Amerikaniseringen av svensk politik kan vara bra

I samband med det senaste valet upplevde många att mediebevakningen inte bara handlade om de två blockens politiska motsättningar utan framför allt om striden mellan blockledarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Kritiskt menade vissa att "det håller på att bli som i USA".

I analysen av den ökade personbevakningen är det rimligt att studera de politiska förhållandena närmare. Politiken rör sig mer mot mitten. Med det menas ingalunda att det inte fanns motsättningar mellan de rödgröna och alliansen i höstens val. Däremot kanske de inte var så uppenbara som förr. Varför den politiska rörelsen mot mitten har skett behandlas inte i detalj här men vi kan anta att det beror på en slags folkets empiri. Svenskarna är inte rädda för staten. Det har vi av historiska skäl ingen större anledning att vara. En stor stat skrämmer oss inte och på rawlsianskt vis inser vi att Sverige med dess relativt stora välfärd är ett bra land att leva i, oavsett vilka ekonomiska förutsättningar vi fötts (eller invandrat) med. Det har emellertid inte lett till någon stat av kommunistiska mått vilket torde bero på att vi kunnat följa utvecklingen i Sovjetunionen, Kina eller för att ta ett mer aktuellt exempel: Nordkorea.

Skillnaden mellan blocken idag är därför inte så påtaglig. Politikerna har en god uppfattning om vad folket vill ha och därför framstod de svenska regeringsalternativen som rätt lika varandra. Det handlade om olika grader av privatisering, vilka grupper som skulle eller inte skulle få sänkta skatter osv. Skillnaderna är visserligen påtagliga men kanske endast för dem som är genuint intresserade eller kraftigt drabbade av de frågor som debatteras. Övriga svenskar iakttar trött det eviga talet om marginalskatter och sjukförsäkringar som ofrånkomligen vevas i media inför ett val.

I ett sådant läge blir den personliga kampen om statsministerposten en kontrast, något rafflande som intresserar de flesta. Också detta har våra politiker förstått. Det blir oerhört viktigt för partierna att ha ledare som ger intryck av att kunna styra riket med fast hand. Klassiskt stoiska ledarideal blir uppenbara när Maud Olofsson bemödar sig om att hålla nere rösten i lugna register, Mona Sahlin kritiseras för bristande ledaregenskaper och Reinfeldt pratar ansvar, ansvar, ansvar.

Så växer personfixeringen och tankarna leds till hysterin som kännetecknar de amerikanska presidentvalen. Men det är också USA vi får vända oss till för att förstå varför ökad personbevakning inte behöver vara något dåligt. USA:s president är världens mäktigaste person och som innehavare av exekutivmakten i ett maktdelningssystem oerhört viktig för det amerikanska folket. Situationer där skrämmande många människoliv bokstavligen blir en persons ansvar är fullt tänkbara. Då spelar faktiskt personligheten roll och ideologin får underordnad betydelse. Därför är det fullt förståeligt att amerikanerna vill veta så mycket som möjligt om kandidaterna till denna mäktiga post och bevakningen blir således enorm. Nu kan man helt korrekt invända att vår statsminister ensam inte innehar samma makt som en president. Inte heller är hysterin kring Fredrik Reinfeldt ens i närheten av den kring Barack Obama.

Tendensen är ändå intressant. För även om den ökade personhysterin möjligen beror på att medierna funnit ett för allmänheten mer tilltalande sätt att bevaka ett val på, och även om den ibland tycks osmakligt detaljtörstig, är det min bestämda uppfattning att bevakningen behövs. Representativ demokrati innebär att folk överlåter en del av sin makt till en elit som skall förvalta den så bra som möjligt. Genom att representera ett parti inför ett val visar ledaren vilken politik han eller hon tänker stå för. I prekära situationer, där höger och vänster kanske inte spelar någon roll, blir det emellertid personen bakom posten som utformar politiken. Kanske i dagsläget något för socialdemokraterna att fundera över.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33586

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det var den tramsigaste artikel jag nånsin läst. Den säger absolut INGENTING.

Permalänk | Anmäl #1 Leif Andersson12, 2011-03-03, 15:15

Synd att Leif Andersson12 inte kan se artikelns kärna om ett debattämne som förmodligen kommer att få alltmer utrymme i svenska medier, likt (som författaren påpekar) den amerikanska politiska modellen och varför detta är viktigt att ta ställning till, samt vilka positiva och negativa aspekter med detta som finns att beakta i framtiden då man skall göra sitt val bland partier en i alltmer otydlig politisk gråzon.

Jag håller med författaren om att tendensen är intressant. Dock kunde man ofta under valrörelsen känna att denna personfixering ffa från medias håll kunde tränga undan sakpolitiska debatter från strålkastarljuset. Det har blivit en attraktiv egenskap hos politiker med one-liners och de som kan föra sig i media i stället för fokus på hur de för sin politik. Debatterna inför valet skedde på tv-kanalernas villkor och ämnendiskussion skedde under mycket kort tid i stället för att låta politikerna själva välja diskussionsärenden och debattens utformning. Allt för att vara mer tittarvänligt. Det är en svår avvägning att se det som att man försöker engagera så många som möjligt av den svenska väljarkåren i debatten och att det inte skall gå över till populism.

Jag skulle tro att den granskningen som krävs för att ha politiker i makttoppen man kan lita på, sker som en del av grundjournalistiken. Exempel på det är efter valet 2006 med den nya regeringen där ett antal statsråd fick avgå direkt efter avslöjanden om svart betalning av olika tjänster. Detta skulle alltså ha antytt en låg skattebetalningsmoral (eller rent av "göra-rätt-för-sig-moral) och därför olämplighet som person i statrådsrollen. Flera exempel finns från båda blocken. Persongranskning är bra, men att gå in på den detaljnivå som man kan vänta sig ytterligare i kommande val, tycker jag, är lite ovidkommande då vi redan konstaterat att den egenmakt som en amerikansk president besitter inte kan jämföras med den svenska premiärministers när blått och rött råkat smälta ihop till lila.

Permalänk | Anmäl #2 Hritul Karim, 2011-03-05, 00:09