Samhällsplanerare: Reinfeldts "lösning" fungerar inte

För planekonomi brukar ju funka så bra. Det är därför det råder ständig skobrist, medans det inte finns några vårdköer.

Nu är jag inte sosse, men jag tycker det låter som sunda förslag. Marknaden och avregleringar har aldrig på egen hand i Sverige lyckats lösa några problem tidigare. Nyliberalismen dör förhoppningsvis sotdöden. Kan sen SD få lite mer inflytande finns det ännu hopp för det här landet.

Mycket kloka ord. Jag undrar varför det inte har gått att genomföra varken under S-styre eller med Alliansen vid makten. Det är troligen den gamla vanliga dängan att de som sitter på tillgångar tycker det är djupt orättvist att även andra skall få chansen.

Ja, trygghet är verkligen olika viktigt för folk och patrask.
Var är kvällsblaskornas snyfthistorier om ensamma pensionärstanter som måste flytta från den hyresrätt dom redan betalt flera gånger om och vars värdestegring dom avstår till fastighetsbolaget?
Nej, ut ska dom eftersom kollektiv bestraffning av egendomslösa är det nyliberala evangeliets fundament.
Dom kallar det marknadsanpassning.
Marknadsanpassning av privat egendom är däremot otänkbart. Det kallar dom övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter.
Så kan det gå när hyckleriet regerar.

För att lösa bostadskrisen - i t ex Lund tvingades man sätta upp tält för bostadslösa studenter - bör plan- och byggregleringen avskaffas eller iaf dras ned drastiskt. Den som äger en mark bör ha rätt att bygga vad man vill på den (staten bör bara ha rätt att hindra det om det finns särskilt goda skäl). Och man bör få bygga vad man vill (exempelvis smålägenheter, som är eftertraktade t ex av alla ungdomar som nu tvingas bo hos mamma och pappa till över 30-årsåldern), undantaget att hus skall vara säkra att bo och vistas i.
På kort sikt kan man skapa många nya smålägenheter, inneboenderum osv genom att göra sådan uthyrning skattefri. Gränsen har visserligen höjts, men inte alls tillräckligt. I Norge har en liknande reform skapat massor med nytt boende.
S k skönhetsråd och Not In My Backyard-egoister som stoppar nybyggen och höga hus är botten. Och byggsektorn klagar högljutt på de stora kostnadsökningar man påförs av att i princip alla nya hus skall vara rullstolsanpassade. (Vi har haft de reglerna i decennier, och det stora överbestånd av sådana hus som redan finns borde räcka!) Handikappanpassning innebär bl a att vi får färre lägenheter, då onödig yta måste förslösas på att göra WCs oanvänbart stora, korridorer och tamburer extra breda, osv.
S k miljöanpassning kan vi också skippa. Den som äger ett hus och skall bo där måste få avgöra den saken, inte staten och fåkunniga politiker.

--Ahrvid

Ahrvid#5
Du är verkligen inte ensam om att skylla samhällsproblem på regleringar. Det är en liberal favoritmedicin. Men var hittar du exempel på oreglerade marknader och samhällen som fungerar bra?
Slumstäder i u-länder har inga regleringar. Är det så du menar?

Olof L:
Men slumpstäder i tredje världen har det yttersta av reglering: principen är att ingen har rätt att bo där, ingen har rätt att äga mark eller hus man sätter upp där, och eftersom regleringarna säger att allt där är per definition olagliga försvinner alla incitament för att investera i slumstäder, inkl att bygga ordentliga hus.
Du har ingen rätt alls = total reglering. Ingen kan satsa ett öre på att förbättra, då alla investeringar kan förgöras när som helst om den (vanligen korrupta) regeringen skickar in bulldozers.
Ge slumstäders invånare äganderätt och vi lär få se hur områdena omvandlas!
Ett exempel på hur neddragning av regleringar kunnat ge en växande befolkning bra bostäder - dessutom under utomordentligt dåliga grundförutsättningar - är Hong-Kong. I slutet av WWII en sönderbombad kronkoloni som fick ta emot stora flyktingmängder från först Kommunistkina, sedan Vietnam och helt saknade naturresurser.
Här exempel på synnerligen höga bostadshus som regleringar inte stoppat i Hong-Kong:

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:HK-towerblock-sj.jpg

(Jag tycker husen ser bedårande vackra ut! Någon extra kvalitet skiljer dem från det svenska miljonprogrammet.)
Många liknande bilder kan googlas fram. Svenska reglerare, NIMBare och PK-debattörer skulle aldrig godkänna det, men det har uppenbarligen varit till enorm nytta för Hong-Kong som kunnat uppnå ungefär svensk ekonomisk nivå.

--Ahrvid

Något som delvis skulle lösa problemet med att alla vill bo i innerstaden är att bygga ytterstadsområden med innerstadskänsla. Där måste finnas infrastruktur som liknar den i innerstaden, dvs man måste komma till området från alla håll, inte bara i radiell rikting sett från innerstaden.
Där måste också finnas små kluster av konkurrerande attraktioner, ett flertal restauranger, ett flertal arbetsplatser, ett flertal biografer, ett flertal teatrar, ett flertal dansställen, ett flertal idrottsplatser m m.
Egentligen är det den gamla idén om förortssatelliten (t.ex. Vällingby) men dessa förorter uppfyller inte kraven. Det krävs helt enkelt mer, mer stadskänsla, mer utbud. Förmodligen är Södra Hammarbyhamnen mycket nära behovets lösning. Bara man lyckas med mångfalden i utbudet. Här måste politikerna börja experimentera - går det att släppa detta till de fria marknadskrafterna? Vågar tillräckligt många entreprenörer satsa i sådana förorter utan särskilda lockelser i form av politiskt beslutade förmåner? Och kan de vara tillräckligt uthålliga?

Något som delvis skulle lösa problemet med att alla vill bo i innerstaden är att bygga ytterstadsområden med innerstadskänsla. Där måste finnas infrastruktur som liknar den i innerstaden, dvs man måste komma till området från alla håll, inte bara i radiell rikting sett från innerstaden.

Där måste också finnas små kluster av konkurrerande attraktioner, ett flertal restauranger, ett flertal arbetsplatser, ett flertal biografer, ett flertal teatrar, ett flertal dansställen, ett flertal idrottsplatser m m.

Egentligen är det den gamla idén om förortssatelliten (t.ex. Vällingby) men dessa gamla förorter nådde inte ända fram. Det krävs helt enkelt mer, mer stadskänsla, mer utbud.

Förmodligen är Södra Hammarbyhamnen mycket nära behovets lösning. Bara man lyckas med mångfalden i utbudet. Här måste politikerna börja experimentera - går det att släppa detta till de fria marknadskrafterna? Vågar tillräckligt många entreprenörer satsa i sådana förorter utan särskilda lockelser i form av politiskt beslutade förmåner? Och klarar de att vara tillräckligt uthålliga?

Jonas:
Det räcker inte med att skapa stadslika områden. De måste också transportmässigt ligga nära StockholmsCity. Det är en oerhörd påfrestning att påtvingas kanske 1 timmes pendlingsavstånd, dvs två timmar *per dag*- och många får än mer tidsspillan. (Dessutom blir det dyrt. SL-kortet har stigit dubbelt jfr med konsumentprisindex .)
Att smeta ut Storstockholm till denna homeopatiska tunnhet (ungefär samma yta som Storlondon, med en femdel av invånarna) baseras antagligen på gamla politisk-utopiska föreställningar om "The Garden City", där man utan att fråga folk bestämt att vi måste ha grönsaker och skog, men struntar i närhet och bekvämlighet.
Vi bör bygga bygga mer höghus och skyskrapor i och nära centrum och bruka mer av ledig mark i närförort (planreglering och saker som "skönhetsråd" stoppar dock sådant).

--Ahrvid

Ahrvid Engholm: bra förslag, men försök du att övertyga alla soders kvinnliga miljöpartister om detta. Om de inte orkar flytta till till landet, ska landet komma till dem. Själv tycker jag att Hammarby sjöstad är en av de få lyckade stadslika bosättningarna utanför tullarna, mer av sånt. Och gärna en och annan isolerad skyskapa. Se på London som mycket roligare och mer vågat lyckats blanda gammalt och nytt.

#7: att plocka fram HK som ett gott exempel är ju ganska skrattretande. Få ställen i världen har lika stora problem att ordna goda bostäder till en rimlig kostnad till hela befolkningen.
Efter ett antal år i Asien har just HK för mig blivit det främsta misslyckandet just när det gäller bostadsförsörjningen.
Singapore, med ett radikalt annat sätt att lösa bostadsproblematiken (stenhårt reglerat, där kan man tala om "planekonomi") däremot är långt bättre.

Men båda exemplen är problematiska. Det blir lite konstigt när man plockar exempel från en asiatisk stadsstat och vill använda detta i Sverige med sina enorma ytor oexploaterad mark. Det blir liksom en ganska irrelevant jämförelse.

Sverige har haft en alldeles utrmärkt bostadspolitik från 1950 och fram till 1980, både bostadsförsörjningsmässigt, tekniskt och estetiskt (borträknat vissa, inte alla, miljonprogramsområden). Det är ganska intressant att se hur handfallna politiker av alla politiska färger har blivit när de funnit sig begränsade av stela, ganska irrelevanta, nyliberala doktriner som nu dominerat vår bostadspolitik i 25 år.
Skall man driva politik kan man inte göra om verkligheten efter kartan. Man måste verka inom ramen för vad som är politiskt möjligt. Det struntar man i när det gäller bostadspolitiken och vanliga människor får betala för detta.