Klass 9 A ökar lärarföraktet

Bra synpunkt, only Human, jag har reagerat över hur mycket man skäller på eleverna i programmet. Inte minst superlärarna. Inte någon metodik jag själv använder mig av och inte en metodik jag kan rekommendera.

Tack Helena bra skrivit som alltid. Det jag vänder mig mot i 9A är att lärarna läxas upp var och en för sig. Det är helt uppenbart att var och en av dem har utvecklat en stil för att överhuvudtaget överleva under rådande situation. Det sägs som hastigast i början av första programmet men framgår inte senare under serien att skolan var helt nedgången och att man nu har fått en ny rektor som vill ta tag i problemen. Att medverka i klass 9A är en del av nystarten. Mattelärarens machostil har förmodligen varit det ända sättet att få någonting att fungera på mattelektionerna när eleverna har kommit från andra lektioner där det har varit fria kriget. Han ska ha uppskattning för att han inte totalt har kapitulerat.
De coahande superlärarna borde ha startat med att diskutera vilken värdegrund undervisning ska ligga på med hela lärarkollegiet och efter det infört den tillsammans med både lärare och elever. De vanliga lärarna kunde sedan därefter utveckla sina individuella lärarstilar. Jag tror inte ens att någon av superlärarna skulle få det att fungera särskilt bra om de kom dit ensamma utan kameror med enbart sitt eget ämne under de omständigheter som rådde på skolan.

Lärare

Claes, tack för både uppskattande ord och kloka synpunkter. Du har helt rätt i att man måste titta på hela skolan, hela kollegiet - samarbete, stöd, förutsättningar, värdegrund och mycket mer. Själv ifrågasätter jag emellertid helt och hållet nyttan av förödmjukande uppläxningar. Råd, frågor, förslag tror jag får en bättre och mer långvarig effekt.

Gunilla, tack för din kommentar. Du tar upp ett viktigt område. Kroppspråk, tonfall, röstläge, tydlighet - det finns mycket som spelar in i förhållandet mellan en lärare och eleverna. Min bloggkollega Morrica har skrivit ett mycket tänkvärt inlägg om röstläge. Här har vi ju faktiskt också sådant som alla kan coachas i. Sunt förnuft och intelligens är svårare att förmedla.

Men jag vill nog ändå hävda att det viktigaste av allt är kärlek. Eleverna vet om du bryr dig om dem. Får de en känsla av att du tycker att de är jobbiga, skrämmande eller osympatiska spelar det ingen roll vilka andra verktyg du har i din låda, då kan det ändå aldrig bli en bra undervisningssituation.

Gunilla, jag håller verkligen med dig där. Det här är ett ohederligt mellanting mellan drama och dokumentär och det är en av orsakerna till att programmet ställer till med skada snarare än nyttig självrannsakan i skolan.

von Schantz, du skriver "några unga lärare som inte bär någon egen skuld till att de är illa rustade för sina uppdrag". Är inte detta seriens yttersta budskap? Jag gör mig inga illusioner om dokusåpacoachningens välsignelser, men serien tar högst reella problem som finns i skolan och släpar fram dessa i ljuset på bästa sändningstid. Betänk att många ignorerar, eller rentav är okunniga, om tillståndet i dagens skola. Man måste börja någonstans.

Så väl talat! Allt stämmer, tider har förändrats, men inte skolan.
Började själv som lärare i skolan på 1960-talet och jag njöt av alla ämneskunniga, inspirerande pedagoger. Slutade i julas frivilligt ,för att jag inte kan stå upp för vare sig det samhälle eller den skola vi gett oss själva. Skolan är idag allmängods som alla tycker om. Läraren reducerad till en spratteldocka som politiker, kommun, skolverk och Björklund rycker i. Skulle önska att svt nästa gång visar upp hela bilden av en lärares arbetsdygn och hur kursplaner och ämnesupplägg ser ut idag. Programmet skrapar bara på ytan av ett mycket större problem inom skolan, - vad lär sig barn år 2011 och hur?

Kim, det borde vara seriens yttersta budskap om programformen överhuvudtaget borde finnas, men jag upplever inte att det är så. Det är väldigt många huvudskakningar och suckar över de hopplösa lärarna. I intervjuer har Stavros Loucas ju tydligt angett angett att han anklagar systemet snarare än lärarna, men hittills har inte programmet lett till någon självrannsakan hos politiker, däremot till en hel del ifrågasättande av lärarkåren.

Gunilla, det där med kärlek har nog inget med styrning att göra men däremot hänger det intimt samman med lämplighet. Gillar man inte ungar ska man inte blir lärare. Så enkelt är det. Men idag är det sällsynt med lärare som inte gillar sina elever så på den punkten har vi faktiskt gått framåt. Och det är nog en orsak till att lärarföraktet så sällan omfattas av våra elever.

Lillemor, din spratteldocka är en väldigt målande bild. Så har jag också upplevt verkligheten. Men jag upplever att det har blivit bättre och är på väg åt rätt håll med många saker. Bara för att ta ett exempel så har ju de nya styrdokumenten förankrats i lärarkåren på ett helt nytt sätt. Den nya lärarutbildningen är ju också i stora drag i enlighet med LR:s önskemål. Det som fortfarande är i botten är lärarnas status, arbetsvillkor och befogenheter. Vi får jobba vidare med det. :)

"Kommer man från en uppväxtmiljö utan akademiker måste man möta akademiker i skolan för att själv kunna göra en klass- eller utbildningsresa"

Värderingsmässigt får jag rysningar i ryggraden av ovanstående stycke text. Jag kan inte sätta orden på det, men det luktar unket.

Jag försöker vända på steken: "Om man kommer från en uppväxtmiljö utan arbetare (låginkomsttagare), så måste man möta arbetare i skolanför att själv kunna göra en klass- eller utbildningsresa."

I övrigt var din artikel bra och tänkvärd!

Gunilla du skriver om en rotoartad förlängningsfunktion till en politisk ideologisk övermakt. Det uppfattar jag som tankar om en stark central styrning mot engagemang och känslomässig investering i eleverna. Någon sådan styrning har jag aldrig sett eller upplevt.
Morrica skriver i bloggen You’re no different from me och det här inlägget heter Sänk rösten.
http://curiousheathen.wordpress.com/2011/02/09/sank-rosten/

Niklas, självklart har du rätt i det, det är en orsak till att jag är tveksam till friskolereformen i sin nuvarande utformning - framför allt på grundskolenivå. Jag tror att det är viktigt att vi blandar våra ungar ordentligt. Viktigt för demokratin, viktigt för toleransen och viktigt för valfriheten.
Det kanske låter som om jag tycker att det är viktigt att många väljer en akademisk karriär. Det gör jag inte. Jag tycker att det är viktigt att alla elever lämnar skolan med en välfylld ryggsäck och många dörrar att välja mellan. Själv tog jag studenten med toppbetyg och gick raka vägen till en servitrisutbildning. Till mina föräldrars heder får man tillägga att jag gjorde det utan en enda tillrättavisande kommentar.

Jag vill gärna kommentera titlarna "lärare" och "pedagog" som används i 9A. Jag anser att bruket av dessa titlar i 9A har klara beröringspunkter med Helena von Schantz' artikel och hennes diskussion om lärarförakt. Det är nämligen genomgående hittills så i serien, att Mikaelskolans undervisande personal kallas "lärare", medan de tre ditresta "coacherna" likaledes genomgående kallas "pedagoger". Det är då lätt att föreställa sig en framtida verklighet där "pedagog" blir det statusladdade ordet, medan benämningen "lärare" kanske till och med blir negativt laddad. Detta tror jag vore olyckligt av flera skäl: Dels finns det mig veterligt en lärarexamen, men ingen pedagogexamen - förutom förstås "specialpedagog", "fritidspedagog" m.fl. Att vara "pedagog" blir då lite som "faluring" i stället för "falukorv" där det senare namnet ju är märkesskyddat och den oskyddade varan kan innehålla vad som helst. Dels har jag förstått att vissa friskolor driver som princip att kalla sina anställda för "pedagoger"; inte sällan samma friskolor som har relativt få behöriga "lärare". Sammantaget är jag rädd att det här sättet att bruka yrkesbenämningarna kan bli ytterligare en spik i läraryrkets devalveringskista - och det anser inte jag är en lycklig utveckling. Det måste vara fint att vara "lärare"!

Nils, tack för din kommentar. Den här skillnaden i hur man benämner de olika lärarna hade jag inte märkt och jag delar både din olust och dina tankar om konsekvenserna av en sådan förskjutning.

I våra nya styrdokument har man emellertid gått i motsatt riktning. Där talar man genomgående om lärare och klargör i skollagen att till det även räknas fritidspedagoger och förskollärare när det gäller sådant som värdegrund m.m.

Det sägs ofta att lärarna behöver högre "status", men status är något man måste göra sig förtjänt av. Genom stort engagemang, god pedagogik, hög kunskapsnivå, etc. Såklart finns det bra lärare också, men sådana som vi ser i detta program borde inte fått sin examen. En som är så "mesig" att hon inte kunnat klara av en dagisgrupp, och en som har en mycket egendomlig självbild och en oacceptabel attityd......
Och - var har rektorernas ledarskap tagit vägen. De som bara är administratörer och som inte vågar/vill känna av hur deras lärare klarar undervisningen måste snarast bytas ut!

Rolf, menar du att läkarna har gjort sig förtjänta av sin status och fotomodellerna? Du har rätt på ett sätt, men status och ett yrkes attraktionskraft beror på många saker. Något som är speciellt med läraryrket är att alla har synpunkter på hur det ska utföras och på vilket sätt lärarna behöver skärpta sig, men varken forskare, politiker - minst av allt SKL frågar oss om vad vi behöver för att kunna göra ett bra jobb.

Om förutsättningarna att göra ett bra jobb finns och man ändå inte lyckas, då skall man självklart ifrågasättas. Inte innan.

Någon som vet om dessa "supercoacher" är verksamma någon annan stans än i skolans värld? I så fall skulle jag bli förvånad, eftersom jag som utvecklings-/organisaionskonsult inte skulle vilja samarbeta med någon av dem inom varken folkrörelser eller näringsliv.

Tack för en bra artikel, särskilt det du beskriver så här: "trenden jag beskriver har varit synlig under en lång tid nu och jag tror inte att någon verksam i skolan skulle vilja tvista om den. Omsorg och fostran går före undervisning och fullblodsakademikerna är utrotningshotade i den svenska skolan."
Den här utvecklingen såg jag redan under slutet av 1960-talet när jag var ämneslärare i grundskolan - och jag protesterade ganska högljutt mot detta under våra diskussioner i lärarkollegiet. Så här i efterhand känns det både skönt och sorgligt, mest sorgligt att gått så långt som det verkar ha gått.
Nåväl, det finns säkert många bra både skolor och lärare, men det är också synd att så många lärare idag ska behöva stå vid skampålen för det politikerna ställt till med, t.ex. kommunaliseringen av skolan. Det var ett av de största misstagen.

Kjell, de är flitigt anlitade föreläsare. Politiker lyssnar extra gärna på dem.

Tack Björn både för snälla ord och en intressant och tänkvärd kommentar. Att det började märkas så tidigt visste jag inte.
Visst finns det bra skolor och bra lärare. Ett problem vi har är att vi inte är så bra på att ta reda på vilka de är. Hoppas det blir bättring på den punkten med nya skollagen. Och när det gäller kommunaliseringen. Vi har nu för första gången ett parti för ett återförstatligande. Nu gäller det bara att se till att de blir fler. Jag lovar att göra så gott jag kan. :)

Bekräftar inte din artikel just det den vill kritisera, dåligt utbildade utan bildning söker sig till lärarutbildningen för att betygspoängen inte räcker till något annat. Utan intellektuell mognad befolkar de nu lärrarummen med populärkultur och snicksnack om eleverna. Varifrån kommer dessa? Var fick de sin grundutbilning och vilka förebilder hade de med sig in i sin egen lärarroll?

Jag jobbar nu min första termin (visstidsanställning) som lärare.
Min tjänst är en heltidstjänst på en högstadieskola.
Jag har en termin kvar på min lärarutbildning som jag planerar läsa nästa termin.

Jag jobbar 70 timmar i veckan och känner ändå att jag inte hinner förbereda lektionerna ordentligt, ge eleverna nivåanpassade uppgifter, personlig konstruktiv kritik och annat önskvärt.

Första åren som lärare är väldigt jobbiga säger nästan alla lärare. Det är också enligt de flesta mer krävande nu än det varit förut på grund av fler arbetsuppgifter (mer närvarorapportering, mer konferenser, mentorskap, mer uppfostran, individuella skriftliga omdömen, åtgärdsprogram etc.).

Den absoluta merparten av lärarna jag träffat jobbar mer än heltid och är ständigt stressade. Om undervisningstiden per tjänst minskade skulle fler kunna gå till lektionerna och känna sig lugna och väl förberedda = bättre lektioner.

För att ge nya lärare en chans att göra ett bra jobb borde de första året erbjudas en halvtidstjänst med 80% av heltidslön. Då skulle fler nya lärare känna att de har möjlighet att göra ett bra jobb, och undvika att bränna ut sig.

Väl skrivet.

Det är förvånande hur en akademiker kan tillåta sig en så inkoherent argumentation. Å ena sidan ett upprört "Lärarföraktet är det mest tydliga" och "allt är ännu en gång lärarnas fel", å andra sidan "vi har en växande andel lärare utan akademiska eller intellektuella intressen, med grunda ämneskunskaper, otillräckligt engagemang i sitt yrke och i sina ämnen, otillräcklig yrkesstolthet och otillräckligt intellekt för att hantera den komplicerade verklighet vi möts av i skolan".
Ditt resonemang måste få sin logiska konklusion att (a) bra pedagoger är bra, dåliga pedagoger är dåliga och (b) att skolan som helhet ska bedömas baserat på de förstnämndas prestation.
Punkt (a) är snömos och punkt (b) är löjlig.
Skrivningen är ett exempel på ett annat problem med skolan. En misstro mot att människor kan utvecklas i samspel med andra, t.ex. coachning, och en nedlåtande attityd mot de som ännu inte nått så långt på vägen mot sitt bästa.
När elever möter den inställningen, se SI's rapport fr. Rosengård, så krymper dom. De blir lika "otillräckliga" som den mycket stora grupp kollegor von Schantz dömer ut.
Att många elever upplever skolan som "hostmedicin" är nog en välfunnen liknelse. Att inte se kopplingen mellan det och "lärarförakt" är mindre skarpsynt.
Mycket av det von Schantz påstår går på tvärs mot skolforskning och sådant "flum" borde en akademiens fanbärare fogsammare undvika.