Därför är konservatismen stark hos de unga

En briljant artikel med ekon från och länkar åt flera håll: T.S Eliot "The Waste Land" uttrycker ju en besläktad desperation inför den moderna civilisationens själsliga intighet- som skapar en känsla av död och dödslängtan hos dess varelser. Vi har Harold Blooms starka franhävande av den västerländska civilisationens estetiska skikt - låt vara att hans poäng är att han förkastar all ideologi, även konservativ sådan hos kritiker (blogglänkar till höger). Och i en intervju för decennier sedan erinrade dirigenten Yevgeni Mravinsky (dåvarande Leningradfilharmonin) på samma sätt som Bloom och Johan Lundberg om hur människans autentiska identitet skapats genom att skikt efter skikt lagts på varandra genom kulturhistorien - i sin egen avsky inför själllösheten och reduktionismen i det kommunistiska systemet.

Tre komplikationer med konservatismen från mitt perspektiv: på samma sätt som jag kan uppleva tomheten hos modernismen, dyrkar jag dess estetiska yttringar,, från den perspektiviska ekvivalensen eller mångtydigheten hos en Cézanne eller Picasso, över Faulkner och Samuel Beckett till Stravinsky, John Coltrane, Warhol, Pollack. Modernismen har ju på det estetiska planet öppnat våra ögon, öron sinnen!

Och - på det politiska planet - då det gäller (ny)konservatismen har vi ju inte bara en hälsosam reaktion mot modernismens avarter utan även egna avarter, från kristna fundamentalister, vilket Lundberg nämner, till aggressiva fåtölljheroer som får kickar av hangarfartygg och stridsflyplan. En av de mer framträdande smet enligt elakt rykte undan från värnplikt under Vietnamkriget, ja ni vet vem jag syftar på. Inte riktigt min typ.

Håll fast vid det gamla, gamla traditioner och hierarkier. Konservatismen är mycket gammal, man brukar tala om medeltida rötter. Men ungefär samma tankegångar som Johan Lundberg framhåller kan man hitta hos Platon.

Sorry Johan, Platon kom före - du bommade med 2 500 år.

Skämt åsido har Johan Lundberg rätt i mycket: Vi lever mycket riktigt i en avförtrollad värld, det kan också vara ångestskapande med valfrihet för man bär hela ansvaret själv. Många klagar, faktiskt även många borgerligt sinnade, över ekonomismen och konsumismen.

Misslyckandet med miljonprogrammet var storskaligheten, i det jättelikt monumenala landskapet är människan som en myra, Den av produktionsskäl likhetsinriktade arkitekturen skapade monotoni och tristess.

Däremot har jag svårt att se kopplingen till islam eller att problemen i miljonprogrammen skulle bero på dessa områdens rotlöshet.

Det tar tid att integreras i ett nytt samhälle, historien visar att under ett antal decennier samlas italienare, svenskar eller andra emigranter i bostadsområden tätt inpå varandra. Med de nya generationerna som så småningom växer fram försvinner de etniska områdena och man integreras in i befolkningen.

I och med framträdande av förbättrade sjökommunikationer och handel utmanades det slutna samhället som baserades på inrotade traditioner. Det var så som Athen blev både mäktigt och demokratiskt. Det var detta som Platon försökte motverka genom att försöka skapa en samhällsmodell som stoppade all förändring.

Det är givetvis omöjligt att kvarhålla vid ett traditionellt samhälle. Människors resor och handel skapar möjligheten att skapa sig ny identiteter. I vår tid med tekniska hjälpmedel såsom jetflygplan påskyndas denna förändringsprocess ytterligare.

Det är en samhällsprocess på makronivå och i global skala.

För det tredje (kom inte med ovan): konservatismens preferens för det bestående, kan innebära den "essentialsm" - i form av klass, yrke, etc - som Sartre hänför till ett slags livslögn. Jag förstår att Lundberg inte är särskilt entusiastisk över denna sida hos konservatismen men jag märker inte desto mindre hos många nykonservativa debattörer en viss ovilja att ta till sig intellektuellt stoff från radikala eller liberala humanister som t ex Sartre eller Russell. Man slänger därmed ut barnet med barnvattnet.

"Men framförallt: en värld där de religiösa dogmerna höll tillbaka den mänskliga vetgirighet som sedermera befriade människor runt om på jorden från ond bråd död, från undernäring, sjukdomar och naturkatastrofer."

Ja bland annat den senaste veckans händelser visar väl att vi inte alls har befriats från något av dessa uppräknade fysiska och materiella ting. Johan Lundberg verkar leva utan nyhetssändningar.

Detta, som beskrivs är en slags materiell och vetenskaplig framstegsoptimism, som ställs mot det andliga, skönklingande och heliga ljusomstrålande. Inget av detta har försvunnit ur våra liv. Men naturligtvis har vi en fri vilja att förneka dessa olika sidor och ensidigt gå in för antingen att samla enbart materiella prylar på hög, att skylla allt elände i världen på varandra, samla på makt eller att inse att alla nivåer alltid finns i människors liv. Både död och liv, både andligt och materiellt.

Vi människor innehåller allt detta: från Dantes djupaste helvetesskildringar till det ljus han når uppe i himlen med sin Beatrice. Allt är erövrat av tidigare generationer och kan inses också av de unga generationerna.

Sedan är det en annan sak att människor i alla tider har gått in för att tro på illusioner, som olika sorters -ismer. Går vi tillräckligt långt på en sådan fördömelsens väg så blir det terrorbombare eller diktatorer av detta. Det blir ett slags mentalsjukdom, där den angripne går längre och längre bort från det samhälle, där de flesta befinner sig.

Men att det inte skulle finnas glädje och ljus också hos 20-30-åringar i vår tid är en stor bluff. Det vet bland andra jag själv som har ett uppsättning av den generationen i min släkt och till vilka jag har förmedlat den klokhet och vishet, som tidigare generationers livserfarenheter bidragit till.

Och tex Melodifestivalen är ett sådant uttryck för ungdomlig glädje och yra. Men denna tillställning kanske inte anses fin nog i upphöjda kulturkonservativa kretsar.

#2. Glöm inte att det konservativa Sparta vann det Peloponessiska kriget. I detta krig var det också Sparta som visade storsinthet och barmhärtighet mot de besegrade, i raka motsatsen till Aten. Samma Sparta som ett par sekel senare under sina kungars ledning slog in på en radikal och upprorisk ekonomisk jämlikhet fullt i linje med sin egen heroliska tradition. Den första socialistiska staten. I fråga om högkultur stod man heller inte Aten särskilt långt efter.

"... brist på andlighet, på historisk kontinuitet och på djupare sammanhang, socialt, existentiellt och etiskt,..."

Det är detta som är Det Mångkultuirella Samhället. Hela iden med mångkultur bygger på att man inte har någon gemenskap. Ingen historia, ingen kultur, inget språk. Inget över huvudtaget.
Det är detta som gör Det Mångkulturella Samhället till en så bizarr och skrämmande idé. Än värre blir det av att så gått som samtliga riksdagspartier och journalsiter ser detta som sitt utopia. Men det finns hopp. Överallt i europa har det börjat ske ett uppvaknande. Tyskland, Frankrike, Holland och till med i UK börjar man nu öppet kritisera den mångkulturella idén. Lite grand i smyg höjs försiktiga räster mot eländet även i Sverige, ännu så långe på internets bakgårdar som flashback. Men även det bonnierägda newsmill slänger in ett inlägg då och då. Lite märkligt eftersom bonniers övriga kanaler med DN i spetsen frustar ut mångkulturens förträfflighet.

#1. Slås av dåligt samvete över min egen kommentar: Johan Lundberg talar om "modernism" som politiskt projekt, eller som ideologi jag talar om den estetiska modernismen som aldrig kan ha med ideologi att göra överhuvudtaget. Av samma anledning undrar jag vid eftertanke om det var så klokt av JL att - om än aldrig så indirekt - dra in Dante i den konservativa sfären, låt vara att han ju inte menar att läsa Dante konservativt ideologiskt utan att Dantes skönhetsvärld gått förlorad för sentida generationer genom modernistisk nihilism etc. Grejen är ju dock att moderna författare som Beckett - i all sin nihilism - och Eliot i högsta grad kommunicerar med just Dante och ser en direkt kontinuitet tillbaka till denne.

Äntligen! Lysande inlägg! Just den 'destruktiva nihilismen,instrumentalismen och ekonomismen' som du skriver om gör att jag oroar mig enormt för den nära framtiden. De profithungriga och ansvarslösa aktörer som förefaller styra allas våra liv tycker väl att det är en fördel med rotlösa och okunniga människor som kan flyttas, styras och utnyttjas. Det finns gott om folk, sannerligen (alldeles för många) och om de bekrigar varandra och slåss inbördes spelar ju ingen roll för den som sitter i ett 'gated community' på Kajmanöarna. Ganska likt som vi behandlar djuren faktiskt - det finns fler där dom kommer ifrån så vad spelar det för roll hur dom lever? Blir så glad över att höra en vuxen, ansvarsfull stämma i allt larm vi översköljs med av de hänsynslösa och de okunniga. Tack!

Alla ideologier är farliga.
Vill man förstöra tradition, kultur, religion m.m.? Är det det som kallas framgång? Framtidens konservatism måste väl skrika högt om den överlever och det gäller inte att vara bara snäll och tolerant.
Kan man påtvinga ett samhälle abstrakta planer uppdiktade av någon filosof ?
Kan det sluta med en kompromiss mellan den konservativa och den liberala ideologin ?
Finns det ett bra, samhälleligt eller politiskt sätt som kan hjälpa att skapa ett mäktigt samhälle?

Gemenskap kan inte existera utan oberoende, själständiga individer och dem utvecklas bäst i ett stabilt samhälle.
Kan den reflexionen betraktas som ett fundament till kompromiss mellan konservatismen och liberalismen?

Det finns mycket politisk visdom att hämta ur konservativa idéströmningar, att välja det beprövade, det fungernade att förändra till det bättre och undvika radikala förändringar baserade på utopiska ideologier.

"Men samtidigt som världen genomgick exceptionella förbättringar, försvann någonting: ett visst mått av förtrollning."

Det är jag tacksam för. Ingen har ännu lyckats förklara för mig vad som är så bra med "förtrollning" när "förtrollning" innebär ofrihet, okunskap och ohälsa. Allvarligt talat. Finns det någon som på ett logiskt sätt kan förklara för mig varför "förtrollning" är något vi borde sakna? Jag skulle uppskatta om den förklaringen kunde klara sig utan adjektiv som "ljusomstrålad" och "skönklingande".

Jag är glad att jag lever i ett samhälle där jag trots allt har en relativt stor frihet att själv komma fram till vad som är rätt och fel och styra vem jag är och vilka grupper jag tillhör. Varför skulle jag vilja försumma eller rent av ge upp den friheten och underkasta mig "de historiska banden bakåt" och ta till mig värderingar och trosföreställningar från en tid då människor var betydligt okunnigare än de är nu och då avvikande personer avrättades?

Rötter är överskattade. Vingar är betydligt mer användbara.

Ingen har kunnat förklara för mig vad som är så bra med "avförtrollning" när "avförtrollning" (Entäzuberung; Max Weber) innebär ofrihet, okunskap och ohälsa.

:o)

*svingar sig på Andens vingar*

http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/16/betraktelse-over-friheten

Läs Tolkien!

(En kolossalt dålig sagobok är Bibeln däremot.)

Konservatism är yta, en strukturfacism som försenar händelsen i sig. Tänk att med en naturkrafts säkerhet så dyker en konservativ idediskussion upp två år efter Bush. Då känns det skönt att den amerikanska konservatismen ligger milsvida före den europeiska. Den är unken, skamlig och rasande destruktiv. Frihet, endast frihet och gärna lite nihilism on the side...

Lundberg argumenterar vackert för konservatismen, men rubriken är ju helt fel. Finns absolut ingenting som tyder på att konservatismen är stark hos de unga, tvärtom. Om man ser till hur de unga röstar så är det värnandet om miljön som är den stora politiskta trenden hos de unga. MP är inte sällan största parti, medan KD bara får ströröster.

Problemet med Lundbergs inlägg är att det är kritik utan en lösning. Att säga att det är problem med miljonprogrammen är inte kontroversiellt, utan frågan är vad som ska göras? Det är inte ett alternativ att återgå till bondesamhället eller den gamla slummen i tex klarakvarteren.

För mig är det stora problemet att konservatismen alltid längtar efter en tid som flytt. Guldåldern ligger alltid ca ett halvsekel bakåt i tiden, när de idag styrande krafterna var barn. De konservativa längtar efter något omöjligt, istället för att ge konstruktiva förslag på hur framtiden ska hanteras.

Om man ska hålla sig till den sammanhållning som Lundberg värnar, så är väl den intressanta trenden inte modernismen, som redan är över, utan nätsamhället. När mina föräldrars nätverk byggde på geografi, så har dagens unga nätverk som är helt uppbyggda runt intressen. Jag har själv lite svårt att begripa hur man kan ha fler nätkompisar i Japan än vanliga kompisar på gatan, men så ser det inte sällan ut. Den sammanhållande länken kanske är vilket nätspel man föredrar eller vilket popbands forum man följer. De drömmer inte om Stockholm utan om Tokyo eller Berlin.

Hur kommer världen se ut när dessa unga tar över? Jag vet inte, men den kommer vara annorlunda än min och helt väsensskild från Lundbergs. Kulturellt kan det bli en lika stor förändring som industrialismen.

Jag tror inte dessa unga kommer bry sig så mycket om svenska traditioner, för att uttrycka mig försiktigt. Frågan är om de ens kommer lära sina barn svenska språket. Astrid Lindgrens sagor tror jag nog klarar sig bättre än tex monarkin.

För det första: Detta var bra och diskussionen är seriös.

Sedan undrar jag om det inte finns en böljegång mellan avförtrollning och förtrollning. Brukar i sammanhanget hänvisa till filmen Cabaret där det finns en scen där de depraverade (avförtrollade) och sofistikerade människorna från Berlin hamnar på ett mysigt värdshus ute på landet (året är 1931). Vi hör en vacker gossopran sjunga någon tysk folkvisa och ser hans rena ansikte och blonda kalufs. Sedan sänks fokus till hans skjorta som visar att detta är en medlem av hitlerjugend.

För mig har eländet med nazismens uppkomst alltid behövt en ytterligare förklaring, nämligen att se den som "den enkla människans" reaktion på sönderfallande värderingar (= avförtrollifiering) där man letade efter renhet. "Vi" (who the heck that is) måste alltså akta "oss" för att "skapa" en värld som endast vilar i rationalism. Det varma "folket", gruppen, religionen måste också finnas (gemeinschaft enligt Tönnis). Problemet (egentligen endast ett av problemen) är att den stora staten (gesellschaft enligt samma författare) måste styras av någon och kan spricka när det endast finns en koalition av motstridiga intressen som var och en hyllar sin gemeinschaft.

Åter till böljegången. Jag tror att vi nu ser en reaktion. Samtidigt kan jag inte tänka annat än att någon form av internationell elit nu känner sig mycket komfortabel i sin gränsöverskridande gemeinschaft. Förutsättningarna ändras alltså. Tänk på bilden av "världens ledare" efter den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn! Man ser en informalitet som grundar sig i ett ömsesidigt förtroende. Böljegången fortsätter alltså men behöver inte alltid vara destruktiv.

Hoppas
Gösta Oscarsson
Kivik

#17 Jakob Jonsson: Du har fel angående den politiska trenden bland ungdomar. De partier som har konservatismen i någon form som sin officiella ideologi (M och SD) samlar tillsammans omkr. 40% av ungdomarnas röster. Man kan naturligtvis diskutera om någon av dessa partier borde klassificeras som konservativa och inte som maktpragmatiskt respektive populistiskt, men någon beröringsskräck för ordet verkar inte finnas bland ungdomar.

Väl märk att KD (som tyvärr inte erkänner konservatismen) också har ett ungdomsförbund klart till höger om sig, och moderpartiet har inte direkt belönats vare sig av ungdomar eller några andra grupper för sina vänstersvängar. Du har också inte rätt vad det gäller MPs popularitet och ungdomars vurmande för miljön. Kan rekommendera Kairos Futures rapport om ”Generation ordning” där det står följande:

"...bilden av den svenska ungdomen måste omvärderas. Dagens genomsnittliga ungdom är ingen överidealistisk miljökämpe som brinner för jämställdhet, utan snarare en måttfull person som längtar tillbaka till ett tryggt och lugnt Sverige som kanske aldrig ens har funnits."

Personligen tror jag att många av mina generationskamrater söker sig till konservatismen som en reaktion på den rotlöshet och det ok av värderelativism och kulturell självförnekelse som 68-generationen gjort till norm i Sverige.

// zeth

Vad pratar du om?

Bland förstagångsväljare fick SD 6% i riksdagsvalet, ungefär som genomsnittet alltså, och M endast 23% (enligt ValU, den överlägset största undersökningen). Samtidigt fick MP hela 16% - i storstäderna betydligt mer. KD fick endast 1% - en bråkdel av åldersgenomsnittet. Att referera till KDU är närmast löjeväckande med tanke på deras medlemsantal, även om de är flitiga på Newsmill.

Det finns alltså ingenting som tyder på att konservatismen skulle vara stark hos de unga.

Konservatismen andas morgonluft. Ett exempel på detta är SD som värnar om vår egna, svenska, kultur och är för ett strängare rättsväsende. Ett annat tecken på konservatismens återkomst är att det dyker upp allt fler skribenter som betecknar sig som konservativa. Vi kan också se ökad konservatism i form av fundamentalistiska strömningar, framför allt inom islam.

Även Kinas framgångar kan bidra till ökad konservatism. Kina är, trots att det kallar sig kommunistiskt, på många sätt konservativt. Ett sådant konservativt drag är avsaknaden av demokrati. Bland de stora politiska ideologierna - liberalism, konservatism och socialism - är konservatismen den som har minst intresse av demokrati. Ett annat konservativt drag i Kina är den åter framväxande konfucianismen.

Den främsta anledningen till konservatismens återkomst är dock antagligen att många tröttnat på både socialism och liberalism. Efter andra världskriget var socialismen under många år förhärskande, i Sverige i form av ett långt socialdemokratiskt styre. På åttiotalet så vände detta. Då startade en lång liberal högervåg genom att Reagan och Thatcher kom till makten.

I dagsläget är det många som fortfarande är trötta på socialismen och dessutom börjat tröttna på liberalism i form av privatiseringar, avregleringar, globalisering och finansvärldens ansvarslösa härjningar. För dessa människor utgör konservatismen det, antagligen, enda alternativet.

Konservatismen erbjuder för dessa människor bl.a. ett värnande om den egna nationen och därigenom en minskning av globaliseringens negativa effekter. Den erbjuder också ett ansvarskrävande av makthavare, t.ex. inom finansvärlden, där den liberala ideologin hyllat den ansvarsfria egoismen. Samtidigt så erbjuder den ett alternativ till socialismens internationalism och tolerans genom att värna om nationen och den egna kulturens värderingar. Den erbjuder också en kollektivism som bejakar skillnader i status, till skillnad från socialismen.

Är konservatismen bra eller dålig? Faran med konservatismen är att den kan dra för långt åt det odemokratiska och nationalistiska hållet vilket hotar leda till nazism eller fascism. Den kan också uppvisa för mycket motstånd mot förnyelse vilket kan leda till stagnation.

Trots dessa, och andra, risker - och trots att jag upplever mig närmare både socialism och liberalism - så tror jag att en viss ökning av konservatism kan vara bra. Den kan komma att balansera upp de värsta avarterna av den nu förhärskande liberala (o-)ordningen. Den kan också lösa socialismens dilemma som består i att vara tolerant mot intoleranta.

Min förhoppning är att det ansvarskrävande och ansvarstagande draget i konservatismen kan få större spelrum. Förhoppningsvis innebär detta då ett större krav på att makthavare ska hållas ansvariga samtidigt som makthavare också börjar ta ett större ansvar för de mest utsatta, i konfuciansk anda.

Slutligen tror jag att en viss ökning av konservatism i Sverige skulle kunna föra med sig just sådana positiva effekter. En anledning till att jag tror det är att typiskt svenska värderingar, d.v.s. det som konservatismen vill befrämja, huvudsakligen är väldigt inriktade på jämlikhet och frihet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur_i_Sverige#V.C3.A4rderingar ).