Man måste inte vara hungrig för att vara fattig

Folk som skickar hem så mycket pengar som möjligt till sina hemländer kan aldrig bli annat än fattiga, oavsett hur mycket pengar man ger dem.

Om vi vill stoppa barnfattigdomen måste vi alltså stoppa utförseln av pengar.

Bo T, det är invandrarnas fel, som vanligt. Frågan är varför jag då möter många "helsvenska" familjer som lever i fattigdom. Skickar de massa pengar till släktingar i Sverige då, månntro?

Har ett inte för mycket i näst sista meningen såg jag. Ska naturligtvis vara: "Fattiga är inte fattiga - och om de nu mot all förmodan skulle vara det ändå så beror det på (biologiskt) arv och inte miljö."

Bo T, det är korrekt att det är en stor del invandrarfamiljer med barn som är fattiga, det ser man särskilt om man tittar på barnfattigdomen i Malmö, men att hävda att det beror på att de skickar hem alla pengar är inte bara hånfullt, utan även särdeles trångsynt.

Jonatan Hermansson.
Som flyktingbarn växte jag upp i i Tyskland i brittiska ockupationszonen. Jag lärde mig läsa där. Den tyska utgåvan av Readers Digest var en kär lektyr för mig. Den berättade om en fantastisk amerikansk värld. De fattiga körde omkring i bil, åt grillkyckling och begick brott. I min omgivning var alla barn magra och en del undernärda. Skor saknades. Från april till oktober gällde barfota, sen träsulor med remmar och syskon fick turas om att använda kängor. Men i USA var man fattig på helt sagolika villkor. Ärligt talat så kan jag fortfarande inte acceptera det amerikanska fattigdomsbegreppet, som du ger uttryck för.

@Peter Nordquist:

Riksnormen för ekonomiskt bistånd gör ingen skillnad på människors ursprung. Att hävda att "svenska barn" barn lever i fattigdom för att ensamkommande flyktingbarn kostar så mycket är bara trams. Ekonomsikt bistånd finansieras av kommunerna, ensamkommande flyktingbarn av staten. Det är inte ens samma skattebas.

@Pjotr Lesr:

Helt omedvetet har du argumenterat för min tes, nämligen att relativiteten i ekonomisk standard är viktig. Du läste om fattiga barn i USA som hade det bättre än du, de i sin tur såg personer som levde i lyx och överflöd i sin närhet. Om man, som jag, tror att de sociala relationerna i ett samhälle är oerhört betydelsefulla, vad gäller allt från kriminalitet till tillväxt, kommer allt för stora ekonomiska klyftor alltid vara ett problem, då de leder till social stigmatisering och i förlängningen till att samhället stagnerar.

Men även om man inte tror att relativ fattigdom är ett problem har vi barn i Sverige som går hungrig och inte är ordentligt klädda. Det är svårt att hävda att det inte skulle vara ett problem!

#7 Pjotr Lesr

"Den berättade om en fantastisk amerikansk värld. De fattiga körde omkring i bil, åt grillkyckling och begick brott."
-Det var en överdrivet rosa skildring, USA hade faktiskt och har fortfarande många rejält fattiga människor. Sverige tror jag är mer jämlikt och har mindre ekonomiska klyftor.

Fattigdomsbegreppet som skribenten behandlar är ju relativ fattigdom, dvs stora ekonomiska klyftor med liten chans till förändring för människorna på fel sida av den sociala muren och den efterföljande känslan av orättvisa och maktlöshet. Sånt tär på samhället.

Jonatan Hermansson. Det är lite väl bekvämt att vifta bort kostnaderna för fattiginvandringen och pengarna som invandrare skickar till hemländerna av lättbegripliga skäl.

Det påstås att flödet av pengar från invandrare till hemländerna är dubbelt så stort som hela biståndet. En stor del av dessa pengar är bidrag och svarta pengar som istället skulle ha kunnat användas t.ex. för att hjälpa svenska barn. Eller hur?

Är det inte Sveriges uppgift att ansvara för svenskarnas väl och ve i första hand? Eller ska Sverige försörja vanskötta länder och deras befolkningar i första hand?

Naturligtvis finns det även svenska barn som är fattiga men det har inte med socialbidragsnormen att göra. Det handlar om föräldrar som vansköter sina barn.

En del människor är inte lämpliga att vara föräldrar och det kan du inte trolla bort med den socialdemokratiska standardlösningen bidrag.

"Fattigdomsbegreppet som skribenten behandlar är ju relativ fattigdom, dvs stora ekonomiska klyftor med liten chans till förändring för människorna på fel sida av den sociala muren och den efterföljande känslan av orättvisa och maktlöshet."

Det är ett obefintligt problem, #9 Ludvig Nyberg. Vem som helst kan utbilda sig och skaffa sig ett jobb i Sverige.

Att sen inte alla kan vältra sig i miljonerna som Göran och Anitra är inget skäl till social oro.

@Bo T: Ditt resonemang är onekligen mycket knepigt. Om barn lever i fattigdom därför att deras föräldrar lever i fattigdom, vilket i sin tur beror på en historiskt hög arbetslöshet som regeringen inte förmått bekmämpa, ja då ska vi bara blunda för det och skuldbelägga föräldrarna? Även om det är föräldrarnas fel, vilket jag inte anser, så menar du att vi ska låta barnen ta smällen?

Vad gäller invandrare som skickar hem pengar så är det ju sant att denna summa internationellt är långt mycket större än det internationella biståndet. Men detta kommer ju från personer som arbetar. Inte de som tvingas leva på bidrag. Det är slående hur mycket du tycker, utan att vara insatt i frågan. Om du lever på ekonomiskt bistånd måste du redovisa dina utgifter och visa upp kontoutdrag. Det finns ingen reell möjlighet att skicka pengar till anhöriga utomlands, så länge du erhåller ekonomiskt bistånd. Biståndet är dessutom så begränsat att det ekonomiskt är omöjligt att avvara något.

Tilläggas bör, att många av de som skickar hem pengar ofta gör de sämst betalda lågstatusjobben.
Vilket innebär att för att överhuvudtaget ha möjlighet att försörja sin familj OCH hjälpa släktingarna i forna hemlandet med lite pengar, så jobbas det extra, ofta på dubbla jobb ....i den mån jobb finns.
Det är alltså ofta med stora personliga ansträngningar som hemskickande av pengar överhuvudtaget är möjligt.

Fattigdomsproblemen kan rimligtvis inte lösas på något effektivt och rationellt sätt med omfördelning mellan rik och fattig. En stor del av dem med högre inkomster än medianinkomsttagaren (exempelvis yrkespolitiker m.fl.) kan ju i viss mån personligen påverka sina egna inkomster. Ökas då skatterna så kompenseras detta ganska omgående med råge med ökade inkomster. Detta påvisades övertydligt med Astrid Lindgerens Pomperipossasagas 102 % i skatt, som gjorde att Gunnar Sträng flinande försökte med "Men det drabbar ju ingen fattig!"... utan att skrattade eller var med på de makalösa galenskaperna. Det som då återstod var försök med omfördelning mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare och omotiverat ökade löner, med följd att det orsakade devalveringar, inflation och 14 % ränta mm.!

Istället för att automatisera bort de ökande löner, så flyttades tillverkningen då till låglöneländer och där är vi fortfarande. Det som stannade kvar på hemmaplan var försörjning och förnyelse med de tunga och skrymmande systemen som knappast flyttas långväga. Det som då medför att. byggande och förvaltande av bostäder, anläggningar och infrasystem blir "skyddade verkstäder" inom varje land och varje region för sig!
Då blev hyran för min omoderna etta i centrala Gbg som 1960 kostade trettiofemtedelen av av dispoibel månadsinkomt, omvandlad via miljonprogram till nybyggd trea på Hisingen till kostnaden av nästan halva inkomsten 1961.

Det som borde kunna underlätta för låg- och medelinkomstare är förstås då en folkrörelse där "alla" hjälps åt för att drastiskt försöka minska boendeutgifterna mm. för medel- och låginkomsttagarna successivt till kanske tiondelen av hushållsinkomsterna. Detta bör kanske kunna ske genom enträgna och målmedvetna automatiseringar, rationaliseringar och produktivitetsökningar. Byggnadsarbete mm. för boende mm. blir kanske då som ett exraknäck då och då, eftersom det i en fortlöpande framtid knappast kommer att byggas bibehållbara bostäder i samma takt som under miljonprogrammet. Men med välplanderad projektering så bör det så småningom konna bli överskott på bostäder så att priserna sussesivt måste sänkas mer och mer och mer även på det befintliga beståndet inom större städer.

Vilken fantastisk artikel .J Hermansson har förstått vad fattigdomen handlar om och vad den beror på.
Han har helt rätt.

Att alltid tvingas känna sig i underläge Att inte ha samma rättigheter som andra Att tvingas avstå för att föräldrarna inte har pengar
skapar ett utanförskap som moderaterna helt har glömt.
Det skapar känslor av underläge, otillräcklighet och skam. De som befinner sig i denna situation blir lätt utsatta för mobbning då många barn i omgivningen kommer från famljer med moderatvärderingar och dämed avsky för alla som inte har pengar.Empati finns det inget av. Många lärare hänger på genom att inte se.
Mobbningen leder till depressioner och många har symtom som beskrivs i PTSD redan innan de nått högstadiet.

De får aldrig någon hjälp och fastnar i fattigdom och arbetslöshet. De är allvarligt skadade men behandlas som lata . De har undvikandebeteende då deras tillit är borta.

Detta kan man inte komma tillrätta med genom att straffa dem ytterligare som moderaterna nu gör genom sin nya fattigvårdstadga och slavarbetspolitik där arbetslösa medvetet görs fattiga genom att de tvingas arbeta gratis medan arbetsgivarna får betalt

På detta vidriga sätt ruineras de redan svaga grupperna på den sista lilla självkänsla de har och katastoferna är ett faktum. Detta skapar inte arbete det skapar ytterligare depressioner och psykosomatiska sjukdomar och beslastar sjukvården.
Får de barn hamnar dessa i samma situaion som de själva var i som barn.

Ser man inte detta narturliga förlopp och sammanhang är man farlig för mänskligheten och då bör man avgå som politiker.

"Det finns ingen reell möjlighet att skicka pengar till anhöriga utomlands, så länge du erhåller ekonomiskt bistånd."

Din ungdom förlåter din naivitet, #12 Jonatan Hermansson. Dessutom finns det många bidrag man kan få som inte kräver redovisning av utgifter.

Det finns ingen som lever i fattigdom enbart pga arbetslöshet i Sverige. Det kräver också att man vansköter sin ekonomi.

Den som lever på svenskt "existensminimum" är inte fattig. Det är "trams"!

# Ludvig Nyberg.
I min värld är fattigdom absolut. Inte relativ alltså. Jag håller med om att inkomstklyftor kan skapa spänningar i samhället och leda till brottslighet. Men livet på skuggsidan i välmående välfärdssamhällen kan inte skildras med samma terminologi som verklig fattigdom. Att inte kunna ha en märkesjacka bland en befolkning i märkesjackor är inte samma sak som att gå barfota i en befolkning av skoägare. Inkomstklyftor kan alltid diskuteras. Men blanda inte in ordet fattigdom. Och inga känslosamheter, tack. Spara tårarna för de behövande.

Här hittade jag ett litet embry till en början av "självbygge" på motsvarande sätt som ett uppdaterat IKEA-möbelkocepthjälpas åt att enkelt kunna "skruva ihop" sina egna bostäder längs tillfartsledena till städerna (med egen odlingsmark eller gårdsbutiker). Där det så småningom finns nära "hämställen" av byggmaterial inom varje region.
http://www.byggstommar.se/prog/

Förtydligande; Den kommentar som jag lämnar i #18 är avsedd som en fortsättning på #14. Jag tänkte inte på de många kommentarer som kom emellan.

För att låginkomsttagare skall kunna få det bättre så är det framför allt de basala levnadskostnaderna som ganska "enkelt" bor kunna sänkas om "alla" lever enligt devisen ´sharing is caring´. Då gäller det inte att via 102 % i sammanlada skatter först och främst dela med sig av disponibla inkomster. Det leder ju bara till en exponentiellt uppåtgående spiral so förstör hela plantern. Utan dela med sig av konskaper för att via internet skapa ett eller fler IRL och AFK fria "operativsystem" som succesivt gör det enklare och enklare och enklare att sänka levnadskostnaderna för maten och boendet, genom att så långt som det bara går göra sig beroende av andras dyrt betalda arbetsinsatser.

#19, ojojoj, att det nästan alltid råkar bli tvärtom som avses... naturligtvis var det menat som... "... genom att så långt som det bara går göra sig oberoende av andras dyrt betalda arbetsinsatser, som sedan via skatter, arbetgivaravgifter, moms och från "jord till bord" ackumulerade räntor blir nästan astronomiska.

Alliansen har vunnit de senaste två valen, bland annat på att man sagt sig vilja bekämpa "utanförskapet".

Nu säger Alliansen, genom Helena Riviére, att detta utanförskap (i form av relativ fattigdom) inte finns eller är oviktigt att uppmärksamma.

Så, när Alliansen "bekämpar utanförskapet", verkar det alltså mera handla om att /mentalt förneka/ detta utanförskap, än att genom konkreta politiska och ekonomiska åtgärder ge människor möjligheten att ta sig ur det.

Kanske känner sig en och annan väljare lite lurad?

/---/ = kursiverat

#19
Nytt försök, censuren var framme:
Du är helt osammanhängande, Uno Hansson, vad är det du vill säga?

#17 Pjotr Lesr

"I min värld är fattigdom absolut. Inte relativ alltså."

-Let's agree to disagree. För det första tror jag att ett jämlikt samhälle fungerar bättre och medför mindre spänningar och mer gemenskap, och för det andra sätter jag väl helt enkelt ribban för fattigdom lite högre än dig. All fattigdom är inte absolut eller materiell enligt mig.

"Och inga känslosamheter, tack."

-Låt mig besvara det petiga inlägget med att lika petigt citera ditt tidigare stycke (#7) som jag anser kan ha varit roten till att du tycker debatten blivit alltför "känslosam":

"I min omgivning var alla barn magra och en del undernärda. Skor saknades. Från april till oktober gällde barfota, sen träsulor med remmar och syskon fick turas om att använda kängor."

-Jag svarade alltså alltför känslosamt enligt dig medan jag själv tyckte att det var du som spädde på tragiken. Än en gång delade meningar, det enda vi har gemensamt är petigheten :)

#23 Nisse Jösse;
"... Du är helt osammanhängande, Uno Hansson, vad är det du vill säga?..."

Jag har nu skrivit en lite mer sammanhängade kommentar som svar på "Inga barn går hungriga i Sverige"
Alltså kommentar #32 till Helena Rivière om Barnfattigdom
"Inga barn går hungriga i Sverige"

Ja, omfördelning från rika till fattiga är i grunden ett orättfärdigt ingrepp.

Är det så farligt att alla barn inte kan få det alla andra har? Att vara fattig i uppväxten kan ge en stark motivation till att skaffa sig bättre kår som vuxen. Sparsamhet, målmedvetenhet och stark vilja ger resultat även i en socialdemokrati.

Fattigdom ska bara definieras absolut, inte relativt eftersom det är helt meningslöst. Rent matematiskt kommer det alltid att finnas i "botten" de som har minst pengar- att kalla dessa fattiga och oja sig över att de har mindre pengar än de som har mest är ju bara korkat. Kungliga socialdemokratiska avundsjukan måste tydligen odlas. Håller med Kerstin Dahl.

Den här nyliberala mörkertiden är bara att vänta ut.

Resultaten visar sig oavsett vad fundamentalisterna försöker göra åt den saken.
Den "svenska" avundsjukan eller viljan till jämlikhet med ett annat ord är bra för samhället och för vår ekonomi. Den var vår största tillgång när vi blev världens mest välmående land.
Ju mer vi släpper upp ekonomiska skillnader genom skattesänkningar och riktade avdrag till höginkomsttagare desto längre ner i välståndsligan sjunker vi.
Ju mer vi skiljer svaga elever från starka desto sämre blir svenska skolresultat.
Ju mer vi försvagar fackliga rättigheter desto mer likt fattiga länder med viljelös och improduktiv arbetskraft blir vi.

Trygghet och ekonomiskt välstånd är den bästa drivkraft som finns. Det ser vi av all entreprenörskap och driftighet som rika föräldrars barn visar. Vore oro och brist på pengar en god drivkraft skulle våra fattigförorter sjuda av välstånd. Eller hur?

Alliansens mål är större ekonomiska skillnader och fler människor som känner oro för att halka efter. Det tror dom är en bra idé.

Enligt FN definieras absolut fattigdom som "ett tillstånd karaktäriserad av svår brist på grundläggande mänskliga behov, inklusive mat, säkert dricksvatten, hygienfaciliteter, hälsa, tak över huvudet, utbildning och information." Ärligt talat, hur många gäller det i Sverige?

Det andra fattigdomsbegreppet är relativ fattigdom. Där kan man t.ex. definiera fattigdom som att man har en inkomst som ligger under 60% av medianinkomsten i landet. Sådan "fattigdom" kommer naturligtvis att finnas oavsett hur rikt ett land blir och oavsett hur bra de "fattiga" får det.

Med en realtillväxt på 2% om året har medelinkomsten i Sverige dubblerats om 35 år. Om inkomstfördelningen förblir som idag kommer de fattigaste då att åtminstone ekonomiskt ha det dubbelt så bra. Vi kommer då att ha precis samma diskussion om barnfattigdom, liksom vi hade precis samma typ av diskussion om barnfattigdom 1976, dvs. för 35 år sedan.

Om 35 år kommer det att handla om de stackars barn som skäms för att deras föräldrar inte hämtar dem på skolan i vätgasdriven familjehelikopter eller för att de "tvingas" ha mobiltelefoner som inte kan kontrolleras direkt med ögonrörelser eller för att deras matsäck inte består av den där dyra, extremnyttiga och supergoda maten som gör att man lever tills man är 120 år.

Inse att barnfattigdom i Sverige handlar om skammen för ett barn att inte vara på samma nivå som andra, liksom andra skillnader gentemot snittet, t.ex. orättvisan att ha sämre förutsättningar ur ett hälsoperspektiv (t.ex. inte leva i 120 år). Barnfattigdom bör bekämpas. Det ideala vore om barn slapp lida av föräldrarnas inkomstskillnader.

Däremot stödjer jag med emfas den kapitalistiskt oundvikliga principen att signifikanta inkomstskillnader tillåts råda mellan vuxna, något som i längden gynnar även de fattigaste, genom högre tillväxt. (Vill någon sedan framföra "fördelarna" med kommunism eller socialism så tror jag vi är i fel tråd.)

Jag håller med om att socialbidragsnormen är skrämmande låg. Inte så lätt för ensamstående med barn att få jobb idag. Något måste göras åt detta problem. 60 procent av medellön är alldeles för lågt, fatta hur lite det blir över.

#32: Ja, det måste bli lättare att anställa (och sparka) folk, samt en sänkning av ingångslönerna. Detta kommer att skapa många jobb.

Jonathan Hermansson, arbetslösa invandrare kan visst skicka tillbaka pengar till sina hemländer, även om de går på bidrag.

Det är tyvärr alltför vanligt att människor går på diverse arbetslöshetsbidrag och/eller sjukbidragbidrag, samtidigt som de uppbär svarta inkomster från exempelvis familjeägda restauranger eller pizzerior.

Tyvärr är det också alltför vanligt, att om man påpekar fall som dessa ovanstående, blir man omgående stämplad som rasist eller SD:are

#34 Ingrid, vem har stämplat dig? Du uttalar ju bara din _åsikt_, och det råder ju åsiktsfrihet, inom vissa ramar.
Har nu ett flertal gånger läst denna typ av källbefriade "avslöjande", åtföljd av sin vanliga svans "..men när man påtalar detta blir man stämplad som rasist/SD:are/främlingsfientlig"
...det lustiga är att jag inte har kunnat hitta någon ställe där detta stämplande sker, bara klagomål på att det görs! Självmål eller?

L.Cienfuegos, läs t.ex kommentar #5 och håll dig väl underrättad med övrig media.

Det kan väl knappast komma som en överraskning för dig att kritik mot invandring/integrering ofta/st kallas rasism.

Det finns mer än en anledning till att SD tog sig in i riksdagen. Otillåtelsen att diskutera dessa frågor var säkerligen en...

Peter#31
Det finns flera hakar i ditt resonemang.
Dels får inte riktigt alla en ökad inkomst i alliansens nation. Några får det sämre även i absoluta tal. Dels upptäcker de som bara får lite mer i absoluta tal att deras köpkraft ändå sjunker eftersom priserna följer genomsnittsinkomsterna.
Men viktigare är att det saknas statiska samband mellan genomsnittsinkomst i utvecklade länder och dessa länders hälsa, livslängd och sociala stabilitet. Mer nationalinkomst ökar inte livskvaliteten i genomsnitt. Konstigt nog.
Men mellan inkomstskillnader och hälsa, livslängd och social stabilitet finns det mycket klara samband. Mindre inkomstskillnader ger bättre livskvalitet och längre liv. I genomsnitt.
Det är klart att större skillnader gynnar vinnarna. Men det är helt enkelt inte sant att det gynnar alla eller ens landets befolkning i genomsnitt.

Med risk att vara tjatig. Alternativet till större ekonomiska klyftor är inte kommunism eller socialism. Hur vi fördelar våra pengar i en demokrati kan vi faktisk bestämma gemensamt. Ingen tvingar oss att vara giriga eller kontraproduktiva.

#36 Det förekommer säkert att seriöst ifrågasättande av invandringspolitiken stämplas såsom du säger, men i ditt fall härovan så skedde det inte, du tog ut det i förskott.
I BoTs fall så är kritiken berättigat. På ett robotaktigt och oinspirerat sätt upprepar han ett mantra, som förutom synnerligen ensidigt och obegåvat, är direkt hetsande mot folkgrupper. Det tilför sällan något konstruktivt till debatten, tyvärr.
Men det är BRA att Newsmill tillåter BoTs haranger komma till uttryck, för de kan funka som avskräckande exempel på de som har förmåga att reflektera.

Ta till exempel detta med utförsel av pengar, och dess effekt på svensk ekonomi...vem tror på allvar att invandrares penninghjälp till sina familjer utomlands utarmar svensk ekonomi mer än Kamprads oskattade miljarder?

#36: men återigen: du uttryckte bara en åsikt utan att belägga den. Jag antar att du ville ha sagt att möjligheten FINNS att människor (oavsett etnicitet) fuskar med inkomster och skatt , använder bidragen på ett otillbörligt sätt , och skiter allmänt i vett och etikett.... och det är ju ingen som kan stämpla dig för som främlingsfientlig för detta uttalande, för det är ju sant.

Som nybliven förälder levde jag på socialbidrag en tid, ensamstående med ett spädbarn. Inget synd om mig och jag var stark och självsäker och trodde på framtiden. Rökte inte, drack aldrig alkohol, hade inga dyra hobbies att försörja. Pengarna gick till mat, hyra, el, blöjor, dagligvaror och kläder när det var tvunget. Gärna second hand. Att jag var fattig var uppenbart. Behövde jag besöka läkaren och kanske få penicillin, eller om sonen hade diarréer och man behövde köpa en massa extra blöjor och dessutom besöka läkaren med barnet så räckte inte pengarna hela månaden och man får inget extra från socialkontoret för sådanna oförutsedda utgifter, inte ens om man har kvitton, men man kan få låna. Vilket leder till underskott nästa månad. Eftersom mina föräldrar själva hade väldigt dålig ekonomi så kunde de inte bidra med pengar, men de kunde lära mig hur man trollar med knäna så man ändå får mat på bordet och jag var som sagt stark och kry och tyckte det var en stimulerande utmaning, trots att jag var stressad, vem är inte det i en sådan situation?

Eller den helgen jag besökte, och sov över hos han som nu är min sambo. När jag kom hem hade frysen pajjat, jag hade varit och storhandlat bara ett par dagar innan. Köttfärsen var halvtinad, fisken och grönsakerna likaså. Då var det lätt att hålla sig för skratt... Socialtjänsten kunde bara låna ut pengar då med, så jag lånade lite av dem, fick äta hos olika grannar, fick lite mat av mamma och skarvade på alla möjliga sätt och tog mig ur den krisen med.

Fattig betyder inte att man är utan egen kraft eller vilja att förändra eller förbättra. Och så länge ekonomin går runt utan liknande kriser så kan man koncentrera sig på att bygga på sin framtid, men när kriserna inträffar så måste man lösa dem, och är de tillräckligt många kanske man inte fixar att ta sig ur eländet heller?

Jag hade tur, kom ur min fattigdom. Jag vet att jag är ovanlig. Men all den oron jag hade över att pengarna kanske inte skulle räcka om jag eller sonen blev sjuk, att ständigt oroa sig för om man verkligen ska få mat månadens alla dagar, sånt smittar av sig på lite äldre barn. Så det handlar inte bara om att inte kunna ha en egen mobil, eller kunna spela fotboll i föreningen. Under allt det där som ungdomarna säger högt (ingen mobil, inte eget rum, ingen moppe) kan det finnas oro för om man ska få äta sig mätt, eller bara så man klarar sig till morgondagens lunch i skolan. Men det är sällan någon frågar om det så vi lär väl inte få veta.

Jag har faktiskt oerhört svårt att tro att det finns barn som svälter i Sverige, där det inte handlar om föräldrar med missbruk och/eller svåra psykiska problem. Annars ber man naturligtvis om hjälp om man hamnar i en situation där man inte har några pengar så att det går ut över barnen på det sättet.