Pojkar tillåts uppfostras till våldsverkare

Bissen Winroth har skrivit en utmärkt artikel med ett tydligt exempel på vad som av en del psykologer idag benämns som "jämnårigorientering".

"Jämnårigorientering" är när barn och unga placeras i stora grupper jämnåriga med otillräckligt vuxenstöd - en vanlig situation i dagens förskola och skola. I bristen på vuxen handledning börjar unga uppfostra varandra, något de självfallet saknar mognad för. Detta kan bl.a. yttra sig i jakten på "tronen" för att slippa vara på botten, som artikeln så väl beskriver.

Situationen liknar en blind som leder en blind - ett slags Flugornas Herre-situation i analogi med William Goldings roman. Svenska skoltjänstemän benämner detta som "social träning" och menar att det är något bra. De hävdar att detta lär barn lyhördhet, medkänsla och konfliktlösning, och att det är absolut nödvändigt för barn att utvecklas normalt.

Fenomenet kan inte helt lösas inom skolans ram. En betydande orsak är förmodligen de informationskampanjer från våra statliga institutioner som direkt och indirekt ger budskapet att staten fostrar bättre än föräldrar genom förskola, skola och fritids. Detta har lett till att många föräldrar abdikerat, och att skolan sällan har förutsättningarna att klara den uppgift som våra politiker ger den, trots många heroiska försök av ambitiösa lärare och skolledare.

Vad som behövs är ett rejält nytänk inom såväl inom familjepolitik och barnomsorg, som inom skola och fritids, vilket jag skrivit åtskilligt om i andra sammanhang. Tyvärr är det dock idag svårt att se från vilket politiskt håll ett sådant nytänk skulle komma. Att socialdemokratin skulle vakna i frågan är kanske en alltför naiv och fromm förhoppning.

Det är mindre våld i grundskolan idag än någonsin tidigare. Men vår upprördhet över det våld som finns har ökat snabbare än den takt våldet avtagit i. Därför upplever vi det som att våldet ökat fastän det är tvärtom.

När t.o.m. en före detta mobbare kritiserar skolan för slapphet så måste det väl ändå vara dags att släppa skygglapparna?

Jag minns en historia jag hörde om engelsk skola på 50-talet. Två pojkar slogs på skolgården när en lärare gick emellan och argt undrade vad fan de höll på med. Sedan tog han med dom till gymnastiksalen, satte på dom boxhandskar m.m., och gjorde sedan väldigt klart att skulle de slåss skulle det vara under ordnade former.

Jag tror att vi har tappat greppet om våld idag i bemärkelsen att vi inte längre behärskar det. Det är ett fenomen som de allra flesta ställer sig helt främmande inför. Det betyder att allt våld konsekvent stämplas ut som dåligt och att våldets 'arena' lämnas helt i händerna på just våldsverkare. De goda exemplen, de som med kunskap och erfarenhet kan lära ut hur man hanterar våld och det som hör därtill, som aggression och ilska, finns helt enkelt inte i vardagssammanhang. Undantaget är kampkonstledare.

Ett slagsmål där bara den ena parten oprovocerat vill slåss är ett överfall, och ska behandlas därefter. Men om två barn vill slåss, är verkligen den enda självklara lösningen att huta åt dom att "sådär får man inte göra!"? Vad hände med ansvaret som vuxen att handleda barnet, att hjälpa barnet att förstå sig självt och sin omvärld?

De är nog en del vuxna som lider av skolåren på liknande vis som brottsoffer eller krigsveteraner och civila som upplevt krig.

Jag föreslår att du tar upp en bredare diskussion med lärare och föräldrar på skolan, på ett föräldramöte t ex, och sen skriver om hur tongångarna gick där. Det vore väldigt intressant att läsa mer om det.

#2 Peter J, har du någon statistik för att backa upp ditt påstående?

Jag själv inte prata om skolan i dag. Men där är betydligt högre tolerans för våld i samhället som helhet. Det har alltid gjorts våldsamma filmer. Men för så förfärades de flesta av dem. I dag är en film som Saw nästan "mainstream". Ingen förfäras.

Där är ytterligare en skillnad. Saw har en helt ny typ av våld. Det är våld som pornografi.

Och vi har tävlingar som Ultimate Fighting Championship. UFC har förvisso funnits sedan 1993. Men under de första tio åren var det extremt kontroversiellt och förbjudet i de flesta delstater i USA. Organisationen var i princip i konkurs när den fick nya ägare.

I dag är UFC en megaindustri. Och den kanske största kritiken i dag är att det inte är tillräckligt våldsamt. De menar att där är för mycket brottning och för lite slag, knän och sparkar i huvudet.

#3 Kim Björksjö, vi har inte tappat kontrollen över våldet. Vi har lagt våldet i marknadens händer.

Tack för kommentarerna hittills - det är på detta sätt vi på något vis börjar göra påverkan kring frågan.

Tyvärr är vi alla som läser och skriver på något vis redan berörda och engagerade, den stora knäckfrågan är hur vi når ut till dem som faktiskt väljer att inte bry sig..?

Håller med i alla ovanstående kommentarer;
Ett mobboffer/mobbare kan absolut liknas vid ett "krigsoffer".
Toleransnivån, och industrins sätt att idag gestalta våldet, har nått oproportionerliga höjder (näst intill "snuff"-movie-grad).
Vissa barn kan absolut behöva utöva viss form av fysisk tävlan mot varandra - problemet är bara hur vi får detta att bli kontrollerbart och överförbart i deras privata relationer med övriga individer på exempelvis oövervakade raster - för mig funkade det inte.
Absolut kan det "grova" våldet eventuellt vara mindre idag, men med största sannolikhet är fixeringen, toleransen och förhållningssättet med våld gentemot varandra betydligt högre - vilket vi inte alls kan avgöra får för sorts effekter i högre åldrar.
Och slutligen så är det fullkomligt horribelt att Staten i grund och botten inte resonerar som så att grundskolan är med och skapar GRUNDEN till alla samhällsproblem som vi hos "trasiga" individer senare i livet måste lägga ner STORA summor på att reparera.

Björklund borde kanske gå en kurs i Orsak & Verkan för att börja prioritera lärarresurserna i allt högre grad.

Det jag önskar är att Ni som faktiskt läser, skriver och bryr er, sprider texter och budskap vidare, vågar ta debatten på plats i skolan med lärare, för diskussionen med andra vuxna och långsamt förhoppningsvis börjar lära barnen att - oavsett influenser hemifrån och på fritid - vi ALLA faktiskt bevisligen mår bättre inombords av att kramas, istället för att slåss.

Tack för inläggen.

Författaren: Bissen Winroth

"...grundskolan är med och skapar grunden till alla samhällsproblem..."

Men glöm för all del inte föräldrarnas ansvar, skolan kan inte bära allt på sina axlar. Många barn har mycket med sig redan när de börjar och en ökad föräldranärvaro på skolan vore många gånger att önska.
Det barn finns inte (?) som vågar jävlas och bära sig på mot andra vid de tillfällena. Det hjälper naturligtvis inte mot allt, men skulle onekligen undanröja en del

Sen är naturligtvis ett mobbat barn också ett för mycket och skolor är idag SKYLDIGA att ha en likabehandlingsplan för att motverka detta

Du har aldrig funderat på att lära din son säga nej själv till lekar han inte mår bra av eller inte vill delta i? En viktig lärdom för barn är att säga nej till det de inte vill eller skall göra, du verkar ha missat detta.

Vad menar du förskolepersonalen skall göra, rycka din son från pojkgänget? Bara för att din son inte mår bra av brottning behöver ju inte det betyda att de övriga barnen mår dåligt av detta.

En del av skolans kris (om den nu är i kris) bottnar i att föräldrar kommer med sina familjeproblem och försöker göra dem allmängiltiga för skolan. Din sons problem, om det nu är ett problem (vilket det inte behöver vara) är inte skolans problem eller kris.

"Genus"? Om det inte var synonymt med feministisk syn på män ja. Om det handlade om pojkar på pojkars villkor ja. Och rättvisa betyg (se lärarnas tidning), där våra söner grovt diskrimineras! "Barn och kvinnomisshandel"? När det visat sig att kvinnor slår mest barn under 6 (enl Uppsala mansjour) och att kvinnor slår lika mycket som män. (Massiv internationell forskning.) När skall detta erkännas?
Jag tycker artikeln är otydlig, men ändå sätter fingret på att just den totalt misslyckade statsfeminism som vi har idag. "Det blir bara värre och värre!"
Och då skall vi ha mer genus och feminism och fokus på pojkars och mäns roller. Tycker de rättänkande? Varför inte se saker från båda könens synvinkel, samtidigt? Utan feministstyrt genus, tack!
"På båda könens villkor, för båda könens bästa!"

Du ställer frågan, "har vi inte kommmit någon stans sedan 1984" och att du "trodde det". Du trodde tydligen fel. Och då kan man ju fråga sig varför du trodde, men just trodde fel? Se bara på skolbetygen för pojkar som har diskriminerats i åratal, och skolverket som suttit inne med kunskapen har tigit! Men detta verk har ynkligt nog i sin jämställdhetsutrredning" i stället slagit ifrån sig skyllt på pojkarna, deras könsroll, "antipluggkultur" osv!
"Sådan är, statsfeminismen" (fritt från någonstans)

Underkänner din grundtes: "När hela samhället knakar i fogarna, ungdomsvåldet ökar och aggressiviteten blir en vedertagen norm,"
Sådär har alltid alla äldre sagt sedan vikingatiden. Våldet har inte ökat eller blivit råare. Det är inte fler mord nu än på 60 talet. Kanske det är fler tidningsrubriker nu. Mobbningen och våldet på skolorna är betydligt mindre än när jag växte upp. Jag tror du projicerar dina egna erfarenheter från din uppväxt och är rädd att din son ska bli mobbad eller bli en mobbare. Sedan drar du generella slutsatser från att din son inte vill gå till dagis. Han kanske vantrivs på dagiset. Byt dagis. Jag vantrivs på mitt jobb. Jag ska byta jobb. Vi brottas tyvärr inte på jobbet. Ta med din son till en lokal judoklubb och låt honom träna där. Själv kan du börja träna i vuxengruppen. Där lär han sig leka våld precis som alla däggdjur gör. Han ser sin pappa och mamma kan också brottas och skratta på klubben. Nej barn blir inte våldsverkare av att brottas läsa serietidningar spela dataspel eller leka med andra barn. De blir våldsverkar av att växa upp i dysfunktionella familjer eller för att de har handikapp.

Från artikeln:"våldstendenserna - som verkar vara ett vedertaget förhållningssätt bland barnen" ... "När hela samhället knakar i fogarna, ungdomsvåldet ökar och aggressiviteten blir en vedertagen norm ".

Detta är inte något man kan "tycka" om, utan något man ska uttala sig om först när man har vettiga belägg för det. Att du skulle ha arbetat i skolvärlden X antal år är faktiskt inget belägg för det, eftersom man lika gärna kan hitta andra lika erfarna personer som tycker annorlunda.

Alarmism, moralism, retorik och propaganda i ohelig blandning. Som det brukar vara i denna fråga.

Skolans har ett kunskapsuppdrag dvs lära ut kunskap. Föräldrar och vuxenvärlden har ansvaret att uppfostra. Viktigt att hålla isär det. Om vi dessutom ser till pojkar så vet vi att andelen kvinnliga lärare är större för barn i lägre ålder dvs pojkarna saknar förebilder i skolan. De ser till varandra och normen blir antingen att bete sig som polarna eller bete sig som flickorna (inkl fröken). Inte helt oväntat vad resultatet blir. Vill vi hjälpa pojkarna? Det börjar i hemmet. Inte i skolan. Vi kan inte ge sparken till alla kvinnliga förskolelärare för att de är kvinnor. Vi kan däremot stärka föräldrarnas roll i sina barns liv. Pojkar behöver pappor.

Författarens svar:

Fantastiskt - och mycket intressant - att en såpass enkel debattartikel vållar alla dessa åsiktsuttryck.

Därför måste jag självklart välkomna kritikerna in på spelplanen.
Och detta är enbart av godo, då jag får chansen att pröva mina påståenden och mitt ställningstagande.

Här är det dessutom på sin plats med en rad klargörande i frågan:

1. Föräldrarna har absolut det grundläggande ansvaret - men Sverige är ett fritt land (så länge vi håller oss inom lagens ramar), därför kan vare sig jag, skolan eller lärarna tvinga dessa föräldrar att bete sig på skolans villkor - däremot finns en fantastisk styrka, för pedagoger, att ha gemensamma riktlinjer som klargör vad som i skolan är accepterat.
Exempelvis: Knuffas eller inte knuffas. Snöbollskrig eller inte snöbollskrig. Använda innebandyklubbor som tillhyggen eller inte. Ta med leksaker hemifrån (med våldsinslag) eller inte osv. osv.

Om skolan drar upp en tydlig riktlinje vad som i deras arbete lägger grunden till ett positivt klimat och sedan alla håller sig till detta, då blir arbetet många gånger lättare.

Men så är ju även lärare föräldrar.

2. Absolut så lär jag min son (försöker ge honom redskap) att själv avgöra när leken inte längre blir "bra". Men att vara 6 år gammal och inte ha någon vuxen som presenterar andra kreativa lekar på rasterna gör troligtvis frågan omöjlig för honom när resten av grabbgänget deltar.

Men den egentliga frågan är kanske: "Borde han behöva välja bort leken med kompisarna bara för att pappa säger att den inte är bra?"

3. Titeln "Skolans kris" är Newsmills ämnesord för denna typ av debatter - inte mitt.

4. Jag har aldrig utgett mig för att vara forskare, men måste få komma med ett motpåstående kring informationen; "kvinnor slår mest barn under 6 (enl Uppsala mansjour)".
Detta skulle kanske kunna ha något att göra med det faktum att det i klar majoritet är kvinnor som är hemma med barnen under 6, inte männen. Eller..?

5. Skolbetygsdebatten förvirrar enligt min åsikt bara debatten om våldet i skolan. Betygsorättvisan bör vara ett separat ämne som bearbetas på sin front.

6. "När hela samhället knakar i fogarna, ungdomsvåldet ökar och aggressiviteten blir en vedertagen norm", ja, den meningen väckte ju i alla fall respons hos er som uppenbarligen känner att samhället är mjukare idag än för 25 år sedan.

Min syn på att "samhället knakar i fogarna" berör till och med så stora frågor som utförsäkring från A-kassa och Försäkringskassa. Ett ständigt ökat ohälsotal och ett allt tuffare klimat - i såväl skola som samhälle.

"ungdomsvåldet ökar och aggressiviteten blir en vedertagen norm", den uppfattningen baseras på den kopiösa mängd våldsintryck som unga individer idag utsätts för (20 år tillbaka i tiden så spelade vi exempelvis Donkey Kong och Super Mario, vad är det idag; Killzone, Battlefield, Halflife...), och det förhållningssätt unga människor idag har emot varandra (för 20 år sedan var det inte lika "enkelt" och överlag naturligt att säga vanligt förekommande fraser som; "Jag ska d...da dig din j..vel", "Jag ska k...ulla din morsa", "F...tta", "B...g" osv) detta är en trend som håller i sig, och detta gör i mina ögon att "aggressiviteten" är en vedertagen norm i dagens samhälle.

7. Förstår att inte alla kanske vill ha en skola som bygger på "kramar" istället för "nävar", men tack för tipset om Judo. Själv så ägnade jag många år och all min fritid (och uppenbarligen också skoltid) åt Wing Tsun, Tae Kwon Do och Thai-Boxing... Men hade jag provat Judo så blev jag kanske inte så förstörd i skallen som jag var hela min tonårstid. (idag måste jag ha utvecklat någon sorts allergi, för det våld jag som tonåring njöt av får mig idag att fyllas av olustkänslor).

8. Konstaterandet: "Det är inte fler mord nu än på 60 talet. Kanske det är fler tidningsrubriker nu. Mobbningen och våldet på skolorna är betydligt mindre än när jag växte upp", blir inte heller i mina ögon ett argument att använda sig av.

Förklaring genom en liknelse: Om Trafikverket idag 2011 tittade på dödssiffrorna från början av 60-talet (vilka enligt f.d. Vägverket låg runt 1200 personer/år) och sa till sig själva; "förra året dog bara 270 st! Underbart, nu kan vi sluta jobba förebyggande", så blir deras framtida arbete garanterat inte lika lyckosamt som det hittills varit.

Varför kan vi ha en nollvision kring döda i trafiken, men inte en nollvision kring våldsuttryck i skolan? Är det svårare att stävja våld än trafikdöd?

9. Och slutligen; Självklart projicerar jag mina egna erfarenheter - av att ha varit mobbad (med självmordstankar som 7-åring till ångesten av att själv ha sparkat en annan individ i huvudet) - och gör allt i min makt för att min egen avkomma aldrig skall behöva uppleva vare sig det ena eller det andra (om jag ville ge honom redskapet att manligt hävda sig i det jag kallar "våldstendenser" så gjorde jag det, men eftersom jag av någon outgrundlig anledning fått för mig att klokhet, kunskap och omtanke i alla lägen är det mest kreativa och konstruktiva, så väljer jag att ge honom ett "icke-vålds-budskap" - och det har varit lätt.
Tyvärr är det svårare att lära vuxna individer detta.

Ni har självklart alla rätt till ert eget tyckande, men för stunden står vi uppenbarligen på varsin planhalva i något så enkelt som; värdegrunder.

Tack för debatten (och snälla, börja inte med personangrepp - vilket rent av omöjliggör en konstruktiv debatt, håll hellre då de åsikterna för er själva).

Mvh

Bissen Winroth

Bissen skriver: "1. Föräldrarna har absolut det grundläggande ansvaret - men Sverige är ett fritt land (så länge vi håller oss inom lagens ramar), därför kan vare sig jag, skolan eller lärarna tvinga dessa föräldrar att bete sig på skolans villkor..."

Javisst har de - enligt föräldrabalken och enligt Europakonventionens mänskliga rättigheter.

Men har de praktisk möjlighet att leva upp till sitt ansvar, men den "separations"-familjepolitik som drivs i landet sedan 1970?

Krister Pettersson
Familjekampanjen

Tack för en intressant debattartikel. Jag är själv lärare och har under många år jobbat hårt för att stoppa det våld som förekommer. Tyvärr har jag mattats en del i mitt patos då många (främst manliga) lärare och skolledare tycks se pojkarnas "skojbråk" som något naturligt och acceptabelt, och själv har jag blivit alltmer konflikträdd med åldern. Biologismen har nog också gjort sitt till för att jag ska tappa styrfarten. Din sons upplevelse bekräftar att jag hade rätt från början.

Vilken utomordentlig artikel! Tack, Bissen Winroth!
-
Jag vill tillägga att jag själv, född 1955, fick förmånen att gå i en skola där pojkar och flickor ofta (förvisso inte alltid) fick lov att vara m ä n n i s k o r snarare än sitt kön. Som lärare och samhällsmedborgare idag ser jag hur könsstereotyperna frodas. Det räcker att gå in på ett större varuhus och se hur barnkläderna ser ut - rosa för flickorna, men dekorerade med dödskallar för pojkarna. När jag och min bror växte upp på 1960-talet var våra kläder så lika att vi kunde ha använt varandras.

Författaren:

Välkomnar även Er "tyckare" in på planen, och gläds åt att ni finns
- vet att ni är många, men tyvärr tenderar de negativa rösterna, och dem som förespråkar det "naturliga" i våldet att överrösta dem som försöker framföra någon form av budskap kring sunt förnuft.

Tack och lov gör mina personliga erfarenheter att min styrfart ökar,
dessutom befinner jag mig väl i den där åldern där det fortfarande är "manligt" att hävda sig med fysik, röst och uttryck ; )

Den vrede och aggressivitet jag hade under min ungdom finns fortfarande kvar i mig som en "lurig liten jävel", men tack och lov har han de senaste 10 åren enbart exploderat i verbala och "argumentatoriska" sammanhang.

Jag slår med andra ord numera folk på käften med mina ord!
(frågan är bara om jag alltid har koll på när jag passerar gränsen för att bli obehaglig, hotande och kränkande)

I rätt forum, rätt tyglat och tillräckligt kontrollerat, så är det den bästa av egenskaper - mensjälvklart vore ALLT så mycket bättre om jag inte ens behövde känna anledning till att vara arg, förfärad och stridslysten.

Men nu ser världen ut som den gör.
Och jag kommer att fortsätta "kriga" på mitt sätt.
(på fredag har jag och frun möte med skolledningen)

Med Vänliga Hälsningar

Bissen Winroth

Bissen, du tar upp en mycket viktig sak i vårt samhälle. Nämligen mansrollen.

Kvinnor har i över hundra år ifrågasatt de könsroller som pålagts dem, men män har inte ens börjat skrapa på ytan.

Jag har också en liten son och tycker också det är vidrigt att han ska skolas in i våldets språk som i skolans värld bagatelliseras som bus och pojklekar.

Föreställ er hur det är i skolans värld och jämför med en arbetsplats. Ingenstans hade man accepterat våld och kränkningar på samma sätt som i skolan.

Svar till Bissen
Självklart skall skolan ha fasta regler, som efterföljs. Lärarna behöver större befogenheter i dag att se till att skolans regler efterföljs. Ibland är det så att manlig personal som försöker få barnen att följa reglerna (för allas bästa) riskerar att bli anmälda, det kan röra sig om att personalen tar i en arm lite hårt för ett barn som vägrar lyda. Ingen av våra regeringar har tagit tag i detta problem, inte heller lärarnas fackförbund. Så frågan uppstår, vad skall en lärare göra med ett barn som räcker fingret åt en lärare som försöker upprätthålla reglementet?

Att slåss med bandyklubbor är självklart helt förbjudet på alla förskolor och skolor, behöver inte ens diskuteras. Detta som ett exempel. Snöbollskrig på anvisad plats? Upp till rektorn, jag är nog för det (med viss tvekan).

Det behövs fler män i våra förskolor, det är min fasta övertygelse. Män måste kunna jobba i förskolorna och grundskolorna på sina egna villkor, inte på kvinnliga villkor, då blir det fel. Män och kvinnor kompletterar varandra. Är det män som övervakar grabbarnas lek så kan de mycket väl avgöra när det är dags att avbryta grabbarnas brottning, så ingen mår dåligt, kvinnor kan det inte, för de har aldrig själv hållit på. Männen kan ta fram en boll, dela upp två lag och köra, alla ungar, både flickor och pojkar tycker det är jätteroligt direkt, jag har själv prövat ett tusentals gånger så jag vet.

Bisse, ta en dag ledigt och var med din son på förskolan, spela boll med gänget skall du se att bitarna faller på plats.

Tyvärr så är det allt fler som drabbas av detta problem. Det har även sådana enkla orsaker som låg personaltäthet = lite vuxeninflytande, syndromet flugornas Herre uppstår. Vissa påstår att vi idag inte hara samma problem som på 80-talet att vi faktiskt utvecklats, men jag ifrågasätter den slutsatsen. Så här säger personalen: vi är trötta på att ljuga om att det är bra på förskolan". Denna lögn som är i all välmening för att föräldrar inte ska ha dåligt samvete för att dom lämnar sina barn på förskolan, har skadat både barnen, deras familjer och personalens välbefinnande på jobbet. För att kunna arbeta med problemen i förskolan måste vi först våga se det tillstånd som råder. Lyft fram problemen i ljuset så att vi har en möjlighet att göra något åt det!