Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2011-03-15 14:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Medborgarnas efterfrågan på välfärdstjänster ökar mer än vad nuvarande skattefinansiering klarar. På sikt uppstår ett ansenligt finansieringsgap. Det blir särskilt påtagligt inom sjukvården och äldreomsorgen en bit in på 2020-talet, skriver Per Borg, tidigare statssekreterare (s).
Borg var statssekreterare (s) i Försvarsdepartementet 1982-88 och därefter generaldirektör i Försvarets materielverk. Han publicerade sommaren 2010 den sk Borg-kommissionen om finansieringen av framtidens välfärd.
Välfärdspolitisk förnyelse
För nästan hundra år sedan, närmare bestämt 1913, fattade riksdagen ett beslut som blev startpunkten för den moderna svenska välfärdspolitiken. Beslutet innebar att folkpension skulle utgå till alla medborgare från 67 års ålder. Skattefinansierade pensionsförmåner kom i princip att bli lika för alla. Den nya välfärdspolitik som introducerades under 1900-talets första decennier var sprungen ur den nya verklighet som växte fram under andra halvan av 1800-talet. Industrisamhällets genombrott och den allt snabbare urbaniseringen gjorde gamla välfärdssystem otillräckliga. Det var inte rimligt att hänvisa den gamle och utslitne industriarbetaren till den förnedrande fattigvården. Och vem skulle ta hand om de gamla föräldrarna när dottern hade flyttat till den avlägsna staden för att arbeta på fabrik.
Den moderna välfärdspolitiken formades efter stor tvekan. Det handlade om årtionden av kamp mellan den nya verklighetens krav och den etablerade ordningen. Det tog nästan 30 år från det att den första motionen i riksdagen aktualiserade ett offentligt pensionssystem till dess att ett sådant beslut fattades.
Idag upplever vi samma tvekan. Den nya verkligheten ses som ett hot mot de etablerade systemen. De skattefinansierade välfärdssystemen ställs inför en ny situation när skattekvoten - relationen mellan skatteinkomster och BNP - inte längre ökar. Och det har den inte gjort sedan 1980-talet. Kvoten har rentav varit sjunkande under de senaste åren. Det blir vidare svårt att strikt upprätthålla kravet på likabehandling när människors krav på insatser blivit mer differentierade. Det var relativ enkelt att offentlig fastställa medborgarnas behov när det gällde att skapa pensionssystem, vars förmåner översteg fattigvårdsnormen och när bostadspolitiken handlade om att bygga bort trångboddheten och smutsen. Men när den expanderade politiken nått över dessa behovsnivåer blev det svårare. Människor är olika och har olika krav.
Slutsatsen av denna konflikt mellan traditionella ambitioner och en ny verklighet är självfallet inte att skattefinansieringen ska överges eller att likabehandling inte längre ska vara en ledstjärna för politiken. Men det gäller att anpassa politiken efter de nya förutsättningarna.
En sådan anpassning har också inletts. Inriktningen av en ny välfärdspolitik kan skönjas från 1990-talet. Staten har satt en tydlig gräns för sitt åtagande i det nya pensionssystemet - en förutbestämd pensionsnivå garanteras inte längre. Det finns heller ingen fast pensionsåldern numera. Medborgarna kan inom vissa gränser själva välja tidpunk för sin pensionering, men får också själva bekosta detta val genom lägre pension vid tidigt uttag.
Lika skolutbildning för alla barn är fortfarande en oomstridd ambition, men barn och föräldrar kan på ett helt annat sätt än tidigare välja skola. Den sociala bostadspolitiken var en förutsättning för urbaniseringen i socialt acceptabla former. Den politiken har nu ändrats radikalt. De statliga subventionerna till bostadsbyggande reducerades drastiskt under 1990-talet. Men denna nya inriktning av politiken, med tydligare avgränsning av det offentliga åtagandet och större medborgaransvar, har bara inletts. Det mesta återstår.
Den svenska välfärdspolitiken står idag på två ben - offentliga försäkringar samt välfärdstjänster inom områdena vård skola och omsorg. Inom socialförsäkringsområdet har ett utredningsarbete inletts. En parlamentarisk socialförsäkringsutredning ska vara klar 2013. Inom det området skulle därmed grunden för en ny politik avseende 2000-talet kunna läggas hundra år efter att motsvarande beslut fattades för 1900-talet. Problemet är dock att riksdagen inte kommer att ha underlag för att fatta ett varaktigt beslut om ett av välfärdspolitikens huvudområden om den inte kan överblicka det andra. Ett långsiktigt hållbart beslut om välfärdspolitiken framtida inriktning måste också avse välfärdstjänsterna och deras finansiering. Det handlar bland annat om hur riksdagen ska prioritera mellan de båda områdena.
Rimligtvis kommer socialförsäkringsutredningen, regeringen och riksdagen att söka efter långsiktiga stabila system. "Robust" var ett favoritord inför beslutet om det nya pensionssystemet. I det fallet är innebörden att 18,5 % av alla löner avsätts till ett pensionssystem, som i princip är fredat för normal budgetprövning. Om hela socialförsäkringsområdet ska göras robust, vilket är ett mycket vällovligt syfte, måste de ekonomiska konsekvenserna av den ambitionen vägas mot framtida utgifter för välfärdstjänsterna. Tjänsterna får inte bli förlorare i konkurrensen inom den offentliga utgiftsramen. Det finns snarare skäl att ge dessa högsta prioritet.
Det finns flera skäl att snarast fatta ett riskdagsbeslut om välfärdstjänsternas framtida finansiering. En reformprocess med det syftet är minst lika angelägen som det nu inledda inom försäkringsområdet. Medborgarnas efterfrågan på välfärdstjänster ökar nämligen mer än vad nuvarande skattefinansiering klarar. På sikt uppstår ett ansenligt finansieringsgap. Det blir särskilt påtagligt inom sjukvården och äldreomsorgen en bit in på 2020-talet. Alla genomarbetade utredningar har kommit till slutsatsen att finansieringsgapet är av sådan omfattning att det krävs nytänkande och långtgående åtgärder.
Möjligheterna att hantera framtidsproblemet på ett godtagbart sätt ökar dramatiskt om åtgärder sätts in tidigt. Varje dag som denna fråga hålls borta från den politiska agendan minskar möjligheterna till framgångsrik hantering. Fortsatt politisk passivitet ökar risken för att drastiska åtgärder kommer att bli nödvändiga om några år. Kanske kommer sådana åtgärder att framtvingas i skuggan av en ekonomisk kris. Det nationella välfärdsbygget, som utgår ifrån värderingen att angelägna behov inom vård och omsorg ska tillgodoses på ett likvärdigt sätt för alla medborgare, kan då allvarligt skadas, rentav förstöras. Ett tungt ansvar vilar därför på de politiska partierna att snabbt inleda ett reformarbete, som med fördel bör ta sikte på ett riksdagsbeslut 2013.
Underlag för ett sådant beslut bör - på samma sätt som gäller för socialförsäkringsområdet - tas fram av en brett sammansatt parlamentarisk utredning med uppgift att beskriva framtidsproblemet, bedöma vilka olika åtgärder som krävs för att lösa det och lämna förslag till den fortsatta politiska hanteringen. För i det här fallet handlar inte enbart om att ändra enstaka system. För att klara det framtida finansieringsproblemet på ett acceptabelt sätt krävs en långsiktig och sammanhållen politik, som griper in på flera av dagens politikområden.
Det finns ingen godtagbar ursäkt för att ytterligare försena ett beslut om välfärdens framtida finansiering. Låt oss långsiktigt säkra den svenska välfärdspolitikens betydelse för frihet och jämlikhet genom ett beslut år 2013 som både slår vakt om traditionella värderingar och anpassar välfärdssystemen till 2000-talets verklighet.
"The Swedish way" nämns numera med beundran i världen. Vad betyder egentligen Den svenska modellen idag?

Välfärdsstaten en återvändsgränd för Moderaterna

Individuella rättigheter nästa steg för välfärdsstaten

Så raserar Moderaterna den svenska modellen

Alliansen måste stå upp för borgerligheten

Mycket prat och lite verkstad av (S)

Vinsten med den svenska modellen

Ministerstyre leder till politiskt felaktiga beslut

När arbetsmarknaden möter asfalten

Den ojämlika jämlikheten påminner om DDR

Beskatta inte folk så de hamnar under levnadsminimum

Kulturdelning mer än konsument på marknaden och medborgare i samhället

Gör välfärden till en plats för entreprenörer och privata företag

Socialdemokratin satsar på profiler snarare än på en arbetarpolitik


Svenska modellen har stelnat i ugnen!

Svenska modellen kräver kvoterad föräldraförsäkring

Lyssna på varningarna - ta tag i den framtida välfärden nu

Stora debatten om den svenska modellen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det finns bara en väg som är demokratisk, solidarisk och som inte leder till ytterliggare skillnader mellan fattig och rik. Och som till sin yttersta konsekvens får till följd att den rike har en större chans till överlevnad än den fattige i en tex svår cancersjukdom. Höj skatterna och förbjud privat sjukvård. Vill man sen åka till utlandet och för egna pengar skaffa vård, Trevlig Resa!
Klok artikel och jag håller helt med om att det kommer att krävas en annans sorts finansiering än skatter i framtiden. Den stora frågan är dock var skall man plocka dessa enorma summor som det kommer att bli om skattenivåerna inte höjs..
I en värld med ökad rörlighet så har en välfärdsstat ingen chans att överleva. Människor kommer att flytta omkring i världen, arbeta där skatterna är låga, och flytta dit äldreomsorgen är god när vi bli gamla.
Den nya uppgörelsen mellan alliansen och MP ger uttrymme för att välfärdssystemet ska omfatta alla som befinner sig i Sverige och inte bara svenska medborgare. Detta kommer på sikt att rasera hela välfärdssystemet.
Vi har ingen som helst möjlighet att ta emot människor från hela världen bara för att de behöver äldrevård, sjukvård. De som fortfarande arbetar är inte heller intresserade av att betala för det och väljer istället att arbeta i länder med lägre skatter.
Med den politik som Socialdemokraterna och Moderaterna bedriver kommer snart alla skatteintäkter gå åt för att försörja miljontals invandrare och deras ännu fler släktingar i hemländerna.
Vård, skola och omsorg för svenska folket är snart historia.
Men för överbetalda politiska tjänstemän med släkt och vänner kommer det givetvis alltid finnas välfärd i överflöd på livstid.
Det skattsystem vi har idag fungerar som ett lapptäcke. Man tar in för att sedan dela ut bidrag och stödinsatser. Gammal socialdemokratisk politik om att detaljstyra.
Man ställer sedan grupper mot varandra - påstådda fattiga mot rika för att ta av rika än mer så kapitalet flyr landet.
Gör om hela skattesystemet och definiera vad som skall ingå i "välfärden" först. Inför platt skatt i kombination med en garantiersättning för de som inte får tillräcklig inkomst eller är tvungna att leva på socialbidrag. Det skall inte individprövas utan garanteras den som tillfälligt får ihop till brödfödan. Då slipper vi alla prövande byråkrater och transfereringssystem.
En ytterst liberal tanke.
Vad är det här för prat? Vi har ju fått höra i många år nu att vi behöver massinvandring för att klara framtidens välfärd. Det är ju bara att ta in mer folk från mellansötern och afrika så är problemet löst.
Vi har redan världens näst högsta skatter så det är omöjligt att höja dem, skatterna måste sänkas och bli frivilliga. En majoritet kan inte ta en individs pengar med våld och tvinga de att konsumera välfärd som de kanske inte ens vill ha.
Skattefrihet måste bli lika självklar som amerikansk yttrandefrihet och religionsfrihet i vårt land. Människor kan då själv bestämma vilka frivilliga gemenskaper de vill ingå i och skänka sina pengar till de ändamål de själva anser viktiga. Tvångssamhället måste upphöra och politiker och tjänstemän måste få riktiga jobb i den privata sektorn så att de kan försörja sig själva och inte ligger samhället till last.
Johnny Andersson:
Jag trodde att M-politikern Johnny Munkhammar var den mest konservativa frihetsmannen vi har men nu kommer du och ställer dig ytterliggare ute på högerkanten. Det är skrämmande.
"Framtidens välfärd måsta hitta en ny finansiering"
Bästa Per Borg - har Du helt missat modern kunskap om DEN LÄTTA KONSTEN ATT GÖRA PENGAR - Svd 30 maj 2010.
I så fall kan jag rekommendera att Du "läser in Dig på ämnet".
#9 Johnny Munkhammar är socialist. Alla politiska partier i Sverige är extrema socialistpartier förspråkande ett skatteförtryck på 45-50% av BNP. Alla till vänster om Ron Paul (USA) är socialister som anser sig ha rätt att ta andras pengar med våld.
Per Borgs korståg mot offentlig, icke-vinstdriven sjukvård, omsorg, utbildning tar sig allt mer obehagliga uttryck. Vid sidan av det hotfulla "finansieringsgapet" sätter han nu in det stora "krishotet":
- om vi inte snarast inför omfattande privat vinstdriven och alltmer privatfinansierad vård, omsorg, skola, så utsätter vi oss för hotet om att nästa ekonomiska kris tvångsmässigt genomför detta systemskifte genom att helt enkelt rasera de gemensamma välfärdssystemen.
Men dessa offentliga socialförsäkringssystem och välfärdstjänster fungerar ju som stötdämpare vid ekonomiska kriser! Något som uppriktigt uppskattades av t ex finansminister Borg under senaste krisen. En kris som enligt hans bedömning skulle blivit betydligt värre för Sveriges del utan dessa system. Dvs utan hållbara system för ett icke-vinstdrivet upprätthållande av just vård, omsorg, utbildning liksom de samhälleligt omfattande socialförsäkringarna. System som inte bara slår vakt om välfärden utan ju också bidrar till upprätthållandet av den generella köpkraften i samhällsekonomin.
Så tillgriper alltså Per Borg nu skrämselpropagandan om nödvändig omvändelse under galgen. En taktik som får de främlingsfientliga att jubla - det är ju enligt deras synsätt invandringen som ytterst är orsak till det "finansieringsgap" Per Borg lanserat på så vansklig grund
- nämligen genom att helt fräckt jämställa vad som i finansdepartementets framtidskalkyler kallas "sjukvårdens överkonsumtion" med "behovet" av all slags privat konsumtion. Alltså "behovet" av senaste platt-TV, all-inclusive semestrar, hetaste klädmode eller armbandsur etc.
Finansdepartementets antaganden om utvecklingen av denna "överkonsumtion av sjukvård" föranleder dock ingen som helst panik i de egna kalkylerna.
Det är först när P Borg, efter jämförelse med beräknad tillväxt av det privata konsumtionsutrymmet, multiplicerar denna diskutabla del av sjukvårdskostnaderna med en faktor 6,4 (!) och låter detta växa och växa och växa i de använda formlerna, som det hotfulla "finansieringsgapet" skapas.
Det är alltså på denna egendomligt manipulativa konstruktion som också hotet om de fruktansvärda skattehöjningarna vilar. Dess skattehot, som nu också lockar fram toklibertarianerna ur sina nattväktarstatskatakomber. Per Borgs propaganda faller uppenbarligen t o m Ron Paul-anhängarna på läppen. Ron Paul, Teapartyrörelsens idol.
Hög välfärd för människor ger låg skatt. Människor som mår dåligt orsakar hög skatt, oavsett hur man räknar och hur det finansieras.
Den här frågan är för stor och viktig för att få avgöras i den svenska sandlådan. Det är skrämmande att nykläckta snorisar från KUF, MUFF, BLUFF, PUFF eller vad dessa politiska dagisavdelningar kan heta, skall ha inflytande över folk med lång arbetslivserfarenhet och som på ålderns höst har behov av sina under tidigare år, intjänade pengar. Hur vi (sverige) skall hantera den av inkompetenta politiker skapade katastrofsituationen, borde först gå ut på remiss till det svenska folket, och därefter till en folkomröstning bland svenska medborgare.
Om vi inte ska ha en generell och därmed skattefinansierad välfärd men inte heller önskar de ökade sociala/ekonomiska klyftor som höga egenavgifter och privata försäkringar innebär. Hur i all världen ska då finansieringen av välfärden ske?
Vad är det för värderingar som gör möjligt att arbetslösa och sjuka betalar välavlönade människors skattelättnader, att socialtjänsten får omöjliga spardirektiv samtidigt som den gör miljonvinst. Och att alla får betala för den städ- eller läxhjälp som medelklassen inte vill betala den egentliga kostnaden för. För dem går det uppenbart finfint att hojta på statlig hjälp och kräva skattesubventioner för att underlätta sitt högst privata liv. Däremot ska inte fattiga familjer få ekonomisk hjälp till internetuppkoppling. På 1970-talet debatterades det om de som får hjälp via försörjningsstöd, verkligen hade rätt till färg-tv, på 2000-talet moraliseras om rätten till bredband. Vi skriver 2011 och längre har vi inte kommit. Det är förfärande!
Betänk extremerna: det gamla systemet med nationalstater och människor som stannade där, och "tater" där medborgarna flyttar ut och in som de behagar, och jobbar där de så önskar. Gilla det eller inte, men utvecklingen går mot en individualisering. Samtidigt finns här ett gigantiskt problem som jag tror ingen vet hur det ska lösas. Men vi kommer att bli ett med vår omgivning. Vi kan inte enskilt ha annorlunda system och regler än våra grannar.
Stäng gränsen för folk från MENA-området - det är metod No. 1 för att få pengarna att räcka till vår välfärd.
#17 Rufsen Olsson - känner Du ej till den "Den lätta konsten att göra pengar !" - Svd 30 maj 2010.
Läs på, vettja...