Inflationsmål och räntesättning

I en artikel i Dagens Nyheter den 12:e januari förordar Riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt att en rad frågor på det finansiella området ska utredas, däribland rollfördelningen, mellan Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden.

Den av Gernandt väckta frågan borde föranleda en övergripande diskussion av penningpolitikens mål och medel, inte minst i ljuset av den aktuella ekonomiska utvecklingen.

Riksbanken förde till och med sommaren 2009 en expansiv räntepolitik - styrräntan bottnade då vid 0,25%. Den har sedan dess successivt höjts till 1,25% i december 2010. Enligt Riksbankens decemberprognos kommer dess ränta i slutet av 2013 att ha förts upp till 3,4%. Som skäl angavs att inflationen vid det laget annars skulle komma att överstiga Riksbankens mål på 2%. En minoritet inom direktionen förordade en lägre räntebana med hänvisning till ett fortsatt lågt resursutnyttjande särskilt på arbetsmarknaden.

Den konflikt som kan föreligga mellan ett inflationsmål och ett behov av konjunkturstimulans diskuteras i en artikel i New York Review of Books, med ekonomispristagaren Paul Krugman som medförfattare. Analysen avser USA vars centralbank i princip har samma inflationsmål som Riksbanken, där penningpolitiken också tenderar att bli en bromskloss för en ekonomisk återhämtning. En möjlighet att undvika en sådan utveckling skulle, enligt artikeln vara, att ge ökad flexibilitet åt inflationsmålet genom att lyfta övre gränsen till 3-4%. Därigenom skulle privat konsumtion och investering kunna hållas uppe. Resonemanget kan i princip appliceras också på svenska förhållanden.

Till Riksbankens uppgifter hör att kanalisera hushållens och företagens sparande till bland annat finansiering av investeringar i bostäder och produktionskapital. Räntepolitiken räcker emellertid inte till för att fylla dessa uppgifter. Det behövs en kreditpolitik, som till mål och medel skulle vidga den nuvarande räntepolitiken. Målen skulle vara en styrning av kreditmarknadens utveckling som bedöms vara förenlig med allmän ekonomisk stabilitet och tillväxt. Till kreditpolitiska medel hör förutom räntan bland annat regler för finansinstitutens likviditet, kapitaltäckning och portföljsammansättning. Räntepolitiken skulle då avlastas den ensidiga fokuseringen på inflationsmålet och istället kunna ges en investeringsfrämjande inriktning. Detta skulle också bättre överensstämma med att räntan i huvudsak har långsiktiga effekter och därför är bättre anpassad för struktur- snarare än konjunkturpåverkan. Å andra sidan skulle finanspolitiken ges ett tydligare ansvar för konjunkturutvecklingen. I detta sammanhang borde det nuvarande prioriterade finanspolitiska målet om "sunda finanser" ges en klarare innebörd och en principiell förankring, vilket nu saknas.

En grundläggande förutsättning för den här antydda politikomläggningen är att det finns en fortlöpande samordning mellan penning- och finanspolitiken. En sådan samordning behandlades i mitt bidrag till Newsmill 2009-10-19.