Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Tsunamivågen i Japan

Anders Bolling om Tsunamivågen i Japan

Därför gör vi klokt i att spara vår ångest

"Vi gör klokt i att spara ångesten till den dag då - Gud förbjude - utvecklingen mot färre krig bryts eller det tilltagande miljöansvaret kollapsar. Den seismiska verksamheten på vår jord får vi däremot leva med och lära oss skydda oss emot. Undergången kommer inte med ett jordskalv - i synnerhet inte ett vid Japans kust."



Om författaren

Anders Bolling är journalist på DN och författare. Han har skrivit boken "Apokalypsens gosiga mörker" om vår överdrivet mörka bild av mänsklighetens utveckling.

Att undergångsberättelserna drar mer uppmärksamhet än solskenshistorierna vet alla som någon gång gått på bio eller läst en roman. Vi berömmer oss om att vara sekulariserade och rationella, och under stillsamma förhållanden kan nog de flesta av oss, även de med civilisationskritiska böjelser, se att världen trots allt färdas i en rätt hygglig riktning. Men innerst inne - väldigt djupt hos en del, men nästan aldrig helt borta - gnager en ond aning om att det är något väldigt fel med alltsammans. Så snart en katastrof inträffar ger den sig till känna och spelar spratt med våra omdömen.

Vår oro handlar ofta om att en oväntad händelse ska bryta sig in och förbyta vår vardagslunk i död och fasa. Ett och annat kan vi emellertid vara helt säkra på ska inträffa, om än inte precis när, och dit hör en mycket kraftig jordbävning i Japan.

Det har skrivits hyllmeter av avhandlingar om vad som kan tänkas hända när det stora skalvet kommer i soluppgångens land. Tokyo har förberett sig på det i 60 år. Inget land i världen är lika väl rustat för detta scenario som Japan. Inget land bygger lika skalvtåliga hus. Inget land har lika väl utbyggda varningssystem.

Men det hjälper inte. Naturkatastrofer av den omfattning vi nu sett vid den nordjapanska kusten skapar en obehagligt apokalyptisk känsla. Voltaire drabbades av den efter jordbävningen i Lissabon 1755 och skrev "Candide". Dessa dagar har jag sett den förmedlas på Facebook och Twitter.

Känslan av att vår sista stund närmar sig underblåses av tidningsrubriker som målar upp ett Tjernobylscenario och skriker "Japan ljuger", och radiokorrespondenter som med ödesmättad röst beskriver ett land där ingen går att lita på och ingen hjälpverksamhet fungerar.

Vi vet ännu inte hur många dödsoffer som krävts, men vi kan vara säkra på att det är den största katastrofen i Japan sedan andra världskriget. Och ändå: De dödstal som framskymtar kommer inte att vara en tiondel av massdöden vid skalvet i Haiti för ett drygt år sedan. Fattigdom dödar.

Att Japan, en av jordskorpans seismiskt mest utsatta platser och det enda landet med hudnära erfarenheter av omfattande strålningsskador, satsat så stort på kärnkraft är en politisk gåta. Och likväl: Kärnkraftverken har förvisso fått otäcka problem med tsunamin - ännu står läget i det havererade Fukushimaverket och väger - men för själva skalvet, den femte starkaste kända jordbävningen någonsin, har de i själva verket stått pall.

Och så det som nästan inte får sägas, eftersom det framstår som så cyniskt: Återuppbyggnadsarbetet kommer att ge den hackande japanska ekonomin en skjuts. Fast det är sant. Byggaktierna stiger redan.


Mycket talar för att den samlade ekonomiska förlusten av katastrofen inte blir större än efter jordbävningen i det industriellt viktiga Kobe för 16 år sedan. Den gången dog 6.500. Bara återskapandet av miljonstaden kostade hundra miljarder dollar. Men pengarna fanns, börsen hämtade sig på en vecka, och husen och gatorna stod där åter efter bara några år. Jag är rädd att vi aldrig kommer att kunna säga samma sak om Haitis huvudstad Port-au-Prince.

Med risk för att ge näring åt känslan att den yttersta dagen strax är här: Fyra av världshistoriens 22 mest dödliga (kända) jordbävningar har faktiskt ägt rum det senaste decenniet. Det går att finna förklaringar - förutom den uppenbara, som är slumpen. Vi är fyra fem gånger så många människor som i början av förra seklet, och en allt större andel av oss bor sammanfösta i städer. Granskar man skalvens kraft snarare än dödlighet försvinner den synbara ökningen. Lika många megaskalv inträffade under fem år på 1960-talet som under 2000-talet. Under 1940-talet inträffade elva skalv över 8,0 på Richterskalan, men under 1980-talet bara fyra.

Mönstret tycks vara att jordbävningsaktivitet ökar under vissa perioder och lugnar sig under andra, vilket känns ganska rimligt. Sedan ska man inte bortse från den statistiska effekten av att 1930-talets 350 seismografstationer i dag har blivit över 8 000.

För förvånansvärt många av oss tycks den krypande känslan av förestående undergång knappast avta, trots att vi blir mer upplysta, och trots att vi i alla mätbara bemärkelser lever i en tryggare värld än någonsin i historien. Jag tror att förklaringen ligger i en paradox: att mänskligheten integrerats så långt (något vi vill) att vi numera vet allt om alla och har drabbats av den klaustrofobiska känslan att inte längre kunna komma undan (något vi inte vill men måste lära oss att fördra).

Vi gör klokt i att spara ångesten till den dag då - Gud förbjude - utvecklingen mot färre krig bryts eller det tilltagande miljöansvaret kollapsar. Den seismiska verksamheten på vår jord får vi däremot leva med och lära oss skydda oss emot. Undergången kommer inte med ett jordskalv - i synnerhet inte ett vid Japans kust.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34109

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag känner ångest då jag tänker på att Solen kommer att slockna och vad som kommer att ske då.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Lindfors, 2011-03-15, 20:40

Hej Anders Bolling!

Jag tror inte att jag känner ångest av den sort du beskriver. Trots att jag framför mig ser befolkningskriser, matkriser, råvarukriser, miljökriser, klimatkriser...och därav följande finanskriser.

Krig är vad jag är verkligt rädd för. Den enorma förstörelsepotentialen som militär idag besitter. Och de inbördeskrig och flyktingströmmar och bitterhet som följer.

När det gäller debattfrågan kärnkraft eller ej...har jag detta icke-människo-perspektiv.

Karnkraftslobbyn pratar idag om hur få döda människor olyckor egentligen skapar. I jämförelse med trafik eller luftvägsskador från eldar i fattiga samhällen. Det s k human-perspektivet. Hur mycket alfastrålning kan jag andas in innan jag får cancer? Hur länge kan jag gå omkring med en bit utarmat uran i fickan, innan hudförändringar uppträder på låret?

Det är ett tunnelseende som bortser från allt annat.

Det är inte bara människor som skadas - utan djur, växter och alla de där varelserna vi kallar mikroorganismer. HAVET! Havet som är urkällan till allt gott vi önskar oss.

Så jag ber alla...Bredda perspektivet...först då kan vi få något perspektiv värt att diskutera.

Permalänk | Anmäl #2 Gunnel Gomér, 2011-03-15, 23:19

Det där med att huka inför en nära förestående apokalyps verkar vara något som vissa människor av någon anledning lätt tar till sig och andra är sannerligen inte sena att utnyttja detta fenomen.

Visst vore det lysande om vi en dag kunde använda vår förnuft istället för att låta oss styras av känslor?

Permalänk | Anmäl #3 Lena Krantz, 2011-03-16, 00:14

#1 Anders Lindfors
Absolut. Vad jag förstår kommer jorden att slukas upp av en kallare, men större sol, om så där en fem miljarder år.

Eftersom vi inte vet vilken teknologi det kommer att krävas, för att kunna evakuera jordens befolkning och kanske lämna hela vårt solsystem bakom oss, bör vi genast sätta igång ett projekt för att lösa detta problem, jämte att utveckla kapacitet för att kunna skydda oss mot asteroider och kometer, som kan komma att kollidera med jorden i en mycket närmare framtid.

Projektet är enormt och kanske inte ens genomförbart, men ska vi ge upp för det? Vill vi verkligen att mänskligheten ska dö ut om fem miljarder år? Vill vi inte det, måste vi antagligen bli ett slags universums vagabonder, med en samtidig förmåga att leva tillsammans i fred på starkt begränsade ytor, i någon form av interstellära rymdskepp.

Vad jag föreslår är nog inte så dumt eller världsfrånvänt, som det kanske låter. Interstellära rymdfärder kommer att kräva ett maximalt resursutnyttjande, extremt effektiv energiproduktion, tillgång till rent vatten etc, för att inte tala om vilka krav de kommer att ställa på människors förmåga att samarbeta, hantera sjukdomar och konflikter, samt leva med stresen av ett mycket ovisst framtidsperspektiv. Sådan kunskap, sådana färdigheter skulle vara mycket bra för oss även här och nu.

Att lyckas med ett sådant projekt vore antagligen så krävande och svårt, att hela mänsklighetens alla kunskaper, erfarenheter och resurser skulle behöva användas. Eftersom de flesta människor också troligen skulle ha ett intresse av att komma med på en sådan resa, finns här en potential att samla människor av alla kulturer och religioner, och få dem/oss att arbeta mot ett gemensamt mål. Ett sådant här projekt skulle kunna ha en gynnsam inverkan på vårt samhälle, eftersom det antagligen skulle verka enande och väcka en önskan att få lära sig av andra och att kunna samarbeta med dem, hellre än att döda dem. Det vore ju dumt att döda någon, som skulle kunna vara just den personen som kom på den uppfinning, eller på något annat sätt ledde mänskligheten till genomförandet av en lyckat interstellär resa och kolonisation av en annan planet. Eller hur?

Vad kan verka mera enande för en grupp, eller en mänsklighet, än ett gemensamt yttre hot?

Permalänk | Anmäl #4 John H Nilsson, 2011-03-16, 01:14

..."samt leva med stressen av ett mycket ovisst framtidsperspektiv", ska det förstås vara. (Fjärde stycket, femte - sjätte raden).

Permalänk | Anmäl #5 John H Nilsson, 2011-03-16, 01:23

Att krig kommer får anses säkert. Vår historiska situation är unik: vi har nått gränsen för enkel råvarutillgänglighet samtidigt som förbrukning och befolkningstillväxt accelererar. Att tro på globala samförståndslösningar som Kyotoprotokoll och liknande är bara för naivt. Krig blir lösningen. Under realpolitiskt kompetent ledning rustar Ryssland och Kina för allt vad tygen håller, medan USA obönhörligt försvagas och Sverige nedrustar under en vettlöst inkompetent koalition av skattekverulanter och dogmatiska pacifister oförmögna att lära av historien.

De senaste dagarnas utveckling klargör i eldskrift vilka enorma förluster fienden kan tillfogas med utomordentligt små egna förluster genom sabotage. Framför allt är det en bagatell att starta omfattande skogsbränder sommartid, vilket är särskilt farligt här i Sverige genom vårt beroende av ett förfärande sårbart elförsörjningsnät som bara kan skyddas till skjortans kostnad.

ÄNNU ett starkt argument för den försvarspolitiskt högkompetente Håkan Juholt som näste socialdemokratiske partiledare!

Permalänk | Anmäl #6 Peter Ingestad, 2011-03-16, 07:03

Författaren har rätt i mycket. Jag är heller inte en vän av domedagsscenarior och civilisationskritik. Men att ta risker eller inte ta risker är frågor som kan diskuteras från fall till fall. Det finns ingen anledning att bejaka all utveckling. Världen måste ha energi, det är klart. Men kan och bör man ta risken av härdsmältor?
Det är sant som författaren skriver att ett japanskt scenarium med jordbävning och tsunami i kombination inte är så sannolik i Europa. Men jordbävningar förekommer även i Europa och en tsunami har ödelagt Lissabon på 1700-talet.
Det finns 190 kärnkraftverk i Europa, även i så dåligt organiserade stater som Bulgarien, Rumänien, Ukraina och Ryssland. Jag menar att ett kärnkrafthaveri inte är en rimlig eller acceptabel risktagning, eftersom konsekvenserna är så ruggiga: förseglade och obeboeliga landområden under oöverskådliga årtusenden. Och vilka auktoriteter har mage att garantera säker slutförvaring i 100 000 år? Det är förmätet och omdömeslöst och gränsar till ren idioti.
100 000 år tillbaka i tiden levde neandertalarna i Europa och homo sapiens hade ännu inte flyttat in. Men "vetenskapen" tror sig kunna utfärda garantier för sådana nästan geologiska perioder. Det är löjligt.
Nej, hellre vill jag se alla kuster och fjäll fulla av vindkraftverk än att leva med hotet från kärnkraften.

Permalänk | Anmäl #7 Pjotr Lesr, 2011-03-16, 12:27

Det är dagliga problem, de små, små andrahandsproblem typ störande ljud på arbetsplatsen eller extremt stora krav från chefen, arbetslöshet,skilsmässa utan något/någons stöd m.m. som kan i längden åstadkomma större stress, ångest och och fördärv än kataklysmer som man inte kan förutsäga....

Permalänk | Anmäl #8 Wanda J, 2011-03-16, 12:39

Om sådär fem miljarder år tror då inte jag att det kommer att finnas ett enda spår av mänskligt liv på den här planeten! Åtminstone inte den sorten som finns nu.
Möjligen nån annan sorts varelse. Men kanske hinner vi på de närmaste 100 åren förstöra så mycket som bara är möjligt vilket ju omöjliggör även framtida muterade arter.

Permalänk | Anmäl #10 Inga-Lill Johansson, 2011-03-16, 19:18

Varför skulle vi inte känna ångest när tusental människor har dött i en handvändning. Varför skulle vi inte känna ångest när härdsmältan kanske är ett faktum och 35-miljonersstaden Tokyo är hotad? Varför skulle vi vara så distanserade och övercivilicerade att vi inte kände ångest över andra människors lidande? Varför skulle vi inte känna ångest över andra människors oförmåga till medkänsla? Det undrar jag mycket mer än över att människor känner ångest inför en olycka av den är magnituden. Att Japan ligger långt bort ger oss inte rätten att distansera oss. Att det är naturen som orsakat olyckan gör inte olyckan mindre. Du milde tid!

Permalänk | Anmäl #11 petra vieweg, 2011-03-17, 00:23

@Peter Ingestad. Har du aldrig sett ett diagram över jordens befolkning eller läser du bara Expressen?

Permalänk | Anmäl #12 Mikael Nystrom, 2011-03-18, 07:42

@Petra. Du ska känna empati, inte ångest. Ångest är destruktiv och hjälper inte dina medpassagerare på planeten. Det kan däremot rationell empati göra. Tyvärr har jag sett människor i väst jubla över skalvet och pratat om karma för valjakt och annat. Det är så man startar krig...

Permalänk | Anmäl #13 Mikael Nystrom, 2011-03-18, 07:49

@Gunnel Gomér @Petra Vieweg @Peter Ingestad @Mikael Nyström och andra:
Vi har aldrig tidigare haft så stor uppmärksamhet på de skador vi kan åsamka miljön. Nu börjar bedömare medge att även Kina, som utmålades som det stora miljöhotet för tio år sedan, nått så långt att miljövänligare produktion blivit en stor fråga. Om inte klimathotet av makthavare i väst ansetts vara det mest akuta just nu gissar jag att fler länder hade börjat avveckla kärnkraften. Vi i medierna är gravt ansvariga för att ge folk ångest. Den ständiga jakten på "värsta scenariot" och grottandet i frågor om vad som händer om man inte lyckas med den ena eller andra lösningen står mig faktiskt upp i halsen efter några dagars Japanbevakning. Nyhetsjournalistik när den är som sämst är destruktiv. Ungeför som den jobbiga kollegan som på alla möten ifrågasätter allt och gör övriga deltagare galna efter ett tag. Varför skulle den inte kunna vara konstruktiv?

Permalänk | Anmäl #14 Anders Bolling, 2011-03-18, 13:19

#14. Det är vällovligt att ta upp medias ansvar rörande ångestskapande. Dock får man inte tappa ordens valörer. Man skall som nämnts ovan känna empati och kanske oro, dock inte ångest.

Permalänk | Anmäl #15 Anders Lindfors, 2011-03-18, 22:28

Samma dag som jag skrev kommentaren ovan (#4), passerade passande nog (för en del av min argumentation) en asteroid nära jorden. Följande står att läsa på http://www.dn.se/blogg/markligheter/2011/03/17/mangalenskap/ :

"PS: Det kan tyckas märkligt att undergångsprofeterna missade att en rymdsten, en asteroid, stor som ett hus rusade förbi mellan jorden och månen så sent som i går, den 16 mars. Asteroiden 2011 EB74 hade med sina 14 meters storlek visserligen aldrig överlevt inträdet i jordatmosfären men det brukar inte bekymra alarmisterna på nätet. Nu passerade den 327.000 kilometer från oss."

Här finns lite mer att läsa om asteroider som passerat nära jorden och om asteroidförsvar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Asteroidf%C3%B6rsvar

Permalänk | Anmäl #16 John H Nilsson, 2011-03-19, 19:08

Lyckan över mänskligheten!

Men vad händer nu när vi redan nått peak människa och befolkningsminskningen står för dörren.

Det är så märkligt hur dysterkvistarna organiserat sig när vi i i sak har allt mindre att oroa oss för. Vi bevisar att vi klarar av att både skydda oss mot naturkrafter i allt större utsträckning genom vår utveckling och med hjälp av vårt förstånd samtidigt som vi lärt oss att allt mer skydda naturen runt ikring oss.

Vår fortsatta positiva utveckling ligger framför oss med allt bättre teknik och när vi nu kommer bli färre pga av vår framgångsaga med allt bättre hälsa och effektivare teknik så kommer liksom alla domedgasprofeter trettio år för sent helt i otakt med den verkliga utvecklingen. Vi står inför en i princip obegränsad tillgång av elektricitet genom gen 4 och Thorium kraft. En sanning som stör alla dem som har domedagsprofetiorna som affärsidè.

Sedansjuttiotalet har vi gjort fantastiska miljövänliga innovationer med katalysatorer reníngverk. Vi människor är fantastiska och vårt välstånd oss väl värda. Vi har fortfarande bara knaprat i kanten på vad vi är möjliga till. Våra barn kommer att överraska oss om vi ger dem frihet och framtidstro och självförtroende.

Det gäller att skydda dem mot de misantropiska kontrollfreaken som nu uppmanar dem till att släcka ljus och sprida mörker över både deras framtid och frihet. Den gröna fundamentalistiska fascismen som nu frodas tillhör medeltidens katolska kyrka.

japans återuppbyggnad kommer att visa vad vår överlevnad handlar om. Kunskap funktion och rikedom. Den står inte i motsats till ewn vacker planet och skön natur utan hör ihop såsom fattigdom och naturförstörelse,

Permalänk | Anmäl #17 Berg Säker, 2011-03-20, 22:52


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.