Barnläkare: Livskunskap trots allt bättre än bevakning och kontroll

Kloka ord. Livskunskap är ett steg i rätt riktning.

Ja det här var ju tänkvärt.
Vår egen socialiseringsprocess slår lätt över i förakt för den som allt för mycket visar våra egna svagheter. Det är lätt att känna igen och minnas för oss alla tror jag.
Det är nog därför den enda diskriminering som inte är förbjuden i Sverige är mot lågpresterande. Statsmaktsmobbing.

Jag tycker att resonemanget är tunt - närmast en homeopatisk förtunning.

Vi ser nog mycket olika på problemet. Jag menar att "livskunskap" och värdegrunder visserligen är angelägna att förmedla, men inte når problemets kärna, nämligen att garantera säkerheten för de mobbade eleverna. Det är en uppgift för oss vuxna. Barnen själva kan inte förväntas avstå från mobbning bara för att vi talar "fint" med dem om livet. Det är en lika tröttsam som löjeväckande tankegång.

Vi som vuxna har en moralisk skyldighet att garantera den svages rätt, värdighet och säkerhet. Det spelar ingen roll vilken metod vi använder - "uppfostringsanstalter" för mobbare eller säkerhetsvakter. En rektor ska kunna se barn och föräldrar i ögonen och säga att vi garanterar att ingen mobbning förekommer på skolan. Allt annat är för tunt.

Att nuvarande mobbningsprogram inte fungerar är förstås en katastrof för den som blir mobbad. Kanske en orsak till att självmorden bland ungdomar ökar fastän de minskar i alla andra grupper.

Det är väl skit att vi vuxna inte kan gå in med vår auktoritet och stävja detta vanvett. Är det inte det allra minsta man kan begära av en obligatorisk skola? Att barn inte ska frukta för sitt liv och säkerhet när de går dit?

Mycken förvirring uppstår på grund av sammanblandning av två mycket väsensskilda företeelser: hur man skapar en god mobbningsfri miljö, och hur man hanterar faktisk förekommande mobbing. Det som denna artikel nämner och som antimobbningsprogram aktivt arbetar för är det förstnämnda, men det sistnämnda är det större problemet.

Ja, om mobbning förekommer så är det ett bevis på en misslyckad miljö, och naturligtvis måste man då arbeta för att (åter)skapa en sådan miljö. Men än viktigare är att våga se mobbningen som övergrepp, kränkning, brott. Att då jobba med kampanjer och att "man ska vara schyssta mot varandra" må vara en insats för skolmiljön, men det är också att ignorera och förminska offrets rätt till upprättelse. Offret får inte rättvisa, istället markerar man snarast hur offret är beroende av mobbarnas och övriga medmänniskors välvilja för sin säkerhet, ja för själva sitt existensberättigande. Det är förnedrande.

Vill man lösa faktisk mobbning så får man se till att skipa rättvisa. Det finns säkert flera olika sätt, men mängder av svenskar vet av egen erfarenhet att om man har haft turen att ha syskon, vänner eller bekanta som har tagit ens parti och gett igen med samma mynt så har den direkta mobbningen upphört. Få saker triggar mobbare idag så väl som det faktum att de mycket väl vet om att ingen vuxen kommer att straffa dom för de övergrepp de begår. Även om direkt våld kanske inte är ett realistiskt alternativ så måste skolpersonal ges verktyg för att utdela kännbara straff, eller åtminstone verktyg för att stävja direkt mobbning. Vad man än tycker om våld och bestraffning måste man våga se att dagens vuxna genom sin passivitet uppmuntrar till fortsatt mobbning.

Vill man värna de som är mobbade, så ställer man sig på deras sida och förlänar dom sin egen styrka.

Jag undrar om ni som är så positiva till manualbaserade livskunskaps- och antimobbningsprogram har läst och tagit del av manualerna och läromedlen man använder? Jag har tagit del av bl a SET-metodens Livsviktigt för klass 7-9. Man behöver inte vara speciellt smart för att inse att vissa övningar kan vara kränkande och få barn att må dåligt. Vad lär sig en mobbare av t ex en stängningsövning? Jag gissar inget. Vad lär sig en redan mobbad av en stängningsövning? Jo, att det nu är OK att även vara utsatt i klassrummet med lärarens godkännande. Hur mår den mobbade tror ni?

Vems värdegrund vilar dessa program på? Vart tog barnets bästa och barnets integritet vägen? Hur stämmer dessa övningar och metoder överens med Barnkonventionen. Hur stämmer det överens med Föräldrabalken där vårdnadshavaren har ansvaret för barnet?

Jag är övertygad om att väldigt få föräldrar vet vad som just nu pågår i våra skolor. Föräldrar har inte en aning om att pedagoger har ett uppdrag att påverka synapserna och frontallaoben i deras barns hjärnor. Dessa metoder göms på schemat eller kanske inom svenska-lektionerna. Det är inga ämnen alltså följs de inte upp under utvecklingssamtalen. De får sällan läxor i ämnet, alltså ser inte föräldrarna läromdlen som används. När information hålls på föräldramöten är det "fin-versionen" som presenteras. Skrapar man bara lite, lite på ytan är det något annat än fin-versionen man ser. Det finns pengar att tjäna på detta! Barnens bästa är inte det som styr den lavinartade frammarschen av dessa metoder på våra skolor.

Detta är expriment på schemalagd tid som utförs med risk för våra barns välmående och det utan att föräldrar har en aning om vad som pågår!

Arbetet mot mobbning startar med vuxnas attityder mot elever och mot varandra.

En auktoritär skola med mycket godtycklig kontroll och bestraffningar kommer att öka mobbningen. En skola där vuxna agerar som moraliska auktoriteter som respekterar eleverna och deras åsikter, och som låter elever vara med och påverka kommer automatiskt att minska mobbningen.

Livskunskap kan därför implict förmedlas i alla lektioner i alla ämnen.

Sedan behövs också rastvakter eftersom elever självklart inte bara påverkas av skolan. Även om skolan vore perfekt, finns också influenser från hemmet och övriga samhället vilket också bidrar till mobbning.

Bra skrivet, Roland:
”I stället kan kompetenta personer i t.ex. ur elevvårdsteamet gå in ett par gånger per termin och ha interaktiva samtal och lyfta fram de mekanismer som alla är med i och känner igen, dvs de vanliga sociala anpassnignarna vi alla gör. Sedan kan man peka på hur det i sin förlängning kan leda till mobbning. Att börja med en förankring i det välkända och belysa de riskabla sidospår som finns, ger elverna en förståelse för hur mobbning uppstår och en aha-upplevelse.”

Ungefär den metod du rekommenderar verkar en norsk pedagog Bjørndal har praktiserat mot mobbning. Han tillsatte inte övervakare utan aktiverade en självreglerande social dynamik i klassen.

”Nobless oblige”, manade min lärare i franska, ”adelskap förpliktigar”. Är du är en elev i klassen eller chef i arbetslivet som åtnjuter högt anseende, då har du också ett ansvar för beteendekulturen i den grupp som ger dig sin respekt.

Funktionella ledare skyddar de för tillfälligt svaga mot aggressioner i gruppen. Det gäller även bland sociala djur som vargar, hästar, gäss. Goda ledare tar bildligt talat mobbare i kragen. För mobbning handlar om antisocial dominans som på sikt bryter ned gruppen.
Här ett utdrag om Bjørndalsmetoden:

”Det var en gang en lærer. Han visste hvem han skulle snakke med da en av elevene hans ble mobbet på skolen.
- Nei, ingen av dere har plaget Else. Det er ikke dere som raljerer med henne når hun må lese høyt i timen, som dytter, eller som kommenterer hvordan hun ser ut. Det er det Rune og Egil som gjør. Nei, deres ansvar ligger i at dere ikke gjør noe for å stoppe det. Dere har til felles at dere er blant klassens mest respekterte; best i gym, best på skolen, god i fotball, eller bare populær blant alle. Ingen har større makt enn dere i den klassen. Men dere bruker makten til å sole dere, ikke til å hindre at Else blir plaget av dem som trenger noen som er enda svakere enn seg å hakke på. Ikke til å sørge for at hun får delta, være med. Det er patetisk, og jeg er enormt skuffet over dere, sier læreren.
ELEVENE STIRRER PÅ ham, så ned i bordet. Rødmer. Har kjent på følelsen. Har tenkt at de skulle si noe, men har ikke gjort det. Klarer ikke si noe nå. Læreren fortsetter.
- Jeg forventer at dere, særlig dere, tar ansvar, sier han, og smeller en hånd i bordet. Jeg forventer at dere ordner opp, at dere gjør det dere kan for å stoppe dette. Og dere skal gjøre det uten å fortelle om denne samtalen. Den er mellom oss, og nåde dere om jeg får høre om den utenfor dette rommet!”
http://www.bt.no/meninger/kommentar/eilertsen/Laerer-Bjoerndals-metode-1...

Mycket bra skrivet Marie Lenholm. Jag har visserligen inte själv haft livskunskap på schemat, men däremot diverse "antimobbningsdagar" med flummig pedagogik som bara gjorde att de mobbade blev ännu mer utpekade. Jag genomskådade detta redan när jag gick i mellanstadiet. Kommer tex ihåg när vi skulle ha grupparbete om mobbning, och ingen ville ha den mobbade i sin grupp. Eller när man skulle skriva upp vilka egenskaper de andra i klassen hade på lappar som läraren läste upp, och det blev riktigt elaka kommentarer osv.

Ibland undrar jag om alla dessa snacksaliga experter på antimobbning är empatistörda hela bunten. Har man ingen barmhärtighet i kroppen? Barn och unga drivs till självmord eller får sina liv förstörda för lång tid framöver.

Som jag ser det så är samhällets centrala funktion att garantera den svages rätt. Annars kunde vi lika gärna låta djungelns lag råda. Den starke tar för sig. Det är för att hjälpa den svaga som vi solidariskt betalar våra skatter. Det är därför vi bestämt att polis och militär ska ha våldsmonopol. Vi andra ska avstå från våld. Så är samhällskontraktet.

Skolan är obligatorisk, vilket är rimligt. Men med det obligatoriet följer skyldigheter. Skolan måste ha en viss kvalitet för att obligatoriet ska bli meningsfullt och motiverbart.

Kan man inte garantera ordningen i skolan så har vi i det övriga samhället en skyldighet att gå in och ta över. Kalla in den makt som behövs för att garantera säkerhet och trygghet i skolan. Kalla in polis och militär om det behövs.

Varför nöja sig med mindre? Varför denna räddhågsenhet vad gäller repressiva åtgärder mot våldsverkare?

Har man ingen hjärna att förstå med, så kunde man åtminstone hoppas att hjärtat skulle tala ett tydligare språk.

Jag har gått i flera skolor i flera länder. I de svenska skolorna var mobbningen mycket värre än i de andra.

Det var paradoxalt. Det minst auktoritära landet hade de mest auktoritära ungdomarna.

Ett problem i de svenska skolorna var att lärarna verkade tro att alla kan vara snälla. Inte ens vuxna klarar att vara snälla vad som än händer. Barn är barn, ungdomar är ungdomar. Deras självdisciplin har inte nått vuxen mognad ännu. Dessutom är deras känslostormar ofta väldigt starka och svårhanterliga. Dessutom är individer väldigt olika, med helt olika temperament. Barn och ungdomar kan inte vara vuxnare än de vuxna.

Jag ser ett gemensamt drag hos alla de skolor där mobbning nästan aldrig förekom. Den största skillnaden låg inte i hur översittare och offer agerade. Det fanns en mycket större skillnad i hur alla andra agerade. Trakasserier och bråk förekom, men:

-- Att två elever bråkade ledde praktiskt taget aldrig till att andra gaddade sig samman med en av dem. Bråket stannade mellan dem som var inblandade från början.

-- Om bråket skenade iväg och gick för långt protesterade elever i närheten som såg det. Att stå passiv medan det skenade iväg hade varit lite konstigt.

Att försöka övertala översittarna att självmant bli snälla och backa är i många fall helt omöjligt, eftersom de uppfattar detta som pinsam svaghet och bortgjordhet. De har mycket lättare att backa på uppmaning från omgivningen, då känner de inte på samma sätt att de ger upp och visar svaghet. Självklart måste de förr eller senare lära sig att backa och sluta trycka ner sina medmänniskor, annars kan de ju aldrig fungera i vuxet, civiliserat umgänge. Man måste därför kämpa med att lära dem det. Men det kan ta många år, och man får absolut inte låta dem förtrycka kamraterna under denna långa process.

I vuxenvärlden behöver vi poliser för att hantera folk som inte klarar att följa samhällets regler. Vi kan inte kräva att barn och ungdomar ska klara allting själva, mer moget än vuxna. Men däremot, inom ramen för vad de klarar, måste vi uppmuntra och förstärka en mentalitet där barn och ungdomar som står runtomkring ett bråk inte lockas att gå in och förstärka mobbning, och i stället lockas att hålla koll på hur det utvecklas för att protestera om det går för långt.

Vi måste verkligen ta till oss att förmågan till ett respektfullt umgänge inte kommer automatiskt. Hänsynsfullt umgänge är inlärt och intränat, och i många fall svårt. Om vi överger barn och ungdomar till att utan vuxen hjälp utveckla egna normer och umgängesformer, och samtidigt förbjuder deras egna spontana problemlösningar, som t ex slagsmål, kommer de att utveckla en fascistisk hackordning.

Jag menar inte att de utvecklar en fascistisk ideologi. Men hackordningen får starka drag av fascism. Det beror inte på någon elakhet eller dålighet hos ungdomarna. Tvärtom! Under samma period ser vi ju ofta en stor idealism och ett stort socialt engagemang hos ungdomarna, med väldigt fina tankar och idéer.

Att de trots detta drabbas av en fascistisk hackordning beror på, att om vi överger dem till att på egen hand lösa problemen, då står de hjälplösa inför översittarna som finns bland dem. Det har tagit mänskligheten lång tid att lära sig att hantera sådant, och trots den långa tiden klarar vi det inte alltid. Ungdomarna kan inte lösa allt själva på kort tid. Vi måste acceptera att det handlar om svåra saker, och att det tar tid att mogna och lära sig. Under tiden måste vi kompensera för svårigheterna.

Då är det bra att uppmuntra en mentalitet där man accepterar att sådant som impulsivitet, upprördhet, statusjakt mm finns, och får finnas, och hjälps åt att se till så sådant inte skenar iväg. Samtidigt uppmuntrar man ungdomarna att lära sig bemästra besvärliga impulser, utan att kräva att de ska vara mognare än vi vuxna.

Det kan hjälpa att prata med ungdomar om att vi alla behöver känna en stolthet i att vi är bra människor som gör bra saker. Om man har mobbat eller tryckt ner någons självförtroende ger detta bara begränsad glädje när man sen går hem, eller när man somnar på natten. Visst kan man känna sig stark och tuff, men glädjen blir kortvarig och har inslag av osäkerhet. Om man istället har haft modet att hindra mobbning, eller om man har lyft upp och stärkt en väns självförtroende, då kan man på väg hem eller vid insomnandet ha en mycket starkare och tryggare känsla av att vara en bra kompis som människorna i omgivningen kan lita på och räkna med.