Konstnär: Lönlös nyliberal kritik mot statligt finansierad konst

Av bilden på Newsmill på Vainionpääs konstverk att döma kan väl ingen normal svensk se det som en provokation värd namnet. Att 2011 i Sverige vara litet småelak mot statsministern och klaga på socialförsäkringssytemet är väl nästan så mainstream det kan vara, det är ju samma som förekommer i riksdagen och i åtskilliga statliga media . Vari ligger originaliteten och den nybrutna marken?

Vem har pratat om politikerstyrning? Det var ju precis tvärtom! Vi vill ha politiken ur konsten, inte behöva betala pengar till konsten utan att konsten själv ska visa att den är värdefull för samhället. Du hävdar att marknaden inte själv skulle kunna klara av att upprätthålla konstens mångfald, enligt vem då? Och om den nu inte skulle göra kan det vara för att det som kultur-prettona kalla "konst" bara är "konstigt" och som endast uppskattas av en smal elit? På samma sätt som jag inte vill att mina skattepengar ska gå till statliga projekt för att upplysa om Kommunismens brott mot mänskligheten vill jag inte att de ska finansiera projekt som smutskastar svenska politiker (vänster som höger).

Konsten är det bara konstnärerna själva som är intresserade av. De får gärna ha det intresset, men min frimärkssamling får inga skattepengar och det bör inte era fritidsintressen heller få.

Den vackraste konsten av dem alla - ingenjörskonsten, har poltikerna dock effektivt satt stopp för genom att förhindra skyskrapor och andra mästerverk. Dessa är dessutom något som skulle klara sig utmärkt på den fria marknaden.

"En marknadsstyrd konst skulle inte fungera, helt enkelt för att konsten som företeelse ofta handlar om att bryta ny, ofta provocerande mark."
Så det känns bättre att leva av pengar som drivits in med våld och lagtvång från människor som inte vill betala och inte är intresserade av din konst? Och om det gör det, vad skulle en människa som är bekväm med det någonsin kunna tillföra? Förtryckshyllningar och narcissism?

Martin, gör vad Du vill, lev hur Du vill, säg vad Du vill, klä Dig hur Du vill, men förvänta Dig inte att jag, som skattebetalare, ska försörja Dig. Mig veterligen fick varken Picasso eller Warhol några statsbidrag. Däremot visste de att marknadsföra sig, att hitta folk som uppskattade vad de gjorde, och var villiga att belöna dem för deras arbete. Säkert mycket jobbigt, och inte så enkelt som att bara behöva gå till en byråkrat, tala vitt och brett om konst och tigga skattepengar. Statssubventionerad konst är oftast likt Sovjetkonst, tråkig, försvinner in i nån mörk lagerlokal och glöms bort i all evighet.
Vill Du bli en bortglömd, obetydlig konstnär ska Du givetvis "prostituera" Dig till pappa staten, och söka statsbidrag...

Ni får gärna kladda med färg och vad material ni kan komma över. Ni får gärna kalla det "konst" och försöka väcka uppmärksamhet med "provokativ" konst.

För mig får ni gärna kladda ner en T-banevagn och kalla det "konst" bara ni står för kostnaderna själva. Om den där "Nug" betalar skadorna på vagnen så OK. Om han sedan finner en köpare till "verket" så är det OK. Om inte, betala själv.

Men det är det ni inte gör. Ni kräver skattepengar och lever egentligen på andra människors arbete. Ni kräver att kommunen ska köpa era produkter för skattepengar. Pengar andra människor arbetat ihop.

Även vänligast möjliga formulering om de flesta konstnärer blir sådan att min finkänslighet förbjuder mig att yttra den.

Håller med artikelförfattaren, svenskt kulturliv skulle bli väldigt andefattigt utan de stadsbidrag som nu finns.
Dom småpengarna betalar jag mer än gärna.

En del konst är nog samhällskroppens avfallsprodukter. Alltså bajs. Skämt åsido; det är svårt att tänka sig enbart marknadsstyrd konst, men betyder det att dagens system är det bästa? Öhman oroar sig för konstens frihet, men hur samhällskritisk blir konsten när den finansieras av skattepengar? Om de flesta konstnärer är vänstervridna är väl det just ett tecken på att de slickar den hand som föder dem. Det är nog svårt för hjärntvättade socialdemokrater (som de flesta svenskar är) att tänka sig konst som stöds av mecenat; tex kapitalister som vill använda sin förmögenhet till att hjälpa fram lovande konstnärer.

Denna debatt är väl egentligen en storm i ett vattenglas? Nu tänker jag främst på de upprörda kommentarerna utifrån skatt-är-stöld-resonemang. Det handlar inte om mycket pengar och skulle troligen inte märkas överhuvudtaget i lönekuvertet. Visst, det är principen...

Martin Ö:

Nja, jag vet inte om du har rätt i att mecenatfinansiering skulle vara så problematiskt. Eller rättare sagt, så har det väl alltid varit (typ)? Jag menar, de stora konstnärerna förr arbetade ju ofta för kyrkan och fick så klart inte göra konstverk som smädade gud etc.

Vill man ha full frihet att göra exakt det man vill får man nog finansiera det själv. Så gör väl de flesta människor? Det är få förunnat att få arbeta på heltid med ens stora intresse utan det sysslar man med på fritiden och finansierar det med att jobba med något annat. Har du några exempel på där konsten är, mer eller mindre, marknadsstyrd och att detta leder till en försämring av den konst som produceras?

PS. Jag ska och vill svara på ditt mejl. :) DS.

Du sjalv sager att konst ar "subjektiv" och darmed lika med skrap.
Vi liberaler tror pa friheten vilket innebar att staten kan inte tvinga mig konsumera konst som jag inte vill ha. Men det gor staten genom att ta det skatten som jag betalar for att finansera produkter son en del av marknad inte vill ha men jarna for betala.

"En marknadsstyrd konst skulle inte fungera, helt enkelt för att konsten som företeelse ofta handlar om att bryta ny, ofta provocerande mark."

Vilken tur då att alla dom innovatörer och entreprenörer som dagligen förbättrar vår värld med sina ideér/lösningar/uppfinningar aldrig bryter ny mark!?! Kreativ förstörelse, någon?
Ännu en vänsterprofil som inte vill förstå vad marknadsekonomi innebär, dvs rätten att få sälja sin begåvning till människors förnuft och konsumentens rätt att själv få avgöra vad som är bäst för henne.

Det är för sorgligt att det av så många ses som fullt legitimt att med våld tvinga någon annan att betala för sånt man själv vill ha. Rentav motbjudande.

Och att marknaden inte skulle kunna bidra till konstnärlig mångfald... Hur många sorters bröd finns det t.ex.? Eller mjölk? Eller glass? Eller bilar? Mångfald är en av marknadens främsta fördelar gentemot staten.

Tänk efter lite mer nästa gång.

Konst kan antingen vara konceptuell och/eller estetisk.
Att utmana konceptuellt genom att producera konstverk som är eko av en debatt som har pågått under flera år och där många är överens om att något måste göras är fantastiskt fantasilöst och typiskt för en konstvärld som gråter efter att bli accepterad. Tror någon att t.ex. Lars Vilks rondellhund hade klarat nålsögat genom vårsalongens "jury"? Nej, han hade med stor sannolikhet blivit refuserad. Det är troligen så att de mest intressanta och tankeväckande verken insända till Liljevalchs inte hänger på väggarna utan finns i ett lager, refuserade av en politiserad och bidragskorrumperad "jury".
Slutsatsen måste vara att om man vill ha en vital och utmanande konstvärld så skall man inte finansiera denna genom politiskt styrd ekonomi, skattemedel. Att vara konstnär är att kasta sig ut i det okända, inte att törsta efter trygghet och social acceptans.

Statligt finansierade konstnärer är väl som andra statstjänstemän, bugar och niger för överheten och manövrerar för mera anslag. Varför skulle just konstnärer vara annorlunda än andra tjänstemän i tex Ministry of Silly Walking? Eller är just konstnärer en sorts annorlunda, ädlare övermänniskor?

En verklig provokatör däremot som tex Lars Vilks möts endast med tystnad och mobbning från nomenklaturan. Det är så staten alltid har hanterarat verkliga provokationer, här och på andra ställen. Trots att han dessutom (tror jag) är den konstnär i Sverige som i allra högsta grad uppfyllt det kulturpolitiska målet att engagera minoritetsgrupper i konsten.

#6 no2islam,

"Mig veterligen fick varken Picasso eller Warhol några statsbidrag."

Är du helt säker på att Picasso eller Warhol aldrig hade några utställningar som var statsfinansierade?

"Vill Du bli en bortglömd, obetydlig konstnär ska Du givetvis "prostituera" Dig till pappa staten, och söka statsbidrag..."

Om man blir en bortglömd konstnär beror nog mer på morgondagens publik än på hur konsten finansierades.
Ditt inlägg får mig att ställa frågan om vad som är värst , prostituera sig till "pappa staten " eller till "marknaden".

Näring för samhällskroppen? Hmmm.

Jag skulle nog snarare ha kallat den "provokativa" konsten för virus. En skadlig parasit som bör bekämpas.

Skämt åsido, den sortens "konstnärer" ogillar jag skarpt. De visar ett ohyggligt förakt för de som blir måltavlor för deras "konst". Likt bidragsfuskare missbrukar de systemet och biter den hand som föder dem.

Att få bukt med dem är det främsta argumentet för att sluta sponsra konst.

Samhälskroppen behöver säkert sina näringsämnen.
Men behöver den verkligen "täringsämnen"?

Jag håller med författaren. Men detta är, tyvärr, en hopplös debatt mellan två sidor som aldrig kommer att hitta en gemensam grund.

Postmodernister som nyliberalerna tror bara på marknaden. Marknaden är där för att ta hand om alla "smaker" och "behov". Pengar (popularitet) är den enda måttstocken. Kunskap är en fråga för frågeprogramledare.

All konst förlorar givetvis om den ska konkurrera om samma publik som Åsa-Nisse eller Shriek. Meningen med konst är just att den inte ska behöva sträva efter lägsta gemensamma nämnare. En av hörnstenarna i postmodernismen är att kritikern (eliten) har förlorat sin betydelse. Allting är subjektivt. Vad som är konst, kvalitet, etc. avgörs av betraktaren (marknaden). Alla är nu en kritiker.

Där är ett annat dilemma. Den konst som postmodernisterna opponerar sig mot är modern konst. Modern konst skiljer sig mot tidigare konst i det att den moderna konsten avbildar det som samhället vill dölja. Ett klassiskt exempel är de maskulina prostituerade i Picassos Flickorna från Avignon. Picasso hade sett dessa prostituerade på ett sjukhus i Paris. Modern konst är bland det första som förbjuds i auktoritära stater. Den beskrivs som sjuk, degenererad och liknande saker som samhället vill dölja. Auktoritära stater föredrar en stil som i Sverige fick namnet Nationalromantik. Det vill säga en sockersöt pornografi med nakna rosenkindade och hälsosamma män och kvinnor.

Jag är ingen picassomålare heller. Mitt mästerverk skulle bli en utochinvänd mulltoa klädd i färskt skit, som skulle representa den typen av konst. Vart är mina statliga konstpengar?

Vulgärt, äkligt..? Nä, det är ju subjektivt, begränsa inte konstutbudet.

Angående konstens så kallade oberoende.

Artikelförfattaren skriver "vad gäller statliga kulturpengar, har du som konstnär däremot möjlighet att skapa ett konstverk där du kritiserar staten eller makten"

Råder det något tvivel om att det är lättare att få kulturpengar om man om man tillhör "rätt" grupp i samhället eller tar upp "rätt" ämne? Det är väl hela poängen med kulturpengar? Vad är detta om inte politiskt styrd konst?

#21 Niklas

Om det hade varit politiker som suttit i kommitéerna möjligen. Nu är så inte fallet. Istället befolkas de av andra konstnärer, eller i vissa fall en blandning av folk från olika branscher. Kom tex ihåg att Johan Stael von Holstein en kort period satt i Statens Kulturråd. Sedan får man väl hoppas att de som tar besluten är så pass objektiva att de kan bortse från politisk tillhörighet. Trots allt är det konsten som är det viktiga, inte vad du uttrycker för åsikter. Det tror jag att alla de som sitter i dessa kommitéer anser.