Den politiskt korrekta jämställdheten förtrycker hemmafruarna

Mångordig och krånglig text , budskapet dukade undan tämligen snabbt i röran.

Men rubriken håller jag med om. Men försvaret mot radikalfeministiska doktriner : Att värdera och synliggöra obetalt arbete i hemmet, känns inte sådär jättefräscht som försvar . Överhuvudtaget ska politiker och opinionsbildare ge fan i att stoppa näsan i väljarnas familjära angelägenheter.

två fel gör inte ett rätt.

Jätte bra artikel! Föräldrapolitiken måste moderniseras. I ett modernt samhälle måste det finnas valmöjligheter. Jag tror inte att någon gillar tvång vare sig det gäller att tvingas vara "hemmafru/man" eller att tvingas lämna ifrån sig sina barn.
Förr eller senare kommer det protester. Idag "skaffar" man barn betydligt senare i livet, än vad man gjorde förr. (Min mamma var 23 år när hon blev mamma för första gången och jag var 34 år) Detta gör att många av dagens föräldrar har hunnit skaffa sig en utbildning och jobbar många år innan de får sitt första barn. Vi känner oss tillräckligt gamla för att få bestämma över våra liv.
Jag tror absolut att familjepolitiken kommer att förändras. Många föräldrar vill umgås mer med sina barn och tillåtas gå efter magkänslan. Tänk att kunna få säga "var sak har sin tid"!!

Mycket klarsynt och bra skrivet, i skarp kontrast mot det "tunnelseende" som präglar de feminister som har ledande politiska uppdrag. Valfrihet i barnomsorgen, inkl reell möjlighet att stanna hemma med barnen, borde vara minst lika självklart som rösträtt i riksdagsval. Att kvinnor (och män) förvägras den valfriheten i vårt land är en nationell skam.

Jaha, här har vi ytterliggare en feminist, som inte är överens med andra feminister. Men det är bra, snart kan vi byta ut ordet "kvinna" med "feminist". Eller kanske dags att träda ut ur denna alltmer underliga roll, och bli människa, för båda könens bästa?

Mycket sällsynt och mycket välkommet! Detta, att en etablerad person i den svenska nomenklaturan som Bam Björling kritiserar "den totalitära inriktning som sedan länge präglar det officiella svenska jämställdhetsarbetet och hur oliktänkande tystas."

Vi i proteströrelserna, som länge protesterat mot denna totalitära inriktning, har fått stå ut med att utnämnas till aparta extremister, vara lierade med skumma krafter, vara lögnaktiga i debatten och en fara för demokratin mm av t ex DN-journalisten Anna-Maria Hagerfors och hennes väninna, riksdagsledamoten (fp) Ingrid Ronne-Björkqvist och andra.

Vi har däremot fått medhåll från t ex brittiska sociologen Patricia Morgan, som i sin bok Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared (CIVITAS) jämför den totalitära familjepolitiken i Sverige med Sovjetunionen. Och den svenska "arbetslinjen" liknar Morgan vid en Potemkinkuliss, när det visar sig, att småbarnsföräldrar är borta 20-30% av sin arbetstid för att sköta egna sjuka barn och annat.

Morgans välunderbyggda kritik har förstås nonchalerats eller tystats ner i Sverige. Liksom vi offer för svensk totalitär familjepolitik, som alltför högljutt vill skrika ut våra protester mot statens övergrepp på några av våra mänskliga rättigheter, råkar ut för censuren här på Newsmill eller i de svenska media "som räknas".

Tack, Bam, för draghjälpen i vår frihetskamp !

Vad är det ni vill? Vem bryr sig om ni är hemmafruar eller inte? Varsågod. Var hemma. Jag tänker dock inte vara med och försörja er, det får era män göra.

Jättebra artikel och en utmärkt draghjälp av en auktoritet inom jämställdhetsarbetet för de som vill ha valfrihet när det gäller familjens livsstil.

Förutom den totalitära attityden mot de som vill slippa lämna bort sina barn på dagis i alltför späd ålder, så är väl särbeskattningen det största hindret för dem. För att slippa anklagelserna om att hemmamammorna vill ha andras pengar, skulle man kunna återinföra sambeskattningen. Den kan vara frivillig så att ingen behöver vara rädd för att ofrivilligt hamna i en" kvinnofälla" . Gifta och sambos skulle kunna ansöka om sambeskattning hos skattemyndigheten. Föräldrarna skulle även kunna dela lika på pensionspoängen så länge de lever tillsammans. Då är de väl garderade i fall av hemskillnad. Om detta luktar för mycket 50-tal skulle man i deklarationen kunna ange hur många som ska leva på ens lön och beskattas därefter, som alternativ.

Äterstår frågan vad man kan göra för ensamstående som vill ha mer tid för sina barn.

Saken är ju den att små barn fram till 3-4 års ålder har inga behov av att socialiseras med andra barn, däremot har de behov av sina föräldrar som kan lyssna och en välkänd, stabil och lugn miljö eftersom det händer så mycket inom den de första åren och de har nog med det. Anknytningen till närstående (pråglingen) i späda år avgör hur de lyckas anknyta känslomässigt till en ny familj i vuxen ålder.

Målet med all vård och ledning av barn måste vara att främja livsdugliga vuxna som kan hitta en plats i samhället där de kan bidra efter just deras förmåga.

Samhällsekonomiskt är satsning på barnens en investering i framtida humankapital. Vilken inriktning denna satsning ska ha måste utgå från barnens grundläggande behov. Samhällsekonomin måste även inräkna investeringar och inte bara årliga inkomster och utgifter.

Detta hälsar en farmor.

Varför inte blåsa liv i det gamla politiska kravet på 6 timmars arbetsdag?

Vår bristvara är TID. Vi tillbringar i ett heltidsarbete 10-11 timmar per dag borta från hemmet (beroende på restiden). TID, inget kunde bättre främja omsorg om barnen och omsorg om de gamla och omsorg om det gemensamma & obetalda.

Det ekonomiska? Tja, ur arbetgivarens synpunkt kunde de få två arbetslag i produktionen kl 07-13.30 och 11.30-18...effektivitet i lokal och resursutnyttjande. Mer spridd rusning och tryck i kollektivtrafik och i butiker. Föräldrar som saxar arbetstider.

Inbesparingar kunde göras i barnomsorg, skola och vård av gamla. Antalet arbetslösa skulle sjunka. Och känslan av delaktighet och gemenskap öka.

Jag tror att det är dags att damma av och utreda möjligheterna!

Jo, man ska kunna sakligt diskutera 6-timmars arbetsdag, medborgarlön, vårdnadsbidrag, sambeskattning, modersinstinkter, alla olika lösningar för familjens bästa och inte minst barns grundläggande behov.

OK Ina, bra :-)

Men jag tycker att vi ska diskutera "fadersinstinkterna" också. Någon undersökning sa att pappor i genomsnitt tillbringar 15 minuter per dag med barnen. Jag vet inte om det stämmer, men någonting ditåt är det.

Barn behöver sin pappa, män i omgivningen! Och pappa behöver barnen för att undgå att reduceras som människa.

Det är bara 150 år sedan män tillbringade sin tid "hemma", i synnerhet i de långa vintranas inomhusarbete. Pappor arbetade också tillsammans med barnen, lärde upp dem.

Industrialismen skiljde barn från fäderna och män och kvinnor i arbete åt. Låt oss upphöra med att se "pappa borta, mamma hemma" som något naturligt. I mina ögon är det naturvidrigt.

Visst kan vi diskutera fadersinstinkten, också!

Men mamman är nog den viktigaste personen i barnets liv de första 2-3 åren. Men redan i 4-årsåldern blir pappan lika viktig. Då vill barnen vara med pappa. Det borde finnas större möjligheter att ta med barnen till jobbet nu och då. Det brukar de tycka är väldigt intressant och spännande när de blir såpass stora. Klart pappan ska vara delaktig i uppfostran när det är dags. Allt till sin tid, menar jag.

Du tar det gamla bondesamhället som exempel. Och så var det då. Men människorna började inte bruka jorden, hålla boskap och bli bofasta förrän för 10 tusen är sedan. Bondestenåldern eller jordbruksrevolutionen spred sig från Mellanöstern och Asien sakta till andra områden och nådde Skandinavien ett fåtal tusen år senare. I hundratusentals år var människorna kringvandrande jägare och männen kunde vara borta från boplatsen i flera dagar i sträck. De flesta forskare är överens om att könsrollerna till vissa delar var bestämda den gången. Men för den skull behövde det inte vara någon hierarki baserad på kön. Människorna kunde inte unna sig lyxen med ojämlikhet och förtryck bara för att de var olika. Jägarfolkens livstil inbjöd inte heller till sådant. Det är ett senare fenomen.

Ina skrev:
"Människorna kunde inte unna sig lyxen med ojämlikhet och förtryck bara för att de var olika. "

Jo, så var det nog. Små, nomadiserande människoflockar kan bara fungera i fredlighet och i egalitär kultur.

Dock var människor då inte så mycket jägare som samlare. Både män och kvinnor. De plockade frukt, frön och rötter och snarade småvilt, inte särskilt mycket storvilt. Sådan jakt var mycket resurskrävande...och gav lite tillbaka i form av mat. Det var fest, inte vardag :-)

Jag tror att män tog hand om barn i hög grad eftersom människoflocken levde tätt samlad. Dock inte diande småttingar, det är en kvinnlig specialité.

Min bedömning är att det är något knas på det här med att Mamma är så ultraviktig de tre första åren - oundgänglig. Hon är bara ultraviktig det första halvåret-året. Småttingar anknyter starkt till också syskon och pappa, har full tillit.

Men det stämmer att riktigt små barn bara anknyter till de närmaste i familjen. Först senare till många.

Frågan är hur många en "familj" är?

Jag bodde ett halvår på landet i Västafrika. Visst var det mest mammorna som tog hand om bebisarna. Men småttingar vandrade från famn till famn, pussade och gullade med som allmän värdefull egendom. Männen jollrade mycket mer än i Sverige och det var inte tal om att bebisar inte tålde denna kringvandring bland famnar.

"Familjen" var mycket större för 100 år sedan än nu. Vi är onaturligt få!

Min dotter är döpt efter en gammal kvinna i Hälsingland, en mora. Alltså det kvinnliga överhuvudet på en inte-så-liten bondgård. Fem barn + De gamla + ogift släkt. Och pigor och drängar. De var 25 personer vid matbordet. Det var "familjen".

När jag var nybliven mor på 70-talet, sliten mellan den moderna idén att amma så fort min unge ville och den gamla 4-timmarsregeln, frågade jag Ella till råds, hur hon hade gjort. Hon tyckte inte det var nåt att fråga om. Hon jobbade med sitt, när lillen blev hungrig ropade de på henne, hon ammade och lämnade över barnet till andra och gick tillbaka till jobbet :-)

Mycket att fundera på här. Intressanta saker. Vi är överens om att förtryck och ojämlikhet fast vi inte är lika är ett senare fenomen i mänsklighetens historia.

Gunnel: "Dock var människor då inte så mycket jägare som samlare. Både män och kvinnor. De plockade frukt, frön och rötter och snarade småvilt, inte särskilt mycket storvilt. Sådan jakt var mycket resurskrävande...och gav lite tillbaka i form av mat. Det var fest, inte vardag :-)"

Vår art är inte mer än 200 000 är gammal. Man har kunnat konstatera att tidigare människoarters skallvolym ökade kraftigt när de hade utvecklat jaktvapen som dög till storviltsjakt och sedan de börjat behärska elden (som Homo Erectus lyckades med för minst 1/2 miljon år sedan). Med hjälp av fossilfynd har man har kunnat konstatera att Homo Sapiens också ägnade sig åt storviltsjakt . Fisk var också en viktig del i kosten och därifrån får vi viktiga fetter som behövs för hjärnans tillväxt. Kvinnorna kunde jaga småvilt och fiska nära boplatsen medan männnen var borta på jakt Nej, jag tror att jakt och fiske var huvudsysslan och samlandet var en liten bisyssla. Tänk efter, de var beroende av sessongvaror, de kunde inte lagra livsmedel eftersom de inte var bofasta. Vilda frukter är dessutom väldigt olika i kvalitet, kolla fågelbär, en del träd bär delikata bär medan andra är oätliga. Bananer är oätliga om de inte är sterila. Dessutom innehåller vegetabilier proportionellt mycket mindre kalorier än animalier vilket innebär att det tar mycket längre tid att samla in tillräckligt med föda än att jaga. Med jordbruksrevolutionen och bofastheten kunde vi tillgodogöra oss näring från frön och spannmål, det krävs ju att de mals och bearbetas innan. Vi höll boskap och kunde livnära oss på mjölk och mjölkprodukterf och vi kunde framställa olja. Idag måste vi förlita oss på sådana livsmedel, människorna är för många och djur och fisk för få för att vi skall kunna ha samma diet som under jägarstenåldern.

Många forskare tror att amningsperioderna under jägarstenåldern varade mycket längre än 6 månader. Dels var det viktigt att hålla populationenen nere så att man hade tillräckligt med föda under dåliga tider, dels var modersmjölken ett viktigt näringstillskott under de första åren.

Jag tror så här: Barnet och mamman har vant sig vid och lärt känna varandra under amningen, de börjar bli trygga med varandra. Omkring ettårsåldern tar barnet sina första steg, då är det viktigt med en trygg famn som är beredd att ta emot det. Vid två års ålder kommer den första trotsåldern, då barnet börjar bli medvetet om att det har ett jag som är skilt från modern och därför säger nej till allting. Vem är då mest lämpad att ta detta för vad det är? En stressad barnskötare, en pappa som inte är beredd? Ja, jag räknar med förnuftiga mammor med naturliga instinkter.
.
Gunnel: "Men det stämmer att riktigt små barn bara anknyter till de närmaste i familjen. Först senare till många."

Precis!

Gunnel: "Frågan är hur många en "familj" är?

Jag bodde ett halvår på landet i Västafrika. Visst var det mest mammorna som tog hand om bebisarna. Men småttingar vandrade från famn till famn, pussade och gullade med som allmän värdefull egendom. Männen jollrade mycket mer än i Sverige och det var inte tal om att bebisar inte tålde denna kringvandring bland famnar."

Min erfarenhet av spädbarn, så tolererar de andras närmanden så länge mamman är inom synhåll. Nykomlingar granskas mycket noga om barnet känner sig tryggt, annars skriker det.

"Familjen" var mycket större för 100 år sedan än nu. Vi är onaturligt få!"

Familj kommerv av latinets familia som innefattar medlämmarna i ett hushåll, inklusive inneboende tjänare och boskap. Det är väl en bra definition tycker jag, hur stor eller liten en sådan familj är.

Gunnel: "Min dotter är döpt efter en gammal kvinna i Hälsingland, en mora. Alltså det kvinnliga överhuvudet på en inte-så-liten bondgård. Fem barn + De gamla + ogift släkt. Och pigor och drängar. De var 25 personer vid matbordet. Det var "familjen"."

Gunnel: "När jag var nybliven mor på 70-talet, sliten mellan den moderna idén att amma så fort min unge ville och den gamla 4-timmarsregeln, frågade jag Ella till råds, hur hon hade gjort. Hon tyckte inte det var nåt att fråga om. Hon jobbade med sitt, när lillen blev hungrig ropade de på henne, hon ammade och lämnade över barnet till andra och gick tillbaka till jobbet :-)"

4-timmarsregeln är bara ett riktmärke. Om barnet skriker och vill ha bröstet, kan man ge det det. Men jag tycker att du fokuserar lite väl mycket på vuxna. Bondesamhället för 150 år sedan tog inte mycket hänsyn till barnens behov. Det handlade om att lyda och aga var utbredd. En del barn blev också efterblivna som vuxna.

Under jägarstenåldern gällde det att alla barn skulle överleva, efter agrarrevolutionen gällde det att få så många barn som möjligt för att få arbetskraft och lite svinn fick man räkna med.