Det handlar om att lära sig att leva med sin stamning

En va-va-vanlig missuppfa-fa-fattning om st-st-stamning är att proble-le-lemet är enkla uppha-ha-hakningar i talet.

En annan fördom är att stammare är ängsliga, asociala och rentav dumma. Stamning som personlighetsförstärkande lyte, alltså.

En tredje myt är att människor som stammar kan sluta stamma, bara de bestämmer sig.

När jag gick i skolan och skulle läsa högt sa min fröken "Du kan tala utan att stamma. Det är bara att du gör det!"

När kung Georg IV stammar ryter hans far "Spit it out! Spit it out!" om ordet som fastnat.

Exakt då förvandlas stamningen till ett funktionshinder. När stammaren får klart för sig att upphakningarna är fel, rentav oacceptabla, växer de till hinder i livet. Då måste stamningen skylas över och gömmas undan.

Jag har använt många knep för att dölja min stamning. Jag har undvikit vissa ord, stavelser och situationer. Bara presenterat mig med förnamn, kommit för sent till möten som jag vet ska börja med en presentationsrunda, mejlat istället för att ringa.

Jag har talat på den allra sista gnuttan luft, med svag och ansträngd röst. Jag har gett mig själv en skjuts framåt i talet genom att röra på huvudet - ibland har det blivit som spasmer. Jag har kämpat som ett djur för att ta mig förbi stamningen till nästa passage flytande tal. Jag har spänt kroppen tills käkarna låst sig.

Detta är stamning för mig. Detta är det funktionshinder jag har kämpat med i många år. Några enkla upphakningar har det alltså inte varit fråga om. Om jag ba-ba-bara stammar på de-de-det här sä-sä-sättet är det en befrielse. Sådan stamning stör mig inte alls.

Jag gruvade mig för att se The King's Speech. Jag var rädd att filmen skulle rida på myterna om stamning. Det gjorde den inte. För första gången får jag se en människa gestalta stamning exakt som den känns för mig.

När Colin Firth stirrar in i mikrofonen, spänner käkarna och inte får fram ett enda ord vet jag precis vad som händer med honom. Vilka muskler som krampar, vilka tankar som virvlar, hur skammen förlamar honom.

Det som slår mig när Georg IV stammar är hur lite som syns utanpå. Kungen är precis som jag expert på att gömma ångesten inuti kroppen.

Funktionshinder som präglar kommunikationen antas ofta kunna avgöra en människas hela personlighet. I stammarens fall blir fördomen att hon är ängslig och asocial, det är därför hon talar så osäkert.

I mitt fall stämmer det inte. Jag är social, känslomässig och verbal - ibland i överkant. Stamningen är bara en del av mig, som försvårar för mig i vissa situationer. Samma sak gäller för den som är blind, döv eller har dyslexi. Ett funktionshinder utgör aldrig en människa. Ett funktionshinder är bara en del av en människa.

The King's Speech lyckas fånga det. Kung Georg IV är varken blyg, osäker, asocial eller ängslig. Han är tvärtom en rasande smart man med stark vilja och oslagbar timing i sin humor.

- Det gör inget om du tar pauser när du håller ditt tal. Pauser signalerar allvar, säger kungens självlärde talpedagog Lionel Logue.

- I sådana fall är jag Englands allvarligaste man, svarar Georg IV.

Sådan galghumor har jag behövt när stamningen har varit som svårast. Jag har även behövt mina närmastes kärlek för min stamning - som en självklar del av mig.

- Jag tänkte att du stammar så vackert så de kommer att lämna oss ifred, säger drottning Elizabeth till Georg IV när han är rädd för att blotta sig i offentligheten.

Hon smeker honom kärleksfullt över kinden.

Filmens upplösning är feelgood. Georg IV axlar slutligen manteln som kung och tvingas hålla det radiotal som ska gjuta mod och sammanhållning i Storbritannien inför kriget mot Hitlertyskland.

Georg IV håller talet, med stamning och allt. Talpedagogen Lionel är med i varje stavelse i den privata radiostudion. Han manar kungen framåt från mening till mening.

Det handlar inte om att bli botad - om att sluta stamma. Det handlar om att lära sig att leva med sin stamning, trots omgivningens fördomar och ens egna rädslor. Så att man vågar ta plats i världen trots att man stammar. Så att även den som stakar sig har rätt att tala högt och klart.

Det blir bättre med åren. Om man orkar utsätta sig för skrämmande situationer blir de mindre skrämmande för varje gång. Stamningen är fortfarande min ömma punkt, men den hindrar mig allt mindre i livet.

Jag har alltid älskat att skriva, kanske för att det skrivna ordet aldrig har hindrat mig som det talade. När jag var 19 år började jag skriva ledare i Piteå-Tidningen. Jag tänkte att "nu har jag det". Nu har jag funnit ett sätt att säga min mening i samhällsdebatten utan att stamningen kan hindra mig.

Riktigt så enkelt blev det inte. Efter något år på Dala-Demokraten kom jag till Aftonbladet. Att vara ledarskribent blev mycket mer än att bara skriva. Det var ett ständigt prat. Jag skulle ha möten med kollegor och nattchefer om nästa dags ledarsida. Svara på telefonsamtal från arga och glada läsare. Bli uppringd av tv- och radiomänniskor som ville ha med mig i sina program, helst redan ikväll.

Oftast sa jag nej, oftast med en känsla av misslyckande. Det tog många år för mig att acceptera att jag inte kan slänga mig in i radiostudios eller ner i tv-soffor på samma sätt som andra samhällsdebattörer. För mig kräver offentliga framträdanden stor energi och noggranna förberedelser. Jag måste sålla noga bland mina erbjudanden. Jag måste våga utmana mig själv och min stamning, men inte tvinga mig till mer än jag klarar av.

Det är inte bara av ondo. Jag riskerar aldrig att bli ett utslitet debattansikte. När jag står på en scen eller gör en intervju kan man vara säker på att jag har något viktigt att säga. Att jag väljer att sätta mig i den situationen trots att jag innerst inne är rädd för att falla igenom och bli stum.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig låta stamningen gå ut över kärleken. När min bästa vän gifter sig eller min pappa fyller 60 ska jag våga hålla talet som förklarar mina känslor.

Självklart är jag nervös som fanken innan. Stärker mig med ett glas champagne. Tummar på anteckningarna och undrar hur i hela friden det här ska gå. Ska nu 80 personer, varav 40 jag inte känner, höra mig stamma som besatt?

I nästa ögonblick står jag på scenen. Och märker att jag njuter av stunden. Inte för att jag slipper stamma. Utan för att jag har något viktigt på hjärtat och säger det. Med stamning eller utan.

Åsa Petersen (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33792

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

För mig gick det över. Jag minns inte riktigt när, men efter skolan var det. Men en sak: Jag har hörde aldrig flickor stamma. Konstigt!

Permalänk | Anmäl #1 Alvin Stoltz, 2011-03-07, 20:04

Måste säga att jag tycker det är starkt att fortsätta på högskola och bli journalist, För mig var skolan en stor pina där jag lade stor möda på att inte synas på lektionerna, aldrig räcka upp handen trots att jag kunde frågan, Skolkade många svenskalektioner när det fanns risk för högläsning. Att fortsätta studera fanns inte på kartan. När jag gick i grundskolan på 70-talet var försåelsen för stamning obefintlig, hoppas det är bättre nu.

Permalänk | Anmäl #2 BoB, 2011-03-07, 22:33

Sällan man läser något så insiktsfullt om stamning. Känner igen just det där om att man ska bara bestämma sig - eller intellektuellt inse att man kan prata om man vill. Oerhört frustrerande. Liksom mycket av den hjälp samhället erbjuder. Andas med magstöd.
Har nog också lärt mig leva med det. Men ändå är email är underbart befrianhde som kommunikationsmedel. Undervisade som lärare ett tag mest med hjälp av svarta tavlan då mitt tal riktigt kört ihop sig, men gav inte upp. Har under perioder tidigare knappt kunnat använda telefon och biter automatiskt ihop fortfarande när det ringer.
Har varit avundsjuk många gånger på folk som kan låta munnen bara gå - och dessutom utan att just säga något. Vilket slöseri med resurser. Har man haft problem med sitt tal förstår man att väga orden på guldvåg.

Permalänk | Anmäl #3 Anders Norberg, 2011-03-08, 00:10

Det finns många människor med positiva erfarenheter av cannabis i samband med stamning. Det fungerar inte för alla, men många människor upplever att de stammar mindre när de har använt marijuana.

Permalänk | Anmäl #4 Liam Murray, 2011-03-08, 01:21

Knappast stammande det är fel på, samhället är det fel på.

Permalänk | Anmäl #5 Erika Dahl, 2011-03-08, 06:41

Jag hade en engelsk vän några år och han stammade kraftigt, men förvånande nog aldrig när vi var ensamma. Då flöt orden utan avbrott, och jag tror inte ens han tänkte på det själv.

Permalänk | Anmäl #6 Christina Lundqvist, 2011-03-08, 10:11

Det handlar alltid om att acceptera sig precis som man är - dock också våga prova bra metoder. Normalt stammar inte människor när de sjunger (t ex Orup). Detta då bukstöd/diafragma används vid sång. Det går att träna talet på samma sätt - att tala med bukstöd. Läs gärna artikel i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article56580.ab

Jag har själv coachat stammare med klart goda resultat just genom att träna tal med bukstöd.

Permalänk | Anmäl #7 Lennart Matikainen, 2011-03-08, 12:39