Skräcken för att misslyckas leder till missbruk

- Hej hur är det?

Precis som i Amerika (Hi, how'ya doin?) - har detta blivit en automatisk hälsningsfras i ett samhälle som håller ett allt högre tempo, kräver allt högre prestation av varje enskild individ och har en nästan obefintlig tolerans om något skulle gå fel.

Vem förväntar sig, eller vill ens höra sanningen efter sagda hälsningsfras? Till exempel i stil med:

- Om du verkligen vill veta, så är jag i en skilsmässa, det kommer att gå till rättegång. Barnen gråter hela tiden och jag får inte mycket sömn, vet inte hur jag ska fixa hyran.

Eller:
- Min pappa fick en hjärtinfarkt och ligger på sjukhus. Vi vet inte hur lång tid han har kvar. Fick inte ledigt från jobbet, vi har en deadline. Hoppas han är vid liv i natt, så jag åtminstone får en möjlighet att ta adjö.

Eller:
Jon Spendrup som säkert slitit som ett djur för att få rätsida på sitt företag och varit under sådan press att hans kropp inte orkade med smällen.

Min egen far såg jag arbeta och stressa ihjäl sig. Aldrig ens med en blinkning gjorde han sken av hur det egentligen stod till. Tvärtom tog han sig istället tid med andra, före sin egen hälsa. Han dog tidigt i en hjärtinfarkt.

Bara en sak gäller för många som lider av prestationsångest: framåt! Att misslyckas, att göra fel att få vila ett slag för att komma igen senare är otänkbart! Hellre döden. Många är de VD:ar jag träffat, chefer och grupper med ledningsansvar som då man lättar lite på den betongmur till försvar de ställt upp, visar en nära inpå skräckslagen känsla inför att misslyckas eller göra fel. Att visa sig sårbar? Nej, hellre döden!

Och alla hjälper vi till i denna osynliga "nolltoleransdans".

Om en politiker säger sig veta ett sätt att öka arbetstillfällen - är vi genast där, misstänkliggör inte bara det han säger, utan också hans intentioner och allt oftare, även hans eller hennes person. Alla nickar vi cyniskt, skakar bittert på huvudet åt de senaste kvällstidningslöpen och nyheterna i våra tv-kanaler och många gånger har jag hört "rätt åt den djäveln" efter rapport om någons olycka.

Vi pumpar upp skådespelare, konstnärer och en och annan deltagare i dessa oändliga talangtävlingar - där man blir stjärna över en natt (och sällan räcker stjärnstatusen i två!). Personen blir en "snackis" som det heter. "Flavour of the week, hour, second"...

Tv & press haussar upp en ung sångare. Höjer honom till skyarna under en kort och intensiv period. Vi sms:ar och röstar på honom och bort någon annan. När vi tröttnat lämnar vi honom (och tröttnar gör vi allt snabbare) för att strax hitta en ny person (nytt objekt) att höja till skyarna. Vilket missbruk! Flera i dessa tävlingar har tagit sitt liv. Inte bara i Sverige har det hänt. Också i andra länder.

Den enorma uppmärksamhet som plötsligt skänks en enda person över en natt är en enorm kick, härligare än alla droger i världen. Precis som med vilken framgång som helst är den underbar, beroendeframkallande och om den tas ifrån en - klarar inte alla av att landa lika mjukt.

Att aldrig misslyckas. Att alltid göra rätt. Alltid vara framgångsrik och duktig. Att inte visa med en min att man förlorat pengar, hus framgång eller hem. Att inte visa ångest, oro, sorg som naturligt följer i spåren av att något gått fel. Att bära ett misslyckande helt ensam - det är groteskt och omänskligt.

Prestationsångest är något vanligt hos oss människor som vuxit upp i en atmosfär där bara en sak gäller - bättre, snabbare och sensationellare! Det gäller inte bara direktörer, politiker eller konstnärer. Det gäller oss alla.

Tolerans, tålamod, tillgivenhet - är kvaliteter som allt mindre efterfrågas och allt mer behövs. Ska vi då tycka synd om människorna (som Strindberg sa)? Nej, det värsta jag vet är när man tycker synd om mig - men jag älskar att få uppleva andra människors empati, när de visar mig förståelse, medmänsklighet. Det är vad vi behöver öva oss i - att visa empati. Att vara där för varandra i framgång och i motgång.

Vi behöver få lyckas under jubel och vi behöver också varandras stöd i att få göra fel, få sitta ner gråta som barn, fast vi är vuxna när vi inte orkar mer. Uppmuntra sårbarheten och inte glorifiera känslokyla, slutenhet, psykopat-beteende.

Vi måste få visa varandra att det också är en del av att vara människa - detta att göra fel, att inte lyckas. Och vi behöver nära och kära omkring oss och vi behöver också välja vänner som orkar med ett rakt svar på hälsningen: "Hej, hur är det?"

Henry Bronett (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32886

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kloka ord!

Permalänk | Anmäl #1 Jonas Sandemo, 2011-02-08, 21:39

Kanonfint och bra skrivet Henry!

Samhällets klimat är för hårt. När ska folk få tid att leva?
När ska människor orka vara medmänniskor också, som kan lyssna på de sanna svaren på frågorna de ställer av gammal vana och känna sig ha sig tid och lust att stötta och trösta?

Det är ju det ett sam-hälle borde vara, en samfällighet.

Permalänk | Anmäl #2 Victoria Qvarnström, 2011-02-08, 22:40

Det var inte svårt att hålla med dig.
Du har rätt .
Klokt och moget! Mera sånt här på Newsmill!

Permalänk | Anmäl #3 Gunvi Lundqvist, 2011-02-08, 22:50

Som alltid kloka ord och tankar. Den lilla och lite förvirrade gömd i den "stora" och välfungerande.

Permalänk | Anmäl #4 Helena Nyström, 2011-02-09, 20:51

Kloka ord, så då gör vi väl så då?
Eller ska vi vänta på att någon annan ger oss tillåtelse att börja leva och känna?
Nä, det är dags att själv ta tag i sitt (mitt) liv och i sina (mina) värderingar. Det kan jag inte låta någon annan göra åt mig.

Permalänk | Anmäl #6 Göran Nilsson, 2011-02-11, 09:35

Tänkvärt Javist
Men det är märkligt vad mycket mer värt det blir att vara missbrukare om man är känd.

Permalänk | Anmäl #7 Tony Johansson, 2011-02-12, 01:12

Alltför många barn i Sverige idag lever i mycket svåra situationer.
Det som blivit mest tydligt under senare år är vuxnas ego-beteende att i första hand välja sitt eget sociala umgänge före barnens behov av närhet och vetskap om att föräldrarna väljer dem i första hand. En ung människa ska känna att han/hon alltid kan ringa mamma eller pappa 24 h/dygn och kunna räkna med stöd vad det än handlar om. Det är sådant som kallas föräldraskap. Alla unga människor behöver en mentor. Att stå helt ensam i rädsla för att bli kallad misslyckad är cynism utan motstycke, och finns i alla familjer, inte bara i Jon Spendrups.
Föräldraskap är ett uppdrag på livstid!!! Glöm aldrig detta.

Permalänk | Anmäl #10 Marguerithe, 2011-02-13, 12:12

Tack för den texten Henry, det värmer att veta att det finns människor som ser världen som den är och gärna delar med sig av sin kunskap.

Det är kanske inte så troligt att världen blir så mycket bättre, men den känns bättre.

Permalänk | Anmäl #11 Jonas Luller, 2011-02-13, 14:02