I mitt liv har de goda lärarna haft en oskattbar betydelse

De nya avsnitten av Klass 9A väcker debatt inte bara på grund av elevernas usla resultat utan också för den kaotiska situationen i klassrummen och lärarnas bristande ledaregenskaper. Den som inte är en bra ledare kan besitta hur mycket kunskap som helst i sitt ämne, men blir det inte "tyst i klassen" går denna kunskap inte att förmedla. Att vara en god flockledare är basen antingen man är lärare, regissör, hundägare eller chef för ett stort företag. Men kanske är det ingenstans så avgörande som i skolan. Elevernas framtid står på spel. Det vet de själva om, ändå kan varje klass med en svag ledare blixtsnabbt förvandlas till en mobb. Det är som om den primitiva gruppinstinkten att slita strupen av den svage inte går att hejda trots vetskapen att var och en i gruppen mest förstör för sig själv.

När jag gick i läroverket på femtiotalet var disciplinen i skolan en helt annan än idag. Man reste sig när läraren kom in eller när man fick frågan. Man fick anmärkning för sen ankomst eller en viskning till bänkkamraten. Sänkt betyg i ordning och uppförande var en allvarlig sak.

Ändå var vi lika grymma som nutidens elever när en lärare visade sig svag. Vi hade t.ex. en handikappad äldre man i geografi. Han kallades för Knekas. Hans lektioner var som sjöslag. Han själv slog sönder minst en pekpinne i veckan mot katederkanten. Det hjälpte inte ett dugg. Som grupp saknade vi medkänsla även om jag kan tänka mig att många av oss senare skämdes över vårt uppförande. Så en termin var han borta och vi fick en vikarie: en kraftfull, mörkhårig yngre man. Efter en snabb "vikarietest" - vad går han för? - satt hela klassen som ljus. Vi blev intresserade. Det jag lärde mig under hans lektioner kan jag fortfarande rabbla i sömnen: "kambrium, ordovicium, silur, devon, karbon och perm. Trias, jura, krita. Tertiär och kvartär..." Och vari ligger magin? Vad var det som gjorde att geografi plötsligt blev roligt?

Den amerikanske "hundviskaren" Cesar Millan som kommer till Stockholm i maj definierar ledarskap främst som "calm assertive energy". Det gäller för hundar, och det gäller för människor. "Assertive" är ett svåröversatt ord. Det handlar om en positiv bestämdhet, om att göra sig gällande och vara trygg med sig själv men också om att kunna ingjuta självförtroende hos dem man ska leda. Ledarskap handlar om ömsesidigt förtroende och tillit, om att veta vad man vill och att kunna förmedla det klart och tydligt. I Klass 9A är det t.ex. uppenbart att Stavros - den grekiske läraren från Rinkeby som fått sina elevers mattekunskaper att skjuta i höjden - har dessa ledaregenskaper.

Det har uppstått en diskussion runt läraren Johnnys "machostil". Är den bra eller dålig? Jag har sett för lite av serien ännu för att uttala mig om det. Men jag tror personligen inte att det är "machismen" som i sig avgör om en person är en bra eller dålig ledare - eller lärare. Om den blir ett spel eller är sexuellt laddad kan den vara störande i ett klassrum, men om den är en äkta del av personligheten, något djupt förankrat som inte blir ett självändamål? Är inte Stavros med sina varma ögon, sin mjuka framtoning och sin otvetydiga självkänsla och auktoritet också en god macho?

Den polske teaterregissören Jerzy Grotowski sa en gång: "Att avstå är den största hemligheten med vårt yrke." Han talade både om skådespelaren och om regissören. Att avstå från allt spel, från att försöka framställa sig själv som. Att avstå från att göra sig till. Han sa också: "Det är när man glömmer sig själv och gör allt för den andre som de höga höjderna nås." Det är där jag tror det ligger med Johnny i serien. Han är ung, han vill vinna "respekt", han kan inte riktigt glömma sig själv. Men det kanske kommer. Och den dagen kan han fortfarande vara macho men utan behov att spela på det.

Ännu en skillnad mellan dagens skola och den jag gick i på femtiotalet är att vi hade en naturlig balans mellan manliga och kvinnliga lärare. Idag dominerar kvinnorna stort - från dagis och framåt. Idag är det också flickorna som har bäst betyg medan pojkarna sackar efter. Kan det ha något att göra med att det finns så få manliga lärare? På min tid var betygen jämnare fördelade. Det är - med undantag för hockeylag och liknande - tråkigt och utarmande när ett yrkesområde blir alltför enkönat, och att pojkar behöver fler manliga förebilder än sina fäder är väl dokumenterat.

I mitt liv har de goda lärarna haft en oskattbar betydelse. I antologin "Hur jag blev författare" skriver jag så här:

"Jag kan inte berätta för någon hur jag blev författare. Jag vet det inte själv. Jag tror det var meningen, det är allt. Men jag tror jag hade kunnat missa min bana om jag inte mött några änglar. Jag talar inte om fadda sirapsänglar. Jag talar om riktiga änglar. Änglar med ljungande svärd.
I min skola i Falköping fanns de, och jag vill gärna nämna deras namn. De hette Margareta Andersson, Helge Ask, Agda Jacobowsky, Pål Leijon, Curt D. Johansson, Yngve Ternström. De var lärare. De förmedlade elden."

Flera av dem var stränga, men framför allt var de inspirerande. De visade vägen till de stora: till författarna och filosoferna och till de främmande språken. De var dörröppnare mot både forntid och framtid. Och de såg mig, såg människan i mig och andra. Man glömmer aldrig dem som såg en när man ingen var.

Marianne Ahrne (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/32899

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för denna artikel! :-)

http://tanjabergkvist.wordpress.com/2011/01/29/vad-var-det-jag-sa/

Permalänk | Anmäl #2 Tanja Bergkvist, 2011-02-14, 22:01

”Man glömmer aldrig dem som såg en när man ingen var.” Starka ord.
Jag bär också på goda minnen av skolåren i Örebro. Antagligen hade jag lärare som ”såg” mig. Men för alla blir det inte så. En av mina söner hävdar att han inhämtade kunskaperna vid familjens diskussioner runt köksbordet, inte på lektionerna. Han ser värdet med sin skolgång främst som social träning.
Professor Arne Tokarn har visat mig på Sugata Mitras forskning om inlärning utan lärare bland Indiens gatubarn. Under förutsättning att barn befinner sig i grupper tycks lärande - liksom galaxer, celler, samhällen, trafikstockningar - vara ”självorganiserande system”.
Det indiska samhället rymmer motsättningar mellan religioner, mellan olika raser och kaster, och det finns stora klasskillnader. Kan självorganiserat lärande via internet motverka indoktrinering i vi-mot-dem-tänkande, som i förlängningen leder till våld och terrorism?
Här berättar Sugata Mitra om sina Hole in the Wall-projekt. Han talar om ”utdoktrinering”, i motsats till indoktrinering:
http://www.ted.com/talks/sugata_mitra_shows_how_kids_teach_themselves.html

Permalänk | Anmäl #4 Rigmor Robért, 2011-02-17, 06:41

PS. Felskrivning: det ska stå "upplösning av trafikstockningar" i inlägget ovan.

Permalänk | Anmäl #5 Rigmor Robért, 2011-02-17, 06:46

Man ska inte glömma att det finns massor av duktiga och inspirerande lärare. Ofta är de äldre och har jobbat länge i yrket. Min dotter hade t.ex. en väldigt omtyckt kemilärare (Siv Linder) på gymnasiet. Nu doktorerar hon snart i kemi ! Många andra i klassen valde också kemi eller liknande ämnen för sina fortsatta studier. Min son hade en liten tant (riktig tant med småkrulligt hår) i matte och fysik. De älskade henne (Gunsan). Man behöver inte vara modern och flashig för att gå hem bland dagens ungdomar. Jobbar själv på gymnasiet - som bibliotekarie- och har förmånen att få studera en del av dessa duktiga lärare. T.ex. en äldre man som undervisar i svenska. Han kör den gamla stilen med Strindberg, Tegnér etc. Häromdagen sa en elev att det var synd att han (läraren) ska gå i pension. "Man borde spela in hans röst och ha att lyssna på sedan". Gemensamt för de bra lärarna är att de brinner för sitt ämne, de är tydliga mot eleverna med vad som förväntas av dem, de håller på disciplinen på lektionerna och de visar omsorg om eleverna. Man blir inte omtyckt genom att försöka vara kompis med eleverna, något som kan vara svårt för nya lärare att förstå (och som Lärarhögskolan borde lära ut). När man ser 9A undrar man också om inte praktiken på utbildningen brister. Förr hade man en praktiktermin under utbildningen när man fick jobba i "skarpt" läge, men under handledning.

Permalänk | Anmäl #8 Ingrid Bergenudd, 2011-02-20, 16:53