Det behövs en hempolitik

Fredrik Reinfeldt har ställt till med lite ståhej när han uttalat sej om att han anser att hyresrätter i Stockholms innerstad "inte fungerar". Han beskrev enligt DN problemet som att de hyresboende byter mot villor och att rörligheten är låg. En något märklig logik där det verkar vara fel både att flytta och stanna. Vad kan det handla om egentligen?

Jag tror att det handlar om att han börjar inse att det är själva marknadstänkandet som inte fungerar bra när det gäller hyresboende i så kallade attraktiva områden. Faktum är att förenklat nyliberalt tänkande har problem när det handlar om folks hem generellt, och även i viss mån när det gäller lokaler. Det är ingen slump att de största globala ekonomiska kriserna verkar ha sitt ursprung i fastighetsbubblor, bolånekriser och annat som har med de rum vi bor och arbetar i att göra. Låt oss titta på lite av det som är speciellt i dessa fall.

Det råder alltid brist
Hus ligger där de ligger, det finns bara en bostad eller lokal på samma plats, så om flera skulle vilja ha en viss lägenhet eller en lokal så råder det en oundviklig brist. Om flera vill ha en Mercedesbil så kan det framställas flera identiska sådana, men om fler vill bo vid Nytorget så går det helt enkelt inte. Nå, man kan bygga en skyskrapa och knö in en mindre del, samtidigt som man förstör miljön och tar bort det som gör att folk vill bo där. Denna brist kan inte åtgärdas med att den som bor där får högre hyra eller tvingas bilda bostadsrätt eller ens tvingas flytta. I det senare fallet blir det ju den borttvingade som lider av bristen, tillsammans med de andra som skulle vilja bo där.

Femtonspelet med hemmen
En annan faktor är att hus är dyra saker att framställa. Det betyder att byggherrar inte vill ta risker att stå med outhyrda eller osålda lägenheter, en problematik som förstärks av att alla behöver ett hem, och ingen behöver av nödvändighet fler. Ska man sälja mat eller kläder eller nöjen kan man hoppas på att folk ska köpa mer av samma sak. Inte med hem. Vad man kan hoppas på när det gäller den så kallade bostadsmarknaden och i synnerhet hyresmarknaden, är att den ska fungera som ett femtonspel (ett pussel som består av en bricka med 4x4 rutor och 15 numrerade brickor som ska flyttas runt på rutorna så vissa sifferföljder uppstår) , där folk flyttar runt till de rum som för tillfället blir lediga. Därav det unika kravet på "rörlighet på marknaden". Endast om det finns ett påtagligt tryck från nyinflyttade till växande regioner vill byggbolagen bygga nytt, och även då med försiktighet. Då finns ju den nämnda svårigheten att hitta utrymmen i tillräckligt attraktiva områden att bygga i, utan att förstöra attraktionen.

Konkurrensutsatta konsumenter
Det viktigaste som upphäver den traditionella marknadsfunktionen är ändå kanske hur man använder lägenheter, och ofta också lokaler. Alla dessa rum är till för att kunna vistas långsiktigt i. Det gör att en hyresvärd eller en bank kan sätta ekonomisk press på dem som vistas där, en press som kan bli allt större ju mer etablerade användarna är i rummet och i omgivningen. I en lokal eller en lägenhet är man sårbar för kostnadsökningar på ett sätt som ingen aktör på en vanlig marknad är. Om man hyr är man dessutom direkt utlämnad åt någon annan som äger ens hem eller butik etc.

Nyttjarna har skapat en mängd värden som skulle gå förlorade om man tvingades bort; man har byggt ett hem eller en affärsverksamhet med investeringar i flytt och inredning och kontakter i området. I bästa fall så trivs man, man känner sej hemma. Man ser sej nödd att hänga kvar så länge som möjligt när hyran höjs, och betalar då egentligen hyresvärden för sin egen investering.

När det gäller hyresboende i attraktiva områden finns två starka grupper som trycker på för högre hyror. Det gäller fastighetsägare som gärna vill tjäna mer utan att erbjuda mer service och rika personer som vill bo där andra redan bor och är beredda att betala stora summor för detta. Följsamma politiker håller också på att förskjuta regelverken till dessas fördel. Detta har skapat ett mycket märkligt ekonomiskt fenomen, som gör att man som hyresboende på ett unikt sätt kan bli utsatt för konkurrens som konsument, något man knappast hittar beskrivet i ekonomilitteraturen.

Boendepolitik - på vilken grund?
På grund av allt detta och insikten om den mänskliga benägenheten att vilja sko sej när det bjuds, så finns i västländerna ändå en kvarvarande politik för boendet, och särskilt för hyresboendet. Någon form av hyresreglering finns, det finns offentlig kontroll över markanvändningen, det finns byggnormer mm mm. Bara själva fenomenet att borgarna driver en politik där folk - en tredjedel boende i ett hus - kan tvingas att köpa sitt hem, flytta eller bli hyresgäst åt sina grannar, visar att det inte handlar om en marknad i traditionell mening.

När Reinfeldt går ut och meddelar att hyresboende i innerstaden inte fungerar ser han alltså husens orörlighet, den naturliga obefintligheten av en massa tomma lägenheter att välja på och folks hemkänsla och lokala förankring som marknadshinder som ska åtgärdas med "marknadsfrämjande" påbud som lagreglering att allmännyttan ska vara affärsmässig och tvångsmässiga ombildningar. Därtill verkar han, tillsammans med stora delar av det bostadspolitiska etablissemanget, vilja försvaga den befintliga politik som syftar till att slå vakt om folks rätt att etablera ett bestående hem.

Det fungerar inte att oreflekterat tillämpa ett fundamentalistiskt marknadstänkande på allting. Det behövs en politik till stöd för människors rätt att etablera sina hem till rimliga kostnader och bebo dem i trygghet. En bostadspolitik som är en boendepolitik - en hempolitik.

Anders Erkéus (2 artiklar)

Anmäl