Mer politik stoppar inte prisrallyt på bostadsmarknaden

När vi jagade nytt hus 2005 frågade jag vid en visning närvarande bankman:
- Hur många lånar 100% till husköpet?
- Nästan varenda en...

(Det var väl ungefär vid den tiden SBAB slopade topplånen??)

Bo T:

Fullt möjligt att det är förutsägbart, men författarens analys är fortfarande helt korrekt. En fri marknad hade löst bostadsproblemet på nolltid, precis som då det gäller andra branscher, andra marknader. Klart som sjutton att vissa fina lägenheter i attraktiva områden blivit dyrare, precis som att vissa krogar, bilar, resmål, matbutiker, klädaffärer etc är dyrare än andra, men på en fri marknad hade människors behov av bostäder tillgodosetts.

Undertecknad bor idag i en etta i en förort och betalar sammanlagt fem-sex tusen i månaden för denna, med räntor och amorteringar. Jag hade föredragit att betala hälften för en lika stor hyresrätt i samma område, men då det ser ut som det gör har jag inte haft något annat val än att belåna mig och köpa.

Inför marknadshyror, skrota politikers inblandning i var, hur, och när bostäder ska byggas, sälj ut mark och tillåt företag att bygga högt, lågt, vitt och brett, dyrt såväl som billigt.

En analytisk och klok artikel ända tills det är dags för recepten.
Marknadshyror och färre regler skulle öka lönsamheten i byggandet.
Men toklåga räntor och låga krav på lånarens solvens har ju redan haft samma effekt. Lönsamheten ökar enormt och något år senare kommer byggpriserna ikapp. Byggandet däremot ökar inte särskilt mycket. Så fort man ens snuddar vid ett köpmotstånd stoppar nämligen byggherrar och entreprenörer sin produktion. Dom kommer aldrig att mätta marknaden.
När ska denna imbecilla tro på marknadskrafter upphöra? På den marknad där det är mycket kostsamt att nyetablera eller de redan aktiva aktörerna har makt över insatsvarorna balanseras aldrig en efterfrågan av ett tillräckligt utbud. Jämför vår el"marknad". Detta är också elementär ekonomisk kunskap men uppenbarligen raderat ur nyliberalt medvetande.
Det finns två sätt att mätta en bostadsmarknad.
Avflyttning, som i vår glesbygd eller i storstäder som Berlin och Porto ger lediga bostäder och rimliga priser. Lustigt nog utan att fastighetsägarna går under. Byggpriserna hålls nere samtidigt nämligen.
Offentligt byggande är det andra sättet. Om kommunerna bygger ikapp efterfrågan får vi en balanserad marknad trots inflyttning. Samtidigt får vi boendekostnader som ligger lite närmare produktionskostnaden plus skälig vinst. Det där som marknadskrafterna skulle åstadkomma genom en sorts naturkraft, enligt läroböckerna.

Dessvärre tror jag författaren underskattar psykologins betydelse för prisutvecklingen. Bubblor drivs av en stark övertro. Jag befann mig på Irland och arbetade där 2008 då finansbubblan sprack där. Det var få som trodde att så skulle ske. Bara en kommentator på Irlands största finanstidning anade att det fanns fler säljare än det fanns köpare.
Det berodde på en stor belånad spekulation i fastigheter som med tiden blev ett pyramidspel. Så länge nya förleddes att lägga in pengar i basen av pyramiden hölls den uppe.
Jag tror inte att folk ville inse att pyramiden skulle spricka. Det var inte i deras intresse.

Många hade sin utkomst från bygg eller finanssektorn. Eller stora amerikanska företag.
Folk som nu köpt in sig i bomarknaden vill att fler fyller på underifrån. När inflödet slutar en dag får bopyramiden akut hjärtinfarkt och dör.

Nu skall här tilläggas att Irland inte är som Sverige. Någon hyresmarknad att tala om finns inte. Ja det är bara ekonomiskt svaga som hyr. Alla andra köper.

När folk blev av med jobbet 2008-2009 blev dom av med huset och bankerna blev stående med Svarte Petter. Därför blev fallet så stort på Irland.
I Stockholm tror jag att staden och kommunerna måste ta ledningen och börja bygga främst hyresrätter.
Annars finns det ingen som fyller på underfrån och Stockholm slutar växa.
Jag tror inte att marknaden kan snåla på byggandet och hålla priserna uppe på konstgjord väg. Marknaden tillskrivs ibland intelligens och medvetande. Jag tror inte alls att marknaden följer någon logik eller att den reglerar sig själv genom telepati. Då talar vi nog om kartellbildning och det är ju raka motsatsen.

Om arbetsmarknaden skulle försämras i Stockholm pga att stora arbetsgivare lägger ner eller flyttar på sig pga brist på inflöde av nytt folk kommer priserna att halveras i vissa fall.
Därför borde staden börja bygga.

I likhet med andra timbroavlönade skribenter upprepar Lydiah Wålsten det välkända mantrat om avregleringar, kapitalism och marknad som alltings frälsning. Wåsten förutsätter att läsarna glömt finanskrisen där i princip allt nyliberalt tankegods rämnade i en handfast konkret verklighet där staten i snart sagt varje land fick gå in och rädda vad som räddas kunde.
Glömt är också berättelsen om hur samhället genom miljonprogrammet löste bostadskrisen åt de många människorna, något som kapitalet aldrig hade fixat på egen hand.

Bra och klartänkt artikel. Det är mycket märkligt att en regering, ledd av Moderaterna, inte vill se de underliggande problemen. Anders Borg borde inse att höjda räntor, bolånetak och försämrade avdragsregler inte är någon lösning. Vadan denna politiska lobotomi? De marknadsorienterade Moderaterna missar den allra mest grundläggande marknadsmekanismen? Kan det vara så att hyresregleringar etc anses ingår i den svenska modellen och ses som den del av "välfärdens kärna". Tyvärr är det nog så. De Nya Moderaterna är alltför chicken för att ta några radikale grepp. Beröringsångesten är för stor. Så här står vi med gamla planekonomiska problem under en moderatledd regering, Vem skall man rösta på?

Marknaden kommer att korrigera sig själv när räntan ökar till 10% och kronan särkts kraftigt kommer även ekonomin att vika och många kommer att förlora sina jobb och hem och priserna på hus sjunker till hälften igen.

Efter bull market kommer bear market eller som vi säger i Sverige, efter sol kommer regn.

Viktigt att vi denna gång verkligen låter alla banker gå i konkurrs och inte räddar någon på skattebetalarnas bekostnad.

Artikelförfattaren har gjort sin nationalekonomiska hemläxa och det märks på hennes utmärkta artikel. Det sorgliga är att finansminister Anders Borg, som har pluggat ännu mer ekonomisk teori än både jag själv och (såvitt jag förstår) författaren har gjort, förstår sambanden lika bra som oss men lik förbannat fegar ut medelst hyckleri.

Marknadsregleringar skapar alltid samma slags problem. När jag för några år sedan bodde i Indien så valde t ex regeringen där att reglera priset på bensin pga populistiska påtryckningar. Resultatet blev förvärrad brist plus uppkomst av en svart marknad.

Ett liknande (men matematiskt omvänt) fenomen är LAS plus skyhöga minimilöner, som motiveras med politrukargument om "rättvisa" men bara betyder att dom som redan har jobb får extremgenerösa villkor medan nya starters såsom ungdomar och invandrare får välja mellan entreprenörskap eller arbetslöshet. Konstgjort låga priser på att ha ett jobb (relativt att vara ledig) gör att arbetslösheten rakar i höjden och att de flesta jobbtillfällen förmedlas på en svart/grå marknad ("kontakter").

Hyresregleringen är inte annorlunda. Det är självklart att ekonomiskt allmänbildade Stockholmsbor som jag själv hellre skulle hyra en lägenhet än köpa eftersom man därmed slipper gå "all in med hävstång" på en marknad som enligt alla rimliga parametrar (tex lön mot boendekostnad) är överköpt.

Men på grund av de många potentiella väljare som gynnas av sina nedärvda, förmånliga och underprisade hyresrätter i huvudstaden så väljer Anders Borg och hans hejdukar att strutsa, och förespråkar sjukligt låga hyror för dom som redan har respektive inga hyror alls (dvs bisarrprisade bostadsrätter eller pendling från någon sunkig förort) för oss andra.

Möjligen är "den nya borgerlighetens" arkitekter realpolitiskt genialiska. Men ideologiskt sett så står dom i mina ögon t o m lägre än vänstern, som ju iofs har missuppfattat hur samhällsekonomin fungerar men just därför åtminstone implementerar policy som dom tror gör samhället bättre.

Dom nya "moderaterna" borde veta bättre än så. Men dom har väl slickat upp sig så djupt i vissa särintresserade hål att dom varken förmår tala klarspråk eller se längre än vad snoken räcker.

Lydiah Wahlsten har rätt i att situationen beror på att det byggs för lite och att efterfrågan trissat upp priserna in absurdum. Eftersom arbetsmarknaden finns i storstäderna måste de inflyttade och våra barn in på denna sjuka marknad. Vår mellandotter med man och barn blev piskade att för att komma ur en liten 2:a betala 5,3 miljoner för ett orenoverat kedjehus på 114 kvadratmeterbyggt 1974 ! Det är helt sjukt ! Det huset hade i Skellefteå kostat 300.000 kronor ! Vad händer nu då räntan går kraftigt upp och elpriser och förbrukning samtidigt ökar kraftigt ? Bostadskostnaderna i de flerfamiljshus som nu byggs är helt orimliga för ungdomar och de som är nya på bostadsmarknaden ! Vi 40-talister som har det så bra kan inte acceptera att våra barn och barnbarn sätts i denna omöjliga sits ! Sammanbrottet är nära !

Det är just politiken och ingenting annat som kan lösa bostadsbristen och spekulationen på bostadsmarknaden. Det var precis vad vi gjorde i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet då hundratusentals nya lägenheter färdigställdes. Politiken bestämde sig för att gynna byggandet av hyresrätter och detta finansierades med medel ur AP-fonderna, det vill säga vi lånade av oss själva. Det har sagts och skrivits mycket om miljonprogramsområdena och säkert kunde en hel del gjorts annorlunda. Faktum kvarstår dock.
Också de allra fattigaste i samhället fick människovärdiga bostäder. Det är en sanning som var och en kan övertyga sig om genom att studera närmare hur de allra fattigaste bor i London, Paris och New York. Det handlar till syvende og sidst om bostaden skall betraktas som handelsvara eller som social rättighet. ISverige har vi inte haft en social bostadspolitik värt namnet de senaste tjugo åren, oavsett regering. Det är just detta som är problemet.

Bosse Johansson#11
Vad glad jag blir att få sällskap mot denna marknadsliberala avgrund av debattörer på NMill.
Man kunde hoppas att till slut även de som hatar att betala skatt eller som förälskat sig i översteprästen Ayn Rand borde fundera över varför deras lösningar på marknadens problem bara bevisas av teorier. Aldrig av verkligheten.

Vi har historisk erfarenhet av två fungerande strategier för en förbättrad bostadsmarknad. Offentligt byggande och självkostnadsbaserad egnahemsrörelse.

Vi har massor av exempel på misslyckade strategier. Alla dessa bygger på lättnader för marknadsaktörer. Godkännande av oligopol inom entreprenad- och byggmaterialindustrin, förenklade byggregler, fri europeisk tjänste- och varumarknad, lagstiftning mot fackligt inflytande, horisontell fastighetsbildning, ägarlägenheter, rot-avdrag, subventionerade markupplåtelser, utförsäljning av offentliga bostäder och mark, lägesberoende hyror, rätt att avtalsmässigt överlåta inre upprustning på hyresgästen, osv.....
Allt detta är ett ofantligt slöseri som inte hjälper ett dugg mot bristen på bostäder i våra storstäder.
Den som fortsätter att föreslå bensin på brasan är antingen part på den vinnande sidan, ideologiskt förblindad eller djupt okunnig.

Rätt slutsats om vad som bör göras - att skrota hyresregleringen. Men hur i all världen kan Timbro påstå att den centrala utmaningen skulle vara "ett alldeles för litet bostadsbyggande". Okunnigt eller ohederligt, det är frågan? Sanningen är ju att det i dag byggs alldeles för mycket. På en fri marknad skulle naturligtvis nyproduktionen sjunka kraftigt. Att folk köar till previlegiet att få bo till reapris är naturligt, men den kön försvinner ju när hyresregerlingen slopas. Att Reinfeldt duckar kan man till nöds förstå, men att Timbro gör det är obegripligt. Eller bara den vanliga bristen på ryggrad bland marknadsekonomins förmenta vänner.

Författaren menar att:
-Regleringar bör avskaffas (fria marknadsmekanismer kopplade till bostadsbyggande
-Att bostadsinnehavare inte behöver bekymra sig över höga lån
-Att politiska beslut har medverkat till prisökningen i bostadsmarknaden

Timbro har fokuserat på kärnfrågan - de ser bostäder som en handelsvara istället för en mänsklig rättighet. Det menar jag är helt fel och direkt kontraproduktivt utifrån ett samhällsperspektiv.

Författaren försöker påtala att politiska beslut och regleringar från "vänsterhåll" inte gynnar byggandet av bostäder genom att koppla det till socialdemokraterna och deras införande av det statliga institutet SBAB vars verksamhet har bidragit till prisstegringar i bostadsmarknaden. Detta är obefogad utifrån ett antal aspekter.

För det första har SAP vridit sig till förmån för en nyliberal agenda sedan 80-talet. Den nyliga avslöjandet av Prime-affären visar hur tydligt SAP har korrumperats på sin grundläggande politiska ideologi, en där mänskliga rättigheter innefattar även bostäder åt alla. För det andra kan politiska beslut se ut på många olika sätt och ha många olika utfall. Beslut som togs under 60- och 70-talen för ökad bostadsbyggande genom att använda pensionspengar har varit gynnsamma för jämlikheten i samhället och byggt bort bostadsbristen, utan privat skuldsättning. Att beskylla det, som det görs frekvent, oftast i samband med energieffektiviseringsbehov, som en utdömd form av bostadsbyggande är befängt och arrogant för alla som värnar om jämlikhet i samhället framför konkurrens och i synnerhet för dem som inte har möjligheter att ta lån för att köpa bostad, såsom ungdomar, äldre, sjuka eller andra mindre bemedlade. För övrigt så beror prisökningarna i bostadsmarknaden mest på att bankerna har varit generösa i sin upplåning i kombination med intresset av bostadskarriär och bostadsklipp bland bostadsrättsinnehavare snarare än brist på bostäder som sådant.

Författaren menar vidare att risken för en bolånekris är liten. Det hänvisas till Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen. Det låter inte så betryggande. Nyliga erfarenheter har visat att man bara 6 månader innan Irlands bolånekris hade stresstestat bankerna utan anmärkningar. Utöver det så är bolånemarknaden extrem sårbar från externa prischockar. Exempelvis kan en extrem prishöjning av en essentiell råvara som olja göra att bankerna med för stor upplåning i förhållande till inlåning (som ett led i att öka avkastningen) får en akut likviditetskris pga att centralbank gärna höjer sin styrränta när inflationen stiger ohämmad över kort tid (som en prisstegring av olja kan innebära). Att svenska myndigheter påstår att det inte finns någon fara kan man inte helt lita på.

Vad är det för fel på att prata om att bygga fler, billiga hyresrätter som en politiskt målsättning? Hyresrätter som byggs nya är idag så pass dyra att de som verkligen behöver hyresrätten inte kan få tillgång till den. Det är en grundläggande och fundamental motsättning att förvänta sig att bostadsbolagen skall bygga bort bostadsbristen - deras främsta målsättning är, precis som alla andra bolag, att få maximal avkastning för varje investerad krona. Vad är det för fel att prata om bostäder och byggandet av dessa som en grundläggande mänsklig rättighet? Vad är det för fel att använda allmänna medel för att bygga dessa mänskliga rättigheter? Det negativt klingande ordet "regleringar" används som en förevändning av marknadsförespråkare som Timbro och andra bostadsbolag samt den konservativa bostadsministern för att inte behöva ägna sig åt samhällsbyggande och istället fokusera på att använda den gynnsamma situationen (bostadsbristen) till att garantera en maximal avkastning från varje investering. Att marknadshyror skall öka tillgängligheten och attraktiviteten för hyresrätten kommer garanterat inte att göra den billigare och definitivt inte bygga bort bostadskrisen.

Bygg fler billiga hyresrätter nu! Detta förvärrar inte skuldkrisen, kommer till rätta med segregationen (hyresrätter i villaområden) samt garanterar företagsamhet (problemfri och smidig inflyttning till storstäder) samt ökar jämlikheten i samhället.

Läs mer om försvarandet av hyresrätten här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radda-hyresratten-i-stockholm_59512...

Om man förenklar byggprocessen kan det medföra risker. Det är viktigt att gå igenom och vara noggrann när man planerar för nya bostäder. En detaljplan tar lång tid att färdigställa, men det har sina orsaker. Dessutom när den är klar, brukar oftast överklaganden ta cirka 1 år. Så det är inte bara från byggsidan som det tar tid utan även medborgarna som inte vill bygga i sin egen trädgård fram för sin egen utsikt. Jag tänker hur man kan lösa frågan att bygga billigt. Jag läste någonstans om någon man från Pakistan hade byggt ett hus av lera och halm i Nyköping. Det var någon slags byggteknik från hans hemland och det blev väldigt lyckat. I mitten av huset placerade han, som eldades med ved. Väggarna var minst en meter tjocka. Men hela bygget fungerade bra. Hur bygger man billigt utan att det blir miljonprogram med ny design nummer två? Eftersom det handlar om att materialet ska vara billigare och att bygga yteffektivt, vilket resulterar i så många lägenheter som möjligt på varje våning.

Det vore onekligen intressant att höra socialister och centraliseringsförespråkare förklara varför en fri marknad fungerar så bra på andra områden. Skulle ni även vilja se marknaden för livsmedel, kläder, bilar, krogar etc också tas över av stat och kommun, regleras in i minsta detalj? Varför ser ni inte att det är samma mekanismer? (Jag måste ang detta påpeka att dylika experiment har testats rätt frekvent under förra seklet och resultaten var inte de bästa.)

Det kommer självfallet att finnas dyrare lägenheter i finare mer attraktiva områden, men detsamma gäller ju alla andra marknader och är väl dessutom inget märkligt?! Och varför skulle det vara något fel? Det finns ingen "rätt" för alla att bo där det är bäst, lika lite som det finns "rättigheter" att äta på lyxkorg varje dag, åka utomlands, köra nya fina bilar etc. Problemet är väl att det finns mängder av människor som saknar bostad och som måste låna miljontals kronor för att köpa en vanlig lya i ett normalt område alternativt punga upp hundratusentals kronor svart för ett kontrakt.
Det är skamligt och detta har vid decennier av socialdemokrati att tacka för. De borde skämmas, men istället fortsätter man rapa samma klyschor och slagord man gjort i ett halvsekel.

Sen talar nån ovan om det fantastiska med miljonprogrammen, en åsikt man nästan inte trodde att någon hyste idag. Det gick ju sådär, tycker du inte? Och hela ditt synsätt präglas av nån syn på staten som den enda lösningen för människors problem. Hade företag fått bygga fritt och det funnits behov av detta så hade problemet varit löst, precis som då det gäller andra mänskliga behov, mat, kläder, bilar, resor, telefoner, musik etc.

Dessutom finns det ett moraliskt problem här. Varför ska staten ha monopol på byggande? Om jag drar igång ett företag som bygger bostäder, varför ska jag då inte ha rätt att göra det? Och om jag får det, varför ska jag behöva konkurrera med skattefinansierade företag?

Låt människor själva lösa dessa problem, producenter och konsumenter, och ta bort era styrande händer. Problemet hade inte varit något problem om politiken inte lagt sig i.

Klåfingriga politiker ska inte lägga sig i bostadsmarknaden. Det är artikelförfattarens bärande tes. Det menar också flera skribenter här ovan. Dessa skriverier förutsätter att läsarna har väldigt kort minne. Det var nämligen just bostadsmarknaden och kreditväsendet som havererade med dunder och brak under finanskrisen. De som alltid hävdat att marknaden fixar allt fick krypa till korset och George Bush tvingades till mer omfattande förstatliganden än bolsjevikerna i Ryssland hann med under revolutionsåret 1917.
Nyliberala teorier har alltid kraschat mot en handfast verklighet varhelst den konfronterats med praktiken. Det hindrar inte deras välbetalda ideologer i Timbro att nöta in sitt entoniga budskap.
Mer marknad, fler avregleringar, mer kapitalism.
Det vi ser på bostadsmarknaden är just resultatet av i princip oinskränkt kapitalism. Och den fungerar bara för dem som har miljoner att casha upp.

G-son#16
Jag blir lite fundersam.
Återigen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, hittar du på motståndarargument som inte finns. Håller inte din ideologi om du prövar den mot det vi diskuterar? Då tycker jag att det är du som bör bli lite fundersam.
Ingen har påstått att staten ska ha monopol på byggande. Ingen har påstått att offentligt byggande ska vara skattefinansierat. Inte heller att alla bostäder ska kosta lika mycket eller att det ska finnas något hinder för nya byggherrar att etablera sig.
Vad många med mig påstår är att marknaden inte förmår att balansera efterfrågan när det gäller bostadsproduktion i expanderande storstäder.
Egentligen är det elementär ekonomisk teori.
En marknad som har höga kostnader eller kräver lång tid för etablering av nya aktörer är inte fri. Per definition.
En marknad där insatsvarorna i stor utsträckning kan kontrolleras av redan etablerade aktörer pga oligopol, teknisk komplexitet, höga transportkostnader eller få producenter är inte fri. Per definition.
En marknad där ökad utbud omöjliggörs av platsbrist är inte fri. Per definition.
Alltså fri i betydelsen att balansen utbud- efterfrågan kan fungera.
Den kan naturligtvis fortfarande vara fri i betydelsen prissättning. Om det bara byggs en enda ny bostad per år i Stockholm och den säljs till högstbjudande så blir priset förvisso marknadsmässigt. Då är kanske en libertarian nöjd. Och den som byggde. Och den som köpte. Men ingen annan.

Stockholms marknad för bostadsrätter är fri. Den har varit fri i många år. Staden anstränger sig mycket för att få in nya aktörer. Vinsten är i dagsläget över 100% på nyproduktion. Ändå byggs inte tillräckligt mycket bostäder. Förklaringen står här ovanför. De byggbolag vi har kan kontrollera att efterfrågan inte mättas och dom tycker att vinsten är helt ok. Varför behöva anstränga sig mera för att få in samma pengar?

Jag tror att vi är överens om att även bostadsproduktion bör ske med god effektivitet, ge rimliga vinster och resultera i bra produkter till priser som konsumenten finner acceptabla. För höga vinstnivåer skapar onödig inflation, för låga hindrar ny produktion.
Marknaden är den bästa regulatorn för att uppnå denna balans när det gäller lätt transporterade konsumtionsvaror.
För bostadsproduktion i expanderande storstäder funkar det inte likadant som vi kan konstatera.

Nej Olof jag svarade på vissa av inläggen ovan där någon hyllade miljonprogrammen. Sen har vi de facto redan en hårt reglerad bostadsmarknad och många tycks tro att det är fler regleringar och mer tvång som behövs, inte tvärtom. Jag uttryckte min förvåning över hur lite man gjort åt detta problem trots att det uppenbarligen är ett stort problem och så har varit under mycket lång tid.
Men det är väl inte att "hitta på" motståndarargument att kritisera socialism? Jag undrade varför man är så snabb att försvara denna regleringspolitik när man inte gör det då det gäller andra områden i samhället, andra branscher.

"En marknad som har höga kostnader eller kräver lång tid för etablering av nya aktörer är inte fri. Per definition." ?? Hur tänker du här? En marknad där alla aktörer är fria att producera och konsumera är en fri marknad och denna fungerar alldeles utmärkt var den än dyker upp, oavsett om vissa saker tar tid eller ej. En marknad är inte mindre fri för att det tar tid att producera, det var ett märkligt påstående. Om det varit upp till byggföretagen att bygga fritt, om det varit billigare och om det inte funnits regleringar om var och hur, om man t ex varit fri att bygga på höjden, om man kunnat bygga enklare och billigare etc så hade vi antagligen inte haft någon bostadsbrist.
Det finns en enorm efterfrågan men ett litet utbud vilket gör att folk tvingas betala enorma belopp för bostadsrätter eller svartkontrakt.
Detsamma hade varit fallet för vilken annan bransch om den sett likadan ut.

Och marknaden för bostadsrätter är fri, det har jag inte sagt något om. Men det är dyrt att bygga och du får inte bygga var du vill och hur du vill. Dessa konkurrerar dessutom inte med hyresrätter. Om jag haft några miljarder och velat bygga billiga ungdomslägenheter och kanske dessutom använt arbetskraft från andra länder etc för att få ner kostnaderna så hade jag inte fått göra detta. Sådant skapar en sjuk marknad.

Jag tänker framhärda i att påstå att miljonprogrammet var en bra sak när den en gång genomfördes. Mycket har sagts och skrivits kring detta och mycket kunde gjorts annorlunda. Men den verkligt bestående historiska erfarenheten blir ändå den att också de fattigaste fick människovärdiga bostäder på ett sätt som faktiskt saknar motstycke. Det var i en tid då då politiken inte skämdes för att betrakta bostaden som ett mänskligt behov och som en social rättighet.
Den sociala bostadspolitiken skapade mängder av nyttiga jobb och stora vinster också i den privata sfären, vilket timbrodebattörer helst väljer att bortse från. I själva verket skulle vi behöva ett nytt modernt miljonprogram i en ny tid. Också borgerliga ledarskribenter har börjat inse detta då de märker att deras söner och döttrar inte får varken studentlägenheter eller hyresrätter när de skall ut i livet.

Fokusera på kärnfrågorna:

Skall boendet vara en mänsklig rättighet som skall ligga i samhällets och allas vårt intresse att tillgodose?
Eller skall boendet vara en handelsvara i syfte att ge en privat och kommersiell avkastning?

Självklart skall boendet, precis som infrastruktur, sjukvård och utbildning inte dras in i det nyliberala marknadsträsket. Genom att förstärka, premiera och värdera dessa viktiga samhällsfunktioner utvecklar man kvaliteten, behåller den demokratiska kontrollen, säkrar jobben och betalningsförmågan hos majoriteten av befolkningen, bevarar och berikar mångfalden, toleransen och förståelsen bland samhällsgrupper. Allt får inte och skall helt enkelt inte privatiseras, det är ju bara dumstridigt, det finns gott om internationella exempel som kan bekräfta detta, närmast ligger Storbritannien. Majoriteten av befolkningen är intresserade av god samhällsservice och demokratisk kontroll, låt oss inte låtsas om något annat. Det ligger det i allas våra intresse att känna att samhället mår bra, låt oss inte låtsas om något annat.

Att unga idag inte får tillgång till egen lägenhet som de har råd med och tvingas belåna sig för att köpa en (i bästa fall), garanterar inte oss resten goda samveten direkt.

@21, Jimmy: Ditt huvudresonemang i texten ovan är väldigt typiskt för dom som försvarar hyresregleringen. Men det håller inte. Om jag får så ska jag förklara varför:

1. Jag håller med om att boende ska vara en mänsklig rättighet, precis som mat.
2. Däremot anser jag inte att boende på extra attraktiva adresser ska vara en mänsklig rättighet, lika lite som hummer och oxfilé. Detta är nämligen inte någon livsnödvändighet utan ren lyx, som den kan kosta på sig som har råd och lust.
3. Om vi vill gripa in på bostadsmarknaden av solidaritetsskäl så bör vi alltså inte tvinga fram samma låga pris på en hyresrätt i innerstaden som i en förort. Lika lite som vi ska tvinga fram samma pris på oxfilé som på blodpudding. Det hör du ju själv hur konstigt det skulle bli.
4. Vi tvingar ju inte fram sänkt pris på mat för att dom fattigaste ska kunna köpa. Istället ger vi bidrag åt dom som behöver. Om vi hade reglerat ner priset så hade mycket färre bönder velat sälja mat, men fler konsumenter hade velat köpa. Då hade vi fått brist på mat, och en svart marknad.
4. Samma sak händer på bostadsmarknaden. Få vill bygga hyresrätter men många vill ha, och då får vi de långa köer och den svarta marknad som vi ser i Stockholm idag (om du inte själv bor här så kan du åka hit och titta).
5. Om vi tycker att boende är en mänsklig rättighet så bör vi alltså ge bidrag åt dom som inte har råd på egen hand.
6. Däremot ska vi inte ha någon hyresreglering. Det skapar bara köer och orättvisa svartmarknader. Och det är ju inte så bra. Eller?

@Gustav S:

Ett par invändningar:

Var i mina texter har jag argumenterat att hyresrätter på något sätt skall vara lokaliserade i attraktiva lägen? Det jag har utgått ifrån är att visa på de ohållbara i att endast tro att marknaden i form av bostadsbolagen klarar av att bygga bort bostadsbristen. Jag har också utgått ifrån att bostäder skall vara en mänsklig rättighet, och då pratar man snarare om överlevnad en ren "lyx".

Du får det att låta så forcerat. Det är väl inte så roligt att "tvinga fram" ett billigare pris. Däremot är det klokt att använda sig av gemensamma resurser till att skapa gemensam egendom i form av hyresrätter. Idén är lika genialisk idag som den var på 60-70 talen. Då styr man bostadsbyggandet istället för att pressa ner priserna för individuella objekt eller byggmaterial som i sig också är problematiskt. Byggandet kan också ske med stadsplanerare och arkitekter som har värden som form, kreativitet inbyggd i sin kompetens. Hyresrätter kan med fördel byggas överallt, och i synnerhet i villaområden då man på så sätt kommer ett steg närmare segregationsproblematikens lösning.

Nej, vi tvingar inte fram billigare pris på mat, mat bör egentligen avspegla dess egentliga kostnad. Om man lät göra det skulle mat vara så mycket dyrare än vad den är idag. Då skulle för övrigt lokal producerad mat kunna konkurrera med mat som tillverkas storskaligt då t.ex. man kommer runt transportkostnaderna. Åtskilliga miljarder går åt jordbrukssubventioner och 80% av Sveriges odlingsbara yta går åt att odling av foder till djurindustrin t.ex. Däremot kan man ju, om man fortsätter vara solidarisk, inse rättvisan i effektiva transfereringar, det vill säga att sträva efter att minska inkomstskillnaderna/utjämna de sociala klyftorna (kuriosa: under 80-talet var det i genomsnitt 8 ggr. skillnad i inkomst av löntagare mellan de som hade mest respektive minst, i Sverige idag har vi en skillnad på 51 ggr.). Och ännu hellre, att bekämpa fattigdomen.

4. Jag bor själv i Stockholm och har alltid bott här. När du säger att få vill bygga hyresrätter kan du fundera vilka dessa få är. Faktum är att när politiken i 1990-talet överlämnade bostadsbyggandet till marknaden sjönk bostadsbyggandet ner till 1890 års nivå. Under 20 år har det byggts för få bostäder. Och bostadsbristen kommer tyvärr att fortsätta vilket tyvärr (får man väl igen säga), gynnar bankerna, den privata skuldsättningen och bostadsbolagen som maximerar sin avkastning för varje investering (inget konstigt i sig då de är bolag). Självklart uppkommer då en svart marknad! Men det är också ett symptom på ett underliggande problem - nämligen att det fattas billiga och tillgängliga bostäder.

Bostadsbyggande är inte en produktionsteknisk fråga eller en fråga som en "fri" marknad kan lösa. Det handlar om att bygga samhällen.

Det är väl bara att fortsätta tjata eftersom polletten aldrig trillar ner hos somliga.
Marknadshyror kommer inte att ge fler bostäder!
Vi har fri prissättning på bostadsrätter och egna hem. Ändå byggs inte tillräckligt. Varför i h-vete skulle då fri prissättning på hyresrätter göra någon skillnad?
Ni marknadsliberaler tror ju på drivkrafter. Vilken drivkraft skulle kunna få våra husproducenter att tillfredsställa efterfrågan när en sådan jämvikt obönhörligen innebär minskad vinst? Dumhet? Självdestruktivitet? Generositet? En pistol mot tinningen?

@23, Jimmy: Bra synpunkter, fast jag har återigen några invändningar:

1. Genomgående så delar ju du och jag en vision om att man inte ska lämna de svagaste i sticket (iofs fokuserar jag enbart på absoluta förmögenheter och du även på relativa - det är en mer filosofisk fråga). Om vi nu vill hjälpa dom fattiga: Varför ska vi använda just marknadsregleringar istället för bidrag, när vi vet att bidrag stör samhällsekonomin mycket mindre och vi använder bidrag istället för prisreglering på nästan alla andra områden utom just boende?

2. Du menar alltså att hyresrätter inte ska byggas i attraktiva lägen? Tror du inte att det skulle vara användbart för folk att kunna välja boendeform i såväl billigare som dyrare områden? Och å andra sidan: Om nu hyresrätterna ska vara en spjutspets för att bryta segregeringen så bygger det ju just på att dom ska byggas i attraktiva områden men prissättas så billigt att fattiga har råd att bo bland rika. Exakt hur vill vi ha det?

3. Det är inte alls säkert att "gemensam" produktion är bättre än privat. Tvärtom. Studier har visat att privat produktion är mer kostnadseffektiv för samhället. Dels pga konkurrenstryck. Dels för att statens byråkrater måste samla in så mycket information om efterfrågan att dom riskerar att satsa fel, jämfört med många mindre och mer snabbrörliga privata företag. Att hyresrätterna har kunnat bli så felprisade jämfört med efterfrågan är väl ett tecken på att bostäderna visserligen inte byggs men dock prissätts av byråkrater snarare än entreprenörer.

Och vem säger att just statens politruker skulle ha bäst känsla för vad som är estetiskt tilltalande? Statsarkitekter som sätter ramarna är en sak. Övertro på att just statligt anställda byggherrar vet vad som är snyggast är någonting annat.

4. Det är väl klart att ännu färre bostäder byggs när privata företag istället för en skattefinansierad stat står för produktionskostnaden ifall man inte får ta ut priser som täcker kostnaderna? Det kan man inte när hyran regleras. Visserligen kan man bygga billiga bostäder i sunkiga förorter. Men inte dyrt i innerstaden. Då får det bli bostadsrätt, som man kan ta rimligt pris på. Och många av dom hyresrätter som fanns har ombildats till bostadsrätter.

Sen finns det andra problem på byggmarknaden, t ex handelshinder ("Laval-affären", reklamkampanjerna mot östeuropeiska kollegor som utmålas som prostituerade osv) som minskar konkurrensen och driver upp kostnaderna. Men det gör inte hyresregleringen till ett mindre allvarligt problem i sin egen rätt.

Olof L:

Jag vet inte vilket polett du väntar på? Jag har inte enbart talat om marknadshyror. Du tycks inte vilja läsa vad jag skriver. Det finns enorm efterfrågan på bostäder idag och om det finns en enorm efterfrågan på en fri marknad så kommer denna att tillgodoses, vilka varor eller tjänster det än gäller, utan pistolmynningar mot tinningen. Elementär ekonomisk teori.

Bosse:

För det första så har det byggts bostäder och kommer att byggas bostäder även utan miljonprogram. Det skulle skapa en massa jobb och bostäder åt människor och för sådana processer behövs inte stat och kommun. Du kan ju jämföra med vilken annan marknad som helst, boende är inte undantaget dessa mekanismer. Att resultatet blev skrämmande några decennier senare, med stora förfallna betongkolosser där få ville bo, är också värt att notera. Men detta är inte min huvudkritik. Det som är felaktigt här är att man ovanifrån väljer hur människor ska bo, att man finansierar detta med skattepengar och därmed också saboterar möjligheterna för människor att själva välja boende, och för andra byggföretag att komma med andra, kanske bättre lösningar.
Detta var ett resultat av ett samhälle där staten skulle ha ett finger med i spelet i alla delar av människors liv. En förlängning av detta kunde vi ju se i Tyskland under nazitiden då man t o m byggde semesteranläggningar åt folket. Men all sån inblandning och styrning eliminerar människors egna val och möjligheter att kanske gå andra vägar, välja andra företag, gå tillsammans i med andra människor i organisationer, kooperativ etc och forma sina liv.
Och om staten ska styra hur folk bor, varför då inte gå hela vägen och låta den styra rubbet?

Gustav S:

Varken mat eller bostad är några "rättigheter" då detta precis som kläder, bilar, resor, telefoner etc är någonting som måste produceras av någon. Det växer inte på träd utan skapas av idéer och arbetskraft. Om detta är "rättigheter" så blir det ju också någons skyldighet att tillhandahålla detta, annars begås ju en kränkning av rättigheter, dvs ett brott. Men de enda rättigheter som finns är människans rätt till sitt liv, och de rättigheter som följer av detta, framförallt rätten till det man producerar, äganderätten. Det kan väl knappast finnas någon rätt att sätta andra i arbete? Vilka ska stå för kalaset och varför är det någras medfödda skyldighet att tillgodose andras behov?

@26, John: Det är sant att jag inte är libertarian fullt ut eftersom jag i viss mån förespråkar positiva rättigheter (alltså sådana som inte bara kräver att man blir lämnad i fred utan medför skyldigheter för andra). Jag tycker att man kan argumentera teoretiskt för detta på två sätt, varav nummer två är mer sympatiskt:

1: Utilitaristiskt; vi maximerar rimligen lyckan i samhället genom att ta lite från dom som klarar sig bra och ge till dom som är riktigt fattiga (marginalnyttan på pengar är avtagande). Dom välbärgade blir kanske också lyckligare om man slipper se misär omkring sig, minskar risken för rånöverfall etc? Men problem uppstår när "dom rika" (och "dom fattiga") bara betraktas som medel för att maximera samhällsnyttan, och man kan i praktiken lätt hamna på sluttande plan mot socialism, godtycklig konfiskering av egendom etc.

2: Kontraktualistiskt; man får tänka sig att alla medborgare sätter sig ner och förutsättningslöst skissar på ett samhälle som dom alla kan tänka sig att leva i. Om man inte i förväg vet var man hamnar så väljer man antagligen ett samhälle med grundläggande skyddsnät (t ex om man skulle råka födas gravt handikappad eller väldigt ointelligent), trots att man då inte får fullt lika hög lön efter skatt ifall man skulle få förutsättningar att bli framgångsrik. Man kan också leka med tanken att man fritt kan lämna samhället för att istället leva som eremit. Antagligen väljer ingen det i en någorlunda socialliberal stat eftersom även dom framgångsrika skulle vinna netto på att bo i staten. Men väldigt många kompetenta individer skulle t ex välja det i en konfiskatorisk socialiststat.

Av detta följer dock inte att rena kollektivistfasoner (som "rätt till jämlikhet" och liknande) skulle vara rimligt.

Och det följer definitivt inte något förespråkande av hyresreglering.

Ja nu breddar vi diskussionen här lite grann. Jag ville bara poängtera att även om saker som mat och bostad är nödvändiga, ja livsnödvändiga, så har man inte rätt till detta eftersom det inte är någonting som existerar automatiskt, utan måste produceras av någon. Man dödar lätt rättighetsbegreppet om man anser att alla alltid har "rätt" till det som är nödvändigt för dem och dessutom står det ju i direkt konflikt till rätten till liv och egendom.

Det mest sympatiska vore att människor själva får bestämma hur de ska leva sina liv och var de ska lägga sina pengar. Utilitarism är inget jag förespråkar, som du kanske förstår, och din andra modell är inte heller särskilt sympatisk eftersom det också här handlar om majoritetsvälde, där några bestämmer över andra, ungefär som vi har det idag.

G-son #26
Elementär teori är verkligen rätt ordval. Men det räcker inte.
Att inbilla sig att bostadsförsörjningen i en expanderade storstad skulle kunna fungera som en fri marknad är på gränsen till korkat.
Den marknadsmekanism som fungerar i en bristmarknad eller i en marknad där producenterna har makt över tillgången är prissättningen. Ju sämre tillgång desto högre pris.
Vår låtsasmarknad på el är ett utmärkt exempel.
På en sådan marknad kommer aldrig efterfrågan att balanseras av en ökad tillgång eftersom det inte ligger i producenternas intresse.
Det är också elementär ekonomisk teori men uppenbarligen en högre nivå av komplexitet än du tycker är intressant.

Du behöver inte raljera eller göra dig löjlig. Jag har aldrig sagt något om att priserna inte går upp vid hög efterfrågan och sämre tillgång, jag förespråkade förändringar i politiken för att underlätta byggande, såsom lägre skatter, betydligt färre regelverk för var och hur det ska byggas, utförsäljning av mer mark etc. Detta skulle göra att denna efterfrågan möttes av företagen och bostadsbristen skulle minska, priserna sjunka. Som jag sa så kan en marknad visst vara fri och fungera alldeles utmärkt även om själva produktionen tar tid.

Men vi kan ju också fortsätta som idag och vid varje invändning skrämma folk med marknadshyrornas elände och den brutala kapitalismen, dvs de mekanismer som tycks funka bra i alla andra områden av samhället och som bidragit till att både du och jag kan sitta här och behändigt diskutera med varandra vid en dator.
Varför tycks vissa vänstermänniskor mena att marknadsekonomi bara funkar inom vissa områden men inte på andra?

G-son#30
Jag har aldrig förnekat marknadskrafter trots att jag är vänstermänniska:-). Tvärtom försöker jag förklara hur dom fungerar.
Höjd lönsamhet, det du föreslår genom sänkta skatter, minskade regler och billigare mark, resulterar inte i ökat byggande därför att våra byggherrar ser till att inte bygga mer. Men marknadskrafterna förtsätter naturligtvis att verka och resultatet av dina reformer blir höjda boendekostnader och höjda priser på byggentreprenader och byggmaterial. Innan produktionskostnaderna kommit ikapp blir resultatet förstås också ökade vinster för byggherrarna.
Du förstår uppenbarligen inte att olika marknader har olika förutsättningar att likna den utopiska drömmen att vara fri och naturligt balansera utbud och efterfrågan till ett effektivt resursutnyttjande.
Du förstår inte heller att även vi vänstermänniskor fattar att marknaden fungerar även vid ett skeppsbrott om den enda livbåten säljs till högstbjudande. Till skillnad mot marknadsfundamentalister är vi inte nöjda med att priset vid affären blev det rätta i förhållandet mellan bristen och behovet.
Jag hoppas du njuter av att betala din elräkning.