika gärna vara en socialdemokratisk vision.

Johan Klutz har väldigt elitistiska åsikter och borde läsa t ex Robert Putnam. Född 9 januari 1941, är professor i statsvetenskap vid Harvard University och har blivit mycket berömd för sin teori om socialt kapital.

Den stora demokratin beror på den lilla, menar Putnam. Enligt Putnam består socialt kapital av deltagande i föreningsliv, normer att ömsesidigt hjälpa varandra och mellanmänsklig tillit. Putnam anser att sociala engagemang, föder politiskt engagemang, vilket ger större insikt och förtroende för det politiska livet och samhällets organisering. Putnams huvudtes är att det är aktiviteter inom föreningsliv som gynnar demokratin och det sociala kapitalet. Denna teori grundar Putnam i sin, numera, moderna klassiker Den fungerande demokratin där han under 20 års tid undersöker Italien och dess demokratiseringsprocess.

En annan som Johan Klutz borde tillägna sig i stället för att raljera så ignorant är Elinor Ostrom. Född 7 augusti 1933 i Los Angeles, Kalifornien, är en amerikansk statsvetare. Hon tilldelades 2009 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ostroms teori om hur allmänningen ska styras, där tillit är nyckelbegreppet, är grundläggande inom flera samhällsvetenskaper. Den kan till exempel användas för att beskriva välfärdsstatens fortlevnad med ett socialförsäkringssystem och ett skattesystem som inte missbrukas. Utan samarbete och tillit fungerar systemet däremot sämre enligt denna teori.

Ostrom har studerat många lyckade och misslyckade samarbeten världen över, i syfte att identifiera vilka faktorer som är gynnsamma respektive ogynnsamma för resultatet. Tydliga regler och tydligt ansvar, effektiva konfliktlösningsmekanismer, samt etappmål är positivt, medan alltför många brukare, heterogena grupper och fattigdom försvårar samarbeten.
(Källor: Wikipedia)

Jag anser att Charlotta Levay har en given poäng i att individualismen inte för något gott med sig men tillsammans i våra kommunities eller bostadsområden kan vi uträtta stordåd som får en bäring även ute i det stora samhället.

#32: Om individualism: det beror lite på hur man definierar ordet. Det behövs alltid folk som kan gå emot strömmen, stå för sina övertygelser mot majoriteten när denna har fel och vågar göra sig impopulära när det behövs. I denna mening är individualister ovärdeliga.

Tänkvärt iofs, men jag noterar hur alla skribenter försiktigtvis undviker de verkligt brännande frågorna. Levays "konservatism" blir bara ett skal, ett modetrendigt ytfenomen, en klädsam patina som inte rimligen förargar någon och på ingen punkt utmanar ett verkligt maktintresse. Det är detsamma som nästan ingenting, och sträcker sig inte nykonservatismens ambition längre än SÅ, så får man, med revolvermannens ord, söka sitt mål "lite längre in".

Utomordentlig språkbehandling. Det är alldeles uppenbart att just denna artikel är ett uppriktigt uttryck för den bild som målas av radhusmänniskan.

Dock känns idealiseringen av detta livstillstånd som grovt överdriven. Bilden av en konfliktfri värld som sitter samlade vid matbordet med kniven i höger hand och gaffeln i vänster, döljer nog en hel del undertryckta känslor och dubbelmoral för att vidmakthålla bilden.

"dumpar maken/makan får inga popularitetspoäng..."
Det är kanske inte huvudmålet att skaffa sig popularitetspoäng i ett äktenskap där man håller på att ta livet av varandra och ungarna tar på sig skuld.

Sen vilar naturligtvis denna "vanlighetslängtan" på en stabil ekonomisk inkomst, regelbundna arbetstider och möjligheter att ytterligare förbättra läget med sommarstuga, två bilar och en utlandssemester om året. Visst kan vi tala om alla människors längtan att kunna sitta ner och äta en middag i lugn och ro, föra samtal och bara behöva bekymra sig om hur rosorna ska beskäras. Visst kan vi tala om att ekonomin är underordnad dessa "traditionella värden" och att alla vill ha trygghet och harmoni - men i slutänden handlar det om att denna radhusklass, medelklass, försvarar sina intressen och sin position. Och det är just denna radhusklass som alla partierna siktar in sig på.

Dock.
Vad händer när medlemmen i denna radhusklass inte längre har ekonomi att stanna kvar vid middagsbordet?
Vad händer i USA, där ett växande antal ur denna radhusklass nu står i kö till soppköken och läser Charlotta Levys försvarstal till dom som fortfarande inte har lämnat bordet, utan beställer in efterrätten, medan hon själv skramlar med aluminiumkåsan?