Ineffektivt med samverkan mellan myndigheter för att lösa brott

I juli förra året aviserades att en statlig utredning ska se över polisens organisation. En av de saker man ska se över är polisens samverkan och samarbete med andra myndigheter. Redan idag sägs i polislagen att polisen ska samarbeta med andra myndigheter och organisationer. Många gånger regleras ett sådant samarbete av någon form av "samverkansavtal". Ett stort problem idag är att ingen vet exakt hur många sådana överenskommelser som existerar, hur de är utformade och vilken egentlig betydelse de har.

Men varför denna vurm för samarbete? Dels har det att göra med förändringar vad gäller brottsligheten, förändringar i dess karaktär och lokalisering. Dels med helt andra saker. Det senare rör en allmän trend med förändringar såväl internt inom länder som externt mellan dem. Internt talar man om att en form av maktspridning skett ända sedan 1980-talet orsakad av sådant som bl.a. privatiseringar, avregleringar och frisläppanden vilket gör att stater inte fungerar som de gjort tidigare med tydliga hierarkier. Externt har internationalisering och globalisering omskapat staters omgivningar. Frågor som bl.a. brottsbekämpning har också därmed blivit en angelägenhet för många, en delad angelägenhet.

Den kanske starkast pådrivande faktorn för ökad samverkan på området brottslighet och säkerhet var nog 11 septemberhändelserna 2001. Polisforskarna Fleming och Wood har formulerat saken som så att det var inte bara de två tornen som rasade vid terroristattacken 11 september utan ett helt system för ordning och säkerhet. Vad som sedan byggdes upp var ett nytt system på internationell nivå som fick genomslag på kort tid även lokalt över hela världen. Man kan säga att ett tidigare drag i terroristbekämpningen accentuerades, nämligen att bygga verksamheten på säkerhetsnärverk som gick utöver tidigare gränser uppsatta inne i och mellan stater. I dessa nätverk samverkade en mängd olika aktörer, statliga såväl som privata. Relativt snabbt uppstod en farhåga för det som brukar kallas för "dark networks", dvs nätverk med tveksamma samarbeten i en rättslig gråzon styrda på ett sätt som få förstår eller ens kanske vill veta.

Det kan tyckas att steget är långt från terroristbekämpning till samverkan mellan myndigheter i Sverige angående brottsbekämpning. Men steget är faktiskt inte så långt. Länge har det nu funnits en förståelse för att de flesta problem med brottslighet och dess bekämpande är sammanlänkat med andra problem och lösningar. Brottsbekämpning som ett enskilt isolerat politikområde med egna helt separat lösningar är det få som tror på. När det gäller lösningarna tenderar man till att försöka sig på "helhetslösningar". Strategier som exempelvis kopplar samman skattemyndigheter, polis, försäkringskassa, socialmyndigheter m.fl. när det gäller att komma åt olika former av organiserad brottslighet eller kriminella nätverk. Samarbeten mellan skola, sociala myndigheter, polis, bostadsförvaltare, brandkår, sjukvård, transportföretag, kommunala planeringsavdelning m.fl. vad gäller ungdomars kriminalitet. Men samma frågeställningar som gäller de mer dramatiska formerna av samarbete angående terrorism återfinns även här: Vem styr dessa ofta lokala "nätverk", vilken logik arbetar de utifrån? Hur ser ansvarsfördelningarna ut? etc. Vi kommer tillbaka till detta nedan.

Under året har jag varit på konferenser anordnade av allt från EU-kommissionen till lokala seminarier angående brottsbekämpning i en eller annan form stött på ett fenomen som förbryllat mig. Vid alla dessa tillfällen finns det ett ögonblick av samförstånd som undantagslöst uppstår, än hur oense man varit tidigare, och det är när frågan om samverkan kommer upp. Den sägs ofta vara lösningen på allt från frågor om trafficking till lokala problem i bostadsområden. På ett plan kan det idag sägas existera en form av naiv "horisontell ideologi". Det förutsätt utifrån denna att det som görs i namn av samverkan är något gott eftersom det alltid görs utifrån ett gott syfte, öka säkerheten, minska våld etc. Under ytan av denna välmenande ideologi döljer sig dock många gånger något annat. Formulerat på ett annat sätt, exempelvis formeln myndighet+myndighet+myndighet leder inte automatiskt till hög kvalitet. Först och främst finns det formella och institutionella problem när exempelvis socialtjänst, polis, sjukvård, räddningstjänst ska samverka: De rättsliga ramarna är olika men även uppdragen, styrningsformerna, strategierna, de taktiska valen etc. Till det kommer det som inte minst spelar in, olikheterna i kulturer som möts i en horisontell samverkan. Om vi sedan byter ut en av dess offentliga aktörer mot en eller flera privata blir svårigheterna ännu större.

Just inblandningen av privata aktörer när det gäller säkerhet och brottsbekämpning upprör många. Ställer man exempelvis frågan rättfram i formen, "ska privata företag i större utsträckning än idag ta över polisens uppgifter?" blir svaret ofta ett spontant nej. Men väljer man ett visst ställe, en punkt, exempelvis säkerheten på en flygplats är det få som upprörs över att många uppgifter sköts av privata aktörer. Det sagda leder över till polisens uppgifter i en värld där brottsbekämpning och säkerhetsarbete är något som "vi allt mer gör tillsammans".

Vad det hela kokar ner till är kvalitet. I dessa sammanhang betyder kvalitet en kombination mellan effektivitet och att rättstatliga principer om exempelvis rättssäkerhet iakttas vid brottsbekämpning. I en tid när polisens organisation ska utredas är det hög tid att ta frågor om samverkan på allvar och gå under ytan på den naiva horisontella ideologi som många gånger existerar. En tanke som framförs idag är att göra polisen till en enmyndighetsorganisation. Det vertikala draget i polisens organisation kommer därmed att förstärkas. Frågan man bör ställa sig är hur det påverkar behovet av samverkan med andra. Kommer det att underlättas eller försvåras? Vidare, vissa maktbefogenheter är exklusivt förbehållna polisen, men innebär det också att det är polisen som ska vara " naturligt ledande" i det brottsbekämpande arbetet? Frågor man också måste ställa sig har att göra med "mål" och "värden". Om man ska samarbeta krävs det någon form av samstämmighet vad gäller "mål" och "värden", hur skapar man det? Går det att uppnå i en offentlig verksamhet där uppdragsstyrning utifrån en urvattnad form av "public management" råder? Krävs ett mer omfattande skifte i styrningsfilosofi? Men de svåraste nötterna att knäcka har ändå att göra med ansvarsfördelningar och ansvarsutkrävande. Inga intet förpliktande samverkansavtal i världen kan lösa dessa problem. För att illustrerar det hela kan vi avsluta med ett fiktivt exempel, som kunde vara hämtats från många europeiska länder.

En kvinna blir mördad av sin man. Hon har tidigare slagit larm om att våld förekommer i familjen. En mängd myndigheter har varit inblandade, allt från sjukvård, socialtjänst, polis, åklagare till domstolar. Efteråt kan man konstatera att alla har i stort sett gjort rätt, ändå blir det så fel i slutänden. Den dag man inte längre i en sådan situation klarar sig undan genom att exempelvis säga "tyvärr föll det mellan stolarna" har man kommit långt.

Bo Wennström (4 artiklar)
http://bowennstrom.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33735

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bo Wennström har tagit upp en angelägen fråga. Den tog jag upp senast 23 februari under rubriken "Sämre uppklarning trots flera poliser!" Den debatten dränktes tyvärr av alla debatter om Egypten och Libyen men kanske kan få nytt liv !

Jag vill även hänvisa till allt jag skrivit i ämnet tidigare och då främst "Poliserna skall ägna sig åt brottsbekämpning !"
Den publicerades redan 10 september men är fortfarande högaktuell!

Direkt kommentar till Wennströms artikel här är att det hopplösa är att då polisen blir effektivare så blir det problem för åklagare och domstolar som måste begränsa flödet. Nedläggning är lösningen! Samverkan mellan myndigheter innebär ofta mera byråkrati och mindre verkstad! De uppräknade myndigheterna i artikeln gör allt för att begränsa sina ekonomiska åtaganden. Det är ett effektivt sätt att tysta entusiaster !

Permalänk | Anmäl #1 Anders Bergstedt, 2011-03-06, 18:14

Wennström sätter punkten på något väsentligt i samhällsutvecklingen, den s k samverkan. Själv har har jag fundrat i dessa banor i ett par tre decenier.

Just ansvarsutkrävandet blir gärna oklart.

Permalänk | Anmäl #2 Sten Figaro, 2011-03-06, 20:57

Synnerligen angelägen artikel. Det är bara att hoppas att polisorganisationskommittén tar till sig de frågeställningar Bo Wennström tar upp i artikeln.

Polisens uppgift framgår av 2 och 3 §§ i polislagen. Där ges ramen för polisens uppdrag rörande att förebygga brott, ingripa mot och utreda brott, övervaka allmän ordning och säkerhet och ingripa, hjälpa allmänheten samt samarbeta med andra myndigheter.

Kommittén har inte enligt direktiven till uppgift att föreslå ändringar enligt dessa uppdragsparagrafer. Polisens uppdrag är således även fortsatt rättsligt givet. Att skydda medborgarna och bekämpa brott är således polisens kärnuppgifter. Absolut ingen samverkan eller samarbete med andra bör få till resultat att polisens "ansvar" för dessa kärnuppgifter eftersätts. Det sätter en rättslig ram för polisens samverkan/samarbete med andra. Men inom den ramen bör polisen samverka i effektiva former.

En effektiv lokal polisverksamhet är den naturliga basen för uppdragets bedrivande. Ute i kommunen finns som Bo Wennström påvisar också många viktiga samverkansparter, typ skola, sociala myndigheter, bostadsförvaltare, räddningstjänst, sjukvård, transportföretag, kommunala planeringsföretag m.fl.

Polisorganisationskommitténs huvudspår är att utreda en ev. övergång till en enda nationell polismyndighet. Bo Wennström ställer den viktiga frågan hur samverkan med andra lokalt ute i kommunerna kommer att påverkas av en sådan horisontellt förstärkt polisorganisation.

Det skall bli intressant att läsa när betänkandet kommer i mars nästa år hur kommittén löst den frågan. Frågan bör i högsta grad intressera landets kommuner.

Permalänk | Anmäl #3 Eric Rönnegård, 2011-11-03, 16:22