"Kadhaffi skrek till mig att Reagan är Satan"

Den 1 oktober 1988 åkte jag och fotograf Leif Högberg till Libyen för en intervju med Muammar al Qathafi.

Jag hade jobbat länge med att intervjua personligheter, det senaste halvåret med att intervjua Dagens jubilar på Svenska Dagbladet. Nu satt jag hemma och skissade på framtiden och bestämde mig för att bli en ny Oriana Fallaci. Men jag var tvungen att börja med ett absolut Ess.Mitt val blev Kadhaffi. Jag köpte ett pergamentpapper från Lessebo och började mitt brev. Highly Honored Mohammar Kadhaffi....

Till min förvåning fick jag ett brev tillbaka från libyska ambassaden där jag välkomnades att komma till Libyen 1 oktober och nu var jag och Leif Högberg på väg.

Jag hade läst på ordentligt om landet, detta samhälle byggt i nutid av 50 klaner, den arabiska unionen, USA-bombningarna och läst igenom The Green Bok och Kadhaffis socialistiska tankar. Varje ungt nygift par erhöll en lägenhet bl a. Islam är inte en statsreligion i Libyen, de flesta emanerar ur beduinklaner med en mer panafrikansk naturfolkstro.

Vi anlände Al Wyhatt Hotel i Tripoli, en skitig modern byggnad där toan var mörkbrun och 70-talsgardinerna i grönt och orange hängde på tvärs. Lakanen var redan använda några varv och jag krävde att få nya. Hotellet var överfullt av olika affärsmän från Afrika och arabvärlden. Leif Högberg och jag spelade Backgammon och drack saft och dagarna gick långsamt i väntan på the Brother, Kadhaffi.

Vi träffade några italienska ingenjörer som var stationerade i en anläggning där alla gästarbetande italienare bodde. Dit blev vi medbjudna och vinet flödade tillsammans med spagetti och glass. Det fanns liknande gästarbetaranläggningar för alla nationaliteter, ryssar, amerikaner, svenskar, tyskar.

När vi blev skjutsade tillbaka till hotellet fram emot kvällen jagade herrelösa skällande hundar med dräglande käftar runt bilen. Gatorna bestod av packad sand, sopor låg överallt.

Varje dag kom Mr Wharfa, en av Kadhaffis vakter och informerade oss om nuläget. Idag kunde det inte bli någon intervju, brother Kadhaffi var i Rom ett par dagar, idag kunde det bli, så vi skulle stanna på hotellet och vänta. Ibland tog Mr Wharfa och en chaufför med oss ut på rundtur till ett romerskt kolloseum, en tobaksfabrik, ett beduinmuseum. Tjugo nedskrivna frågor lämnades in i förväg, de tio mest provocerande blev strukna.  Vi spelade backgammon, drack saft och väntade. Och väntade.

Åttonde oktober var nationaldag och vi befann oss ute i folkvimlet och såg paraderna. Militärer, barn med flaggor, idrottsgrupper marscherade förbi. Under kvällen skulle Kadhaffi kanske tala till folket från ett politiskt möte. Vi deltog i mötet. Kadhaffi kom inte, hans närmaste man var där och predikade Libyens förträfflighet gentemot omvärlden. Han dunkade armen med knuten näve i luften och skrek Jamahiriya, Jamahiriya, Jamahiriya. Inhemska TV-kameror panorerade över de utländska journalister som bevistade föreställningen.

Dagen efter var fredag, helgdag och ingen intervju skulle bli aktuell. Leif och jag gick på sta'n, jag köpte ett koppararmband och vi åt i en gatubutik, trött på den getgryta som serverades på hotellet varje dag. Plötsligt hördes tjutande sirener från fem polisbilar och vi blev hämtade på plats. Hurry, Hurry, Brother Kahdaffi is waiting.

Tillbaks till hotellet. Upp på rummet och hämta frågorna, en bok om Sverige jag köpt som gåva och klä om. Leif samlade ihop kameradelarna i sin väska. Plus en bandspelare Ove Johansson på Sveriges Radio försett mig med. Hurry, Hurry, the Brother is waiting.

Vi åkte zick-zack i tjugo minuter, jag tyckte vi passerade samma punkt flera gånger, så tog vi av ut i öknen. En checkpoint med Kadhaffis egna soldater. Ut ur bilen, kontroll. In i bilen, rakt fram i öknen igen. Ny checkpoint och plötsligt var vi framme vid en morisk stor villa i mahogny och mosaik mitt i sanden.

En man och en militärklädd kvinna, "The Lady" mötte oss. Leif blev informerad om att han inte fick följa med in till Kadhaffi, jag fick inte ta bandspelaren med. "We will provide you with all material necessary" sade The Lady. Med mitt skrivblock och en penna fördes jag ut genom en dörr till bakgården.

På bakgården hade man planterat några trän och bouganvillabuskar med rosa och lila blommor. Tio meter från huset låg ett stort tält, ca 30 kvm. Där inne satt Kadhaffi vid ett soffbord, i vit uniform och guldmantel. Jag blev anvisad en fåtölj, bakom mig satte sig The Lady och jag hörde hur hon osäkrade ett vapen. Mannen, tolken satte sig mitt emot mig.

Det var omöjligt att genomföra en intervju. Det var ett par år efter USA-bombningarna och han lär ha blivit skadad i ryggen, i den säng han låg. Han verkade precis som Stina Dabrowski vittnat om helt drogad. Han svarade otydligt på frågor men dunkade armen i luften med knuten näve och skrek "Reagan is Satan, Reagan is Satan!", då och då. "Jag har den bästa oljan i världen och Reagan vägrar köpa av mig. Reagan is Satan!" Ögonen var två kolsvarta punkter utan den minsta strimma ljus. Jag har aldrig förr eller senare sett svartare, mattare ögon. Att möta dem gav iskalla kårar.

Intervjun, eller mötet skulle jag hellre säga, var över inom en knapp timme. Jag fick en bild på ögonblicket då jag överlämnade boken om Sverige, plus ett signerat ex av hans lilla gröna, The Green Book. Det var det material jag utrustades med.

Ingen var intresserad av att köpa en reseskildring från Libyen 1988. Därav blev intet, men det var ett äventyr.

Christina Lundqvist (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33479

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Och i det hade han väl antagligen ganska rätt, att Reagan var nära lierad med Satan. Vilket Kadhaffi säkert är och har varit själv, han också.

Kul resereportage, som vi fick vänta på i 22 år...

Permalänk | Anmäl #1 Mayo Mellberg, 2011-02-26, 15:38

Det finns säkert många sådana kula resereportage idag också, men de kan inte publiceras eftersom de betraktas som "politiskt inkorrekta". Vi får väl vänta på...

Permalänk | Anmäl #2 Anar Samedov, 2011-02-26, 16:50

Det låter ju som om du fick ett riktigt scoop!! Var det verkligen ingen tidning som ville köpa storyn??

Permalänk | Anmäl #3 David Nordfors, 2011-02-28, 00:29

#1,2, Tack för positiv feed-back!

#3

Dessvärre inte, ingen av de stora i alla fall. Svenskan tackade nej med en undran om vem jag trodde att jag var, komma med en artikel om Kahdaffi och Libyen. Amelia Adamo, då på Aftonbladet likaså.
Den artikel jag skrev 1988 var dessutom längre, mer fördjupad och med fler pikanta detaljer. Och så hade vi ju fantastiska bilder, inte minst film från paraden, det politiska mötet och samhället i övrigt.

Det är klart att om jag skickat runt artikeln till varenda landsortstidning kanske någon hade nappat, men tyvärr hade jag inte den uthålligheten.

Permalänk | Anmäl #4 Christina Lundqvist, 2011-02-28, 07:06

Kan egentligen inte klandra honom om han var en smula obalanserad i sin åsikt om Reagan. Med tanke på fyraårig adoptivdotter död i bombanfallen och så.

Permalänk | Anmäl #5 Tomas Fredriksson, 2011-02-28, 18:31

Bra text om ett skräckfyllt möte. Märkligt att ingen av de stora tidningarna ville köpa den.

Permalänk | Anmäl #6 Anna KE Sjögren, 2011-03-01, 11:32

Synd att storyn inte väckte intresse då, du kan ju möjligen trösta dig med att vara rejält före din tid :-) Skinn på näsan hade ni i alla fall gott om. Tror inte att jag hade velat vara i din situation... Kul att läsa i alla fall.

Permalänk | Anmäl #7 Jan Wiklund, 2011-03-01, 15:10

Oj, oj oj, Agneta Berglöw du har ett horn i sidan till mig.

Journalisten Christina Lundqvist finns inte Agneta Berglöw, jag har inte den utbildningen, men jag är gansk bra på att skriva så jag har tagit mig fram ändå.

Nu var det så här. Jag har aldrig varit med i A-kassan. När då 2002, allt föll, inte minst Ericsson-aktierna, mina kunder och min ekonomi i stort så var jag sömnlös en natt, någon sade mig i natten att vården alltid behöer folk och jag gick upp och kollade internet.
Akuten på en av våra största sjukhus behövde folk och jag fick jobbet att hantera anmälningar och avvikelser i vården till SoS, HSAN och POM.
Jag umgicks dagligdags med er, läkare ssk och uskor.

Mer materiella människor än ssk har jag under mitt tidigare liv aldrig träffat. Säg att 20% drevs av ett kall, bland uskorna var de mångt, mångt flera.
Men jag har aldrig sett så många kvinnor sitta och plocka med sina Frida.poängscheman för att lägga in timmar så att lönen blev maxad. Den uppgick ofta till över 30-tusen i mån för att man då hade prickat in de mest betalda timmarna. Helt i jmf med vad näringslivet betalar ut till anställda, inkl övertidsersättning, motsv OB-tillägg

Ni gör oftast ett fantastiskt jobb även om jag tycker att lite mer värme mot patienterna inte skulle skada. Det får uskorna stå för.

Ni kan dessutom inte jämföra er med läkare, den kunskapen har ni inte. Varje läkare har koll på den medicinska terminologin till 100%. Det har inte ni. Ni fallerar ofta. Ni kan era grejer, men får jag hjärtinfarkt på ett flygplan kan inte ni göra något, till det krävs en läkare.

Du tycker nog att jag är hemsk i detta mitt svar till dig, men det är min uppfattning. Take it or leave it. Mer i denna fråga tänker jag heller inte uttrycka eftersom den här tråden handlar om Arabvärlden 1989.

Permalänk | Anmäl #9 Christina Lundqvist, 2011-03-01, 20:29