Därför gör vi klokt i att spara vår ångest

Jag känner ångest då jag tänker på att Solen kommer att slockna och vad som kommer att ske då.

Hej Anders Bolling!

Jag tror inte att jag känner ångest av den sort du beskriver. Trots att jag framför mig ser befolkningskriser, matkriser, råvarukriser, miljökriser, klimatkriser...och därav följande finanskriser.

Krig är vad jag är verkligt rädd för. Den enorma förstörelsepotentialen som militär idag besitter. Och de inbördeskrig och flyktingströmmar och bitterhet som följer.

När det gäller debattfrågan kärnkraft eller ej...har jag detta icke-människo-perspektiv.

Karnkraftslobbyn pratar idag om hur få döda människor olyckor egentligen skapar. I jämförelse med trafik eller luftvägsskador från eldar i fattiga samhällen. Det s k human-perspektivet. Hur mycket alfastrålning kan jag andas in innan jag får cancer? Hur länge kan jag gå omkring med en bit utarmat uran i fickan, innan hudförändringar uppträder på låret?

Det är ett tunnelseende som bortser från allt annat.

Det är inte bara människor som skadas - utan djur, växter och alla de där varelserna vi kallar mikroorganismer. HAVET! Havet som är urkällan till allt gott vi önskar oss.

Så jag ber alla...Bredda perspektivet...först då kan vi få något perspektiv värt att diskutera.

Det där med att huka inför en nära förestående apokalyps verkar vara något som vissa människor av någon anledning lätt tar till sig och andra är sannerligen inte sena att utnyttja detta fenomen.

Visst vore det lysande om vi en dag kunde använda vår förnuft istället för att låta oss styras av känslor?

#1 Anders Lindfors
Absolut. Vad jag förstår kommer jorden att slukas upp av en kallare, men större sol, om så där en fem miljarder år.

Eftersom vi inte vet vilken teknologi det kommer att krävas, för att kunna evakuera jordens befolkning och kanske lämna hela vårt solsystem bakom oss, bör vi genast sätta igång ett projekt för att lösa detta problem, jämte att utveckla kapacitet för att kunna skydda oss mot asteroider och kometer, som kan komma att kollidera med jorden i en mycket närmare framtid.

Projektet är enormt och kanske inte ens genomförbart, men ska vi ge upp för det? Vill vi verkligen att mänskligheten ska dö ut om fem miljarder år? Vill vi inte det, måste vi antagligen bli ett slags universums vagabonder, med en samtidig förmåga att leva tillsammans i fred på starkt begränsade ytor, i någon form av interstellära rymdskepp.

Vad jag föreslår är nog inte så dumt eller världsfrånvänt, som det kanske låter. Interstellära rymdfärder kommer att kräva ett maximalt resursutnyttjande, extremt effektiv energiproduktion, tillgång till rent vatten etc, för att inte tala om vilka krav de kommer att ställa på människors förmåga att samarbeta, hantera sjukdomar och konflikter, samt leva med stresen av ett mycket ovisst framtidsperspektiv. Sådan kunskap, sådana färdigheter skulle vara mycket bra för oss även här och nu.

Att lyckas med ett sådant projekt vore antagligen så krävande och svårt, att hela mänsklighetens alla kunskaper, erfarenheter och resurser skulle behöva användas. Eftersom de flesta människor också troligen skulle ha ett intresse av att komma med på en sådan resa, finns här en potential att samla människor av alla kulturer och religioner, och få dem/oss att arbeta mot ett gemensamt mål. Ett sådant här projekt skulle kunna ha en gynnsam inverkan på vårt samhälle, eftersom det antagligen skulle verka enande och väcka en önskan att få lära sig av andra och att kunna samarbeta med dem, hellre än att döda dem. Det vore ju dumt att döda någon, som skulle kunna vara just den personen som kom på den uppfinning, eller på något annat sätt ledde mänskligheten till genomförandet av en lyckat interstellär resa och kolonisation av en annan planet. Eller hur?

Vad kan verka mera enande för en grupp, eller en mänsklighet, än ett gemensamt yttre hot?

..."samt leva med stressen av ett mycket ovisst framtidsperspektiv", ska det förstås vara. (Fjärde stycket, femte - sjätte raden).

Att krig kommer får anses säkert. Vår historiska situation är unik: vi har nått gränsen för enkel råvarutillgänglighet samtidigt som förbrukning och befolkningstillväxt accelererar. Att tro på globala samförståndslösningar som Kyotoprotokoll och liknande är bara för naivt. Krig blir lösningen. Under realpolitiskt kompetent ledning rustar Ryssland och Kina för allt vad tygen håller, medan USA obönhörligt försvagas och Sverige nedrustar under en vettlöst inkompetent koalition av skattekverulanter och dogmatiska pacifister oförmögna att lära av historien.

De senaste dagarnas utveckling klargör i eldskrift vilka enorma förluster fienden kan tillfogas med utomordentligt små egna förluster genom sabotage. Framför allt är det en bagatell att starta omfattande skogsbränder sommartid, vilket är särskilt farligt här i Sverige genom vårt beroende av ett förfärande sårbart elförsörjningsnät som bara kan skyddas till skjortans kostnad.

ÄNNU ett starkt argument för den försvarspolitiskt högkompetente Håkan Juholt som näste socialdemokratiske partiledare!

Författaren har rätt i mycket. Jag är heller inte en vän av domedagsscenarior och civilisationskritik. Men att ta risker eller inte ta risker är frågor som kan diskuteras från fall till fall. Det finns ingen anledning att bejaka all utveckling. Världen måste ha energi, det är klart. Men kan och bör man ta risken av härdsmältor?
Det är sant som författaren skriver att ett japanskt scenarium med jordbävning och tsunami i kombination inte är så sannolik i Europa. Men jordbävningar förekommer även i Europa och en tsunami har ödelagt Lissabon på 1700-talet.
Det finns 190 kärnkraftverk i Europa, även i så dåligt organiserade stater som Bulgarien, Rumänien, Ukraina och Ryssland. Jag menar att ett kärnkrafthaveri inte är en rimlig eller acceptabel risktagning, eftersom konsekvenserna är så ruggiga: förseglade och obeboeliga landområden under oöverskådliga årtusenden. Och vilka auktoriteter har mage att garantera säker slutförvaring i 100 000 år? Det är förmätet och omdömeslöst och gränsar till ren idioti.
100 000 år tillbaka i tiden levde neandertalarna i Europa och homo sapiens hade ännu inte flyttat in. Men "vetenskapen" tror sig kunna utfärda garantier för sådana nästan geologiska perioder. Det är löjligt.
Nej, hellre vill jag se alla kuster och fjäll fulla av vindkraftverk än att leva med hotet från kärnkraften.

Det är dagliga problem, de små, små andrahandsproblem typ störande ljud på arbetsplatsen eller extremt stora krav från chefen, arbetslöshet,skilsmässa utan något/någons stöd m.m. som kan i längden åstadkomma större stress, ångest och och fördärv än kataklysmer som man inte kan förutsäga....

Om sådär fem miljarder år tror då inte jag att det kommer att finnas ett enda spår av mänskligt liv på den här planeten! Åtminstone inte den sorten som finns nu.
Möjligen nån annan sorts varelse. Men kanske hinner vi på de närmaste 100 åren förstöra så mycket som bara är möjligt vilket ju omöjliggör även framtida muterade arter.

Varför skulle vi inte känna ångest när tusental människor har dött i en handvändning. Varför skulle vi inte känna ångest när härdsmältan kanske är ett faktum och 35-miljonersstaden Tokyo är hotad? Varför skulle vi vara så distanserade och övercivilicerade att vi inte kände ångest över andra människors lidande? Varför skulle vi inte känna ångest över andra människors oförmåga till medkänsla? Det undrar jag mycket mer än över att människor känner ångest inför en olycka av den är magnituden. Att Japan ligger långt bort ger oss inte rätten att distansera oss. Att det är naturen som orsakat olyckan gör inte olyckan mindre. Du milde tid!

@Peter Ingestad. Har du aldrig sett ett diagram över jordens befolkning eller läser du bara Expressen?

@Petra. Du ska känna empati, inte ångest. Ångest är destruktiv och hjälper inte dina medpassagerare på planeten. Det kan däremot rationell empati göra. Tyvärr har jag sett människor i väst jubla över skalvet och pratat om karma för valjakt och annat. Det är så man startar krig...

@Gunnel Gomér @Petra Vieweg @Peter Ingestad @Mikael Nyström och andra:
Vi har aldrig tidigare haft så stor uppmärksamhet på de skador vi kan åsamka miljön. Nu börjar bedömare medge att även Kina, som utmålades som det stora miljöhotet för tio år sedan, nått så långt att miljövänligare produktion blivit en stor fråga. Om inte klimathotet av makthavare i väst ansetts vara det mest akuta just nu gissar jag att fler länder hade börjat avveckla kärnkraften. Vi i medierna är gravt ansvariga för att ge folk ångest. Den ständiga jakten på "värsta scenariot" och grottandet i frågor om vad som händer om man inte lyckas med den ena eller andra lösningen står mig faktiskt upp i halsen efter några dagars Japanbevakning. Nyhetsjournalistik när den är som sämst är destruktiv. Ungeför som den jobbiga kollegan som på alla möten ifrågasätter allt och gör övriga deltagare galna efter ett tag. Varför skulle den inte kunna vara konstruktiv?

#14. Det är vällovligt att ta upp medias ansvar rörande ångestskapande. Dock får man inte tappa ordens valörer. Man skall som nämnts ovan känna empati och kanske oro, dock inte ångest.

Samma dag som jag skrev kommentaren ovan (#4), passerade passande nog (för en del av min argumentation) en asteroid nära jorden. Följande står att läsa på http://www.dn.se/blogg/markligheter/2011/03/17/mangalenskap/ :

"PS: Det kan tyckas märkligt att undergångsprofeterna missade att en rymdsten, en asteroid, stor som ett hus rusade förbi mellan jorden och månen så sent som i går, den 16 mars. Asteroiden 2011 EB74 hade med sina 14 meters storlek visserligen aldrig överlevt inträdet i jordatmosfären men det brukar inte bekymra alarmisterna på nätet. Nu passerade den 327.000 kilometer från oss."

Här finns lite mer att läsa om asteroider som passerat nära jorden och om asteroidförsvar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Asteroidf%C3%B6rsvar

Lyckan över mänskligheten!

Men vad händer nu när vi redan nått peak människa och befolkningsminskningen står för dörren.

Det är så märkligt hur dysterkvistarna organiserat sig när vi i i sak har allt mindre att oroa oss för. Vi bevisar att vi klarar av att både skydda oss mot naturkrafter i allt större utsträckning genom vår utveckling och med hjälp av vårt förstånd samtidigt som vi lärt oss att allt mer skydda naturen runt ikring oss.

Vår fortsatta positiva utveckling ligger framför oss med allt bättre teknik och när vi nu kommer bli färre pga av vår framgångsaga med allt bättre hälsa och effektivare teknik så kommer liksom alla domedgasprofeter trettio år för sent helt i otakt med den verkliga utvecklingen. Vi står inför en i princip obegränsad tillgång av elektricitet genom gen 4 och Thorium kraft. En sanning som stör alla dem som har domedagsprofetiorna som affärsidè.

Sedansjuttiotalet har vi gjort fantastiska miljövänliga innovationer med katalysatorer reníngverk. Vi människor är fantastiska och vårt välstånd oss väl värda. Vi har fortfarande bara knaprat i kanten på vad vi är möjliga till. Våra barn kommer att överraska oss om vi ger dem frihet och framtidstro och självförtroende.

Det gäller att skydda dem mot de misantropiska kontrollfreaken som nu uppmanar dem till att släcka ljus och sprida mörker över både deras framtid och frihet. Den gröna fundamentalistiska fascismen som nu frodas tillhör medeltidens katolska kyrka.

japans återuppbyggnad kommer att visa vad vår överlevnad handlar om. Kunskap funktion och rikedom. Den står inte i motsats till ewn vacker planet och skön natur utan hör ihop såsom fattigdom och naturförstörelse,