Kvinnodagen

annika hernroth om Kvinnodagen

Den svenska feminismen sviker kvinnorna

Publicerad: 2011-03-07 19:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

I för många år har den svenska feminismen varit en vänsterangelägenhet, en sluten rörelse för en liten mediaelit utan kopplingar till de kvinnor den säger sig representera. Vi efterlyser en ny feministisk rörelse, där kvinnans rätt att forma sitt eget öde sätts framför politiska särintressen och sliten vänsterretorik och där ordet feminism inte längre behandlas som en skyddad titel.

14 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Vi som skrivit den här debattartikeln är Annika Hernroth frilansskribent och politisk bloggare http://truthandfiction.wordpress.com/ och Anna Ask Civilingenjör i teknisk matematik och doktorand på LTH

Feminismen, den handlar om att välja. Om att som kvinna vara fri att leva sitt eget liv, efter eget huvud, att forma sitt eget öde i en jämställd värld. Eller ja, det är iallafall sant på pappret. Verkligheten, den är en helt annan.

I praktiken så handlar det om feministiska paketlösningar, om att tvingas in i ett partiprogram för att ens ha rätten att kalla sig själv feminist. Det är särartsfeminism eller biologism, det är variationer av en och samma vänsterskala med ansikten vi känner väl, en feministisk doktrin med tydliga ledargestalter. I den svenska feministiska debatten hörs nämligen bara ett fåtal röster, men de är å andra sidan desto mer högljudda. Nina Björk, Maria Sveland, Katarina Wennstam, Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg, Linna Johansson och Ebba Witt-Brattström är några av de namnkunniga debattörer som får turas om att definiera allas vår verklighet. Och vi andra, vi som inte tillhör denna exklusiva klubb, för oss finns inget ystert systerskap.

Och däri ligger problemet. Den svenska feminismen utesluter, snarare än inkluderar. Debatten är en klubb för de få, de utvalda, de inbjudna. Och vi andra då, vi som inte längre kan identifiera oss med de incestuösa samtal som förs på tidningarnas debattsidor? Den feministiska kampen bör tillhöra oss alla, den bör främja vår rätt att göra våra egna val, oavsett vilka de må vara. Om vi vill bli hemmafruar, doktorander, företagsledare, frisörskor eller statsminister. Det bör handla om att utvidga spelfältet för kvinnor (och män), inte om att införa nya begränsningar. Som alla rörelser riskerar feminismen att bli en subkultur, vars anhängare utmärker sig genom likriktning snarare än mångfald.
Så var är egentligen de borgerliga feministerna? Var är de röster som kan ge nyanser i samtalet, som kan representera fler av oss och stärka landets kvinnor i de beslut de fattar i sin vardag? Frågan om kvinnors fri- och rättigheter är alltför viktig för att lämnas åt en liten vänsterelit, och våra framsteg riskerar att omintetgöras då rörelsen gör sig själv otillgänglig för den breda massan.

Det handlar om att tillsammans se problemen, men att få vara oense om lösningarna. Det måste vara legitimt att kalla sig feminist utan att vara för kvotering av föräldraförsäkring eller styrelsestolar, eller att kunna se att samhället inte tar mäns våld mot kvinnor på allvar utan att behöva inta en allmänt misstänksam hållning mot alla män. Men vad vi ser i den svenska debatten är en feminism som ger oss vad den tror att vi behöver i stället för vad vi verkligen vill ha. För någon kan det handla om ökad frihet inom familjen att själva få välja vem som ska vara hemma när barnen är små, för någon annan kan det handla om att slippa känna sig som en infiltratör i fiendeland för att hon råkar vara kvinna i en mansdominerad bransch. Den svenska feminismen försöker bära oss, men vi är inte svaga.

Det är ganska sorgligt egentligen, att göra den feministiska kampen till en semantisk övning, ett simpelt bråk om territorier och medial uppmärksamhet. När 5000 våldtäkter anmäls varje år, när 17 kvinnor varje år mördas av sina egna män, när ekobrott fortfarande ger fler strafftimmar än sexbrott- är det då verkligen läge att gnabbas och utesluta? Vi önskar så att den feministiska debatten skulle handla mindre om hur man får barnen på ett innerstadsdagis att kalla sig hen, och mer om att kvinnor fortfarande tjänar 93 öre på varje manlig krona. För verkligheten, för de flesta av oss, existerar långt bortom tullarna och tidningsredaktionerna. Vad vi behöver från feminismen är inte ännu en bekännelseroman, utan hjälp att skapa en bättre vardag i det liv vi själva valt att leva. Mer pengar i plånboken, rätten att välja mellan förskola eller hemmet, friheten att leva utan rädsla för övergrepp och våld. Vi behöver feminismen här i verkligheten, en verklighet som har mycket lite att göra med den värld vi ser beskrivas i landets medier.
Det är populärt att tala om det manliga förtrycket, men vi känner oss sällan så decimerade som i kontakten med det som kallas svensk feminism. Istället för att acceptera och frigöra oss så tvingar den in oss i ännu en stereotyp fålla av måsten och förväntningar. Vi är trötta på att bli talade till, som om vi inte var förmögna att se vårt eget bästa. Vi har fått nog av att mötas av en hånfull fnysning när vi talar om hemmafruar eller vårdnadsbidrag. Vi har svårt att respektera en feministisk rörelse som lovar oss frihet men som tar förtryckarnas plats med krav på medgörlighet och likriktning. Vad vi i stället önskar oss är lyhördhet för det faktum att feminismen till sin natur behöver vara lika mångfacetterad som gruppen kvinnor är heterogen.

Det är ännu långt kvar till verklig jämställdhet, och den vi har är bräcklig och ny. Varför låta feminismen leva ett utdöende liv hos en liten grupp debattörer som gjort den till karriär?
Släpp in fler röster i debatten, ge oss såväl politisk som geografisk spridning, och skuldbelägg inte oss som lever som vi vill i stället för som den rådande doktrinen kräver.
Vi är också feminister.

annika hernroth (5 artiklar)
http://truthandfiction.wordpress.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33787

14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja, när du säger det så slår det mig, att det gått så långt att feminism numera jämställs med stollerier kombinerat med fanatiska galenskaper.............. och det var väl inte meningen?

Permalänk | Anmäl #1 Alvin Stoltz, 2011-03-07, 20:00

Individens rätt att forma sitt eget liv utan inblandning av myndigheter
låter som motsatsen till feminism. Vad blir kvar av feminismen om man tar bort; kvotering, skuldbeläggande av män, JämO-anmälningar, och allmänt socialistiskt svammel?

Permalänk | Anmäl #2 Robert Pettersson, 2011-03-07, 20:16

För det första är er förenklade bild av vänsterfeminister och det ni kallar svensk feminism och de val ni står mellan (biologism/särartsfeminism) bara tröttsam. Vänsterfeminismen (om jag nu ens ska kalla den så) har en hel del motsättningar. De namn ni räknar upp är inte alls överens om allt.

För det andra skriver ni som om inte Birgitta Ohlsson och hennes kollegor fanns. Som om de moderater som verkar för genuspedagogisk utbildning för rektorer och lärare inte existerade.

"Men vad vi ser i den svenska debatten är en feminism som ger oss vad den tror att vi behöver i stället för vad vi verkligen vill ha."

Vem har hindrat er från att göra era röster hörda och säga vad ni vill ha eller att organisera er för den saken? Men nu är ni igång. Bra! Jag ser fram emot fler texter från er.

Permalänk | Anmäl #3 Niclas Kuoppa, 2011-03-07, 20:59

Vi är igång, vi som är trötta på att bli tillsagda vad som är de korrekta valen. Jag håller med Niclas om att de liberala feministerna är de som nu tagit över styrningen, och på regeringens hemsida häcklas utbildade kvinnor som väljer att stanna hemma som ett slöseri med resurser. Birgitta Ohlsson menar att inte ens utbildade kvinnor är kapabla att själva bestämma över sina liv. Bara dessa feministiska orakel vet vad alla kvinnor behöva.

Permalänk | Anmäl #4 Jannice Jansson, 2011-03-07, 21:14

Intelligent skrivet! Jag blir glad när jag läser er artikel. Kvinnor måste få välja olika väga i livet, utan att bli förtryckta av en liten "proffstyckarelit"!

Jag har aldrig känt mig underlägsen eller på något sätt icke jämställd någon man. Jag har fritt fått välja mitt eget liv. Utbildat mig och jobbat heltid.
Nu när jag själv har valt att ta hand om min egna barn, några få år, när de är små, då möts jag av ett kvinnoförakt utan dess like...inte av män...utan av andra kvinnor!

Permalänk | Anmäl #5 Ulrika W.Andersson, 2011-03-07, 21:32

Annika Hernroth och Anna Ask:
"Så var är egentligen de borgerliga feministerna? Var är de röster som kan ge nyanser i samtalet"...

Här kanske?:
http://www.newsmill.se/user/helenavonschantz

Helena skriver mycket vettigt och har dessutom den trevliga vanan att oftast svara på kommentarer till sina artiklar.

Permalänk | Anmäl #7 John H Nilsson, 2011-03-08, 01:46

Idag har jag inte hittat en enda rad om Internationella Kvinnodagen i vare sig Aftonbladet eller Expressen.
Jag hade hoppats på ett reportage om hur man t ex firar denna dag i MENA-länderna.
Vänstern verkar också tiga still idag. De vrider sakta men säkert vapen efter vapen ur sina egna händer i sitt frenetiska försvar av all multikulturism ....

Permalänk | Anmäl #8 leif w-n, 2011-03-08, 07:02

Det skall inte vara så att en kvinna är fri därför att hon jobbar och eftersom hon blir fri genom sitt arbete så kan man logiskt konstatera att just "arbete" kan göra kvinnan fri och självständig.
Och det är fel när kvinnor som förespråkar för feminism hatar de kvinnor som lever i harmoni med sina män och uppfattar det som foglighet.
Det vore bra att visa mer av kvinnor som t.ex.har startat eget, börjat tjäna egna pengar, uppnått succé, blivit sedda utan att behöva skrika och mannen ...ja,han går inte ifrån henne på grund av detta.

Permalänk | Anmäl #9 Wanda J, 2011-03-08, 11:43

Jag är för jämställdhet. Det är oerhört viktigt att sträva efter jämställdhet. Men jag är fruktansvärt emot radikafeminismen. De internationellt största radikalfeministerna är Catharine Mackinnon, Andrea Dworkin, Robin Morgan och Mary Daly. De är emot den heterosexuella kärleken. Catharine Mackinnon har t ex skrivit att sexualiteten är motorn till könens ojämlikhet.

Jämställdhet handlar inte om att man ska bekämpa heterosexuell frihet. Väldigt många radikalfeminster har ju blivit inspirerade av författarinnorna ovanför. De säger att man måste vara för sexköpslagen för att vara för jämställdhet. Så liberalfeminsiter som mig är alltså hycklare eftersom att vi vill avskaffa sexköpslagen.

Jag har lämnat den kristna tron, men när jag var kristen så gick jag på en kristen folkhögskola. En gång bjöd rektorn in en radikalfeminist. Hon sa en del positiva saker som t ex att killar borde lära sig att hjälpa till lika mycket med hushållet som tjejer.

Men hon sa också en del negativa saker. Hon påstod att gangbang alltid är våldtäkt. Det fanns också en del okristna elever på folkhögskolan, och en kille sa att gruppsex visst kan vara frivilligt. Men hon stod fast vid att gruppsex alltid är våldtäkt. Han försökte flera gånger att hävda att gruppsex kan var frivilligt också, men hon hade bestämt sig för att det alltid är våldtäkt.

Radikalfeminsten tyckte också att det var ett problem att det stod om tips för att tillfredsställa killar med oralsex, i en tjejtidning. Det finns ju massor av killar som slickar av tjejer, så det borde inte vara något problem om tjejer suger av killar. Det stod ju inte att de måste suga av killar, bara tips om hur man kan suga av killar.

På nittiotalet så fanns det en feminist i Luleå. Hon hade tidigare ställt upp i en tävling som kallades för Miss Wet. De tjejer som deltog hade på sig t-shirtar utan bh under. Killarna stänkte vatten på deras t-shirtar så att bröstvårtorna och vårtgårdarna syntes. Feministen vann tävlingen. När hon ville engagera sig i feminismen så fanns det radikafeminsiter som sa att hon måste fördömma tävlingen annars så kunde hon inte kämpa tillsammans med dem. Feministen vägrade i början att fördömma tävlingen, hon tyckte inte att hon hade gjort något fel. Men radikalfeministerna tryckte på hårt och sa att det är oerhört viktigt att du fördömmer tävlingen annars är du en hycklare och kan inte arbeta tillsammans med oss. Tills slut efter extremt hårda påtryckningar så fördömde feministen Miss Wet tävlingen.

Det visar hur hemsk radikalfeminismen är. Radikalfemininsterna som har blivit inspirerade av radikalfeminsterna som jag skrev om tidigare, hatar allt vad heterosexuell kärlek heter. Catharine Mackinnon har ju t ex skrivit att sexualiteten är motorn till könens ojämlikhet. Män får inte ens titta på en kvinna, då förtrycks hon ju av patriarkatet.

Permalänk | Anmäl #10 Jan Sjöberg, 2011-03-08, 18:36

Jag tycker också att det är fel med kollektiva tvångslösningar som
t ex kvotering. Men jag tycker att vi bör sträva efter fler kvinnor t ex i statliga bolagsstyrelser. Jag tycker att staten borde betala kvinnor som har lyckats komma in i ledningen i statliga bolag, att föreläsa på skolor och universitet, för att inspirera tjejer att försöka komma in i bolagsstyrelser. Jag vet inte hur det är i skolor idag men jag tycker att tjejerna ska få prata lika mycket som killarna. Jag tycker också att föräldrar helst ska uppfostra sina söner att hjälpa till lika mycket med hushållsarbetet som tjejerna. Det är några förslag på hur vi borde sträva efter ett jämställt samhälle. Liberalfeminismen är den bästa feministiska inriktningen.

Permalänk | Anmäl #11 Jan Sjöberg, 2011-03-08, 18:42

Så här sjukt har det blivit, inte konstigt att ingen vill förknippas med ordet genus, andra halvan här:

SOU 2009:64 sid 237:

"I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan”"

http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/03/11/mitt-anforande-i-riksdagen/

Permalänk | Anmäl #12 Tanja Bergkvist, 2011-03-08, 19:10

Genuscertifiering av akademin - vad det handlar om:

http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/03/06/filosofiska-rummet-imorgo...

Permalänk | Anmäl #13 Tanja Bergkvist, 2011-03-08, 19:14

Och så dagisgenus – SOU 2006:75 sid 19:

”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett KÖNSPOITISKT som en barnpedagogiskt projekt”

http://tanjabergkvist.wordpress.com/2009/06/10/genuspedagogik-i-forskola...

Sedan kan man fråga sig varför allt ”smulas sönder” på bara några dagar:
http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/02/09/genusarbete-smulades-sonder/

Permalänk | Anmäl #14 Tanja Bergkvist, 2011-03-08, 19:15

Fast...på vilket sätt har någon egentligen hindrat er från att komma in i debatten? Eller att kalla er feminister? Och kan ni inte länka till det "partiprogram" som de, annars sinsemellan mycket olika, aktörer ni räknar upp har kokat ihop?

Har man ingenting på fötterna kan det vara frestande att bygga hela sin argumentation på att hävda att ens åsikter förtrycks av en "elit". Ni gör dock i och med denna artikel precis samma fel som ni anklagar andra för - ni utger er för att representera de "verkliga" kvinnorna. Något som Ebba W-B och de andra mig veterligen aldrig gjort. De är helt enkelt fria debattörer som yttrar sig i offentligheten, representerande sig själva, sin kunskap och sina erfarenheter. Precis som ni.

Att helt löst bunta ihop och anklaga andra för att vara incestuösa karriärister är ju inte heller direkt någon...mogen debattaktik. Faktum är, tro det eller ej, att de personer ni räknar upp, och många fler, verkar i precis den tradition av alla människors rätt till alla sorters livsval, som har skapat det medielandskap i vilket ni verkar och som ni och många andra tar för givet.

Mer om detta:

http://amandlighet.wordpress.com/2011/03/09/day-and-night-of-the-sticky-...

Permalänk | Anmäl #15 Amanda Setterwall Klingert, 2011-03-10, 09:47