STÄDERSKORNAS GRÅT I RIKSDAGEN

Jag kom ovanligt tidigt till jobbet den första arbetsdagen efter mordet. Det kändes som om det var det minsta jag kunde göra. Ingen visste ju vad som hänt och vad som skulle kunna hända. Entrévakterna i riksdagen hade fått förstärkning med SÄPO-personal. Men jag släpptes in direkt, vakterna kände ju mig. I den korridor där jag hade mitt rum var det helt tyst och tomt, ingen hade kommit. Från mitt fönster såg jag Rosenbad i ett mycket grått vinterväder. Människor köade för att kondolera. Det var en gravlik och hemsk stämning.

Efter nån halvtimme hörde jag ljud i korridoren, det var underliga ljud och skrammel. När jag gick ut för att se efter vad som hände mötte jag städerskorna. De som jag kände, de som städade lokalerna varje dag. De halvgamla invandrarkvinnorna som var stolta över att få städa i riksdagen.

Det som jag hade hört var deras städvagn, deras gråt och deras förtvivlade röster. När de fick se mig kom de fram och frågade gråtande om det bara var svenskar som fick sörja Olof Palme? Och inte invandrare och enkla städerskor?

Men varför säger ni så, undrade jag förstås. Jag bad komma dom in i mitt rum och berätta vad som hänt, de blev kvar ganska länge. Som alla andra arbetsdagar hade de börjat tidigt på morgonen för att först städa bankhallen, den stora entrén i riksdagshuset. Den skulle vara städad när arbetsdagen för ledamöter och kontorspersonal började sin dag. När städerskorna höll på och städade kom några personer från riksdagsförvaltningen och satte fram ett bord med vitt duk, ett porträtt på Olof Palme och ett ljus i bankhallen. Sist placerades en bok för kondoleanser där.

Städerskorna, som var djupt tagna av mordet och vad det skulle kunna innebära för svensk politik, gick fram till bordet. Tillsammans skrev de in sina namn i boken. Efter en stund när de hade städat klart runtom i bankhallen och lokalerna intill avslutade de med att återigen gå fram till kondoleansbordet. Då såg de att den första sidan med deras namn var utriven. Någon hade rivit bort den. Då blev de rädda och gick därifrån.

När de satt på mitt rum och grät frågade de om städerskor inte fick kondolera, om städerskorna i riksdagen inte fick vara med och sörja, om de skulle bli av med jobbet och utkastade från Sverige.

För att lugna dom ringde jag riksdagsdirektören Grenfors och frågade om kondoleansbordet i bankhallen bara var till för riksdagsledamöter och inte städerskor. Självklart var det till för alla, sa han. Men städerskorna tolkade det som hänt att såna som dom inte var välkomna, inte räknades med och att det nu var mörka krafter som tagit makten i Sverige och att de som invandrare och politiska flyktingar var hotade.

Några timmar senare gick jag till bankhallen med två arbetskamrater, vi skriv in våra namn i kondoleansboken och vi såg att den första sidan var utriven. Lite fult sådär med pappersrester kvar i kanten.

Någonstans i riksdagens arkiv, finns den boken kvar, den som fick städerskorna att känna sig helt ovälkomna och rädda. De städerskor som hade varit stolta över att få komma till Sverige, stolta över att städa åt de politiker som arbetade för demokrati. De städerskorna som hade känt till Olof Palme långt innan de kom till Sverige. Men med hans död förlorade de sin trygghet.

Anita Andersson-Stenfors

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/33298

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tänk vad olika vi upplever saker. För mej var det en glädjens dag, jag gratulerade mej själv till denna kosmiska rättvisa.

Permalänk | Anmäl #1 Robert Pettersson, 2011-02-24, 18:32

#1 Robert Pettersson:

Är du släkt med Christer???

Permalänk | Anmäl #2 Thommy M., 2011-02-25, 11:11

#2
Känner ingen Christer, men underhållningsvärdet hos CP är stort
fortfarande.

Permalänk | Anmäl #3 Robert Pettersson, 2011-02-25, 14:16

Till Robert Pettersson
Kommer du att känna samma sak om vår nuvarnade stadsminister blir utsatt för samma sak??Eller du själv?
Bara en fråga med tanke på din iskallhet som du kanske har i generna?

Permalänk | Anmäl #4 Maj-Britt HAGMAN, 2011-02-25, 15:25

#4
Skojar du? Varken Reinfeldt eller jag har väl sysslat med så onda saker som Palme. Jag kommer kanske aldrig att hämta mej. Den illa gör, han illa far.

Permalänk | Anmäl #5 Robert Pettersson, 2011-02-25, 17:07