Hur lång arbetsdag ska ett barn ha 2011?

Annelie Nordström är ordförande för Sveriges största fackförbund, Kommunal. Med 500 000 medlemmar i ryggen gick hon på Internationella Kvinnodagen ut och krävde åtgärder mot att föräldrarna tvingas hämta barnen för tidigt på dagis. Därigenom kräver Kommunal också längre arbetsdagar för barn. Det är magstarkt för ett fackförbund som krävt kortare arbetsdag för sina vuxna medlemmar sedan urminnes tider, och inskrivet i sina program sedan 70-talet.

Längre arbetsdagar för barn? Nu måste ni ändå skämta, tänker du kanske. Jodå, vi är införstådda i att barnarbete förbjöds redan på 30-talet. Idag talar man istället om barnens tid inom förskola och skola som arbetstid.  Ju längre dagar i barngrupperna desto tröttare barn. Vi har inget mot förskolan - vi vet att barnen har det bra där, men att den kan bli bättre och mer flexibel. Men att förskolan är bra rättfärdigar inte långa dagar. Långa dagar för barnen är betungande, precis som långa dagar för 500 000 kommunalarbetare.

Vi välkomnar debatten, Annelie Nordström och Kommunal. Som ni vet jobbar Kristdemokraterna för en flexiblare barnomsorg och ökade möjligheter för föräldrar att ta hand om sina barn. Om ni haft ett barnperspektiv och inte ett vuxenperspektiv hade ni naturligtvis kunnat vända er till Kristdemokraterna för att lösa era medlemmars problem istället för att vända er mot oss.

Kommunal vänder sig mot det dom kallar hemmafruidealet, en medvetet nedlåtande bild av de som valt att prioritera familjelivet. I ett mer jämställt samhälle kallar vi som kristdemokrater det hellre för föräldraideal. Varje år väljer fler och fler män att ägna mer tid med sina barn - och om vi kan hålla oss från frestelsen att kalla dem hemmafruar kanske den positiva utvecklingen kan gå snabbare. Att vara en god förälder och ta väl hand om sina barn kan väl inte vara så dåligt? Och att trappa ner på takten i ekorrhjulet under de år man har småttingar hemma kan väl inte vara någon skam?

Om någon förälder vill vara hemma en period med barnen när de är små försöker vi att hitta sätt att tillmötesgå detta. Men det allra vanligaste är ändå att båda föräldrarna jobbar och är beroende av en god och fungerande barnomsorg. Föräldrarna efterfrågar bättre öppettider och bättre bemanning på förskolorna - högst rimliga krav tycker vi. Ledsamt att det inte blivit så, trots att kostnaderna ökat markant inom barnomsorgen de senaste 20 åren. Detta måste vi politiker förstås ta itu med under övervakning av engagerade föräldrar.

Kommunal har istället bekänt färg - mot valfriheten - genom sitt påstående att valfrihetsspåret är ett uppenbart hot mot jämställdheten. Hur Kommunal kommit fram till att mindre valfrihet för föräldrarna leder till högre jämställdhet, eller bättre öppettider och högre bemanning i förskolorna har vi inte kunnat förstå. Där är Kommunal både oss kristdemokrater och föräldrarna svaret skyldiga.

Valfrihet verkar istället vara vad föräldrarna efterfrågar mest av allt, menar vi. Föräldrar vill välja barnomsorgsform, välja mellan olika förskolor, ha flexibilitet och trygghet. Valfrihet är en självklarhet säger vi och försöker gå föräldrarna tillmötes varhelst vi har makten. Valfrihet är en förutsättning för att uppnå föräldrarnas mål. Det är valfrihet som i längden ger föräldrarna makten som styr över utbudet.

Kommunal har också en illavarslande hakning på vårdnadsbidraget och att föräldrar kan få ersättning för att stanna hemma med sina barn. Några enstaka tusenlappar per månad missunnas de föräldrar som är hemma, mot de hundratusentals kronor som årligen subventionerar förskolan. För att Kommunal sedan i nästa andetag ska kräva att föräldrar som är hemma med försörjningsstöd ska få utökad tillgång till förskolan. Inte nödvändigtvis fel, men vad menar Kommunal då totalt sett? Är det barnen som är problemet?

Visst kan man ha synpunkter på vårdnadsbidraget, det har vi själva trots att vi är kristdemokrater och föräldrar till systemet. Skillnaden är att vi vill utöka valfriheten och ge möjlighet till mer tid med barnen medan Kommunal i en kovändning argumenterar tvärtom - mot tid med barnen. "Det kan bidra till en norm om att barn bör vara hemma med en förälder så mycket som möjligt", säger de. Med den retoriken utgör Kommunal inte bara ett hot mot vårdnadsbidraget utan även mot föräldrapenningen, som de tidigare kämpat för.

Att Kommunal tar strid för jämställdheten är glädjande. Allt annat hade varit besvärande för en facklig organisation med så många kvinnliga medlemmar. Men om jämställdheten ska gå ut över barnen vill vi inte vara med. Det är välbehövligt att höja rösten på Internationella Kvinnodagen den 8 mars, men om man likt Kommunal använder sin röst till att måla upp en konflikt mellan barn och vuxna så undrar vi vad man har tänkt att säga den första måndagen i oktober, på Internationella Barndagen. Vad återstår då mer än ett slätt - förlåt?

Malin Appelgren (KD)
Kommunalråd Solna

Jessica Nyberg (KD)
Kommunalråd Lidingö

Ebba Busch (KD)
Kommunalråd Uppsala

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33973

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför vara förvånad.
Kommunal är en politisk organisation som står närmare S än sina medlemmar. Har man någonsin hört talas om att de lyssnar eller frågar vad medlemmarna egentligen tycker

Kommunals pampar siktar troligtvis på en politisk karriär inom S.

Permalänk | Anmäl #1 P H, 2011-03-13, 22:28

Bra skrivit!
Förundras över att jag som hemmapappa hyllas av feminister medan en hemmamamma som gör precis samma som mig "inte vet sitt eget bästa"

Permalänk | Anmäl #2 Andreas Haaskjold, 2011-03-13, 22:29

Genom den individuella beskattningen eller särbeskattningen, ser inte samhället familjen som en ekonomisk enhet. När samhället inte räknar med familjen och ser den som en enhet, har det inte något barnperspektiv heller. Barn däremot ser familjen som en enhet.

Man skulle kunna återinföra sambeskattningen igen. Den kunde vara frivillig dvs. man skulle kunna ansöka hos skattemyndigheten om sambeskattning, det skulle öka valfriheten. Så länge föräldrarna lever tillsammans skulle man kunna dela lika på pensionspoängen, också, om en förälder väljer att vara hemma eller jobba deltid. Alternativt skulle man kunna ange i deklarationen hur många som ska leva på ens lön (vuxna som barn i fall någon förälder väljer att vara hemma med barnen) och beskattas därefter. Detta skulle kunna bli en skattelättnad även för ensamstående som kanske skulle kunna gå ned i arbetstid? Tyvärr tycks vårdnadsbidrag väcka en del ont blod, eftersom det är ett bidrag, men sambeskattning eller avdragsrätt kan väl ingen ha argument emot.

Barn under tre år har mer behov av föräldrarna än av andras barn. Vistelse på dagis i tidigare åldrar stör anknytningsprocessen och därmed den följande frigörelseprocessen som yttrar sig i diverse trotsåldrar. Men det finns situationer som gör att även underåriga måste vara på dagis. Då gäller det att barngrupperna är små och det kan uppnås om fler stannar hemma med sina barn, det är ju brist på kvalificerad förskolepersonal. Arbetsmiljön måste vara god och lönen bra så att personalen trivs och stannar kvar. Då kan barnen få en stabilare anknytning till personalen, också. Att ständigt störas i anknytningsprocessen medför stor sorg hos barnet varje gång och om det sker ofta, kan det försvåra anknytningen till egna barn och en man/kvinna senare i livet och främjar inte heller utvecklingen mot självständiga vuxna. En stressig och bullrig miljö är naturligtvis inte heller bra.

Samhället har råd att satsa på barnen och det satsas också stora summor. Frågan är om dessa satsningar är rätt prioriterade och för barnens bästa. Eftersom det råder oenighet om vad som är barnens bästa, är det viktigt med valfrihet i barnomsorgen. Det är samhällets fortlevnad även i framtiden och inte bara just nu som det handlar om. Ett samhälle som inte vill satsa på barnen och inte ser familjen som något att ha, är ett värdelöst samhälle.

Permalänk | Anmäl #3 Ina Höst, 2011-03-14, 10:47

Ni har naturligtvis helt rätt. Jag gillar dagis, jag gillar mina barns pedagoger och underbara kompisar. Men, det finns inte ett skäl i världen mer än skattetryck som gör att kidsen behöver vara på en instution mer än max fem timmar per dag. Hämta tidigt är en protest mot den skit som utvecklas under social ingenjörskonst - vi älskar våra barn och vår familj för mycket för något annat.

Permalänk | Anmäl #4 Joakim S Rönngren, 2011-03-14, 10:53

Kan inte annat än att hålla med. Det märkliga är att de flesta tycker som ni - men röstar tvärtom! Man framhåller att: Barnen är det viktigaste vi har, sedan vid valurnorna läggs rösten på de partier som ger det motsatta resultatet. Just synen på barn, föräldrar och valfrihet motiverar min röst på KD.

Permalänk | Anmäl #5 Rune Wåhlin, 2011-03-14, 12:03

Jag blir så glad när jag läser artikeln och alla fina kommentarer (ovan).

En släkting till mig är förskolelärare och hon har fått hörselskydd pga. den höga ljudnivån. Undra just hur de små barnen mår?

Permalänk | Anmäl #6 Ulrika W.Andersson, 2011-03-14, 12:42

@Ulrika 13:42, om förskolelärarna inte ens kan få barnen att hålla normal ljudnivå så är de inkompetenta. När jag gick på dagis blev de som skrek eller förde liv uthystade på utegården tills de lugnat sig. Det gick alldeles utmärkt. För övrigt är det fjantigt att kalla det för "arbetsdag" att vara på dagis. Tror bara det är kristdemokrater som använder sånt språkbruk. Att leka är inget arbete. Att vara med kompisar är inget arbete. Snart får vi väl läsa indignerade inlägg om att de små liven tvingas arbeta i sitt anletes svett genom att hälsa på mormor.

Permalänk | Anmäl #7 Karin Granström, 2011-12-20, 20:21