Sluta stödja Israels folkrättsbrott

Frågan är hur stort intresset hos de muslimska länderna är för en fortsatt konflikt. I många västliga ögon berättigar den nuvarande konflikten hatet mot Israel och judar. Om konflikten försvinner har man endast koranen kvar som belägg för att hata judar, vilket inte kan ses som ett argument i en icke muslims ögon.

Enligt Koranen tillhör judarna bokens folk liksom de kristna. De beskrivs också som den tidigare uppenbarelsens folk. Därför tilläts dessa religioner av det framväxande islam, medan "hedendom" förbjöds. Det finns inget stöd i Koranen för att hata judar eller kristna.

# kiremaj, 2011-02-16. Klumpigt uttryckt av mig, många muslimer blir uppfostrade och finner stöd för hat mot andra relegionsutövare, speciellt judar, i koranen. Om det är som du säger så är intresset för att konfliket kvarstår än större, för då finns det ju inget att legitemera hatet med.

Här en länk av 4 till problem även i England med månkultur!

http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE&feature=player_embedded#at=140

Klockren artikel! Man kan bara hoppas att Abramowicz läser den mer än en gång och tar lärdom. Blicken på bollen och i högsta grad sakligt Inga svepande anklagelser av odefinierade grupper här. Inga förebråelser för att meningsmotståndaren inte diskuterar något annat. Inga uthängningar på Radio-Islam-nivå av "lögnaren XX" eller "antisemiten YY". Israel-lobbyn har helt slutat att diskutera sakfrågorna. I stället vill man få debatten att handla om hur stora antisemiter staten Israels kritiker är. Det behövs lite mer saklighet i debatten. Den här artikeln är ett klart steg i den riktningen.

#4 Kiremaj.

Du utelämnar viktiga fakta om bokfolket (judar och kristna) som lever i ett muslimskt samhälle.

En kristen eller jude som lever i en muslimsk stat utan att vara muslim, men som ändå åtnjuter statens beskydd kallas för dhimmi.

Innebörden i dhimmisystemet är att kristna och judar i muslimska områden har få rättigheter och ett litet beskydd och att de tvingas betala mer i skatt än muslimer (straffskatt) som betyder att muslimer endast behöver betala en lägre skatt men att judar och kristna måste betala en högre skatt på egendom och mark.

Att tillhöra dhimmi innebär att man inte har samma rättsliga status som en muslim.

Ännu en skillnad är att en muslimsk man enligt sharia får gifta sig med en kvinna som är dhimmi, medan ett äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en dhimmi-man är förbjudet.

Det finns även restriktioner för klädedräkten eller att icke-muslimer måste bära något slag av kännetecken (läs Davids stjärnan eller korset).

Källa dhimmi hämtat från Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dhimmi

När det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna så är det typiskt att man behandlar frågan ensidigt. Man bortser från väsentlig fakta och resonerar utifrån ett bristfälligt och ensidigt utgångsläge. Denna artikel är ett riktigt bra exempel på detta.

När man diskuterar ockupationen går man så långt tillbaka i tiden som till året 1967 - men inte längre - och så resonerar man utifrån det. Men på det sättet kommer man ingen vart.

För det första glöms det bort att det var en dag då Israel var bakom de s.k. 1967-års gränserna. Men vad hände då? Höll freden? Nej! I juni 1967 attackerades Israel av sina grannar och som ett resultat av det kriget kom Israel att ockupera bl.a. Västbanken. Vad betyder detta? Jo, detta betyder att ett tillbakadragande till 1967-års gränser automatiskt inte behöver betyda att fred uppnås. För att fred ska kunna uppnås behöver det ske något annat.

För det andra kan man inte bortse från Israels säkerhetsintressen. Israel är ett litet land och avståndet mellan Västbanken och Medelhavet är bara 15 km på det smalaste stället. För att Israel ska kunna försvara sig behöver landet ett större geografiskt djup än så. Därför bör Israel ha kontroll över Jordandalen. Dessa frågor bör man dock förhandla om och avtala om i en slutgiltig fredsuppgörelse.

För det tredje glömmer man vad som hände år 1947-1949. Det har bott judar på Västbanken under lång tid, men i kriget 1947-1949 så kom Västbanken att ockuperas av Jordanien. De judar som bodde där dödades och drevs ut och dessutom infördes ett förbud för judar att bo där. Allt detta borde väl rimligtvis strida mot folkrätten, men det är någonting som ingen tycks förfasa sig över. Det finns inget beslut som säger att det skulle vara förbjudet för en jude att bo på Västbanken. Det kan under inga omständigheter vara fel att den judiska närvaron på Västbanken återställs. Det är ju trots allt så att den enda gången det inte bott judar där var mellan 1948 och 1967.

Så med dessa fakta i åtanke är det lönlöst att hävda att Israel omedelbart bör avsluta ockupationen. Och att påstå att ett tillbakadragande till 1967-års gränser skulle skapa fred är bara enfaldigt. Och att förfasas över ”Israels folkrättsbrott” utan att ta i beaktande vad Jordaniens ockupation kom att föra med sig visar bara på enkelspårighet. Nej, Israels närvaro på Västbanken bör ses i ett större sammanhang. Det leder ingenstans att oja sig över ockupationen och jämra sig över ”Israels folkrättsbrott”.

#11 Tom Nylund

Du skriver: "Israel är ett litet land och avståndet mellan Västbanken och Medelhavet är bara 15 km på det smalaste stället. För att Israel ska kunna försvara sig behöver landet ett större geografiskt djup"

Det är helt förenligt med dispensationalismen (eller tanken om tusenårsriket) som drömmer om ett Stor-Israel som blomstrade under kung David. Därför är det motiverat att Israel utvidgar sitt territorium.

Du skriver: "Det kan under inga omständigheter vara fel att den judiska närvaron på Västbanken återställs."

Hur långt tillbaka ska vi gå i historien om Västbanken? Vilka fanns där före judarna?

Men detta resonemang är förenligt med dispensationalismen som utgörs av den kristna högern i USA och som utnyttjas som nyttiga idioter av den judiska lobbyn.

Lär dig mer om vilka fanatiska krafter som stödjer Israels politik för sina egna syften på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dispensationalism

Tom #11 "I juni 1967 attackerades Israel av sina grannar"

Kriget 1967 inleddes med att Israel genomförde ett överraskningsanfall på Egypten och slog ut större delen av dess flygvapen innan de ens insett att det var krig. Ett decennium tidigare, hade Israel i maskopi med Frankrike och England också anfallit Egypten, men den gången vart man från amerikanskt håll så förbannade att Israel tvingades dra sig tillbaka från Sinai.

Resten av dina kommentarer har ungefär lika stor kontakt med verkligheten.

Johannes #10, menar du att det är vanligt att kristna och judar måste bära speciella kläder i muslimska länder, och kan du i så fall ge exempel på detta? Din beskrivning av Dhimmi har inte mycket med hur verkligheten ser ut idag mer än det är speciellt vanligt att judar eller kristna följer budet i 3 mos 25:44 att det är acceptabelt att ta folk från grannländer som slavar. Fast visst finns det sådana som tar även sådant på allvar som israeliska regeringspartiet Shas andlige ledare som förkunnat att "Goyim [non-Jews] were born only to serve us. Without that, they have no place in the world – only to serve the People of Israel."

#11 Tom Nylund,
Det är meningslöst att tala om rättvisa i den här konflikten. Om att det eller det berätttigade kravet måste tillgodoses för att en fred skall kunna uppnås, eller att araberna gjorde minsann det eller det 1947 etc.

Israel är regionens supermakt, uppbackad av USA, och bestämmer vad som sker på dess olika bakgårdar. Vill Israel inte ha någon fred blir det ingen.

Israel kan välja mellan 2 saker:
1) Se till att det blir fred.
2) Välja icke-fred och dominera regionen mha olika former av förtryck. Illegala bosättnigar, Gazakrig, apartheid mot araber etc.

Problemet är att alternativ 2) är det attraktivare för Israel. Men gör bedömningen att man tillgodoser sina egna intressen bäst genom att låta bli att sluta fred. Det är just detta som är problemet. Man har inga som helt incitament att offra någonting för en fred.

Vill man att Israel seriöst skall intressera sig för en permanent fredlig lösning måste man se till att Israel upplever tillståndet av icke-fred som värre än tillståndet av fred. Det en lika enkel som brutal logik.

Låt oss nu hoppas att demokratiseringen av arabvärlden fortsätter och att olika andar släpps ur olika flaskor på ett sådant sätt att hotet och trycket mot Israel ökar. Samtidigt kan man ju nära en (alltför?) from förhoppning om att Obahma vågar utmana den inhemska opinionen och sätter tryck på Israel. Lite försenade vapenleveranser eller liknande hade inte skadat. Vem vet, kanske Israel en vacker dag finner att icke-freden är lite väl het om öronen och kommer fram till att fred trots allt är det minst jävliga alternativet. Vågar vi hoppas på det?

#13 Thomas Palm.

När det gäller klädedräkt så betyder det inte nödvändigtvis "kläder" i vanlig mening utan symboler och attribut, exempelvis att bära ett krucifix runt halsen eller en judisk Kippa på huvudet eller något annat attribut.

Johannes #15, jag skulle fortfarande gärna vilja ha exempel på länder med sådana regler. Det spreds för några år sedan en historia om att Iran infört en sådan lag, men det vara bara en myt, troligen utplanterad av någon oppositionsgrupp med uppbackning av Simon Wiesenthalcentret.

#16 Thomas Palm.

Jag kan inte ge ett exempel på ett land som tillämpar dessa regler fult ut, eftersom inget land i Mellanöstern till fullo styrs av sharialagar utan av västerländska diktatorer, men det betyder inte att strävan efter den stränga tolkningen hos islamistiska grupper är desto mindre.

#14 Ronny Balzac skriver: "Man [Israel] har inga som helt incitament att offra någonting för en fred."

Inte?

Judarna godkände delningplanen 1947.

Israel drog sig ur Sinai-halvön och slöt fred med Egypten.

Israel slöt fred med Jordanien.

Israel godkände upprättandet av det palestinska självstyret på Västbanken och i Gaza-remsan.

Israel drog sig ur södra Libanon.

Irael drog sig ur Gaza-remsan.

# Tom Nylund.

Du skriver: "Israel drog sig ur södra Libanon"

Menar du att Israel har gjort något heroiskt för att de drog sig tillbaka efter att de invaderade Libanon?

Du skriver: "Israel drog sig ur Gazaremsan"

Menar du före eller efter bombningarna av Gazaremsan?

#18 Tom Nylund
Varje tid har sin hetluft. Just nu har Israel inga som helst incitament att ingå en permanent fredsöverenskommelse med palestinierna. Det nuvarande tillståndet med förtryck och icke-fred är mycket attraktivare för Israel än en tvåstatslösning. Man kan ju hoppas att det kommer till en förändring härvidlag, nu när arabvärlden kokar.

Tom #18, som jag visat i tidigare tråd var Israels godkännande av delningsplanen bara en taktisk fint. Från att inta haft något fick de halva Palestina som de kunde ha som en bas för att bygga upp en militär så att de kunde expandera.

1970 kom ett fredsförslag om att Israel skulle lämna tillbaka Sinai (som de erövrat i angreppskriget 1956) till Egypten mot att Egypten erkände Israel. Egypten sa ja, Israel nej. Då kom kriget 1973 som slutade oavgjort men som ändå skrämde israelerna tillräckligt mycket för att de skulle säga ja till i stort sett samma avtal som de tackat nej till 1970. Det är alltså ett argument för att våld är vad som krävs för att få Israel att dra sig tillbaka.

Detsamma gäller Gaza där det helt enkelt vart för dyrt att försvara bosättarna mot angrepp. Dessa flyttades dock inte tillbaka till Israel utan bara över till den lika ockuperade Västbanken.

Sen tycker jag du kunde kommentera det där med vem som startade sexdagarskriget. Du hade fel i #11, varför inte bara erkänna det?

Johannes #17, som jag konstaterade finns det precis lika idiotiska regler inom kristendom och judendom. Varför dra upp dem i Islam när det bara är några marginella fundamentalister som möjligen kräver att de tillämpas?

#19 Johannes Forsblom

Det handlar inte om heroism. Det handlar om att göra eftergifter för att eventuellt få fred i utbyte.

Jag menar före bombningarna av Gaza-remsan. År 2005.

#21 Thomas Palm skriver: "Sen tycker jag du kunde kommentera det där med vem som startade sexdagarskriget. Du hade fel i #11, varför inte bara erkänna det?"

Israels grannar gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och hade en hotfull retorik. Kallas krigsförklaring.

Israel attackerade Egypten för att underhålla drömmen om ett Storisrael, som denna fanatiska enklav alltid gjort. Man försökte med samma sak 1956. Egypten hade inte deklarerat någon krigsförklaring. Det finns också en mängd uttalanden av ledande sionister själva från den tiden som visar att Israel valde att attackera och att ett Egyptisk anfall inte var förestående.

Sedan är det patetiskt att se uttalanden från Peter Nordquist om Islam och unga muslimer i Sverige. Försök att göra lite bättre ifrån dig om du vill hitta anledningar till att försöka avleda uppmärksamhet från Israels krigsbrott. Kommentaren är helt irrelevant till artikeln och om moderatorn var konsekvent på Newsmill borde det omedelbart raderas.

Tom #23, är du på allvar eller en antisionistisk provokatör? Några av dina inlägg är så dumma att jag börjar undra.

Det stämmer inte att Israel är en demokrati. Det skulle innebära att alla får rösta, och så är inte fallet. Dessutom får man inte rösta på vad man vill, bara sionistiska partier är tillåtna. Sionismen är en politisk tolkning av en religion med samma och samtida ideologiska rötter som fascismen..

Det stämmer heller inte att judar är ett folk. Det är en religionstillhörighet som man periodvis haft en omfattande mission, och som man kan konvertera till lika väl som till kristendom eller islam. Folket i Palestina hade de flesta konverterat till kristendom på 300-talet, och senare till islam. Därför var också religionssammansättningen när europeiska och amerikanska judar tog över landet just drygt 80% muslimer, 15-20% kristna samt ett fåtal procent palestinska judar.

Angående sex-dagars kriget.

Egypten, Syrien och Jordanien slöt en militärpakt. Tror också Irak och några andra länder var med på den. I radio uttalanden talade man om hur det närmade sig slutet för judarna, och hur de skulle drivas i havet. Man mobiliserade trupper, flyttade dem till grupperingsområden inför ett anfall.

Egypten spärrade av sjöfarten till Eilat, (en krigshandling).

Problemet var att alla arabländer hade olika planer, och inte agerade koordinerat. Israel visste att man inte hade strategiskt utrymme för att vänta på att andra sidan blev klara.

I artiklar på DN från 67, så tycktes det vara klart för folk att Israel inte hade något annat alternativ. Nu verkar vissa se annorlunda på det hela.

Kriget 73 tog inte den Israeliska ledningen på sängen som folk verkar tro. De var cyniska nog att invänta fiendernas anfall. SÅ att det inte skulle vara några tvivel....

Angående fredsförslaget från Egypten 1970, så innehöll det också kravet på flyktingarnas rätt att återvända. Därav som Israel avböjde.
Efter kriget 1973 så bytte Israel hela Sinai, trots att de hade oljekällor där som försåg Israel med över 90% av sina oljebehov, mot fred och erkännande.

-------------------

Annars är det ganska mycket humor att vissa bara ser vissa saker.

Anders Amneus, Sverige är inte en demokrati. Jag känner en dansk som inte får rösta i riksdagsvalet.......

Man får heller inte ställa upp i ett val med följande saker; Homosexuella borde utvisas ur Sverige. Muslimer borde inte få utöva sin religion. Då kommer man åtalas för hets mot folkgrupp....

Slutsats, Sverige är ett ont odemokratiskt land. Att vi får kritik varje år av Amnesty International för hur vi behandlar flyktingar, är ett ännu större bevis på att vi bedriver folkmord mot andra folkslag......

Andreas #27, om du vill ta hela historien så inleddes den som en konflikt om vatten där Syrien ville ta större del av Jordanflodens vatten för sig självt (delvis för att torka ut Israel) Israel svarade med bombanfall mot den syriska dammen och sköt negra några syriska plan på kuppen. (Man kan tycka att ICJ som är skapad just för sådana konflikter hade varit bättre, men...)

I det läget gick ryssarna ut med uppgiften att Israel planerade ett storskaligt angrepp på Syrien. Det finns så här i efterhand inga bevis för att så var fallet, men Syrien och Egypten som var allierad tog hotet på allvar, och Egypten flyttade därför styrkor till Sinai.

#21: Det du säger blir inte mer rätt för att det upprepas. 80% av Palestina utgörs av Jordanien och är exklusivt arabiskt. Ytterligare ca 10% av Palestina hade blivit exklusivt arabiskt helt fredligt iom delninsplanen 1947, totalt närmare 90% av Palestina är alltså _exklusivt_ arabiskt (för att inte tala om diktatoriskt, rasistiskt och intolerant). Runt 10% av Palestina utgörs av en judisk stat som har en betydande arabisk minoritet med samma frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som alla andra.

Det mest pinsamma av allt är dina konspirationsteorier. Är det inte planer på "Israelisk expansion" 1948 så är det sionistiska beslut om "erövring" på 1890-1910-talen, de motsägs av bl.a. historieböcker och wikipedia. Du har fått det citerat för dig säkert fem gånger den senaste veckan.

Det hade för övrigt varit intressant med lite källor på och utveckling av alla vilda påståenden.

1. De "tvivelaktiga omständigheterna" som ofta rådde när Judar flyttade in och köpte mark i palestina.

2. Att inbördeskriget och kriget (som båda startades av araberna) inte alls var inte en kamp för överlevnad utan judarnas ursäkt för att kunna bedriva etnisk rensning och expandera, samt att man hade utarbetade planer på det sen länge. Du kan även visa stöd för att araberna inte hade några planer på expansion och etnisk rensning. Detta är speciellt intressant med tanke på att _alla_ judar dödades och fördrevs där araberna så förmådde.

3. Utveckla hur det kan vara en krigsförklaring att främja att ett områdes ursprungsbefolkning flyttar tillbaka till det aktuella området (och få det att blomstra vilket alla vinner på). Du är väldigt duktig på att kryssa fram mellan och undvika avgörande skeenden i historien, så ska du ha någon som helst trovärdighet behöver du alltså visa på att araber trängdes undan och generellt fick det sämre ställt p.g.a. den judiska invandringen fram till säg 1946.

4. Bestrider du att närmare 90% av palestina hade kunnat bli exklusivt arabiskt helt fredligt 1947? (Vid den tidpunkten fanns ca 650000 judar och 1,5 miljoner araber i Palestina och judarna var i majoritet på de områden som enligt delningsplanen skulle bli en judisk stat)

5. Du gillar att prata om de araber som flydde och flyttade på sig i samband med kriget man själva startade 1947-48. Men har du någon kommentar till att fler judar tvingats fly/blivit utvisade från arabvärlden och bestulits på sina egendomar (med en yta motsvarande 4-5 gånger dagens Israel)?

6. Är det orimligt att, såhär 65 år i efterhand, se de båda flyktingströmmarna i punkt 5 som irreversibla. D.v.s. är det realistiskt att araberna flyttar tillbaka till palestina och judarna tillbaka till de delar av arabvärlden man flydde ifrån och får tillbaka sina respektive egendomar?

7. Är det rimligt att arabvärlden inte har integrerat de araber som flydde från palestina i samband med kriget man själva startade? Det håller inte konflikten vid liv? Vid liknande folkomflyttningar och areaförluster bl.a. i samband med världskrigen har respektive befolkning integrerats i de länder man flytt till och då har också konflikten upphört - så har skett i bl.a. Turkiet-Grekland (folk flyttades på båda sidor till resp. hemland), Tjeckoslovakien, Polen, och Ungern( Tyskar tvingades flytta hem till Tyskland), Indien-Pakistan (vid uppdelningen av Indien flyttades folk på båda sidor).
Med det i bagaget - Vem är ansvarig för att hålla palestinakonflikten levande? Och återigen, vad är den enda rimliga lösningen som bevisligen fungerar?

8. Vilken av flyktingströmmarna är värst? Arabernas som skedde p.g.a. ett krig man själva startade, eller judarnas som skedde p.g.a. hat och rasism?

9. Varför fokuserar du helt på den arabiska flyktingströmmen och blundar helt för den judiska?

Det finns betydligt mer.

David, en bunt svar:

1. Judarna köpte ofta mark från "absentee landlords" i Istabul. Folk som skaffat sig papper på att de ägde mark som de aldrig ens besökt. För palestinska bönder var det bara att betala arrende.

2. Som jag påpekat så många gånger tidigare var sionisterna till helt dominerande andel invandrare. Dina påståenden blir därmed väldigt konstiga. Det var ett krig för att judiska invandrare skulle kunna bilda en judisk stat på ett område där de sedan tusentals år varit en liten minoritet.

3. David Ben Gurion var ryss (eller polack beroende av hur man ser på det, gränserna har flyttats). Menachem Begin var också ryss. Så kan man fortsätta. De infödda judarna bland sionisterna var mycket få. Någon ursprungsbefolkning var de sannerligen inte, även om de hade förfäder som under en kortare period för ett par tusen år sedan styrt i området. (Fast vem har inte det. Vi har alla förfäder som levde i Israel under den tiden).

Jämför med hur serberna anser Kosovo vara sitt ursprungsland. Inte hjälpte det dem när NATO gick in för att befria kosovoalbanerna.

4. Jordanien var 1946 inte en del av Palestina. Din sifferexcercis är f.ö. helt ointressant för de palestinier som bodde i det område judarna "fått" av FN. När du jämför siffror på befolkning får man också ta hänsyn till att den dominerande delen judar var invandrare, ofta illegala sådana. Var skulle folk acceptera att ge bort halva sitt land till en grupp invandrare?

5. Precis som palestinierna skall få återvända till sina hem bör också judar som fördrivits få rätt att återvända. Jag skickade en gång en fråga till iranska ambassaden där jag frågade om de var villiga att ta emot f.d. iranska judar som bodde i Israel om de nu ansåg att staten skulle upphöra. Konstigt nog fick jag inget svar. Å andra sidan fick jag heller inget svar från Israel när jag frågade Kadima vilket område de avsåg med "Land of Israel" i sitt partiprogram. Det är sådana där pinsamheter utlänningar tydligen inte förväntas blanda sig i.

6. För den som håller sig med att det är rimligt att slänga sig med 2000 år gammal historia för att motivera ett erövrande av ett land är naturligtvis 65 år en struntsak. Palestinierna bör i alla fall ha några sekel på sig att kräva tillbaka det land där de är ursprungsbefolkning. Eller?

Annars kan man ju vara lite pragmatisk och acceptera 1967 års gränser och att Israel mer symboliskt erkänner sin etniska rensning och kompenserar dem som fördrevs. Villkor PLO accepterat till skillnad från Israel.

7. Länderna i arabvärlden är inte direkt världens mest upplysta och de kunde möjligen skött det hela snyggare, även om speciellt Jordanien tagit emot långt fler flyktingar än de haft lätt att klara av. Det förändrar dock inte att grundfelet ligger hos dem som fördrev dem inte hos de som kunnat vara mer generösa i mottagandet.

"Och återigen, vad är den enda rimliga lösningen som bevisligen fungerar? "

1967 års gränser förefaller vad de flesta är inne på. Det är inte rättvist eftersom det permanentar den etniska rensningen vid Israels tillkomst, men om man inte är lika långsint som sionisterna får man väl anse att händelser 60 år tillbaka i tiden är preskriberade. Det lär dock inte fungera om man inte sätter tillräcklig press på Israel för att de skall överge sin bosättningspolitik och gradvisa övertagande av Västbanken. Vad du menar med "bevisligen fungerar" förstår jag inte.

8. Visa att du klarar att formulera den där frågan på ett lite mindre ledande sätt så kanske jag gitter besvara den...

9. Hur många judar är det som känner sig fördrivna och vill tillbaka? Jag vet att det finns en del som blivit besvikna på livet i Israel, men problemet med judiska flyktingar är ändå rätt litet. Inte heller ockuperar arabländerna idag något judiskt land. Det finns inga statslösa judar som lever under ockupation etc.

Ett par frågor tillbaka till David:

1. Hur försvarar du att kalla folk som aldrig bott i ett land och vars förfäder heller inte gjort det så långt tillbaka det finns arkiv får "urbefolkning" i landet?

2. Vilka andra folk anser du bör ha samma rätt att "återfå" sitt forna land, och varför fokuserar du dig helt på judarnas situation och blundar helt för dessa folk?

1. Du hade alltså inget att komma med. Det enda du säger är att de som ägde marken i palestina bodde på andra ställen. Damaskus, Istanbul, Amman m.m.

2. Du hade uppenbarligen ingen täckning för de påståendena heller.

3. Det finns inte tillstymmelse till svar på någon mina frågor, du skulle bl.a. visa att araberna trängdes undan och generellt fick det sämre p.g.a. den judiska invandringen. Du kan uppenbarligen inte göra det.

Judar är ett av ursprungsfolken i palestina, en del av det folket har alltid bott där och i slutet av 1800-talet började den del av samma folk som av olika omständigheter bodde på andra ställen i världen att flytta tillbaka.

4. Närmare 80% av palestina exkluderades för judar 1922, dagens jordanien utgjorde en del av palestina och är per definition en palestinsk stat, kom gärna med en annan definition om du tycker du har någon som håller.
80% är exklusivt arabiskt, plus ungefär hälften av resterande 20% kunde ha blivit exklusivt arabiskt. Ganska enkel matematik som gör det till ett faktum att 90% av palestina kunde blivit exklusivt arabiskt helt fredligt.

5-6. Ser inga svar på frågorna. Är det en rimlig/trolig utveckling att judarna och araberna ska återvända? Är det rimligt någonstans där liknande saker skett? Man flydde av en anledning.

Jag kan hålla med om att 1967 års gränser, plus minus några procent som krävs för Israels säkerhet och som Israel kan kompensera för genom att ge araberna annan mark, är en bra lösning. Den har ju också Israel föreslagit flera gånger. Två förutsättningar har varit att araberna erkänner Israels existens och visar att man vill ha fred, men det har inte varit intressant.

Annars är det mest rimliga som kan ske att man kvittar flyktingströmmarna mot varandra, d.v.s. precis som skett på alla andra ställen där motsvarande saker inträffat. Det ska ju inte bara vara Israel som ska kompensera flyktingar.

7. Vet inte om det är ett erkännande av att det faktiskt är araberna som håller konflikten vid liv eller ej, du är lika diffus, otydlig och ovillig som vanligt när det gäller att erkänna arabisk skuld.

8. Du vill inte svara - talande. Det är uppenbarligen för svårt att se skillnad på en flyktingström som uppkommit p.g.a. rasistiskt hat och en som uppkommit p.g.a. att man blir attackerad och indragen i en kamp för överlevnad.

9. Det är för att judarna som flydde arabvärlden har integrerats i de länder de flydde till. Säg att dessa judar hade behandlats som arabvärlden behandlade och behandlar araberna som flydde i samband med kriget 1948 så hade det sett väldigt annorlunda ut.

Du vill helt enkelt inte erkänna att konflikten lever p.g.a. att alla har tagit sitt ansvar och betett sig som man ska - förutom arabvärlden. Och det mot sitt eget folk, p.g.a. ett krig man själva startade och förlorade. Det kan inte vara lätt att stå på imperialisternas och rasisternas sida.

Sammanfattningsvis tar det alltså emot alldeles för mycket och skulle bli alldeles för uppenbart hur fel ute du är om du talade klarspråk. Det går helt enkelt inte att tala klarspråk, du undviker att svara och pratar om annat istället. De få antydningar till svar du faktiskt ger måste lindas in och pratas runt - Sorgligt Palm

Hatten av för en bra artikel!

Förvräng inte historiska fakta
Det första historiskt kända folket i Palestina var kananéerna som trängdes undan av filistéerna och hebréerna ca 2000 f Kr. Sedan härjade flera stormakter i Mellanöstern.
Efter att ha tillhört Osmanska riket i tre hundra år blev Palestina, efter första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk och fransk kontroll.
Efter första världskriget inrättade Nationernas Förbund ett mandatsystem.
Storbritannien sattes att förvalta Palestinamandatet, som omfattade Jordanien, Västbanken, Israel, Gazaremsan och västra delen av det som senare blev Irak. Britterna hade erövrat dessa områden under krigets slutfas. Inför erövringen hade britterna förhandlat med såväl judiska som arabiska företrädare från området, och lovat kommande självständighet i utbyte mot stöd i kampen mot det Ottomanska riket - turkarna.
1917 utlovades det judiska folket ett nationellt hem i Palestina genom Balfourdeklarationen.
1922 styckades Palestinamandatet av öster om Jordanfloden, varpå tre fjärdedelar kom att utgöra det arabiska Transjordanien.
Efter andra världskriget föreslog FN i sitt slutliga delningsförslag upprättandet av en judisk och en arabisk stat utöver Transjordanien.
Palestinierna planerade ett land grundat på demokratiska värderingar. Detta kan intygas av många palestinier som är israeliska medborgare och är representerade i Israels riksdag. I vilket arabland finns det israeler eller andra västerlänningar med i något styrorgan?
Arabvärlden var livrädd för ett demokratisk Palestina och inledde en skrämselpropaganda som gjorde att en del palestinier valde att lämna området 1948.

Självklart har palestinierna rätt till ett eget land, lika rätt som israelerna har.

Fortfarande måste vi tydligt klargöra ursprunget till denna rätt, FN; s beslut på 40-talet. Innan dess har palestinierna inte haft något eget land.

Varför fick inte palestinierna bilda ett land mellan 1948 och 1967? Vi vet väl att under dessa tjugo år ockuperades Gazaremsan av Egypten och Västbanken ockuperades av Jordanien, eller hur? Är det i själva verket så att Arabländerna var och är det största hotet mot bildandet av ett palestinskt land? Synd att Arafat, som i själva verket var en egyptisk busunge som skickades till släkt på Västbanken, blev inblandad. Han brydde sig inte alls om palestinierna. Palestiniernas pengar har ju hans fru ärvt…
Och av vilken anledning lever palestinierna i flyktingläger i olika arabländer? Kan de inte få högre status där precis som de får i Väst?

Och till slut, Istället för att sprida hat och missnöje skulle vi kunna komma med positiva, fredliga och konstruktiva idéer. Vi har väl aldrig bevittnat att en israel bränner ner andra länders flaggor eller att en israel dödar en annan israel pga. ideologiska skillnader? Inga judar kastar sten på svensk polis!

För ett demokratiskt Palestina och för en fredlig värld!

Läs http://www.sapereaude.se/plo.html
DEN PALESTINSKA NATIONELLA STADGAN
(PLO:s STADGA)

Det Palestinska Nationella Rådets beslut

Den 1-17 juli 1968

Artikel 1: Palestina är det arabiska palestinska folkets hemland; det är en odelbar beståndsdel av det arabiska hemlandet, och det palestinska folket är en integrerad del av den arabiska nationen.

Artikel 2: Palestina är, med de gränser det hade under det brittiska mandatet, en odelbar territoriell enhet.

Artikel 3: Det palestinska arabiska folket innehar den juridiska rätten till sitt hemland och har rätten att bestämma sitt öde efter att ha uppnått befrielsen av sitt land i enlighet med deras önskemål och helt och hållet i överensstämmelse med sin egen vilja.
Artikel 4: Den palestinska identiteten är en genuin, väsentlig och inneboende egenskap; den överförs från föräldrar till barn. Den zionistiska ockupationen och skingrandet av det palestinska arabiska folket, genom de katastrofer som drabbade dem, medför inte att de förlorar sin palestinska identitet och sitt medlemskap i den palestinska gemenskapen, inte heller förnekar de dem.

Artikel 5: Palestinierna är de arabiska landsmän som till 1947 normalt var bosatta i Palestina oavsett om de senare blev fördrivna därifrån eller stannade kvar. Var och en som därefter har fötts av en palestinsk fader – antingen i Palestina eller utanför – är också en palestinier.

Artikel 6: De judar som normalt var bosatta i Palestina före början av den zionistiska invasionen kommer att anses som palestinier.

Artikel 7: Att det finns en palestinska gemenskap och att denna har materiell, andlig och historisk förbindelse med Palestina är oomtvistade faktum. Det är en nationell plikt att uppfostra individuella palestinier på ett revolutionärt sätt. Alla medel för information och utbildning måste användas för att palestiniern ska lära känna sitt land på det mest djupgående sätt, både andligt och materiellt, som är möjligt. Han måste vara beredd på den väpnade kampen och vara redo att offra sin förmögenhet och sitt liv så att hans hemland kan vinnas tillbaka och för att uppnå dess befrielse.

Artikel 8: Den fas i sin historia som det palestinska folket nu genomlever är den nationella (watani) kampen för Palestinas befrielse. Konflikterna mellan de palestinska nationella styrkorna är alltså sekundära, och borde avslutas till förmån för den grundläggande konflikten som föreligger mellan zionismens och imperialismens styrkor å ena sidan och de palestiska arabiska folken å den andra. På denna grunden konstituerar de palestinska massorna - såväl deras organisationer som individerna, oavsett om de bor i sitt nationella hemland eller i diasporan (mahajir), en nationell front som arbetar för återvinnandet av Palestina och för dess befrielse genom väpnad kamp.

Artikel 9: Väpnad kamp är det enda sättet att befria Palestina. Detta är den övergripande strategin, inte endast en taktisk fas. Det palestinska arabiska folket försäkrar bestämt sin absoluta beslutsamhet och fasta föresats att fortsätta den väpnade kampen och arbeta för en väpnad folkrevolution så att deras land befrias och så att de kan återvända dit. De gör också anspråk på sin rätt till ett normalt liv i Palestina och på att utöva sin rätt till självbestämmande och på sin suveränitet över det.

Artikel 10: Kommandoräder utgör kärnan i det palestinska folkliga befrielsekriget. Det kräver att det eskaleras och utvidgas samt mobiliseringen av alla de palestinska folkliga och utbildningsmässiga strävandena och att de organiseras och engageras i den väpnade palestinska revolutionen. Det kräver också att enighet uppnås för den nationella (watani) kampen bland olika grupperingar inom det palestinska folket, och mellan det palestinska folket och de arabiska massorna, så att revolutionens fortgång, dess utvidgning och seger garanteras.

Artikel 11: Palestinierna skall ha tre motton: nationell (wataniyya) enighet, nationell (qawmiyya) mobilisering och befrielse.

Artikel 12: Det palestinska folket tror på arabisk enighet. För att kunna bidra med sin del i genomförandet av detta mål, måste de dock i den nuvarande fasen av sin kamp, slå vakt om sin palestinska identitet och utveckla sitt medvetande om denna identitet, och motsätta sig varje plan som kan upplösa eller försvaga den.

osv osv

Artikel 30: Kämpar och vapenbärare i frihetskriget är kärnan i folkarmén som kommer att utgöra styrkan som skyddar det som det palestinska arabiska folket uppnår.

Artikel 31: Organisationen skall ha en flagga, en trohetsed och en nationalsång. Allt detta skall beslutas om i överensstämmelse med en särskild föreskrift.

Artikel 32: Föreskrifter, som skall utgöra den Palestinska Befrielseorganisationens Konstitution, skall fogas som bilaga till denna Stadga. Den kommer att innehålla sätten på vilket organisationen, och dess organ och institutioner, skall skapas; deras respektive kompetens; kraven på dess skyldighet enligt denna Stadga.

Artikel 33: Denna Stadga kan inte ändras utom av en majoritet bestående av två tredjedelar av det totala antalet medlemmar i den Palestinska Befrielserörelsens Nationella Kongress, vid en särskild session som inkallats för detta syfte.