Hur sjuk är cancersjukvården?

Min mamma fick diagnosen malign cancer den 10 december 2009. Detta efter en onödigt lång tid av lidande. I Sverige har inte vi svenska medborgare förtroendet som patienter att direkt söka en specialistläkare. I varje fall inte om du är beroende av landstingsvården och inte är innehavare av en privat sjukförsäkring. I Sverige tvingas du till en vårdcentral för en första bedömning, oavsett om ditt öga är igenmurat av var och det mest troliga är att du är i behov av en ögonspecialist och inte en allmänläkare. Alternativet är att söka närmsta akutsjukhus och bli sittande i timmar eller till och med dygn!

Mamma hade svårt att sköta magen, det blödde och värken ville inte släppa. I juli 2009 skickade vårdcentralens läkare en remiss och i september, på Axess akuten, ansåg läkaren efter utförd rektoskopi, att mamma hade en analfissur, skrev ut en salva och tackade för sig. Återbesöket i oktober på vårdcentralen visade att klinikens läkare inte ens svarat på remissen. En ny remiss skrevs ut, och den här gången, den 17 november, sövdes mamma på Frölunda Sjukhus och det togs cellprov. Den 10 december 2009 var det dags att få svar.

Läkaren berättade att det var en elakartad tumör, men att han inte kunde göra mer än ställa diagnosen. Jag slog näven i bordet, nu hade jag tröttnat på behandlingen som hittills serverats. Jag krävde att läkaren skulle skriva ett brev så att mamma kunde läggas in akut på Östra Sjukhuset i Göteborg. Motvilligt och under protest skrev läkaren ut brevet. För säkerhets skull hade han klistrat igen kuvertet, som jag naturligtvis öppnade. Jag körde mamma till akuten, vi kom in klockan 15.00 och 23.30 rullades hon i på salen. Den 22 december skrevs hon ut.

I januari träffade mamma onkologen på Sahlgrenska Universitetssjukhus, som berättade att tumören stor som en valnöt, satt 4 cm upp i anus och att det krävdes strålbehandling. Först skulle det bli 23 strålbehandlingar som utökades till 33 stycken. Under behandlingen kollapsade mammas kropp och ett tag trodde vi att hon skulle stryka med.

I april skrevs hon ut från onkologen på SU till rehabiliteringen i Högsbo, med orden: Inga andra organ hade drabbats av cancern. Allt ser bra ut!

Under hela sommaren 2010 hade hon blödningar från tarmen och det gjorde ont vid varje toalettbesök. I början av oktober fick mamma brevledes en telefontid av läkaren från onkologen. Det beslutades om inläggning. I åtta dagar låg hon inne. Det gjordes, enligt läkarna, en misslyckad rektoskopi, som resulterade i att de skrev en remiss till Östra sjukhuset om ett nytt försök. Ingen läkare på onkologen gjorde ultraljud eller annan undersökning om de andra intilliggande organen möjligen kunde ha drabbats av metastaser. Vilket jag nu i efterhand vet är mycket vanligt när det gäller mag -och tarmcancer.

Den 25 december tillkallade jag ambulans till Tjörn, eftersom mamma sedan den 18 december uppehöll sig hos oss, stadigt försämrats och nu hade hög feber. Ambulansen kom och eftersom ordern uppifrån lyder, att ambulansen alltid ska köra till närmaste sjukhus hamnade mamma på akuten på Kungälvs sjukhus, vilken vi tillhör som bor på Tjörn.

Redan på akuten, efter att jag berättat för en läkare om mammas sjukvårdsberättelse, berättade han öppenhjärtligt att det är stora problem med sjukvården på och mellan ÖS och SU. Inget av sjukhusen vill ta ansvar och patienterna hamnar mitt emellan stolarna. På KS konstaterades att mamma hade en kraftig urinsvägsinfektion och metastaser i levern. Mellan den 25 december och 5 januari 2011 gjordes desperata försök av läkarna på KS att få tag i någon ansvarig läkare på SU och ÖS, som hade haft mamma som patient, utan resultat.

De som följt medias bevakning av Ingvar Oldsbergs cancer, vet att han också råkat illa ut med liknande diagnos som min mamma hade. Ingvar Oldsberg har nu anmält läkarna på ÖS. Jag fick uppmaningen av sjukvårdspersonal att göra detsamma, men jag orkade inte. Jag var fullt upptagen med att ta hand om mamma.

Ingen skugga ska falla på sjukvårdspersonalen, från städerskan till sjuksköterskor inom samtliga vårdenheter, men läkarna är en historia för sig. I dag känns det som om, att när du kommer som patient hänvisas du till en tombola, där du ska dra en lott. Grattis! Du har fått Tore Toresson, vilken tur! Han är en av de bättre läkarna!

Den 9 februari dog mamma på Hospice i Kålltorp, efter att ha legat där i fjorton dagar. Där var personal och även läkaren beundransvärda. Jag har under hela den här perioden använt mig av nätet för att söka information och till min fasa upptäckt hundratals fall av sjuk cancersjukvård. De verkar inte ta slut! Mycket kunde ha förändrats om vi som patienter omedelbart får söka en specialist, och det är något som styrs av sjukvårdspolitiker. Kommer detta att förändras? I Tyskland är medborgarna betrodda och söker sin egen specialistläkare, men vi är inte betrodda, varför?

När vi tar flyget vet vi att flygpersonalen har en checklista som alltid måste gås igenom, och vid varje flygning ser den likadan ut. Har läkarna en checklista? Behöver de ens ha någon? Ser varje läkare sin canserdiagnos som sin egen och därmed behandlingen som sin?

Hur många fler ska dö i förtid i en malign cancersjukdom, som enligt forskarna blivit enklare att behandla och därmed borde få goda resultat?  I mammas fall fanns det, som jag ser det, ingen checklista överhuvudtaget. Det tog alldeles för lång tid från första remissen till att få svar, det gjordes inga tillräckliga undersökningar. Om mamma hade fått lov av politikerna att redan från starten söka sig till en mag-tarmspecialist hade hon då varit vid liv idag? Omöjligt att svara på, men jag tycker att det är hög tid att vi bygger om vårt underliga och sjuka sjukvårdssystem, som verkar ta livet av folk i förtid!