Om konsten att mäta det omätbara

Om skribenterna visste hur många hjärnor, som genom alla år skrynklats för att leda i bevis att just deras metod skulle kunna öka nyttan, så hade rubriken för deras artikel blivit en annan. Här är författarna ute på svag is, ja egentligen ligger de redan i vaken. Vad gäller nyttoutfallet, är de många enskilda forskarnas intresse och val av forskningsområde svårt, för att inte säga omöjligt, att slå i det långa loppet. Det är nämligen på grund av enskilda forskares egna val, som många verkligt betydelsefulla och kommersiellt succéartade rön gjorts och görs. Inget hindrar emellertid näringslivet att komma med förslag till forskningssamarbete, om man tycker att det är där det brister. Att bara 8 % av de disputerade fortsätter - som forskare - i privat sektor, visar kanske att det inte finns behov av särskilt många fler just där.

Artikelförfattarna ifrågasätter om de gemensamt finansierade satsningarna levererar "det vi har rätt att förvänta". Vem vet vad vi "har rätt" att förvänta relativt det vi redan får? Och vilken behovsinriktad forskning vore nyttigare än den som görs och gjorts? Vet vi egentligen något säkert alls om sambandet mellan, å ena sidan landets tillväxt och konkurrenskraft, och å den andra, våra olika forskningssatsningar genom alla år? Tillåt mig tvivla. Att forskning behövs är vi däremot säkra på.

Artikeln andas okunskap om forskning och forskares samverkan med näringslivet. Hur många gånger har det inte sagts att "forskningsresultaten" måste ut till samhället för att nyttiggöras. Jag har sedan länge insett att många inte förstår att en (mycket) kvalificerad majoritet av de s.k. forskningsresultaten inte är möjliga att direkt omsätta i någon kommersiell verksamhet, utan bildar den kunskapsbakgrund, den grundpelare, vilken Sverige och därmed även svenskt näringsliv förmodas nyttja för att bygga och vidareutveckla sina mest kvalificerade verksamheter. Jag pratar inte om ingenjörskonst, som i sig är mycket viktig, ja omöjlig att undvara för industrin, utan om nästa nivå, den som kan komma att leda till framtida ingenjörsarbete.

Ska vi då bara sitta stilla i båten? Givetvis inte. Vi ska ge stort utrymme för duktiga och drivande människor att forska och utveckla, med eller utan näringslivskontakt, men akta oss för att hävda att vi vet vad vi "har rätt" att förvänta oss. Vad vi däremot kan förvänta oss är att näringslivets aktörer själva framför propåer om vad de skulle vilja ha beforskat, och att de kanske behöver intensifiera samtalen med forskarsamhället om detta. Det är ju näringslivet som bäst känner sina egna behov - eller?

Utan att ha några precisa data om mängden av näringslivsinriktad forskning idag, dristar jag mig att påstå att den inte är liten. När emellertid de s.k. "behoven" titt som tätt kommer upp till diskussion är det inte sällan sådana behov, som snarare kräver en kvalificerad utrednings- eller ingenjörsinsats snarare än forskning. Just i den begreppsförvirringen ligger inte sällan fröet till många märkliga diskussioner om hur kontakterna mellan akademi och näringsliv ska kunna utvecklas. Jag anar att detta förhållande spelar viss roll i det aktuella sammanhanget.

Det vore fel att påstå att den gjorda intervjuundersökningen är onödig eller värdelös, men att betona att de forskare som under utbildningen samarbetat med företag har lättare att också få jobb, tillför inget nytt. Man verkar därav dra den felaktiga slutsatsen, att mätningar och utvärderingar likt den nu genomförda, ska kunna ge Sverige styrmedel för ökad framgång som kunskaps- och innovationsland. Vore detta möjligt, är det synd om Sverige. I så fall ligger vi på jumboplats sedan lång tid tillbaka.

Björn Westerstrand (9 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33636

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Björn - väl skrivet!

Permalänk | Anmäl #1 Dilbert, 2011-03-03, 23:01