Sveriges egen Michael Foot:

Det påstås att svensk socialdemokrati inspirerats av Labourpartiet i Storbritannien när de vill förnya sig. På 1980-talet besökte Labour ledaren Neil Kinnock Olof Palme på Harpsund och Göran Persson och Tony Blair hade, enligt Persson, en nära relation. Nu verkar det som om socialdemokraterna har valt att kopiera inte bara Labours framgångs- utan även dess motgångsrecept. Efter att ha regerat i minoritet förlorade Labour och dess premiärminister James Callaghan regeringsmakten 1979. Inom partiet valde man då att ignorera sin tidigare pragmatiska socialdemokratiska ideologi som var mer rotad i kristendom än i socialism. Istället för Denis Healey, tidigare finansminister som varit med och drivit igenom besparingar som regeringen Thatcher fullföljde, valde partikongressen Michael Foot till ny partiledare 1981. Foot var en erfaren parlamentariker med en uttalad vänsterstämpel. Han hade tidigare varit arbetsmarknadsminister och Leader of the House of Commons (gruppledare i underhuset). När han valdes förutspåddes det att han skulle bli näste premiärminister och att Margaret Thatcher var en historisk parantes. Precis som Håkan Juholt var Michael Foot rörelsens kandidat, en briljant talare vid besöken i lokalföreningar, partikongresser och parlamentet. Valet 1983 resulterade i Labours sämsta valresultat i brittisk historia.

Socialdemokraternas likhet med det tidiga 1980-talets Labour har funnits där sedan 2006. En uppslitande valförlust och en debatt om hur regeringen Persson "förrådde" de traditionella frågorna. Ingen påpekar att det ekonomiska läget framtvingade budgetsaneringen och att det tog svensk borgerlighet ett decennium i opposition innan de fick förnyat förtroende. På samma sätt skapades inom Labour myten om att de "förråtts" av regeringen Callaghan. Därför borde partimedlemmarna och fackföreningarna få mer makt i partiet. Slutligen återfinns känslan av kollektiv panik. I Storbritannien skulle 1983 vara det val som väljarna satte ned foten, i solidaritet med tre miljoner arbetslösa och rösta för riktig socialism. Valet 2010 var det val som Alliansen skulle lämna walkover, Mona bli nästa statsminister och SD inte komma in i riksdagen!

Nu blev det inte så och man tycker sig ha prövat högerpolitik under Mona Sahlin. Riktig socialdemokrati bör få en chans i form av Försvarsutskottets ordförande. Enligt Ulf Bjereld innebär nomineringen "en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen". Men Juholt har precis som Michael Foot haft tunga uppdrag i partiet. En tidigare Leader of the House of Commons har ungefär samma ansvar för sitt partis politik som en partistyrelseledamot. Så ryggsäcken finns där och är tyngre än vad Juholt vill ge sken av. Han är en duktig politiker och det bestrider ingen. Hans tidigare utskottskollega Annika Nordgren Christen säger att 'försvars- och säkerhetspolitiken har fostrat Håkan Juholt till en samförståndspolitiker i hantverket.' Samt att han är 'en demagog, en folktalare som får hjärtan att bulta'. Michael Foot kunde också förhandla, utan honom hade inte minoritetsregeringen överlevt så länge som den gjorde. På grund av sin talekonst var han känd som Parlamentets Näktergal.

Håkan Juholt är en kompetent man och jag betvivlar inte att han passar bra på partimöten, i folkparken och i kammaren. Precis som Michael Foot gjorde på sin tid. Men han är på sätt en analog politiker i en digital tid och han vill framhäva sig som en rörelsemänniska som aldrig ville bli partiledare. På samma sätt som Michael Foot konspirerade för att nå partiledarposten gjorde Håkan Juholt samma sak. Men på samma sätt som James Callaghan rankas högre än Michael Foot i brittisk historieskrivning kommer Mona Sahlins stjärna att lysa betydligt ljusare Håkan Juholts.

David Lindén (9 artiklar)

Anmäl