Palme - politiskt arv och framtid

Nyligen uppmärksammades 25-årsminnet av mordet på statsminister Olof Palme. För många framstår han fortfarande som en samlande symbol för en svensk identitet med framtidstro, solidaritet och engagemang. Andra ser honom som en problematisk figur där mordet fått skymma en nykter analys av vad han åstadkom, en politiker som inte hör hemma i vår tid.

Redan under sin livstid var Palme en person som kunde väcka starka känslor. Sällan har Sverige haft en så karismatisk politiker. Sällan har en politiker varit så känd i världen som Palme. Sällan har en statsminister så entydigt tagit ställning i inhemska och internationella konflikter. Engagemanget för de utsatta folken gav genljud i FN:s korridorer men gav samtidigt klåda på kroppen hos dem som gärna sett en försiktigare utrikespolitisk hållning, där provokationen av gamla vänner i västerlandet inte varit så tydlig. Stödet för Sydafrikas folk uppfattades kanske inte lika kontroversiellt som deltagandet i demonstrationer med Nordvietnams ambassadör.

Man måste komma ihåg att vi ifrån vårt perspektiv kan ha svårt att förstå bakgrunden till Palmes tydliga ställningstaganden som gjordes i en värld präglad av det kalla kriget. En livsfarlig maktbalans på kärnvapenområdet hade byggts upp av USA och Sovjetunionen. Nato- och Warsawapaktsstyrkor stod bokstavligen emot varandra i Europas mitt. Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien krossades med rysk vapenmakt. USA förde ett krig i Indokina som var svårt att försvara också på amerikansk hemmaplan. Världen polariserades av detta, vilket var en farlig utveckling. Palmes vision var att utveckla den tredje vägen och göra den till småstaternas huvudväg, vilket kunde medföra att intensiteten i motsättningarna mellan blocken minskade. Hur mycket detta bidrog till och underlättade den senare demokratiska utvecklingen i Östeuropa är väl svårt att bedöma, avspänningen var i alla fall ett utrikespolitiskt mål för socialdemokratin under Palme.

I arbetet med den ”tredje vägen” odlades naturligtvis kontakter på alla håll. En nidbild av detta har spridits som att Palme kamaraderade med bland andra Honecker från Östtyskland och Castro på Kuba samtidigt som han fronderade mot den största demokratin USA. Det måste ses ur perspektivet ovan, att avspänningspolitiken krävde kommunikation åt alla håll, även med dem som inte omfattade demokratiska värderingar, samtidigt som Palme själv tydligt uttalade sitt stöd för den amerikanska demokratin, men avskydde de övergrepp USA gjorde sig skyldigt till mot ett litet folk i Östasien. Den socialdemoratiska värderingen var att man kunde ställa starka krav på ett demokratiskt land, där en fri diskussion kunde föras om mål och medel. Det var inte möjligt med östblocket. Jämför styrkan i Palmes position med Europas och Sveriges räddhågande hukande under Bush efter 9-11. Ett starkare ifrågasättande från våra och Europas politiker kanske hade påverkat och ändrat något av det debacle som följde med Irakkriget.

På hemmaplan genomförde Palme ett stort antal genomgripande reformer för att utveckla välfärden. Bland dessa har nämnts föräldraförsäkringen, trygghetslagstiftningen, förbättrad sjukförsäkring, utbyggnad av barnomsorg, studiemedelssystemet, etc Dessa reformer uppfattas nu som självklara inslag i samhället och har inte ifrågasatts av alliansregeringen utan man har lagt beslag på dessa institutioner och velat göra dem till sina egna. De har sitt ursprung i Palmes visionära inrikespolitik. ”Vi kommer inte att tveka att ingripa i marknadshushållningen när detta är nödvändigt, för att tillgodose de krav som växer fram ur människors vardag”.

I eftervärldens analys har Palmes ekonomiska politik hårt kritiserats, med ett skattetryck som försvårat investeringsvilja och försvagad svensk ekonomi. Det får nog sägas att detta inte var Palmeregeringens starkaste sida, det fanns för lite av dynamisk ekonomisk politik och för mycket av statiskt fördelningspolitiskt tänkande. Men även här måste det sättas i ett sammanhang, ekonomin gick på sextiotalet som tåget även med ett högt skattetryck och ingen ifrågasatte en ständig god tillväxt även i fortsättningen. Svensk basindustri och dess förutsättningar verkade stabila som urberget och detta uppmanade inte direkt till dynamiskt tänkande.

Palme var en starkt visionär politiker. Ingvar Carlsson förvaltade och vårdade mycket av arvet från Palmes tid. Sedan har nya tider kommit med nya slags politiker. Visionerna har hamnat i skräplådan och ersatts av ett annat slags sociala ingenjörer, med gruppegoistiska ekonomiska mål för ögonen och mätinstrumenten som vägvisare. Inom socialdemokratin förs fortfarande en diskussion om politikens innehåll för människorna i det samhälle vi har, och hur en politik ska utformas för att skapa en utveckling som har solidaritet som ett viktigt mål. Den senaste kampen för att finna en ledare för landets näst största parti visar på vikten av att i dag föra fram en solidarisk och visionär politik. Frihet, jämlikhet och broderskap är de värden som västerlandet omfattar, men i olika proportioner mellan olika länder. I USA är det mest frihetsbegreppet som betonas. I exempelvis Storbritannien är man minre entusiastisk för jämlikhet men kan omfatta frihet och broderskap som värderingar. Palmes socialdemokrati stod starkt för alla tre värdringarna.

Tyvärr har det senaste decenniets politik i Sverige inneburit en nedmontering av värderingsinnehållet. Idag säger sig alliansen kämpa för frihetsbegreppet. Den frihet man omhuldar är inte i första hand frihet för medborgarna utan marknadens frihet, vilket inte på något sätt är synonyma begrepp. Detta exemplifieras nu bland annat i övervinsterna på elmarknaden som gått i totalspinn, samt i utförsäljningen av apoteken, där det blivit dyrare och sämre service för kunderna. Jämlikheten har tullats ordentligt på, och av broderskap ser man inte mycket i utförsäkringarnas tid i det nya hårda Sverige.

Arvet från Palme utgör fortfarande en varm energikälla inom Socialdemokratin. Detta behöver komma till uttryck i valet av ny partiledare för att väljare och partimedlemmar ska samlas bakom fanorna. Vägen för Sverige och Europa är en politik som förkroppsligar alla de tre honnörsorden, Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Dessa värden utgör socialdemokratins kärna. De är vårt arv och vår framtid.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33646

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Palme kan ses som ett utflöde av den socialdemokratiska hegemonin i Sverige. Den hålls för tillfället tillbaka av lite mer frihetliga krafter. Men det finns anledning att frukta att den åter kommer att göra sig gällande. Och var Palme så karismatisk i Sverige när han levde, förresten?

Permalänk | Anmäl #1 Kent Tore Olofsson, 2011-03-10, 11:23

Bra poänger av Brynge.

Sedan beröm den till den socialdemokratiska valberedningen som nu lanserar de BÄSTA kandidaterna efter en behövligt långvarig process under ständigs mutskastning.

Jaghartrottpå fortsatt socialdemokratisktsönderfall, menärinte ALLS såtvärsäkernu längre. De knivskarpa interna striderna kan ha skapat etthåprt klimat därjust the Bestand the Brightest hävdarsig.Mona Sahlins samförstånds-och samrådslinje havererade ju fullständigt, inte sant, och leddes om vi sett till sin raka motsats!

Jag är inte längre så kritisk mot den hänsynslös Damberg. Alla skamgrepp tillåtna om de fungerar?Ja, kanske är det rent av bäst så, och i såfall vill jag se den inre Maktcirkelngå riktigt, riktigt hårt fram mot den pseudodemokratiska hönsgården, ungefär som Damberg besegrade den iofs mycket duktige Astudillo i kampen om SSU. Någon djävla ordning får det vara, och kan stabilitet bara skapas med realpolitik à la Vladimir Putin, så må det bli så det är det minst dåliga alternativet.

Jag ser förhoppningsvis fram mot en socialdemokratisk renässans efter Mona Sahlins katastrofala interregnum.

Det var partiets DESTRUKTIVA krafter - de s k "förnyarna"! - som fällde Göran Persson. Nu bör de få smaka på egen medicin och helst grundligt rensas ut en gång för alla.

Permalänk | Anmäl #2 Peter Ingestad, 2011-03-10, 14:12