Släpp prylfixeringen i fattigdomsdebatten

Jag håller med till fullo. Enligt socialstyrelsen har jag levt under en fattigdomsgräns som kallas existensminimum under hela min studietid utan att ens märka det.

Det är bäst att hålla isär begrepp och inte ge för starka uttryck, speciellt när man jämför med fattigdom på andra ställen än Sverige.

Det som är fantastiskt med detta är, i SVT debatt framträdde Alexande Bard och hade en lösning till hur man skall komma åt BARNFATTIGDOMEN tyvärr som ofta i SVT får vissa inte tala till punkt. Men som tur är finns Alexanders idéer att läsa på Liberaldemokraternas hemsida.
Det går bevisligen att komma till rätta med problemet. Men i vårt land är det som med allt annat som inte är "PK" svårt att få gehör.
Denna gång tror jag inte PK debatten kan tysta Liberaldemokraterna

Grundproblemet med ditt resonemang är att det känns klokt och vettigt för de som just inte är fattiga.

Medan de riktigt fattiga naturligtvis tänker:

Hans Engell har aldrig varit fattig på riktigt.

Man mäter fattigdom på två olika sätt, relativ och absolut. Detta gör man helt enkelt för att det inte går att definiera fattigdom endast utifrån en av dem. Lika lite som rikedom går att mätas i ett absolut tillstånd.

Dessa två sätt att mäta kan få olika resultat. I mina ögon så kan vi i Sverige inte jämföra oss med tex Bangladesh vad gäller fattigdom. Vi måste helt enkelt jämföra med länder som har liknande ekonomiska förutsättningar som vi. Det är ganska få i Sverige som lever under den absoluta fattigdomsnivån (vet inte exakta siffran på den...). Däremot finns det ganska många som lever i relativ fattigdom. Det är de som nu har ökat.

Jag tycker att artikeln Hans Engell har skrivit trivialiserar begreppet fattig i Sverige. Upplevelsen av att alltid tvingas avstå något tex dina klasskamrater kan åtnjuta kan ju för individen vara synnerligen knäckande. Kanske inte i paritet med att tvingas bo på gatan utan mat, men tillräckligt för att individen ska må dåligt och känna sig otillräcklig.

Som alltid med liberaler diskuterar man ur ett perspektiv där individen alltid gör val, och där valen aldrig är ett resultat av individens förutsättningar, utan en konsekvens av deras vilja och intention. Kort och gott, man väljer att vara fattig, likväl som du väljer att vara rik... Därför får man enligt klassisk högerpolitik skylla sig själv.

Att denna artikel är skriven av en socionom gör det hela ännu märkligare..

#1 Ludvig.

Medan du levde på existensminimum, hade du då ett flertal barn att ta hand om? Dagiskostnader, matkostnader, klädeskostnader..?

#4 Martin Öhman
-Nej jag hade inga barn så jag är medveten om sidospåret till artikeln. Poängen var att gränserna för fattigdom generellt överdrivs ibland. När det finns människor med god ekonomisk frihet som lever "i fattigdom" eller "under existensminimum" så börjar uttrycken liksom tappa slagkraft. Även om de är studenter.

Jag ansåg ju mig inte ens som fattig utan var det endast i socialstyrelsens statistik som för övrigt beräknas med hänsyn till eventuella barn och samboförhållanden.

Jag kan köpa att en students ekonomi är aningen begränsad men jag anser att det i min situation var en klar överdrift att säga att jag levde "under existensminimum" under en stor del av mitt liv.

Därför håller jag med artikelförfattaren, släpp prylfixeringen.

#5 Ludvig

Jag förstår ditt resonemang. Jag har också varit i din situation. Problemet är när dina utgifter, de som du är tvungen till, ökar samtidigt som din ekonomi inte gör det. Man kan ju såklart alltid skylla på individen, men när det tex gäller barn (vilket var det Rädda Barnens rapport handlade om) så är de allt som oftast oförmögna att ändra på sin situation.

Jag kan köpa att socialstyrelsens statistik kan vara missvisande. Det är ju ännu ett belägg för att du inte kan mäta fattigdom endast i absoluta termer. Man måste helt enkelt se till individen och samhället den lever i. Absolut fattigdom är bra när man vill göra en mycket generell bedömning av tex en världsdel, eller ett land.

Vår status och situation beror i detta samhälle väldigt på ditt kapital. För endel människor är bristen på kapital inget större problem, men för många innebär den stress och psykisk ohälsa.

Det är väl lämpligt att vi avför begreppet barnfattigdom. Det skapar ju bara ångest hos mer softhjärtade individer, som vill njuta avnjuta sitt välstånd utan att påminnas om att det finns barn, som inte på något vis kan dela sina kamraters erfarenheter varken av prylar eller upplevelser.
Läs "Det sovande folket" och "Stenen i handen på den svage" så förstår man att det tjänar ingenting till att vara blödig. " Vi vill ju inte se människor svälta", som författaren så insiktsfullt och rationellt beskriver sin vision av samhällets gräns för sin välvilja.

Även om vår lycka baserar på tillfredställese av våra grundläggande behov så genom att se andra som har det bättre än vi börjar vi känna oss fattiga.
Varför händer det att vi har en känsla att alltid ha för lite?
Tänk dig att du får av din arbesgivare bonus på 1000kr. Känner du dig belåten ? Alla skulle känna så ! Men så föreställ dig att du får veta att även alla andra fick en bonus ,fast 3000kr. Känner du dig forfarande belåten? Är den glädjen lika stark som förut?
Dags att bekämpa i Sverige riktig fattigdom och även det som har blivit vår sekundära fattigdom.
Fattig är idag i våra ögon både den som har väldigt lite och den som har mycket och ständigt tänker att det är fortfarande för lite.
Är inte riktig rikedom att kunna glädja sig av det som man har ? Låter det som heresi ?No, väl... fortfarande föredrar vi att ha rätt i den frågan än att ha någorlunda bra och friskt liv.

Ett sätt som fattigdom yttrar sig på:
Man jobbar och betalar dyr hyreslägenhet i miljonprogramsområde, men när man hittar en bostad man vill köpa, så säger bankens mallar att man inte har ekonomi att ta ett bostadslån.
Men om ekonomin räcker till denna hyreslägenhet, hur räknar man ut att den inte räcker till köp av en bostad, där kostnaderna skulle bli 20 % lägre? Jo, för enligt bankens uträkningar bör man konsumera enligt vissa mallar, och det spelar ingen som helst roll om man egentligen lever enligt helt andra (mer ekonomiska och vettiga) mallar.

Fattigdom är inte brist på materiella prylar, det är brist på likvärdiga m ö j l i g h e t e r ... att själv styra sitt liv.
Fattigdom är ett annat namn för slaveri. Fattiglappen i Sverige har så går det runt, och basbehoven är tillgodosedda, men marginalerna tillräckligt små för att han inte ska våga ta en enda chans/risk. En osynlig kedja håller den fattige på plats.

"Om vi erkänner det faktum att inkomstskillnader ska finnas i ett modernt samhälle accepterar vi även vissa olikheter i levnadsstandard. Det betyder att alla inte kommer att flyga till Asien på semester varje år, alla kommer inte att åka i jättedyra Mercedesbilar och heller inte kunna ge sina barn de dyraste och mest hippa prylarna i julklapp. I mina ögon finns det gott om vägar för goda föräldrar att kompensera för detta utan att barnen blir lidande."

Varför i all världen skulle vi acceptera detta? En sak är att inse faktum, att ojämlikhet råder, både ekonomisk och på andra sätt.
En helt annan att acceptera detta!

Vad jag har svårt att acceptera med liberaler är att dom bygger sina slutledningar på hur människan borde bete sig istället för på hur vi egentligen fungerar.
Att vårt välbefinnande, hälsa och livslängd generellt sett, om vi undantar ren undernäring och armod, beror på vår individuella plats i hierarkin inom vår egen sociala omgivning är ett faktum. Utomordentliga belägg för detta finns tex i den brittiska statisktikern Michael Marmots rapport Statussyndromet.
Människan är en varelse känslig för sin plats i flocken även om nyliberaler anser att det inte borde vara så. Moralistiska åsikter har ingen relevans som verklighetsbeskrivning.

Nyliberala reformer ökar våra ekonomiska klyftor. Det är meningen. Därmed ökar också den del av befolkningen som lever i relativ fattigdom. Det är en medveten konsekvens liberaler väljer att kalla drivkraft.
En ökad del av befolkningen i relativ fattigdom ökar vår genomsnittliga sjuklighet, andelen förtida dödsfall och samhällets sociala oro. Det är priset liberaler är villiga att andra betalar för att några ska kunna bli mycket rika.
Jag tycker att det är djupt omoraliskt och visar en brist på social intelligens.

#Anders B

Artikelförfattaren förnekar inte att det finns riktigt fattiga barn i Sverige eller fattiga överhuvudtaget i Sverige

#10 Olof

En mycket bra kommentar! Tack!

Jag har över huvudtaget inget ansvar för någon annan skall uppnå samma standard som jag har. Folk får helt enkelt sluta upp med att vara avundsjuka på de som har lyckats spara undan så att de kan köpa saker. Sluta upp med att vara så prylfixerad, som sagt var.

Jösses Nisse
Du är inne på samma stickspår som artikelförfattaren.

Det som gör människor illa är inte olika mängd prylar. Det är olika mängd trygghet, kontroll över den egna tillvaron och känsla av människovärde.
Just det som alliansregeringen tar ifrån dom lågpresterande.
Ordet status betyder inte pengar eller prylar. Det betyder egenskapstillstånd eller position. Muslimer kallar det heder. Protestanter brukar kalla det anseende. Jag föredrar ordet självkänsla.
Alla vet att bristande självkänsla, otrygghet och maktlöshet är skadligt. Att nyliberaler i sin iver att slippa dela med sig kan kalla det för drivkrafter eller att ge lågpresterande ansvar för sitt eget liv är ju så magstarkt att man nästan saknar ord.
Det är ungefär lika ointelligent och socialt underutvecklat som att förorda aga som uppfostringsmetod.

Så alla skall ha det exakt lika, trots olika ansträngning? Det fungerade ju JÄTTEBRA i forna östblocket, inte sant? Och, apropå dela med sig: Har du glömt bort att vi har det kraftigaste skattetrycket i VÄRLDEN?
Med lägre skatter får medborgarna mycket större kontroll över den egna tillvaron och känsla av människovärde, för att välja dina ord. Det är ingen politruk som väljer åt dig vart dina pengar skall gå i det fallet, det gör du bäst själv.

#14 Olof Lindberg
Ang. liknelsen till barnaga.
-Jag håller förvisso med dig, men det är väl ändå skillnad på att bestraffa eller trycka ned någon och att enbart avstå från att dela med sig eller hjälpa till?

Nisse Jösse#15
Nej alla ska inte ha det lika bra. Det har ingen krävt i något land eller något system. Du hittar på argument som inte finns.
Att östblocket inte fungerade kan kanske hänga ihop med att det var ett extremt ojämlikt system?
Fundera istället på vilka länder som i modern tid haft högst medellivslängd, lägst förekomst av allvarliga sjukdomar, bäst utbildad befolkning och nöjdaste medborgare. Rätt svar är de högskatteländer i nordeuropa som haft minst inhemsk inkomstspridning.
Din analys av skattetryckets påverkan på livskvaliteten bygger dels på en grov generalisering, alla får inte del av skattelättnader, dels på att du bortser från konsekvenserna av höjda egna kostnader, som ju drabbar låginkomsttagare värst.
För den som har för lite handlingsutrymme är det ointressant om ofriheten kommer av politiska beslut eller från marknaden.

Ludvig#16
Ja, det kan man kanske säga. Men det skulle kännas hederligare om alliansen helt enkelt sa att rika bör få behålla sina pengar istället för att skylla på omsorg om lågpresterandes mänskliga värdighet när man gör livet svårare för dom.

Ok Olof, HUR bra skall man få ha det då? Vilka är de största skillnaderna som får existera? (För övrigt tror jag att befolkningen i t ex Singapore och andra delar av Asien har bättre utbildning än Sverige, trots större inkomstskillnader)

#19 Nisse, kanske beror den högre utbildningsgraden på att man satsar en bra bit av den nationella budgeten på utbildning?

"Education spending usually makes up about 20 per cent of the annual national budget, which subsidises state education and government-assisted private education" - Wikipedia

Nån som har siffrorna för Sveriges utbildningsbudget?

Att "ha det bra" är relativt och subjektivt, så det går inte att göra några generaliseringar. Men i grova drag bör alla få ha det så bra som de bara kan och behöver, SÅ LÄNGE deras välbefinnande inte går ut över andras!
De som ackumulerar högar med pengar, stora arealer med mark, resurser och kapital för framtida bruk och utveckling.......de gör sitt bästa för att strunta i faktum att det som de har för mycket av, får någon annan för lite av.
Man väljer att titta på problemet ur fel ände. Problemet är inte att de fattiga inte har "incitament" att bli rika....det är att de rika inte har incitament att bli "fattigare" ...eller egentligen att bli normala konsumenter. De rika lider av en sjukdom, och tvångsmässig ackumulation är ett av symptomen.

Att jag väljer att leva snålt och spara för framtiden, gör inte mig till en tvångsmässig ackumulerare. Tvärtom, med de framtida pensionsprognoserna MÅSTE man spara själv. Ingen tar något ansvar för mitt sparande och vice versa.

#22 det där är småpotatis Nisse, självklart ska man få spara och planera sin framtida ekonomi. Det är skillnad på att spara för leva, och att spara för att berika sig på andras bekostnad.

Jag talar om helt andra kategorier av ackumulerare, som dessutom har makt att styra över hur ditt lilla lågnivåsparande och frukterna från densamma ska förvaltas.
I ditt eget inlägg så finns kanske en del av kärnan i problemet: det går inte att lita på de statliga pensionssystemen längre, inte för att det inte skjuts till pengar till dem från våra löner, utan för att dessa pengar felförvaltas.

Det finns egentligen ingen som helst orsak till att människor ska hamna i fattigdom i Sverige. Det finns resurser, både ekonomiska och andra. Problemet är som vanligt hur resurserna fördelas.

Sanningen är ju att Sverige är ett av de land i världen med absolut minst antal fattiga. Det finns dock i alla länder alltid de som är fattigast. Så länge alla har sina basbehov tillgodosedda så bör man inte betraktas som fattig. Det blir bara löjligt om man jämför med de som bor längs vägarna i Mumbai. I min uppväxt fick vi verkligen inga glassar på badstranden, jag hade 2-3 par byxor och 3-4 tröjor i klädhyllan, mina kompisar hade inte telefon, bil eller varmvatten i lägenheten men vi var inte fattiga. ( Och jag är långt ifrån pensionär kan tilläggas.) Sluta odla avundsjukan och Jantelagen den tillför inget trevligt. Ett litet sätt att förbätttra för skolungdomar kunde ju vara att förbjuda extra skolavgifter för utflykter etc , det skulle säkert göra livet enklare för endel familjer men det är en annan sak.