Bevisen för att det fanns en amerikan med på DC-3:an

Efter genomgången av dokumentationen kring DC-3:ans försvinnande 1952, visade det sig att nio fallskärmar tagits ombord innan start. Nio fallskärmar till de åtta i besättningen, eller...

Av egen erfarenhet vet jag att flygvapnets besättningar alltid bar med sig sin egen fallskärm. Fallskärmen var stor, tung och otymplig och tillsammans med flytvästen tillhörde den vad som kallades den personliga utrustningen. Fallskärmarna hängde på speciella krokar inne på divisionen tillsammans med flytvästar och hjälmar. Varje besättningsmedlem ansvarade själv för sin personliga utrustning.

Att ta ombord en extra fallskärm var inte bara ett brott mot reglementet utan även helt poänglöst. Har man väl hoppat så har man! Vad jag vill säga är att det finns absolut inga logiska skäl till att det skulle ha funnits en extra fallskärm ombord.

DC-3:an hade nio fallskärmar ombord varav fyra återfunnits - precis lika många till antalet som de fyra återfunna besättningsmedlemmarna.

Under mina efterforskningar kring DC-3:an lärde jag känna Ove Huzell. Han var pilot på sjätte transportgrupp som flög åt FRA. Den tionde juni 1952, när DC-3:an flög för näst sista gången, tjänstgjorde Ove Huzell som andrepilot åt Alvar Älmeberg. Ove har för DC-3 utredningen berättat att anledningen till att han inte deltog på planets sista flygning den 13 juni var att Älmeberg inte ville ha honom med. Älmeberg skulle ha sagt:

"Vi har bara tankat för åtta och du är nummer nio."

Det skulle vara anledningen!

En förklaring jag inte köper. Jag är ledsen Ove, det är helt enkelt inte trovärdigt.
När jag kontrollerade DC-3:ans färdplan visade det sig att planet var tankat för fem timmars flygning plus en reserv på två timmar. Flygningen var planerad till 3 timmar och 28 minuter enligt färdplanen. Ett faktum som omkullkastar Älmebergs påstådda förklaring. Varför talar då inte Ove Huzell sanning? Eller var det befälhavare Älmeberg som hade något att dölja?

Jag bestämde mig för att gå till botten med denna frågeställning, vända på varje sten, leta i dokumentationen och hitta en rimlig förklaring. Det kunde vara nog så viktigt och jag frågade Ove om det här upprepade gånger när vi träffades.

"Varför fick du inte åka med den 13:e, Ove?"

Till slut ändrade sig Ove till att han och Älmeberg inte drog jämnt. Han gissade att Älmeberg därför inte hade velat ha honom med.

Okej, tänkte jag. En något mer trovärdig förklaring än den om att tankningen endast skulle ha räckt för åtta ombord. Jag åkte och träffade Sven Olof Olin, divisionschefen på sjätte transportgrupp och den ansvarige för DC-3 flygningarna. Mötet ägde rum i hans bostad i Näsbypark, norr om Stockholm. Jag ställde genast frågan:

- Hade du givit Älmeberg mandat att kunna vägra ta med Ove Huzell?
- Nej, så gick det inte till. Ingen pilot kunde vägra att ta med personal som enligt flygschemat skulle vara ombord, speciellt inte en pilot.
Sedan frågade jag om den påstådda extra fallskärmen.
- De brukade aldrig ta med extra fallskärmar. Varför undrar du?

Okej, då var det klart. Älmeberg hade frångått sina befogenheter eller så var Oves utsaga inte korrekt. Två alternativ. Älmeberg var död men Ove Huzell levde. Jag måste pressa honom!
Och det gjorde jag, mer än vad som kändes bekvämt. Men vad skulle jag göra? Det fanns en avgörande ledtråd dold här.

I vårt nästa samtal minns jag hur jag till slut skrek:

"Ove, du ger fan i att ta med dig den här hemligheten i graven!"

Primitivt och omoget men den här gången fungerade min taktik och det satt långt inne, kan jag lova. Även om hans ord förmodligen inte skulle hålla i en rättegång fick jag kalla kårar längs ryggraden när Ove berättade:

"Ja, ja! Det var förmodligen en amerikan ombord. Jag tror att han tog min plats."

Äntligen berättar han, tänkte jag och tackade honom för det. Jag bestämde mig dock för att hålla på informationen och att Ove var min källa. Han hade nämligen lovat och svurit till sin chef, Sven Olof Olin, att aldrig berätta om denna hemlighet. Det var ett stort steg framåt att ändå få höra Oves inre övertygelse, även om jag behövde mer understödjande material. Efter att kritiskt ha granskat mitt ‘case' bedömde jag sannolikheten av en nionde man ombord på DC-3:an till cirka 50 - 50.

Några år senare fick jag så Oves uttalande bekräftat från oväntat håll. Efter ett föredrag jag höll på F8 Barkarby, kom en man fram och berättade att han kände Ove Huzell. Det var världsmästaren i segelflygning, Tage Löf. Han berättade följande:

Tage Löf berättar om Ove Huzells uttalande att en amerikan funnits ombord på DC-3:an.

Nu började sannolikheten närma sig beaktansvärda procentsatser. Så pass höga att jag vid denna tidpunkt bestämde mig för att i framtiden berätta historien för omvärlden. Samtidigt tänkte jag fortsätta dra i ytterligare trådar för att om möjligt höja den nu cirka 65-procentiga sannolikheten om en nionde man. Ove var fortfarande den enda källan.

Jag fick genom Haveriutredningen kontakt med en man som heter Jonas Frohde. Han hade tagit kontakt med Haveriutredningen för att berätta om en händelse från sin barndom. Han beskrev att hans mor hade känt en amerikansk officer i Stockholm som försvann spårlöst den 13 juni, 1952. Alltså vid exakt samma tidpunkt som när DC-3:an sköts ned - 13 juni, 1952! Jag sökte upp Frohde i hans lägenhet på Östermalm:

Intervju med Jonas Frohde som minns den försvunna amerikanen från 1952.

Som av en slump fick jag så den avgörande pusselbiten för bara något år sedan. Man måste ha tålamod, tro mig! Det var ett nytt vittne som till sist hjälpte mig att nå min magiska gräns. Vittnet satt med information från både Säpo:s och FRA:s hemligaste arkiv och var ingen mindre än förre Säpo-chefen, Olof Frånstedt. Han berättade att han vid sitt tillträde som operativ Säpo-chef på 1960-talet, informerades om denna hemlighet - att det fanns en amerikan ombord på DC-3:an:

F d SÄPO chefen, Olof Frånstedt om den nionde mannen och hans ursprung.

Det här är en överskådligt beskriven del av min DC-3 forskning. Fundera själv över vad det skulle ha inneburit att det fanns en nionde man ombord i ett vidare perspektiv?

För mig personligen förklarar det hela mörkläggningen kring DC-3:an. Om det hade avslöjats att en amerikan varit ombord mitt under det kalla kriget, hade det varit ett gravt avsteg från vår neutralitetslinje. Ett rejält avbräck för vår då sittande socialdemokratiska regering. APR-9:an kommer klart i skymundan i jämförelse med en underrättelseman som förbinder FRA och den svenska underrättelsetjänsten med Pentagons huvudkontor i Europa. Det hade varit en skandal av stora mått - och kanske är det än idag. Än kusligare är, att amerikanens anhöriga sannolikt inte heller vet något då det här dödsfallet säkert mörklagts av amerikanska myndigheter. En hypotetisk gissning vore att hans död plockades undan i någon av Koreakrigets dödsrullor, möjligen i den besättning som sköts ned samma dag som DC-3:an, i bortre Asien.

Kanske är det dags för någon duktig journalist att ta över och gräva fram amerikanens identitet då det säkerligen kommer att väcka uppseende i USA.

För att en hemlighet ska förbli hemlig, krävs att samtliga inblandade har något att förlora på att den röjs. Det är en gammal devis inom u-tjänsten. Att DC-3:ans hemlighet förblivit hemlig beror på just detta. Sverige - USA - Ryssland, har alla något att förlora på att de tre hemligheterna röjs.

Anders Jallai (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32982

14 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hur räknar du egentligen ut dina "procentsatser" för sannolikhet?

Permalänk | Anmäl #1 Anders Å, 2011-02-11, 08:49

Amerikanare, Schmamerikanare...

Även om det är intressant, så är det föga förvånande. Den stora skandalen är fortfarande att Sverige påstår sig, både ha vart, och fortfarande är, neutralt.

Permalänk | Anmäl #2 Viktor Andersson, 2011-02-11, 11:20

Jag var delaktig i bärgningen av DC-3:an och vet svaret på din fråga i artikeln. :)

Permalänk | Anmäl #4 James Bright, 2011-02-11, 11:55

Amerikanarna har varit med ända in i modern tid på spionaget mot Sovjet/Ryssland. På spionfartyget Orion fanns regelbundet amerikansk närvaro.

Permalänk | Anmäl #5 Karl Pedal, 2011-02-11, 13:43

Ja, så är det. En skandal då, men inte nu. Snart vet ingen ens något om 2:a v-kriget, än mindre om Sverige vid den tiden. Det är bara gamla stötar i min ålder som intresserar sig för detta (och knappt det!).

Det är otroligt att det gamla "neutralitets-tugget" fortfarande är igång. Ingen vettig människa vid sina sinnens bruk kan väl tro på att vi inte hade kontakt med de andra västmakterna. Och tur var det att vi hade den kontakten.

Permalänk | Anmäl #6 Alvin Stoltz, 2011-02-11, 15:32

För vem är vi neutrala.. Inga länder har tagit Sveriges neutralitet på allvar. Neutralitets hyckleriet är bara till för oss själva och den självbild vi skapat under efterkrigstiden.
Vi borde väl ta den debatten på allvar och städa upp i våran garderob en gång för alla.
Att vi klarade oss undan världskriget delvis med neutralitet konceptet är inget vi behöver skämmas för. Men efter 40 år av kallt krig så borde vi väl ha lärt oss vad som skapat balans och fred i vår del av världen.
Det var många av våra grannländer som förklarade sig neutrala i kriget men som inte hade vår "tur". I dag finns det inte en chans att dessa länder skulle välja neutralitetens väg.
Så varför har vi så svårt att lära oss av andras erfarenheter.

Skulle haft en verkligare självbild så skulle vi kanske löst eller klarat av andra stora trauman som Palme mordet och Estonia olyckan.
Nu har vi ju en "reflex" som gör att vi helst gömmer undan problemen och hoppas att tiden läker alla sår.

Permalänk | Anmäl #7 Jan sjögren, 2011-02-11, 18:13

Neutral kan man väl bara vara i krig. Så vitt jag förstår så var Sveriges politik att vara alliansfritt, syftande till neutralitet i händelse av krig.

Permalänk | Anmäl #9 Cuben, 2011-02-11, 18:58

Zebran är ett randigt djur.... Igår DC-3:an, idag Wikileaks. Gemensamma nämnare är en regering som spelar ett dubbelspel, FRA och USA. Regeringens dubbelspelande är extra intressant eftersom det primärt syftar till att dölja de verkliga förhållandena för medborgarna i Sverige till förmån för ???? Ja, för vad? Goda relationer med USA? Är det så enkelt och om det är så enkelt, varför hela denna mörkläggningsmöda än idag?

Intressant artikel som väcker fler frågor än den besvarar.

Permalänk | Anmäl #10 Michael Gajditza, 2011-02-11, 23:33

Under andra världskriget signalspanade svenskar och finländare i hemlighet tillsammans. Man avlyssnade allt och alla, bl a tyskarnas kabel från Oslo till Berlin. Dessutom samarbetade man tillsammans med många andra. Britterna fick sätta upp en spaningsanläggningi Ottenby på Öland för att spana mot tyskar.
http://www.signalspaning.se/ottenby/index.html

Och i Lappland fick amerikaner och norrmän sätta upp Sepals
-spaningsanläggningar med svenskar tysta godkännande. http://www.sepals.info/

Hela den finska signalspaningen evakuerades till Sverige 1944 med familjer och hela arkivet, och ett 20-tal av spanare värvades till FRA. Enligt listor som jag fått se under min researc.h fanns det även estländare på FRA då. Stella Polaris materialet blev en bult i amerikansa Venona -systemet så det är inte alls otänkbart att en amerikans agent varit med på DC3:an. Det finns än stellister vid liv som kanske vet mer.
www.stellapolaris.net

Permalänk | Anmäl #12 Johanna Parikka Altenstedt, 2011-02-12, 10:20

so what!

Permalänk | Anmäl #13 t, 2011-02-12, 14:25

Affären med DC-3:an och den mörkläggning som FRA ägnat sig åt genom åren leder oss rakt in i dagens FRA. FRA:s nuvarande generaldirektör, Ingvar Åkesson, förklarade i radions DC-3-dokumentär att det fortfarande finns mycket material i FRA:s arkiv om DC-3:an som är hemligstämplat. För om uppgifterna blir offentliga riskerar FRA:s "förmåga" och "metoder" att röjas, vilket kan skada nuvarande verksamhet.. Vi talar alltså om den spaning som FRA bedrev för 60 år sedan! Ja, den som FRA kallade för "oskyldig skolflygning" i 30 års tid.

Är det verkligen någon som tror på FRA:s långsökta förklaring? Det genomgående draget i hemlighållandet av underrättelsetjänstens gamla operationer är ju inte att främmande makt kan få onödig insyn. Nej, det viktigaste verkar vara att svenskarna inte ska få veta hela sanningen. Ryssarna lär för övrigt ha känt till det mesta om DC-3:ans operationer genom Wennerström och eventuell medhjälpare på FRA.

Även i den nu uppblossade FRA-debatten har myndigheten FRA stora trovärdighetsproblem. Den bild man gav till politkerna om kabelspaningen inför beslutet håller nu på att rämna. Den senaste granskningen visar att FRA har försökt skönmåla sin egen verksamhet. Slutsatsen tycks given. Det går helt enkelt inte att lita på FRA.

Permalänk | Anmäl #14 Jakob Hemmingsson, 2011-02-12, 15:01

# Johanna, bra kommentarer och bra bok om Stella Polaris.

Vi ska också komma ihåg att i kriget mellan Sovjet och Finland var Sverige inte neutralt. Däremot var vi icke-krigförande. Detta innebar att vi kunde stödja Finland med F-19, bland annat. Plus det samarbete som skedde med signalspaningen. Vi hade ju som tur var Arne Beurling också.

Dessutom vore det ju inte överraskande om det hade varit en nionde passagerare eftersom "Operation Jungle" också fortfarande pågick.

http://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Jungle

Den som föråddes av Kim Philby bland andra, till KGB. KGB som under denna tiden sköt Skogsbröder och lade ut liken på gator och torg i Baltikum. Vi har ju haft KGB agenter i Sverige också.

Permalänk | Anmäl #15 Cuben, 2011-02-14, 01:21

Chili Palmer,

Det finns en gråskala angånde "alla var tyska soldater" med referens till vissa baltiska enheter. Se länk;

http://en.wikipedia.org/wiki/20th_Waffen_Grenadier_Division_of_the_SS_(1st_Estonian)

The Baltic Waffen SS Units (Baltic Legions) are to be considered as separate and distinct in purpose, ideology, activities, and qualifications for membership from the German SS, and therefore the Commission holds them not to be a movement hostile to the Government of the United States.

Permalänk | Anmäl #18 Cuben, 2011-02-14, 10:17

Samarbete mellan Finland och Estland under det andra världskriget är ju också väl känt.

http://en.wikipedia.org/wiki/Finnish_Infantry_Regiment_200

Man skulle också kunna jämföra Mannerheims ord till de estniska styrkorna, som finns i Wikipedia länken, med några av orden av von Döbeln vid hans avsked till de finska styrkorna.

"Tiden förändrar allt; men det försäkrar jag, och I skolen sjelfve finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid, faror, blod och död, upplöses aldrig. Således aren I och vi förvissade om hvarandras kärlek; krigsmannabroderskapet räcker lefnadens tid"

Permalänk | Anmäl #19 Cuben, 2011-02-14, 17:07

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.