Den enkla lösningen på problematiken kring rovdjursjakten

Tar man två steg bort från debatten om rovdjursjakten känns som om det bakom alla argument, all statistik och alla retoriska snikattacker finns en ganska enkel konflikt. Det finns de som upprörs av tanken på att andra går igång på att skjuta exempelvis varg och lodjur. Det finns de som vill skjuta varg och lodjur och som upprörs av att andra försöker stoppa detta. Och slutligen finns det dem som lever i en miljö där vargen och andra rovdjur utgör ett problem och försvårar vilt- och skogsvård.

Det kan pratas ekosystem och hundangrepp, hot mot rennäringen och hot mot utrotning. Till syvende och sist tror jag inte dessa relevanta frågeställningar utgör debattens kärna.
Många av argumenten är väl underbyggda och värda att ta i beaktning. Exempelvis fann jag denna Newsmill artikel av Mats A Persson mycket läsvärd. En riktig tankeställare. Men inget argument i världen kommer att kunna överskugga den underliggande emotionella böld som förpestar debatten.
Endast om man slår hål på den ligger vägen öppen för att injicera lite sans i debatten. Och att göra det kanske inte är så svårt. I teorin.

2010 beviljades licensjakt på tjugosju vargar. 12000 (ungefär) jägare registrerade sig till den jakten. 2011 var siffran tjugo. 7400 jägare anmälde sig till den.

Jag undrar hur många av dessa som verkligen behövs för att skjuta tjugo vargar av rätt typ.

Nu är jag glad amatör på området och mycket av informationen som rör detta på Naturvårdsverkets sajt är fellänkat eller otillgängligt för närvarande. Men tittar man på de två olika jaktformerna på varg - licens och skyddsjakt - så framstår den senare som betydligt relevantare för närmiljöproblematiken. Där problemen uppstår, där skjuts vargarna. Och de skjuts inte av troféjagande Stockholmare.

Vill man nå en bredare samstämmighet i rovdjursfrågan kan man nå långt bara genom att begränsa antalet människor som har rätt att skjuta rovdjuren. Av de två siffrorna om vargjakten 2010 är det inte primärt siffran tjugosju som upprör vill jag hävda. Det är siffran 12000.

Om den siffran var, låt säga tvåhundra, så tror jag många jaktkritiker hade sänkt bössan och kommit ur skyttegravarna. Logiskt? Tanken på att så många färre tillåts kränka de rättigheter som denna falang anser att vargen har, blidkar förstås.
Och så länge siffran på antalet vargar som skjuts inte ändras torde ju viltvårdarna också vara nöjda. Det är trots allt inte, om man får tro jaktförespråkarna, nöjet som föranleder deras krav på vargjakt.
Slutligen torde rimligtvis tjugo lokalt skyddsjaktsskjutna vargar som satt sig själva i klistret göra de som faktiskt lever med problematiken betydligt nöjdare än de nitton licensskjutna vargarna som fick sätta tassarna till i årets jakt lite var stans kan.

Som sagt, svårt att få ut data från Naturvårdsverket men det jag fick ut tydde på att de finns skyddjaktsansökningar nog för att mer än väl täcka behovet redan. Dock är den nuvarande bedömningen för beviljande av skyddsjakt så strikt att bara ett par ansökningar per år godkänns. Rätta mig om jag har fel.

Att förändra systemet så att skyddsjakten omfatta även licensjaktens del av kakan är förstås en omfattande process. Och en process som jag verkligen inte ska uttala mig om. Det är inte det jag menar med "enkel lösning". Poängen är snarare att försöka påvisa att bråket kanske inte handlar om huruvida vargar ska få skjutas eller inte utan snarare om antalet jägare som ska få göra det.
Och den diskussionen känns det betydligt lättare att hitta samstämmighet kring.

Personligen slits jag mellan tanken på att det i Sverige finns 12000 viltvårdare och tanken på att det finns 12000 som gärna vill ha en bild på en skjuten varg på väggen. Jag hoppas på det förstnämnda men kan inte låta bli att misströsta när jag läser jaktvårdskonsulent Gunnar Glöersens beskrivning av vargjakten 2010 här på Newsmill.

Rubriken är "Vargjakten 2010 var en succé!". Några paragrafer längre konstaterar han att "det mest negativa med 2010 års vargjakt var det mediedrev som några debattörer startade..." samtidig som han i paragrafen ovanför nämner de problem med skadeskjutningar och bomskott som förekom under jakten. Att tycka att ett mediedrev är mer negativt än tydliga indikationer på den jaktmentalitet som förpestar hela debatten är rätt upprörande.
Men jag har heller ingenting till övers för huvudstadsbor som värnar om vargen utan att ha satt sina moderiktiga Vikingstövlar bortom tunnelbanans gröna linje.

Slutligen hoppas att ni som verkligen kan ämnet inte arkebuserar mig för att jag trampat in på minerat debattområde utan att ha helt torrt på fötterna. Jag har åtminstone försökt göra någonting bortom att bara visa tänderna och morra.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33630

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den pågående EU processen kanske resulterar i en dom mot licensjakten, som gör att Sverige tycker att man vill anpassa sig till EU och en del av den svenska opinionen genom att gå över till enbart skyddsjakt. En internationell panel har nyligen avgivit en rapport som ett av underlagen till den fortsatta förvaltningen av varg: http://www.lcie.org/Docs/Regions/Scandinavia/Wolf_genetic_panel.pdf. Där föreslås att inaveln prioriteras och sänks innan prioriteringen förändras till att antalet ökas. Panelens förslag kan ses som en förlängning i tiden av statsmakternas nuvarande strategi, panelen talar om 20 år. Konstant antal och selektiv jakt är hjälpmedel att sänka inaveln snabbare och effektivare. Detta kan vara förenligt med skyddsjakt. Kraven för skyddsjakt kan ställas mycket högre på om det är genetiskt värdefulla vargar den skall riktas mot och göras relaterat till HUR värdefulla de är. Genom att sänka kravet på annan skyddsjakt kan ändå stammen hållas konstant. Men jag tycker inte man kan mer än diskutera detta innan man sett hur EU-processen slutar.

Permalänk | Anmäl #1 Dag Lindgren, 2011-03-07, 11:02